Kärnkraftsolyckor, etniska blodbad, östersjöisk skärgårdsidyll

Medan Xinjiang befinner sig blodigt uppror och familjerna sörjer sina döda efter veckans förfärliga blodbad fortsätter sommaren att glida förbi i Sverige - som om det inte fanns någon globalisering och vi vore åtskilda världar utan inbördes sammanhang. Som så ofta tycks tv-nyheterna övergå sömlöst i filmens konstruerade, egenhändigt skapade fantasivärld och dagstidningarna övergår lika sömlöst i vad som skulle kunna vara skönlitteratur. Vi stänger av teven och slår ihop tidningarna, kopplar bort bredbandet och ger oss stället av ut till våra sommarstugor som ligger dolda i skogen invid en stilla sjö eller på ensliga öar i Östersjöns labyrintiska skärgårdar.

Att resa ut på landet, till naturens lugnande famn, är ett fåfängt försök att fly de globala sammanhangen – även om algblomningarna i Östersjön förstås i slutänden är resultatet av läckande konstgödsel som kanske tillverkats i någon kinesisk fabrik och ett av de främsta hoten för ytterskärgården är oljetransporterna från Ryssland som ska ut på världsmarknaderna. När vi ikväll sitter på Lilla Korsholmen och äter egenhändigt infångad flundra till middag medan solen går ned över Kolmårdens svarta skog på andra sidan Bråviken, höjs också ett varnande finger ur historien i form av en smal skorsten som höjer sig över Gränsö i väster: det är Marvikens före detta kärnkraftverk, symbolen för den “svenska linjen” i vårt lands atomhistoria. Där skulle inte bara energi produceras, utan även plutonium för svenska atombomber. Men industrin ville inte ha denna typ av kärnkraftverk och det var nog bra. Det hade av allt att döma blivit en livsfarlig anläggning om inte bygget hade stoppats 1969, när det nästan var färdigt; Marviken är det närmaste ett svenskt Tjernobylkraftverk man kommer. Anläggning finns dock fortfarande kvar, om än utan reaktor; det har status som reservkraftverk och kallas i folkmun för “världens enda oljeeldade kärnkraftverk”!

Varje litet skrymsle i globaliseringens labyrint har sitt sätt att gå under: i Tjernobyl var det genom en kärnkraftkatastrof, i Ürümqi är det etniska blodbad som för all framtid nu förmörkar regionen. Båda var plötsliga, oväntade händelser som ingen hade kunnat förutsäga, och ingen vet vilken region som står näst på tur att drabbas av det ofattbara och oförutsägbara. Skärgårdsidyllen har en lång förhistoria, men det hade även t.ex. den estniska skärgården, vilket inte hindrade att dess kultur totalt utplånades efter Sovjets invasion 1944, då öarna totalmilitariserades. Allting är skört och kan försvinna helt plötsligt, och det enda som skyddar oss från den plågsamma insikten är vår brist på fantasi.

Ürümqi: människorna ligger döda i sitt eget blod

Det är fortfarande svårt att få någon rimlig uppfattning om hur omfattande blodbadet i Xinjiang egentligen har varit – hittills. Är de 156 döda som officiella kinesiska siffror anger rimliga – eller rör det sig om 600-800 döda, som uiguriska organisationer nu hävdar? En känsla för vad som har hänt får man av en koreansk YouTube-video, http://www.casttv.com/popout/23jsjn. Den är plågsamt lång och man blir illamående när fotografen sent på natten åker omkring och filmar alla döda kroppar som ligger i krampaktiga positioner utefter ett otal gator i Ürümqi. Och uppenbarligen är det inte bara offren för en kamp mellan hårdingar; här ser man bland annat många kvinnor som har dödats.  De ligger överallt, dessa lik, i blodpölarna i staden.

Ändå får man intrycket att det började ganska fredligt i söndags. Ett något oorganiserat protesttåg går genom staden, med kanske några hundra personer, senare mer. Inget våld, man hör bara slagorden ljuda, människor uttrycka sin missnöjdhet genom att tillsammans ropa ut vad de tycker. Trafiken rullar ännu till synes nästan opåverkat genom staden, ingen kan ännu föreställa sig vad som ska hända.

