Tibet

Dagens huvudledare i DN (”Fortsätt protestera”) handlar om Kinas kväsande av upproret i Tibet. En stor bild får illustrera textens undermening: den visar poliser som med batonger hotar demonstrerande munkar. Det är bara ett problem: bilden visar helt uppenbart inte kinesisk polis, utan nepalesisk. Tyvärr förekommer bilden bara i papperstidningen, men där är den desto större uppslagen. DN och de flesta andra västliga media har gått till överdrift och utmålar den kinesiska regeringen som ondskan förkroppsligad. Återigen detta uråldriga behov av att skapa sig en bild av en kamp mellan gott och ont. I den bilden passar just nu inte in det faktum att civila tibetaner löpte amok på stan i Lhasa och flera andra håll i förra veckan, åstadkom en vansinnig materiell förstörelse och misshandlade vanliga kineser. Sådant måste faktiskt straffas – kan man verkligen tycka någonting annat? Hur kan man invända mot att den kinesiska polisen vill straffa de skyldiga till denna förstörelse och denna misshandel? Skulle polisen helt enkelt ha suttit med armarna i kors utan att göra någonting? Men detta perspektiv passar som sagt inte in i vår föreställningsvärld, som det verkar. Lika lite som Tibets strävan efter kulturell frihet inte alls passar in i den kinesiska föreställningsvärlden.

Kan en diktatur vara ekonomiskt effektivare än en demokrati?

Tysklands tidigare utrikesminister Joschka Fischer skriver på DN:s ledarsida (”Modernisering à la carte”) om ”Kina och Ryssland som bedräglig förebild”. Han pekar på en fara i att vi mot bakgrund av Rysslands och i synnerhet Kinas snabba ekonomiska tillväxt kan frestas ställa oss frågan om inte diktaturer är mer effektiva när det gäller att åstadkomma ekonomisk och samhällelig utveckling. Det är ett sätt att resonera som för tankarna till kalla kriget ideologiska systemkamp mellan öst och väst, kapitalism och kommunism. På den tiden handlade det om att försöka visa på att det ena eller andra ideologiska systemet var överlägset det andra inte bara moraliskt, utan även materiellt, alltså i termer av teknik, vetenskap, ekonomi osv. Men är det så att det finns en kausla, determinerande orsak-verkan-relation mellan typ av politiskt system och den ekonomiska och samhälleliga dynamiken? Är en demokrati med nödvändighet mer effektiv ekonomiskt och tekniskt än en diktatur? Joschka Fischer menar att så är fallet – i det långa loppet. Och att vi därför inte skall falla för frestelsen att ta efter ryska och kinesiska politiska drag. Han har många bra argument. Men man observerar att det här alltså inte handlar om att vi bör eftersträva demokrati för att det är moraliskt rätt, utan för att det är ekonomiskt mer lönsamt. Jag tycker nog att det är ett vådligt sätt att diskutera dessa frågor. Och dessutom: vi kan faktiskt inte veta att demokrati är mer lönsamt än diktatur. Vi kan bara ”tro” att så är fallet. Och vi tror gärna det, eftersom vi vill ha demokrati av andra, oekonomiska skäl. Det intressanta i framtiden skulle vara om den ryska och kinesiska trenden även under framtida decennier tar överhanden. Antag att det alltmer skulle stå klart att diktatur är ekonomiskt mer lönsamt än demokrati – vad skulle vi då välja? Det blir en intressant konflikt mellan våra moraliska värderingar, vår egen strävan efter frihet och vår önskan om ekonomisk utveckling. Vad skall prioriteras? I dagsläget råder trossatsen att det på det stora hela inte finns några motsägelser mellan dessa intressen, eftersom demokrati är bättre på ALLA sätt och för allt vi vill ha. Men är det hållbart?

