Farväl till ingenjörssamhället

Antalet sökande till ingenjörsutbildningar ökar igen, meddelar Högskoleverket. I alla fall jämfört med förra året: skillnaden är i storleksordningen 10 procent. I ett längre perspektiv är det tveksamt om detta kan vara början på en ny trend. En färsk rapport från Sveriges Ingenjörer visar nämligen på en närmast katastrofal utveckling ifråga om intresset för ingenjörsyrket i de yngre generationerna i Sverige. Allt färre vill studera till civilingenjör och högskoleingenjör om man tittar till den senaste tioårsperioden, och ifråga om högskoleingenjörerna har antalet förstahandssökande minskat med inte mindre än två tredjedelar under det senaste decenniet! Detta samtidigt som både offentlig och privat sektor säger sig vara i ett skriande behov av ingenjörer för framtiden. Statistiken skapar närmast intrycket av en kollaps. Vad har hänt med vårt, som man vant sig vid, ständigt teknikfrälsta land?

Trenden är väl egentligen inte ny. Men det är frestande att tolka rapporten som att dagens unga helt enkelt finner tekniken och ingenjörsyrket frånstötande: det är något kallt och hårt som de flesta absolut inte vill viga sina liv åt. Att använda sig av tekniken för olika praktiska ändamål är självklart, men att på professionell basis befatta sig med uppfinnande och vidareutveckling av teknik har mist den stora charm detta en gång hade. Tidsandan är en annan än under 1950- och 1960-talens rekordår, då man läste till ingenjör på kvällarna. IT-boomen framhävde tekniken som en hävstång till rikedom, men den viktigaste lärdomen handlade kanske mer om riskkapitalets flyktiga magi än om teknikens innehåll. Måhända en naturlig ‘postmodern’ trend där materien numera spelar en underordnad roll överhuvudtaget för vår självförståelse?

De stora intressena är istället finans, media och kultur – gissar jag i alla fall. Man söker nya områden för självförverkligande. För politiker och företag, med sina alltmer desperata rop på kompetenta ingenjörer, blir den långsiktiga lösningen kanske att hyra in ingenjörer från Kina och Indien, i vars industrialiserande tillväxtekonomier ingenjörsyrket fortfarande står högt i status.

Valborg i Silte

Enligt tidningarna blev Valborgsfirandet ganska stökigt på Gotland i år, men det märktes i alla fall inte långt ut på den sydgutniska landsbygden. Nu hemkommen från Kvännakershamn efter en underbar långhelg utan dator kan jag inte låta bli att tänka på den lilla oskyldiga Valborgshögtiden i Silte, som vi bevistade, som en säregen upplevelse av den lokala kulturen där ute på glesbygden mitt i Östersjön. Till det yttre ingenting speciellt, måhända: en rejäl brasa ute på fältet intill 1200-talskyrkan (känd för sitt färggrant målade altarskåp från omkring 1500, där ärkeängeln Mikael ses väga något helgons själ!). Lokalbefolkningen sluter upp, uppblandad med en och annan från Kvännakern, allt som allt blir det ett 40-tal personer. Det delas ut sånghäften och så stämmer vi upp i de traditionella vårsånger som brukar sjungas denna kväll – inklusive den gutnisk-patriotiska ”Summan kummar”, även om det förstås inte på långa vägar är sommar än på ön… När brasan brunnit ned bjuds vi in till Siltegården, som egentligen är en gammal skola men som numera fungerar som samlingsplats för socknens olika tillställningar. Det blir kaffe och smörgås och skvaller med bordsgrannarna och däremellan sång av den åttahövdade kyrkokören, ledd av en bildad man som med sin entusiasm för sångens krafter i breda folklager för tankarna till Kay Pollacks film ”Såsom i himlen”. Som storstadsbo är det inte ofta man får uppleva festligheter av detta slag, och jag kan på mitt naiva sätt inte låta bli att förundras över att något sådant faktiskt kan finnas. Men nog behöver man bli påmind om det ibland…