Men bara en stund senare har allting förändrats: ett oorganiserat, decentraliserat våld har tagit över, människor som följer sin ingivelse och sitt ursinne att vilja slå och förstöra. Man slår på människor, ibland med bara knytnävar, ibland med primitiva vapen och knivar, man klättar upp på bussar och bilar och välter dem – även polisbilar. När en grupp väl samlats vid en buss för att välta den springer andra dit för att hjälpa till. Blod börjar flyta, asfalten färgas röd. Vanliga människor som är ute på stan tittar på sig själva och finner sig plötsligt helt nerblodade och skadade av de ursinniga gängen. De kan inte tro att det är sant, deras ansikten utstrålar ett djupt trauma men man har ännu inte förstått. Det gick så snabbt. Två blodiga kvinnor omfamnar varandra, glada över att ha kommit undan lindrigt. Ett par medelålders män sitter med såriga ansikten på trottoaren och torkar blodet ur pannan, som om det var någon slags sport eller ett traditionellt byslagsmål!

Man hör ljudet av skott och det stiger svart brandrök överallt. Många affärer har förstörts, men vissa fortsätter att hålla kommersen uppe mitt i kaoset. Uppochnervända bilar brinner, på gatorna ligger krossat glas i blodpölarna. Polisen skjuter tårgas och man försöker släcka bränder. En sommarklädd kvinna, med vita byxor och blommig tröja, ligger död i sitt eget blod, armarna i en underlig krampaktig position. På en annan plats ligger en död yngre man med bar överkropp, intill honom två stora gatstenar som blivit blodiga när de träffat honom och utplånat hans liv.

Men det är på natten det blir som mest overkligt: de döda kropparna ligger ännu kvar överallt utefter gatorna, och inga levande människor syns till, allt är öde. En kvinna ligger död tvärsöver trottoarkanten intill en offentlig toalett. En man har dödats när han cyklade och hans extremt blodiga lik trasslar in sig i cykelns ram; intill ligger återigen ett par stora gatstenar som uppenbarligen träffat honom dödligt av en ursinning mördare. Gatan kantas av träd och jag tycker det liknar vår egen gata i Ürümqi, där Maos föräldrar och syster bor. Utanför ett hus ligger fyra döda kroppar intill varandra, och frånvaron av blodspår runt omkring får betraktaren att förmoda att de dödats allihopa tillsammans. Brandbilar kör genom natten, men mycket sakta, eftersom det ligger lik överallt på gatorna. Och det är brändernas flammor som lyser upp denna allra mörkaste av nätter i Ürümqi.

Skräckens Ürümqi

Idag lyckades vi för första gången sedan blodbadet i söndags få kontakt med släkt och vänner i Ürümqi. De blev förvånade att vi lyckats ta oss igenom informations- och kommunikationsmurarna som gjort Xinjiang till en hastigt stängd och isolerad provins: vare sig mobiltelefoner eller Internet fungerar. 

De är helskinnade, men skräckslagna av vad som har hänt och fortsätter hända. Det råder i stort sett utegångsförbud och befolkningen har fått tre dagars extrainsatt semester. Att gå ut är knappast att tänka på, oavsett om det är tillåtet eller ej. Polis och militär har rensat upp och skapat ordning i stadens centrum, men istället sprider sig oroligheterna till förorterna och förmodligen även till ett otal mindre städer och orter i Xinjiang. I söndags hade någon hört polis skjuta mot demonstranter, idag är många mindre grupper av såväl kinesiska som uiguriska ungdomsgäng ute på gatorna, beväpnade med knivar, och sprider panik överallt där polis och militär inte är på plats. Man frågar sig: vem vill egentligen ha denna utveckling?

Jag tänker tillbaka på vår sex veckors vistelse i Ürümqi kring det nyliga kinesiska nyåret i januari-februari. Det förefaller smått overkligt att staden har gått samma öde till mötes som Lhasa gjorde förra året. Lugnet i Xinjiang och den “fredliga samexistensen” då föreföll mig som en bekräftelse på att de incidenter som inträffat under det olympiska året 2008 bara var ett verk av mycket små grupper som aldrig skulle kunna göra anspråk på att representera en större uigurisk majoritet (se mitt blogginlägg från 25 februari!). De senaste dagarnas blodiga händelser får mig att tänka om: jag måste ha varit naiv. För nu handlar det om tusentals personer som är inblandade. Jag har alltid tänkt på de förvisso svåra relationerna i Xinjiang som oerhört mycket lugnare och väsensskilda från utvecklingen i grannländer som Pakistan, Afghanistan, Uzbekistan och Iran. Jag vet inte om den bilden håller längre. Och kan det förresten vara så att uigurerna har låtit sig inspireras av de pågående folkliga protesterna i Iran, i sin känsla av maktlöshet gentemot Peking och det hankinesiska styret i Xinjiang?

