Sydossetisk Scheherazade

Jag återkommer till den klassiska musiken och Östersjöfestivalen. Sitter just som bäst och lyssnar på Valery Gergievs och Mariinskijorkesterns framförande av Scheherazade, Nikolaj Rimskij-Korsakovs förföriskt romantiska, som man skulle kunna säga, bortrövande av sagornas Orienten till S:t Petersburg och Östersjön – denna Orient som Ryssland både vill distansera sig från och samtidigt är en del av på flera sätt. Med tanke på den senaste tidens storpolitiska händelser kan jag inte låta bli att i denna konsert se en linje från det oroliga Mellanöstern, som väl i dagsläget befinner sig så långt de underbara sagorna man kan komma, via Kaukasus, Georgien och Ossetien, varifrån maestro Gergiev själv härstammar, till Mariinskijteaterns S:t Petersburg i det nyauktoritära Ryssland och slutligen över Östersjön till Stockholm och Berwaldhallen. Att fly de större politiska händelserna och ty sig till musiken och litteraturen är frestande, men Gergiev och de andra gör inga försök att avgränsa det konstnärliga från det politiska. Tvärtom: de pekar konsekvent på hur allting hänger ihop. I konsertpausen intervjuades dirigenten själv i radion och underströk än en gång Östersjöfestivalens politiska budskap: att musiken går i bräschen för en positiv utveckling man hoppas på för Östersjöområdet även på andra områden. Så som publiken från olika Östersjöländer lär sig lyssna till och förstå musik från andra Östersjöländer, så förklarade Gergiev, så skall också kulturerna på det stora hela försöka lyssna till och förstå varandra, för att kunna leva tillsammans haromiskt även i framtiden, och för att Östersjön själv, som vatten och hav betraktat, skall kunna tillfriskna. Det starka ledarskapet är nyckeln, upprepade han, och här har den klassiska musiken verkligen visat på hur det kan gå till. Det är en idealism som på ett ovanligt sätt blandas upp med en härlig initiativkraft, och utan någon egentlig naivitet eller cynism. Ja, man skulle gärna se det oftare.

Östersjöfestivalen: musiken som integrerande kraft?

Den pågående Östersjöfestivalen, med klassisk musik från olika delar av Östersjöområdet, torde var ett unikt fall av samarbete över havet. Arrangemanget är egentligen helt sensationellt för regionen och saknar motsvarighet inom andra verksamheter. Mycket av ”Östersjösamarbetet” är ju tyvärr mest fint prat och mindre handling, mycket byråkrati och mindre verklig dynamik – men i den klassiska musikens värld är det verkligen helt tvärtom: några av världens allra främsta dirigenter, kompositörer, orkestrar och solister möts i Stockholm och på andra orter runt havet (vissa konserter äger till och med rum ute på havet självt!): Salonen, Gergiev, Barenboim, Penderecki – man tror knappt att det är sant. Deras uttryckliga intresse går långt bortom det musikaliska, med ett motto om att stimulera till lösningar på Östersjövärldens många problem, långt bortom den klassiska musiken, genom att visa på möjligeheten att med hjälp av kreativa personligheter och starkt ledarskap förändra och skapa, i en mer generell mening. För att hårdra det: de ser musiken som drivkraft och inspirationskälla till politisk handling!

Det ligger förstås mycket idealism i detta, och det är väl svårt att tänka sig att Östersjöfestivalen verkligen skulle kunna få någon tydlig konkret inverkan på t.ex. Östersjöns fysiska miljö eller på de politiska förhållandena länderna emellan. Men det är ändå fantastiskt att en festival av detta slag finns. Det är om inte annat också en påminnelse om att Östersjön faktiskt utgör något av en stormakt i den klassiska musikens värld; listan över underbara verk och kompositörer som tillkommit vid Östersjöns kuster är ofattbart lång, från Tjajkovskij, Sjostakovitj och de andra ryska kompositörerna till Sibelius i Finland, Buxtehude i Lübeck och Öresundsregionen, Pärt i Estland, Chopin och de andra i Polen. Det här året deltar den förmodligen främsta av de nu levande polska kompositörerna dessutom själv: Krzysztof Penderecki. Jag blev nyfiken och cyklade ned till Berwaldhallen för att lyssna på honom häromkvällen, dirigerande sin egen och Sjostakovitjs musik. Orkestern var den ypperliga Sinfonia Varsovia, som jag vill minnas att jag lyssnat på någon gång i Polen också. Det gav mersmak. Däremot blev jag både förundrad och besviken på den klena uppslutningen vad gäller publik: halva salen gapade tom, och det trots massiv reklam i tidningar och ute på stan, med devisen som nu snarast tycktes mig ironisk: ”Alla kommer! Kommer du?” Man kan undra vad dessa världsstjärnor skall tro om det svenska intresset för klassisk musik och om det svenska kulturlivet överhuvudtaget.

