Rhenromantik

Där Rhen är som mest romantisk, mellan Bingen och Koblenz, är dess dal alltför trång för att några större städer skulle ha kunnat ta form; istället ligger en rad ministäder på rad, var och en med rester av medeltida ringmurar, gotiska kyrkor och förförisk korsvirkesbebyggelse. Högre upp på Rhens sluttningar vakar de gamla borgarna, som numera oftast gjorts om till hotell och restauranger…

På gamla oljemålningar från 1800-talet, då många romantiskt sinnade konstnärer från hela Europa kom hit till Rhendalen och ställde upp sina stafflin invid vattnet, ser man städerna och byarna här i ett förfärligt skick, det var en hopplöst fattig och förfallen värld. Ändå anade man på suggestivt vis en rik förflutenhet: därom vittnade resterna av urstarka stadsbefästningar, smutsiga men konstnärligt utformade korsvirkeshus, till synes överdimensionerade, himmelslängtande kyrkor i höggotisk stil osv. Heinrich Heine lät sig inspireras av denna känsla av svunnen rikedom i berättelsen ”Der Rabbi von Bacharach”, som jag inte kunde låta bli att tänka på när vi igår gjorde en utflykt till denna lilla stad, Bacharach. De nutida borgarna i Bacharach har inte försummat tillfället att utnyttja Heines berättelse, som kretsar kring religiös tolerans, i marknadsföringen av sin stad.

Och hur mår då den rhenska romantiken och den bacharachska toleransen efter Förintelsen? På de där gyttjiga stränderna löper nu sedan länge dubbelspåriga järnvägar och bilvägar – inte bara på ena sidan av Rhen, utan på båda – medan pråmarna kommer lastade med asiatiska containrar och stenkol från Ruhr för vidare transport upp mot södra Tyskland. Godstågen bullrar förbi med bara en minuts mellanrum (inte undra på att den tyske trafikministern Wolfgang Tiefensee nu är på desperat jakt efter nya metoder att minska trängseln i det tyska järnvägs- och motorvägsnätet!). Men de flesta av dessa senmoderna, globaliserade flöden har inte tid att stanna till i Bacharach. Desto viktigare för regionen är istället turisterna från hela världen som promenerar längs de gamla gränderna och befolkar hotell och restauranger. Särskilt tycks det dock vara 40-talister från andra västländer som låter sig lockas; det verkar som om både yngre generationer och människor från andra delar av världen föredrar de hippa storstäderna framför denna rhenska romantik. 

Hur som helst: om det ekonomiska hotet om Europas nedgång till följd av Asiens uppsving på 2000-talet stundom låter ana ett framtida Europa reducerat till ett enda stort turistiskt museum över en svunnen, underbar kultur, då är det städer och landskap som dessa som utan tvekan går i bräschen. Utan turismen skulle dessa orter snabbt förfalla igen till sitt gamla 1800-talsskick.

Koblenz

Till staden Koblenz, som ligger just där Mosel mynnar i Rhen, gissar jag att särskilt två typer av resenärer har vägarna förbi: turister och historiker. För turisterna är Koblenz startpunkten för utforskandet av den mest romantiska delen av Rhen, som sträcker sig härifrån och uppströms till Bingen. Även Koblenz i sig lockar med sitt ”tyska hörn” (platsen där Mosel möter Rhen och där man för några år sedan återuppbyggde en hundra år gammal gigantomanisk ryttarstaty med gamle tyske kejsaren) och gamla kyrkor som liksom i Bonn ibland stolt går tillbaka till en antik kristendom.

Vad gäller historikerna kommer de hit för att rota i de välsorterade dokumenten på tyska riksarkivet, Bundesarchiv, som har sitt huvudsäte här (i Berlin finns bara en liten filial!). Arkivet är inrymt i ett intetsägande efterkrigstida byggnadskomplex, men frånvaron av någon som helst charm i denna yttre uppenbarelse kontrasterar starkt mot det fantastiska material man kan stöta på i arkivets akter. De mest osannolika historier spelas upp för mina ögon, och i min iver att kartlägga den tyska naturgasens historia lär jag mig en hel del också om de verkliga relationerna mellan storföretag, diplomater, politiker och undanskymda men inflytelserika regeringstjänstemän. Det lovar gott för fortsättningen av naturgasprojektet. Och om jag ibland har tvivlat på det meningsfulla i att bedriva historisk forskning, kan jag dessa dagar inte undgå att känna den oerhörda lockelsen i att gräva sig djupare ned för att kunna berätta om vad som faktiskt har hänt och hur världen har blivit som den är - materialet ligger sedan länge där och väntar, men historien låter sig inte berättas av sig själv. Där finns händelser som en gång stått i centrum för mediabrus och politiska debatter, där argumenten dock allt som oftast baserats på rykten och andrahandsinformation. I kontrast till detta är det onekligen attraktivt att kunna sätta sig ned här på Bundesarchiv och läsa rakt upp och ned om vem som ringde vem, vad höjdarna faktiskt talade om på sina hemliga möten och vilka figurer i bakgrunden som fick en avgörande – men ofta osynlig – inverkan på den tyska framtiden.