Tibetanskt uppror

Det har gjort ont att se våldet skena iväg i Tibet den senaste veckan. Det började ju, liksom i Burma tidigare i år, med typiskt buddhistisk stillsamhet som ett protestmedel mot en nervös kinesisk centralmakt. Jag gissar att en och annan västerlänning hjälpte till att hetsa till mer radikal stämning. Polis och militär ingrep mot ett par munkar som de tyckte gick för långt utanför vad regimen var villig att acceptera. Men det våld och dödande som sedan följde har knappast särskilt mycket buddhism eller munkar att göra: istället var det ”vanliga” tibetaner som i en våg av allmänt ursinne gick bärsärkargång i Lhasa och senare även på andra håll. En klassisk folklig resning, eller försök till sådan – även om det väl i första hand var frågan om tämligen extrema tibetaner. Det finns ingen direkt kausalitet i händelseförloppet; det ena leder inte nödvändigtvis till det andra. Snarare var det en tibetansk hopplöshet som såg en chans att uttrycka sig, och olyckligtvis blev det ett uttryck i våldets tecken. I kinesiska medier framhävs vilken enorm skada tibetanerna har förorsakat: de har gett sig på kinesisk civilbefolkning och förstört kinesiska hus, butiker, restauranger osv. I väst framhävs polisens och militärens kallsinniga försök att kväsa upproret med våld. Båda bilderna är dessvärre förmodligen lika sanna. Och det tragiska är att ingen har särskilt mycket att vinna på det hela: snarare är det dåligt för alla, för tibetaner, för kineser och för relationerna både dessa sinsemellan och mellan Kina och omvärlden. Det är orealistiskt att föreställa sig att Tibet plötsligt skulle kunna bli självständigt, vilket ibland dock tycks vara den förhoppning som uttrycks här i väst. Förutsättningarna för någonting sådant är oändligt mycket värre än vid t.ex. Baltikums frigörelse 1991 eller Kosovos nu för någon vecka sedan. Ändå är det frestande att jämföra tibetanerna med balterna: en traditionsmedveten kultur som alltmer desperat sitt land omformas i enlighet med en oerhört mycket starkare centralmakts idéer och där hankineserna väller in i Tibet som ryssarna en gång gjorde i Baltikum. Språk, kultur, traditioner till synes dömda att drunkna i det väldiga kinesiska folkhavet. Kineserna själva ser det som en civiliseringsprocess. Tibetanerna är fattiga och har ännu inte riktigt svepts med i Kinas enorma moderniseringslusta. I väst tar vi intuitivt ställning för tibetanerna, de svaga.  Men järnvägen som för kineserna till Lhasa för att civilisera tibetanerna är byggd med pengar som Kina har tjänat på att sälja sina varor till väst. Och det är svårt att tänka sig att omvärlden skulle kunna avvara de kinesiska billigprodukterna genom en bojkott, vilket ibland förs på tal. Hela världsekonomin är redan alldeles för beroende av Kina för att något sådant skulle vara möjligt.

Energitinget (andra dagen)

På torsdagsmorgonen lyssnade jag på en tankeväckande session om oljans sinande. En intressant kombination av föredragshållare från myndigheter, politik och industri gjorde det hela lyckat. Hans von Knorring, tidigare UD-rådgivare, noterade att den väntade ”oljepeaken” egentligen aldrig diskuteras politiskt längre som ett problem; det som diskuteras är istället pris, miljö och importberoende. Kanske kan man säga att peaken har internaliserats i andra frågor. Intressant är dock att flera peakar i västvärlden, med USA-peaken som första exempel år 1971 och senare bl.a. Norge år 2000, så uppenbart ökar beroendet av olja från andra, ”mindre pålitliga” delar av världen. Per Bolund, riksdagsledamot för miljöpartiet, gav sitt perspektiv på tillväxten som någonting kvalitativt, inte bara kvantitativt; fokus i debatten måste bli mer på det förra. Oscar Kjellberg från JAK utvecklade ett synnerligen intressant tänkande där den sinande oljan kopplades ihop med ett mer övergripande nationalekonomiskt tänkande. Han menade att vi står inför en radikal anpassningsperiod till ett lågenergisamhälle men med bibehållen högteknologiskt kultur. Under denna övergångsperiod blir så gott som allting som baseras på naturråvaror kontinuerligt dyrare på ett sätt som tvingar världens centralbanker att tänka på ett helt nytt sätt kring begreppet ”inflation”. En ”inflationstsunami” är nu på väg att svepa in över världen. Magnus Swahn från Conlogic slutligen slog ett slag för att vi måste ha ett mycket brett och diversifierat perspektiv på övergången till framtidens samhälle: vi måste båda utveckla och sprida ny teknik, och vi kan inte nöja oss med att bli mer energieffektiva utan måste dessutom anstränga oss för att minska energiförbrukningen i absoluta termer, vilket bland annat gör det nödvändigt att minska transporterna (vilka nu tvärtom ökar oerhört snabbt!). Patrik Kihlbom från Volvo var inte lika övertygad om det senare. Men argumentet att vi, med ingenjörsjargong, måste skruva på en väldig massa små och stora rattar samtidigt, istället för att leta efter en enda sak som skall lösa allt i ett slag, var nog på det hela taget en ny trend som håller på att etablera sig nu jämfört med förra årets Energiting. Efter miljöminister Andreas Carlgrens anförande med efterföljande debatt, som inte bjöd på många överraskningar, lyssnade jag på ett par föredrag om koldioxidavskiljning och –lagring. Jag kan inte låta bli att se på detta som någonting i grunden ganska absurt – eller har jag inte hängt med i utvecklingen? Är det kanske som i kärnkraftbranschen, att vi nu står på allvar inför en era där den nya infrastrukturen i första hand kommer handla om att göra sig av med problematiskt avfall medelst gigantiska ledningsbundna nätverk? I kärnkraftfallet handlar det om enorma projekt i underjorden för lagring av använt kärnbränsle och avfall, och i fossil energiproduktion handlar det nu om att fånga in koldioxid och för den ned i marken eller havet med hjälp av väldiga system av rörledningar. Lars Strömberg från Vattenfall och Björn Berger från StatoilHydro målade upp det hela som någonting ganska självklart. Men jag förblir skeptisk. Tingets sista session blev för mig just en kärnavfallsdiskussion. Det blev en bra kontrast mellan Sten Kjellman från SKB, som presenterade företagets KBS-3-lösning som en problemfri och mogen metod att förvara avfallet, och Johan Swahn från Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG), som tvärtom argumenterade skickligt för att hela processen har gått till på ett felaktigt sätt och att SKB låst sig in i en lösning baserad på tänkande från 1970-talet. Det resulterade i en intressant känsla av tvetydighet som nog var ganska illustrativ för åhörarna. Daniel Westlén från Reaktorfysik på KTH stampade sedan in med ett friskt ingenjörsföredrag om transmutation. Någon samhällsdimension fick inte i rum i detta, men det var intressant hur han vidgade begreppet transmutation till att innefatta så gott som alla typer av kärnklyvningar i använt kärnbränsle. Han konstaterade också att acceleratordriven transmutation förmodligen aldrig kommer att kunna bära sina egna kostnader, att det med andra ord måste investeras i det av andra än rent ekonomiska skäl.