Lang Lang och Schubert

Konserthuset i Stockholm var fyllt till bristningsgränsen när den kinesiske pianisten Lang Lang höll enmansshow igår kväll. Intressant hur kändisfaktorn gör sig gällande även inom den klassiska musiken – för hur ofta brukar inte Konserthuset gapa halvtomt under sina konserter, hur bra musiken än är, när det inte finns några stora artistnamn att skylta med?

En stor del av publiken utgjordes av Stockholms växande kinesiska majoritet, som känner sig stolta över att ”deras” världsstjärna drar uppmärksamheten till sig. Den klassiska musiken är ett underbart kulturområde vad gäller att bättra på de kinesisk-västliga relationerna: till skillnad från konst, film och litteratur är det här nästan omöjligt att hitta några ideologiska ämnen att bråka om!

Lang Lang har något i sitt pianospel som verkligen drar åhörarna rakt in i musiken; han är ingen diva, utan ger på kinesiskt sätt ett oerhört ödmjukt och rentav blygt intryck, hur mycket han än breder ut sig i sitt passionerade spel; man får intrycket att han inte alls har något intresse av att imponera eller briljera, utan att han bara vill dela med sig och suga med sig publiken in i en fantastisk inre musikvärld.

Störst intryck ger hans tolkning av Franz Schuberts stora A-dur-sonat, skriven hösten 1828 när Schubert, bara 31 år gammal, redan är dödssjuk i syfilis och bara har några veckor kvar att leva. Han har då sökt sig bort från Wien ut på landet i Österrike, i ett Europa som just står på tröskeln till att bli någonting helt annat. Musikhistoriker brukar här resonera om sambandet mellan Schuberts sjukdom och den närmast ofattbara kreativitet han förmår uppbåda där ute i tystnaden, på behagligt avstånd från den skränande imperiehuvudstaden. Men som historiker med såväl kultur som ekonomi och teknik för ögonen brukar jag snarast tänka på Schuberts musik som något av en sista hälsning från en lugn, gammaldags värld där det ännu inte finns några järnvägar och skräckinjagande ånglok som tuffar fram över kontinenten, ännu ingen telegraf som kan leda till omedelbara mediehysterier över en hel kontinent och ännu nästan inga fossila bränslen som kan få städerna att fyllas av koldunst.

I A-dur-sonaten ingår också det där scherzot som tillsammans med sångcykeln ”Winterreise” bildar fonden för filmatiseringen av Elfriede Jelineks ”Pianisten”. Schuberts musik flödar fram ömsom stormigt och desperat, ömsom totalt uppgivet och med slocknad livsglädje; döden är redan på väg.

Jag kan inte låta bli att undra hur man skulle ha uppfattat Schuberts musik om man kunnat höra den i Kina i början av 1800-talet? Dvs. i en tid då landet där långt borta i öster på väg att falla sönder som centraliserat imperium; levnadsstandarden sjunker och västmakterna suktar efter kinesiska marknader på ett sätt som snart kommer leda till en förödmjukande invasion av de främsta kuststäderna. Hade även kineserna månne kunnat se sig själva i denna märkliga musik?

Olja och plast från skogen

Det har varit en trend ganska länge nu, men det är först under de senaste veckorna jag själv fått upp ögonen för vad det är som pågår: nämligen enorma ansträngningar inom forskning och utveckling för att producera plast baserad på växter, träd och annat biologiskt material.

Det är lätt att glömma hur otroligt sammanvävda våra samhällen är med oljan – inte bara som energikälla, utan också som generisk råvara för produktion av allt från asfalt och cykeldäck till TV-skärmar och plastpåsar. Och när oljan tar slut, vad kommer då att hända med denna aspekt av vår moderna tillvaro? Är det överhuvudtaget möjligt att föreställa sig ett samhälle helt utan plast? Jag har nog ibland tänkt på detta i förbigående, men nu tycker jag mig för första gången få en verklig uppfattning om vart det hela är på väg: det är naturens växande material, närda av sol och regn, som ska rädda och upprätthålla vår plastvärld! Plasterna kommer inte att försvinna.