40 år sedan Praginvasionen

Tillbaka i Stockholm igen begav jag mig idag till Olof Palme-centret för att ta del av ett tankeväckande seminarium om händelserna i Tjeckoslovakien i augusti 1968. De tjeckiska och slovakiska ambassadörerna deltog, liksom en namnkunnig panel av journalister, debattörer, politiker och personer som ”var med” när det begav sig. Även forne statsministern Ingvar Carlsson var till min förvåning på plats. Vad som tyvärr saknades var en mer borgerligt orienterad motvikt till de många vänsterrepresentanterna; det hade varit intressant att höra liberala och högerperspektiv på det hela. Nu artade sig stora delar av seminariet i hög grad till en ganska inåtvänd diskussion och analys av Praghändelserna som en del av vänsterns historia.

Mest givande var skildringarna av det självupplevda, som Olof Klebergs upplevelse av en växelverkan mellan radiorapporteringen och utvecklingen på gatorna den där morgonen när Warszawapaktens styrkor just hade äntrat Bratislava; Klebergs tes var att radion blev ett utmärkt medel för att organisera motståndet mot ockupationsstyrkorna och att denna till synes väl förberedda funktion för radion hade sitt ursprung i förberedelser för det tänkta hotet om en NATO-invasion! Jana Hejzlar, som senare flydde till Sverige, skildrade en naiv gymnasieelevs upplevelse av hur polska stridsvagnar rullade som en dröm genom natten i nordöstra Böhmen. Göran Skånsberg berättade pedagogiskt om sin upplevelse av reformkommunisten Dubceks förmåga att trollbinda befolkningen i Prag då han på ett politiskt toppmöte på vintern 1968, i ett antal östeuropeiska ledares närvaro, vände sig direkt till folket och ödmjukt bad om att i samband med sitt val till ny partichef få bli accepterad som medborgare i Prag, ”denna stad som har så stolta frihetliga traditioner”.

En intressant diskussion kretsade kring minnen från åren innan händelserna 1968, om hur det hela så att säga gradvis förberetts och byggts upp, varvid särskilt DN-journalisten Disa Håstad ville se starka kopplingar till den kulturella uppblomstringen i Tjeckoslovakien på 1960-talet. Men vad som framförallt hamnade i fokus på seminariet var länkarna framåt i tiden: mellan 1968-händelserna och Gorbatjovs perestrojkapolitik från 1980-talets slut. Ingvar Carlsson citerade flera gånger Richard Swartz’ artikel i Svenska Dagbladet, med synen på den militära interventionen 1968 som en sista bekräftelse på att den sovjetledda kommunismen aldrig skulle komma att kunna reformeras. Men de flesta inlägg handlade snarast om att arvet från 1968 i stor utsträckning bidrog till att möjliga kommunismens fall två decennier senare, underförstått att kampen för en ”socialism med mänskligt ansikte” 1968 ingalunda var förgäves.

Björn von Sydow, som ledde en del av seminariet, gjorde sedan ett försök att se Praghändelserna i ljuset av den nu pågående konflikten i Georgien. Men i det läget urartade diskussionen helt och kom att bredda sig till en allmänpolitisk debatt om allt från Vietnamn till NATO:s krig i forna Jugoslavien till svenska skattetryck och östeuropeisk chockterapi. Synd, det hade varit spännande att få höra några vassa röster om vad Praghändelserna egentligen betyder i dagens geopolitiskt spända situation.