Energitinget (första dagen)

Energitinget på Stockholmsmässan avslutades igår. Det är en ovanligt högklassig tillställning som också visar pedagogiskt – även om detta inte är syftet – vad det innebär att leva i ett ”högt utvecklat” land: de över 2000 deltagarna, som väl i stort sett representerar alla med något energiintresse och kunskap på området i Sverige, förfogar faktiskt över imponerande kompetenser på både bredd och djup. Det tycks inte finnas någon enda liten nisch där Sverige helt saknar kompetens. Naturligtvis kan vi inte gå i bräschen på alla områden, såsom ministrar Olofsson och Carlgren ibland tycks vilja se det, men den omfattande kunskapsbasen bildar ändå ett slags skyddsnät mot den skenande utvecklingen i världen och gör det möjligt för oss att relativt snabbt fånga upp och bli medvetna om nya trender och reagera på nya möjligheter. Det är forskningens ”två ansikten”: att dels kunna ta fram nya rön, men i ännu högre grad skapa en förmåga att reagera på sådana rön som gjorts på annat håll, och förstå dem i sitt sammanhang. Själv blev jag, liksom förra året, återigen förvånad över hur lärorikt deltagandet på tinget faktiskt var. På onsdag eftermiddag lyssnade jag först på en rad föredrag om ”energigaser” – naturgas, biogas, vätgas, fordonsgas, stadsgas – och tyckte mig därigenom få en god bild av utvecklingen på detta område i stort. Huvudtrenden är att försöka utnyttja gasen i mycket större skala för transporter, och att göra koskit och avfall till en värdefull resurs, snarare än ett kvittblivningsproblem. Utvecklingen går här med andra ord i motsatt riktning mot trenderna på kärnavfallsområdet! Särskilt uppskattade jag beräkningen att var och en av oss genom att gå på toaletten kan bidra till produktion av biogas motsvarande tio liter bensin per år! En annan session handlade om utvecklingen av Europas elmarknader och särskilt integrationen mellan tidigare nationella marknader. Jag är lite ringrostig på området, fast jag borde vara expert efter att ha skrivit om Vattenfalls internationalisering i Arnes och min SNS-bok förra året. Det är lite torrt och juridiskt. Stor förvirring och osäkerhet tycks råda om framtiden. Det är talande att myndighetsrepresentanter sade rent ut att de för närvarande avstår från att detaljstudera några EU-förslag, eftersom de tror att läget snabbt kan komma att förändras. Ändå är det uppenbart att EU-kommissionen fortsätter driva en ganska aggressiv linje mot ökad liberalisering. Det är inte självklart att det kommer att lyckas. Nils Nygren från Fortum var rätt nöjd med utvecklingen hittills, och han och andra menade att den nordiska elmarknaden fungerar utmärkt, vilket märkligt nog fick stå helt oemotsagt. Det verkliga problemet, menade han, är att skapa samverkan över gränser mellan systemoperatörer på ett konkurrensbefrämjande sätt. Ett problem är särskilt att stamlinjenätens vidareutbyggnad fortfarande är rotad i ett nationellt tänkande. Som historiker är det slående hur så gott som alla aktörer nu har en underförstådd syn på avregleringen 1996 som någonting självklart och nödvändigt. Men argument som att det inte är själva konkurrensen det är fel på, utan att elmarknaden inte är ”utmaningsbar” (förbjudet bygga vattenkraft, kärnkraft) kan som jag ser det lika gärna vändas till sin motsats: just på grund av politiska beslut om att vi inte skall ha mer vatten- och kärnkraft, så borde avregleringen ha förhindrats. Elsystemet, med dess många politiska komponenter, lämpar sig helt enkelt inte för ett enkelt liberalt tänkande. På EU-nivå blir hur som helst en viktig händelse Rådets möte i juni 2008, då beslut måste tas med 2/3 majoritet.