Det är i alla fall vad många forskare och entreprenörer redan tror på i tillräckligt hög grad för att investera stora summor i en sådan utveckling av “bioplaster”. Nästan all plast i världen tillverkas fortfarande ur fossil olja och naturgas, men som t.ex. Sture Henckel skriver i en utmärkt artikel i tidningen Ingenjören ”har en grönare utveckling börjat spira med nya utgångsmaterial som papper och förnybara polymerer från växtriket”. Där berättas bland annat om företaget Tenova Bioplastics i Åby utanför Norrköping, vars påsar och bärkassar är “de enda som tillverkas i Sverige som också är helt komposterbara” och som innehåller 40% råvara från växtriket (majsstärkelse). Det är uppenbarligen fortfarande en lång väg att gå, men trenden är iögonfallande.

I ett vidare perspektiv passar denna utveckling mycket väl in i en allmän trend som särskilt hos oss i det skogsrika Östersjöområdet skulle kunna beskrivas som ett återvändande till skogen och naturen: särskilt ur materialet trä verkar det som om man skulle kunna producera nästan vad som helst i framtiden. I ett nyligt reportage i tidskriften Forskning beskrivs det nordiska trädet rentav som vår nya “oljekälla”.

Det anknyter till en idé som jag i ett par tidigare essäer har utvecklat: nämligen att den fossila eran med kol, olja och gas som nyckelråvaror i det industrialiserade samhället kan komma att i efterhand visa sig som en kort parentes i mänsklighetens utveckling. Såväl årtusenden av förflutenhet som årtusenden av framtid tycks bygga på skog och växter som främsta råvaror, och det är bara ca. 200 år däremellan som domineras av fossila material.

Ändå återstår det förstås många årtionden och i värsta fall århundraden innan vi en gång för alla kan lägga den fossila eran bakom oss.

Nordkorea och kärnvapnens framtid

Nordkorea har åter genomfört ett kärnvapenprov och under ett par dagar kommer detta nu ha ett avsevärt nyhetsvärde – innan man tröttnar på det hela och det lilla fattiga landet i Östasiens centrum åter glöms bort och därmed även hotet om en tänkbar militär konflikt där stater faktiskt kan gripa till kärnvapen. 

Kärnvapnens historia, som samhällsfenomen betraktat, är märklig och motsägelsefull och jag kan inte låta bli att åter tänka på det när jag läser om Nordkorea. Under det kalla kriget tog Sverige liksom de flesta andra västländer hotet om ett förestående kärnvapenkrig mellan öst och väst på stort allvar – inte bara i tanken, utan även i konkreta, materiella förberedelser i form av atombombssäkra byggnader, komplexa skyddsrumsanläggningar osv. Men sedan Sovjets fall har detta hot och dessa fysiska anläggningar alltmer fått en snarast museal aura och den som besöker ett skyddsrum idag grips nog främst av den historiskt ladddade stämningen och kanske erfar man något av nostalgi från det kalla krigets tid. På många sätt upplever vi det numera som om kärnvapnens era i grunden redan upplevt sin höjdpunkt och att vi nu bara bevittnar lite nordkoreanskt och iranskt vågskvalp efter en storm som egentligen ebbat ut för länge sedan.  

I verkligheten är det mycket möjligt att det förhåller sig helt tvärtom: att vi bara står helt i början av en månghundraårig epok av kärnvapenhot och atomär upprustning och att de faktiska kärnvapenkrigen ännu väntar på oss någonstans i en mörk framtid. Kalla kriget var kanske bara en liten övning inför den verkliga kärnvapenepoken. Tekniken har utvecklats och gjort det lättare att med begränsade resurser skaffa sig tillgång till atombomber. Icke-spridningspolitiken har varit relativt framgångsrik med att bromsa denna utveckling, men i slutänden ökar ändå antalet stater som har tillgång till kärnladdningar och kärnvapenteknik. Sydafrika är den enda kärnvapenmakt som har nedrustat till 100%. Alla andra kärnvapenländer har funnit det nödvändigt att behålla sina kärnvapen. Antalet provsprängningar har minskat radikalt sedan 1980-talet (en toppnivå nåddes i samband med Kubakrisen i början av 1960-talet), men frågan är om detta verkligen kan sägas avspegla en minskad risk för kärnvapenkrig på lång sikt?