Bonn, Rhen och det romerska Tyskland

Att anlända till Rhen efter tio dagar i Berlin och östra Tyskland är som att komma till en annan värld. För den som vill lära känna Tyskland med dess kontraster och paradoxer kan jag verkligen rekommendera en sådan resa från öst till väst: från det halvt förfallna, halvt återuppbyggda öst med dess mörka naturmystik och tunga preussiska arv till de franskt längtande städerna på Rhens vänstra strand med minnen av Rom, med sorglöst romantiska medeltidsborgar omgivna av vinbergen som söker solen – en trivsam västtysk idyll uppblandad med tysta, men allestädes närvarande spår av de allierades gruvliga vedergällning mot Nazityskland i form av sönderbombade städer. Och i arkivmaterialet som jag tröskar mig igenom dessa dagar låter sig ytterligare rhenska stämningar anas, i vilka stoltheten över Tyskland och viljan till återförening bryts mot den bonnska republikens provisorium och de många ex-nazisternas kvardröjande närvaro på ledande poster i förvaltning och näringsliv. Förmodligen var det först med Willy Brandt som förbundskansler, alltså från 1969, som Västtyskland på allvar kunde börja umgås med sig självt i mindre stela former.

Till mina favorittillhåll i dessa rhenska trakter hör utan tvekan den tidigare förbundstyska huvudstaden Bonn, som efter politikens flykt till Berlin inte alls gått den stagnation till mötes som dess invånare befarade när de motsvarande besluten togs under återföreningsyran. Det är en trivsam, ekonomiskt välmående universitetsstad något större än Malmö, ännu med ett stort antal politiska och statliga institutioner och med en befriande naturlig inramning i form av Rhen och Siebengebirges skogsklädda kullar i bakgrunden. Stadens störste son Ludwig van Beethoven står staty på torget omgiven av sporadiska rester av byggnader i rhensk rokoko och av den gamla Münsterkyrkan i fin romansk stil. I den stämningsfulla kryptan förvaras gamla benrester av romerska kristna som hittats under en renovering. Den betydligt större grannstaden Köln har jag personligen inte mycket till övers för, men om jag fick ett bra erbjudande om ett jobb på universitetet här i Bonn skulle jag nog ta det – eller är det bara mina gamla goda minnen från ett par månaders vistelse här för tio år sedan som kittlar? Det var när jag bodde på det tysk-baltiska Schloss Annaberg under förevändning av en intensivkurs i estniska, varvid vi också hann med att på den stora valdagen 1998 dricka champagne med Gerhard Schröder…

Det eviga Östtyskland

Jag har en ovana att kalla östra Tyskland för Östtyskland även på 2000-talet, vilket en och annan brukar reagera på – det är ju trots allt nästan tjugo år sedan Berlinmuren föll? Tjugo år är hälften av den tid DDR existerade, men varje gång jag reser genom detta land som inte längre existerar på några kartor kan jag inte låta bli att förundras över hur det ändå lever kvar. De där fyrtio åren av östtysk kommunism kommer alltid att leva någonstans i skuggorna. I Berlin och en del andra större östtyska städer jämte en lång rad turistiska hålor tycks spåren av historien ha sopats bort för ögat, men så snart man vågar sig ut i det mer alldagliga Östtyskland blir allt annorlunda: i Mecklenburgs och Brandenburgs skogar finner man städer och byar där allting ännu finns kvar, det med charm uppblandade förfallet, och nu också med en tilltagande kuslighet i form av människornas frånvaro: det pågår alltjämt, detta tysta utflyttande till Berlin och Västtyskland.

Det man förmodligen finner mest märkvärdigt efter en resa genom detta Östtyskland är de enormt ökande skillnaderna mellan vinnare och förlorare. I helgen besökte vi några orter av båda slaget: å ena sidan ett par av de romantiska, disneyfierade korsvirkesstäderna i östtyska delen av Harz (Wernigerode, Quedlinburg), å andra sidan bortglömda landsortshålor där tiden står stilla – som om varken Hitlers nazister, Stalins hämndlystna arméer eller Honeckers kommunister någonsin hade satt sin fot här, som om allting fortfarande bara vore ett gammalt, oändligt lockande Tyskland, till synes utom räckhåll för historiens framfart. Men frågan är om någonting kan hindra att de går samma öde till mötes som den långa rad byar och småstäder i det avlägsna Ryssland som numera helt har övergivits av sina invånare. Jag funderar en hel del på Östtysklands öde och framtid där jag nu dessa dagar sittar på arkiven i Berlin och gräver mig ned i ett inte alltför avlägset men dock förflutet. Vad kommer hända med detta land?