Mot en ny stormaktstid?

Siktar den borgerliga regeringen på att förverkliga Göran Perssons gamla vision om det ”gröna folkhemmet”? Ja, det intrycket kunde man få när Maud Olofsson invigningstalade på Energitinget, som gick av stapeln på Stockholmsmässan med 2000 deltagare nu i veckan. Och det är inte nog med att Sverige skall bli ett rent och leende land där människor lever sina liv i harmoni med en fortsatt växande ekonomi. Nej, vår dynamiskt gröna samhällsmodell, som enligt närings- och energiministern redan är på väg att slå ut i full blom, skall dessutom spridas runt om i världen så att våra framsteg kan komma resten av världens folk till godo. Ministern själv har haft fullt upp på sistone med att föra strategiska diskussioner med George Bush, Hu Jintao och andra stormaktsledare, som alla signalerar ett enormt intresse för Sveriges utveckling mot ett grönt samhälle, om man skall tro Olofsson. Inget land har råd att avstå från svenska råd och lärdomar!

     ”Med energin som språngbräda” var temat för en efterföljande debatt, där representanter för svensk industri inte fann mycket att klaga på i regeringens ambitioner. Men medan industrifolket höll en påfallande ödmjuk och låg profil ifråga om Sveriges roll i världen, tog ministern fasta på ordet ”språngbräda” och tolkade det som att Sverige tack vare de globala energi- och miljöpolitiska utmaningarna nu har en unik chans att bli globalt ledande i en mycket vidare mening än i rena energifrågor. På ytan betonas, som många gånger förr, vikten av att se miljö- och klimathotet inte som ett problem, utan som en möjlighet, som skall komma svenska företag till godo och bidra till framtida ekonomisk tillväxt och sysselsättning i vårt land. Men det finns också en tämligen oblyg underton i resonemangen om dessa möjligheter: en vink om att det inte bara handlar om ekonomi och politik, utan också om moral och etik på ett sätt som snarast påminner om USA:s syn på sin globala roll: det är helt enkelt vår plikt och vårt ansvar att på ett kraftfullt sätt bidra till en bättre värld. I vårt fall skall det dock inte ske med militär medverkan. Inte heller om traditionellt bistånd till u-länder. Istället handlar det om export av miljövänlig teknik och goda politiska råd – och då även till världens rikaste länder.

     Den fredliga ansatsen till trots kan man fråga sig om det månne är gammalt vikinga- och stormaktsblod som svallar i ådrorna? Det må vara en oskyldig ironi att den statliga energijätten Vattenfall har expanderat i Europa efter nästan exakt samma geografiska mönster som Gustav II Adolf på 1600-talet. Hjältekungen firades på den tiden som något av en frälsare i Tyskland – inte helt olikt det sätt på vilket Vattenfallchefen Lars G. Josefsson numera skimrar som förbundskansler Angela Merkels speciellt utvalde rådgivare i klimatfrågor. Inget ont i det, kan tyckas. Men när Maud Olofsson målar upp en liknande bild av sig själv och sin regering som något av en räddare i nöden för en värld i djup kris, då erfar man ändå någonting dunkelt och skrämmande i den missionerande attityden. Det är som om det vore inspirerat av stormaktstidens gamla pseudovetenskapliga skola, med Olof Rudbeck som främsta företrädare, som gärna såg Sverige som gudarnas boning och ett historiskt urhem för världskulturen. Nu skall vi på liknande sätt, särskilt via en offensiv moralisk hållning i EU-samarbetet, bli ett urhem för det gröna världssamhället. Vi skall ha en ledande roll och alla skall lyssna på oss.