Problemet som skrämmer mest är att vi lever med så korta tidsperspektiv. 1990-talets optimism vad gäller internationella relationer är redan historia och har visat sig helt naiv. Denna naivitet omvandlades politiskt till åtgärder som ökat många länders sårbarhet genom drastiska neddragningar av militära resurser men också kulturellt i form av en falsk trygghet som säger att kärnvapnen är något som hörde kalla kriget och 1900-talet till.

Finland som ett bättre Ryssland

Kalle, min finske historikerkollega som har ett danskt efternamn och vars mor- och farföräldrars blandat finska, finlandssvenska och ryska härstamning tycks förkroppsliga Finlands multikulturella mosaik, berättar för mig om hur han ser på den växande ryska befolkningsgruppen i Finland. En sak är uppenbar: aldrig någonsin i det förflutna, alltså inte heller under det århundrade då Finland var ett ryskt storfurstendöme, har det bott så många ryssar i Finland som det gör nu. Rent statistiskt har den ryskspråkiga befolkningsgruppen i Finland nu hunnit växa om den traditionella svenskspråkiga minoriteten.

Och ryssarna känner sig mer eller mindre som hemma. När man frågar ryssar från S:t Petersburg hur långt de måste resa i västerled för att känna att de verkligen har kommit utomlands, är det inte ovanligt att de svarar: någonstans på färjan mellan Finland och Sverige. Med andra ord: så länge de befinner sig i Finland känner de sig egentligen inte som om de befinner sig utomlands. Kalle menar att detta inte ska tolkas i imperialistiskt hotfulla termer. Snarare är det ett uttryck för ryssarnas allmänna uppskattning av Finland, där de verkligen tycks finna sig väl tillrätta. I takt med att minoriteten växer ökar den ryskspråkiga servicen och kulturutbudet. Och så finns ju den finsk-ortodoxa kyrkan som nästan är densamma som den rysk-ortodoxa.

På många sätt tycks ryssarna helt enkelt betrakta Finland som förverkligandet av en rysk dröm om det goda livet: inte alltför västligt, fortfarande med någonting dunkelt östligt över sig, och kargt nordiskt på ett sätt som kunde ha varit ryskt. Ett land där man kan känna sig som hemma utan att behöva göra sig till. Annorlunda, men på ett inte alltför överväldigande sätt.

Metropolit Ambrosius i Helsingfors

Ikväll gjorde vi en ovanlig bekantskap: vi träffade Helsingfors’ finsk-ortodoxe metropolit Ambrosius.

Vi har inkvarterat oss på det finsk-ortodoxa “Sofiacentret” som ligger strax utanför Helsingfors, på en smal, sandig halvö höljd i östersjöisk tallskog, mitt i det inbjudande skärgårdslandet, och här har metropoliten sin arbetsplats och även sin privatbostad. Sofiacentret består av ett tiotal byggnader som till det yttre ter sig som tråkiga hyreskaserner i 2-3 våningar från 1970-talet, men som invändigt har allt man kan önska sig och dessutom en magnifik utsikt över Östersjön. Det lär ha ägts av bankintressen innan det för ett tiotal år sedan köptes av kyrkan med syftet att skapa en central mötesplats för det ökande antalet östkristna i Helsingforsområdet. Det egentliga huvudsätet för denna Finlands andra statskyrka ligger i Kuopio långt borta i norra Karelen, där ärkebiskopen residerar.

Metropoliten tar emot oss på sitt arbetsrum, som är belamrat med böcker och där rökelsen doftar intill vinet som bjuds oss. Ambrosius är en vänlig man i 60-årsåldern med leende ögon och en aura av någonting djupt harmoniskt runt sig. Han berättar om sin egen omvändelse på 1970-talet, en tid då det var betydligt populärare att ”konvertera” till marxismen eller någon av de vagt orientaliskt inspirerade new age-rörelserna. Måhända hade finsk-ortodoxa kyrkan passat bra in i dessa tidens trender, med sina tydliga inslag av mysticism och annat - skillnaden var att finsk-ortodoxa kyrkan till skillnad från de hastigt uppkomna new age-rörelserna och de nya politiska grupperingarna hade existerat i Finland utan avbrott sedan tusen år tillbaka.