Från Georgien till Östersjön?

Jag är i Kvännakershamn på Gotland sedan några dagar och friden är total. Om kvällarna promenerar vi ned genom tallskogen och det redan väldigt tysta sommarstugeområdet till klapperstensstranden, varifrån utsikten som vanligt är fantastisk med Stora Karlsös silhuett dramatiskt i väster. Men tankarna går egentligen i motsatt riktning: österut. En granne till oss, Liina, tillhör den stora grupp estniska flyktingar som kom till Sverige 1944 i samband med Sovjets (andra) invasion, och just tillbaka i Kvännakershamn efter ett par veckor i Tartu nämnde hon liksom i förbigående hur spänd situationen är i Estland just nu till följd av kriget i Georgien. En snabb titt på de estniska nyhetssajterna bekräftar det, även om man sällan uttryckligen nämner hotet om en sovjetisk invasion 64 år efter den förra. Motiven och argumentationen bakom det ryska agerandet i Georgien kan lika gärna tillämpas på Baltikum, särskilt när det gäller Medvedevs tonvikt på försvaret av ryska medborgare, ”var de än befinner sig”. Jag noterar att man även i svenska medier så smått har börjat måla upp scenarier där konflikten i Kaukasus kan tänkas sprida sig inte bara till Ukraina, utan också till Baltikum och Östersjön. Är vi på väg mot en situation där NATO, med sina baltiska och centraleuropeisk medlemmar, för första gången någonsin faktiskt tvingas försvara sig mot ett anfall österifrån? Till min häpnad läser jag att somliga säkerhetspolitiska analytiker tvivlar på att NATO faktiskt skulle vara berett att i full skala försvara sin östfront. Det skulle i så fall stämma väl in på den outtalade men ständigt närvarande misstänksamhet som finns i Baltikum sedan de båda världskrigen när det gäller västs vilja och förmåga att faktiskt leva upp till fina löften om militärt stöd.

Men är det realistiskt att tala om att det faktiskt skulle kunna gå så långt som till krig i Baltikum? I någon mening känns det trots allt som om detta inte alls ligger i linje med den övergripande världspolitiska trenden, där de avgörande konflikterna kan sägas ha avlägsnat sig alltmer från Östersjöns stränder. Blickarna vänds ju numera snarast mot terrorism och muslimsk fundamentalism. Å andra sidan har Östersjön ett kusligt track record när det gäller revolutionära händelser av format: det var ju i S:t Petersburg som ryska revolutionen utbröt 1917, det var i hamnen i Gdansk som andra världskriget började 1939 och det var ju dessutom strejkerna i de polska Östersjövarven som blev den egentliga drivkraften bakom Östeuropas frigörelse på 1980-talet. I dagsläget råder härsk stämning mellan öst och väst ifråga NATO:s raketförsvar vid polska Östersjökusten, inte långt från det ryska militariserade Kaliningrad/Baltijsk.

Jag gissar att det i slutänden skall många olyckliga sammanträffanden till för att Östersjön återigen skall förvandlas till ett krigiskt hav. Ändå är det kanske bäst att passa på att njuta av dessa fridfulla gotländska augustikvällar, för vem vet vad som väntar härnäst? Historien brukar som bekant ha en förmåga att överraska.