     Man skulle kunna invända att det är harmlöst, eftersom denna frälsningsrörelse numera är helt fredlig. Men i verkligheten gör den oss förmodligen onödigt blinda för alla de möjligheter vi har att själva lära av omvärlden. Lite mer ödmjukhet skulle inte skada.

Medvedev en ny Gorbatjov?

Som historiker i samtiden är det alltid en lockelse att försöka se paralleller med andra tidsepoker. Det är ett tema som jag säkert kommer återkomma till många gånger på den här bloggen. Idag var det Kristian Gerner, historikerprofessor i Lund med Sovjet och Östeuropa som specialitet, som i Svenska Dagbladet tyckte sig se en parallell mellan det nu pågående maktskiftet i Ryssland och 1980-talet maktkamp i Sovjetunionen. Den tidigare KGB-chefen Andropov, som tog över efter Brezjnevs död 1982, banade enligt Gerner vägen för Gorbatjovs perestrojkapolitik på ett sätt som nu möjligtvis den tidigare KGB-mannen Putin är på väg att göra för Dmitrij Medvedev. Medvedev valdes till Rysslands nästa president i söndags, något som var lika förutsägbart som den västliga kritiken mot valet och valrörelsen. Nu tar spekulationerna fart om hur det nya ryska politiska landskapet egentligen kommer att förändras inom den närmaste framtiden. Man tycker sig märka något av en förskjutning i rapporteringen om Medvedev under de senaste veckorna, från allmän misstänksamhet till en strimma av hopp om att hans liberala och västvänliga attityd faktiskt kan komma att visa sig som mer än en chimär. Själv slås jag mest av hur otroligt litet det är möjligt att säga om denna framtid. Det enda jag tror på när det gäller Ryssland är att vad som helst kan hända och att det förmodligen kommer att överraska västvärlden i vilket fall som helst. Och ibland förefaller det just som om västländerna verkligen vill bli just överraskade – eftersom det stärker myten om Ryssland som någonting både annorlunda och obegripligt, ett gåtfullt land på behörigt avstånd från den europeiska halvön.

Den siste samurajen

I filmen ”Den siste samurajen” (från 2003), som visades på SVT i fredags, får Tom Cruise i uppdrag att lära ut amerikansk krigföring – så som den praktiserats i det nyligen avslutade amerikanska inbördeskriget – till Japan och dess kejserliga armé. Det är 1870-tal och den nya, västorienterade Meijiregimen har just etablerats. Det leder till tidernas kulturkrock på det militärtekniska området. Hjälten tvingas nästan genast in i striden mot samurajerna och deras månghundraåriga krigarkonst, tas till fånga av dessa men blir snabbt ”omvänd” till samurajernas sätt att se på krig och kamp. DN menade i en notis att filmen är extremt ytlig, och det må väl ligga någonting i det – men vad kan man förvänta sig egentligen av en dylik Hollywoodproduktion som med sina kostsamma scener är finansiellt piskad att se till att ”vanliga amerikaner” i massor går och ser filmen? Dessutom beror det på perspektivet: bortom diskussionen om själva de konstnärliga kvaliteterna, blev filmen för mig ett förvånansvärt lovvärt försök att problematisera 1800-talets tekniköverföring från väst till Japan. Filmen är som gjord för att exemplifiera det som i akademisk teknikhistorisk forskning kallas ”indigenous technologies”, med fenomenet att äldre, inhemsk teknik skoningslöst sopas bort till förmån för ny, modernare teknik som anländer utifrån. Detta trots att den äldre tekniken ofta inte alls är ”sämre” i någon objektiv mening; den tekniska utvecklingen är inte per definition att jämställa med ”framsteg”. När det gäller samurajerna representeras detta som brukligt är av en antydan om den traditionella kulturens andliga överlägsenhet, som traditionellt varit förenad med en överlägsenhet i krigets materiella praktik, men som nu, i slutet av 1800-talet, bryts mot det hastiga västerländska materiella avancemanget. Det är kluvenheten i detta som filmen handlar om, och Tom Cruise förmedlar tvetydigheten på ett pedagogiskt sätt, med gestaltandet av hur det kan vara att för en framstegets apostel plötsligt tvingas till insikt om traditionens makt och tragiken i det antingen-eller som i mötet mellan öst och väst tycks så oundvikligt. Bra stoff, inte minst som en historiskt bakgrund till en djupare förståelse av det som numera händer i Kina vad gäller teknisk utveckling.