Traditionen vårdas numera av en liten men på senare år växande medlemsskara på drygt 60.000 personer, motsvarande inte mer än ungefär en procent av Finlands befolkning. Många nya medlemmar tillkommer särskilt från konstnärliga och intellektuella kretsar. Ambrosius säger med en blinkning att det nog i hög grad är samma människor som på 1970-talet blev marxister… De attraheras, kan man gissa, av mysticismen, men också av den värme som denna gren av kristendomen utstrålar i sin ritual och som är omisskännlig för alla som har besökt en ortodox kyrka i Finland (eller för den delen i något annat land med ortodox tradition, som Ryssland). Dessutom finns det ett intressant och dynamiskt förhållande mellan finskt och ryskt i det ortodoxa: den finsk-ortodoxa kyrkan går tillbaka på en tradition av samhörighet med sin ryska motsvarighet – de var formellt sett samma kyrka under nästan ett årtusenden fram till Oktoberrevolutionen. Därefter är den finska ortodoxa kyrkan en självständig kyrka. Men i och med att den ryska invandringen till Finland ökar kraftigt på 2000-talet blir den finska ortodoxa kyrkan oundvikligen till en naturlig andlig hemvist för många ryssar här i landet. Resultatet blir en oväntad återkoppling till det förflutna.

Det finns ett 60-tal ortodoxa nationella kyrkor i världen och de har ingen gemensam påve. Många småpåvar, som Ambrosius säger med en blinkning. Men Finland har, så säger ryktet, väckt respekt i denna internationella gemenskap, även om det finns många som menar att finsk-ortodoxa kyrkan med sin “nordiska” prägel har blivit alltför modern eller, som metropoliten säger, postmodern! Han menar också att det har sina fördelar att vara en minoritetskyrka: i den egenskapen vänjer man sig vid att ingenting kan tas för givet, man har ingen stor makt att bevara så som i många länder där ortodoxin är majoritetsreligion. Man undviker korruption. Den indirekta hänvisningen till andra ortodoxa kyrkor i länder där de ortodoxa är i majoritet går inte att ta miste på.

I Finland får jag intrycket att den ortodoxa kyrkan är liten men respekterad. På bilder från metropolitens 60-årsfest ser man hundratals prominenta gäster mingla här på Sofiacentret, däribland president Halonen. Och inför EU-valet har man nu lyckats få en finsk-ortodox präst som kandidat (för socialdemokraterna). Kyrkan tycks högst levande.

Extrema Sverige, normala Finland

Den här veckan är jag på resa i Finland, och jag fick en utmärkt möjlighet att förbereda mig när jag i torsdags bevistade ett Axess-seminarium med Finlands förre utrikesminister Pär Stenbeck, som med stor sakkunskap och inte minst egna erfarenheter talade om svensk-finska relationer.

Stenbeck är numera ordförande i Kulturfonden för Sverige och Finland, och i samband med seminariet fick jag en till det yttre helt blygsam men innehållsmässigt högst märklig liten skrift i min hand, “Om olika sätt att möta en stor elefant: en jämförande studie av finländsk och svensk kultur“. Författare är forskarna Thorleif Pettersson och Sakari Nurmela och sponsorer är förutom Kulturfonden även Riksbankens Jubileumsfond.

Tesen som odlas i denna lilla broschyr är att Sverige är ett extremt land, att Finland är ett land i mittfåran bland västländer och att skillnaderna mellan Sverige och Finland ökar stadigt. Man tar hjälp av bl.a. “The World Values Survey” (WVS) som författarna medverkat i. Ett diagram i studien visar i vilken utsträckning svenskar och finnar hyser “emancipativa frihetsvärderingar” och “traditionella värderingar vs. sekulära” och “emancipativa frihetsvärderingar” (vilket ska uttolkas som ett mått på i vilken grad man litar på nya och okända människor, också av annan nationalitet, tolerantare mot minoriteter, deltar hellre i protester, vill främja andra människors rättigheter osv). Det framgår här att inget land i världen ligger ens i närheten av att hysa så starka emancipativa frihetsvärderingar som Sverige, medan Finland ligger i en västeuropeisk huvudklunga till vilken även t.ex. Frankrike och Nederländerna hör. Sverige har också betydligt mer sekulära värderingar än Finland, även om det intressant nog finns ett antal länder som är ännu sekulärare, t.ex. Tyskland, Sydkorea, Taiwan och framförallt Japan.