Östeuropa i Wien

Mina kunskaper om Österrike är verkligen bristfälliga, och jag har egentligen nästan aldrig varit här mer än på genomresa eller för att åka skidor. När Mao och jag nu har tillfälle att tillbringa två veckor i Wien mitt i högsommarvärmen går vi omkring med stora ögon och försöker göra oss en uppfattning om vad det egentligen är för en plats vi har hamnat på. Jag försöker ta mig an Wien på ett om möjligt fördomsfritt sätt, men som alltid är det förstås först och främst den östvästliga dimensionen som intresserar mig mest: Hur ”östeuropeiskt” är Wien egentligen, och kan man som tillfällig gäst här lukta sig till något av det kaotiska förflutna som binder Österrike och Wien till Tjeckien, Slovakien, Polen, Ungern, Rumänien, Kroatien och Slovenien? Ja, kanske. Men som alla metropoler är Wien föga typiskt för den region i vilken staden ingår: den gemensamma historien med ett östligare Europa döljer sig till stor del under det tjocka lagret av parisisk eller petersburgsk förnyelselusta från förra sekelskiftet. Den pompösa arkitekturen dröjer sig ännu kvar i de där sista habsburgska decennierna. Men om man, som vi gjorde häromdagen, åker ut till en mindre, tystare grannstad som Klosterneuburg tycker man sig plötsligt uppslukad av ett Centraleuropa som börjar någonstans i Alpdalarna och letar sig österut genom Slovakien, Ungern, Ukraina, Polen, Vitryssland och vidare upp mot Baltikum. Där ligger de barocka och klassicistiska husen prydligt på rad i ett gåtfullt färgspel, behagligt låga med 2-3 våningar och som hämtade ur någon centraleuropeisk 1800-talsroman.

Men prakten i Wien förmår inte dölja att även huvudstaden bjuder på ett östeuropeiskt snitt: man erfar det om man beger sig ut till stadsdelar som inte riktigt ligger i centrum men heller inte helt i periferin. Statsarkivet där jag håller till om dagarna råkar ligga i ett sådant område: sorgset, fattigt, invandrartätt, men framförallt med en omisskännlig känsla av ”öst”: det påminner om någon baltisk, polsk eller rysk textilmetropol från slutet av 1800-talet, med smutsgrå sekelskifteshus i sorgsen industrialiserad stil, omgivna av rivningstomter här och var och under senare decennier kompletterade med nyare byggnader från 1950-talets trista ”Wohnhausanlagen der Gemeinde Wien” med byggnadsåren stolt skrivna på fasaden i stor stil – det får mig att associera till liknande byggnader från Stalintiden i Sovjet (Kohtla-Järve? Novgorod?), och kanske ligger det något i den jämförelsen, med tanke på den sovjetiska ockupationsmakten i Österrike och just denna del av Wien efter kriget? För människorna man möter på gatorna här är det hur som helst en lång väg till turistkvarteren och elegansen inåt Wiens centrum till.

Vid Donau: den blå järnridån

Jag är i Wien sedan en dryg vecka tillbaka, men i helgen tog vi lokaltåget till Bratislava, Slovakiens numera mycket trevliga huvudstad. Österrikarna kallar den fortfarande för Pressburg, och att detta namn överlevt såväl Habsbugsimperiets fall som två världskrig och kommunismen i öst är väl i sig ett tecken på hur nära Slovakien var till och med under det kalla kriget. I österrikiska statsarkivet har jag försjunkit i dokument som visar hur österrikiska och tjeckoslovakiska statsägda företag samarbetade om att exploatera de stora naturgasfyndigheter som råkar vara belägna exakt i gränsområdet, och frånvaron av ideologiska motsättningar är påfallande så snart man har något konkret att samarbeta kring där båda parter har något att vinna. Det gemensamma exploaterandet av gasen blev senare en lämplig förtroendebas för att kunna göra området här till hela den europeiska naturgasindustrins gravitationscentrum, med väldiga mängder rysk naturgas som här släpps vidare västerut.

Vår utflykt till Bratislava förde oss också till den lilla byn Devin en mil uppströms för Donau, som ligger just där floden March flyter ut med mörkt vatten i den större blå, mångeuropeiska floden. Några dramatiska klippor råkar höja sig just vid sammanflödet, och romarna byggde på sin tid en befästning här som senare utvidgades och vars ruiner man ännu kan beskåda. Det var nämligen en viktig plats: den romerska handeln med bärnsten uppifrån Östersjön förde hit, och korsade här den likaledes viktiga handelsvägen längs Donau. Öst och väst möts samtidigt som Östersjöområdet möter det romerska Europa, skulle man kunna säga. Utsikten uppifrån fästningsruinen är strålande, och någonstans borta i sommardiset anar man naturgasanläggningarna i Baumgarten, den plats där de östvästliga energihandelsvägarna numera alltså centreras. Som historiker kan jag verkligen inte låta bli att fascineras av parallellerna över tid.