Författarna pekar på att “kulturkylftan vidgas” och skriver: “I Finland har de ‘undersåtliga’ blivit fler och de aktivistiska färre. I Sverige är utvecklingen motsatt. Man kan kort och gott konstatera att finländare och svenskar har ‘glidit isär’ i sina synsätt på medborgardygderna… Å ena sidan det demokratiskt förträffliga och självöverskridande Sverige och å andra sidan det aningen mer demokratiskt skeptiska och pragmatiska Finland”.

Svenskar är alltså, att döma av detta, ett slags demokrati- och frihetsfundamentalister som saknar motstycke både i Norden och globalt. Min resa hit till Finland blir då en resa till ett mer normalt Västeuropa, att döma av rapporten…

Europas naturgas i utrikesutskottet

Igår morse ägde en ovanligt intressant utfrågning rum i riksdagens utrikesutskott, nämligen med fokus på Europas naturgas och gassäkerhet. För mig som forskare och historiker var det verkligen spännande att ta del av mötet mellan akademiker, experter och oroliga politiker i diskussionen kring detta tema. I centrum stod förstås NordStream-ledningen.

Det mest iögonfallande inlägget kom från den utmärkte Oxfordforskaren Jonathan Stern, som med sina många böcker om sovjetisk och rysk gasexport var min självklara ciceron när jag började sätta mig in i ämnet för ett par år sedan. Stern blev en frisk vind i den aningen stela svenska hållningen med det tabu som i praktiken har etablerat sig vad gäller att i formella sammanhang tala om att Sverige och andra länder kring Östersjön försöker använda miljöfrågan som ett sätt att komma åt en säkerhetspolitiskt betingad rädsla för Ryssland och rysk gas. I rättframma ordalag kritiserade Stern denna som han tycks mena fega strategi, och menade att det verkligen måste finnas mycket starka och tydliga miljöhot för att Östersjöländerna ska ha moralisk rätt att stoppa Nord Stream. Med sina 30 års erfarenhet av att studera dylika ledningar sade han sig aldrig ha sett något konkret exempel på någon svår miljökatastrof som uppkommit i samband med olyckor gällande undervattensledningar för gas. Han manade också till att Östersjöländerna måste visa solidaritet mot de många kontinentala länder vars energisäkerhet kommere att förbättras avsevärt om NordStream blir verklighet, eller snarare försämras avsevärt om den inte blir av. Han kritiserade också EU:s  byråkratiska maskineri för att inte ta i med krafttag för att förbättra naturgasens infrastruktur så snabbt som möjligt, särskilt då gällande den bristande infrastrukturen (särskilt gällande gaslagring) i Östeuropa; han pekade på att konkreta satsningar där de verkligen behövs i öst äts upp av mycket mindre akuta projekt som den nya ledningen mellan Belgien och Frankrike.

Har Stern rätt i att miljöriskerna, mot bakgrund av den historiska erfarenhet av undervattenspipelines som mycket säkra i drift, av allt att döma är försumbara i fallet Nord Stream? Detta är egentligen samma sak som att fråga sig: hur unik är Östersjön? I vilken grad är dess miljöegenskaper och ekologiska känslighet av en helt annan karaktär än t.ex. Nordsjön, Medelhavet och Svarta havet, som alla korsas av naturgasledningar utan att det någonsin tycks ha gett upphov till några större miljökontroverser? Jag gissar att Sveriges och andra Östersjöländers ängslan för brackvattenhavets miljö trots allt är mer äkta än vad den brittiske forskaren föreställer sig. Och som jag hävdat många gånger i andra sammanhang: för flera av Östersjöländerna – särskilt Sverige, Finland och Estland – är Östersjön inte bara ett hav vilket som helst, utan ett levande väsen som genom långa århundraden varit en del av våra kulturers allra innersta rum.

Vilket förstås inte utesluter att det finns politiska krafter som finner det lämpligt att dölja en säkerhetspolitisk agenda bakom en miljöpolitisk ridå.