På Tjernobylmuseet

Tillbaka i Stockholm efter två veckor i Ukraina dröjer sig minnet av ett museibesök kvar från i lördags: på Tjernobylmuseet i Kiev. Det ligger i Kievs trevligaste stadsdel, Podil, men museets innehåll är allt annat än trevligt. Det skildrar Tjernobylolyckan och dess efterverkningar i ett regionalt perspektiv och med fokus på de människor som fallit offer för det sovjetiska haveriet våren 1986, och andra människor som fått röja upp efteråt osv. Detta är nog första gången jag varit på ett museum som handlar om teknik och som samtidigt i hela sitt upplägg är utpräglat anti-teknologiskt. Här står inga hjältar till ingenjörer och uppfinnare i centrum, inga imponerande utvecklingshistorier och förbluffande karriärer, utan endast allt det som misslyckats, och allt det lidande som följt i spåren av denna, som det kanske är, värsta teknologiska katastrof genom tiderna. En film visar bilder på den ödelagda staden där kärnkraftverkets anställda en gång arbetade, ackompanjerat av ett sorgset deklamerande av dikter på ukrainska. I montrarna har man samlat fotografier och andra minnen ur enskilda arbetares och ingenjörers liv, vilka plötsligt avbrutits av katastrofen. En stor del av utställningen ägnas också de många initiativ i en rad olika länder för att hjälpa Tjernobyls många cancersjuka barn. Det övergripande budskapet är entydigt: aldrig skall det få hända igen. Ändå finns det i Ukraina fortfarande flera Sovjetdesignade kärnkraftverk i drift, och landets nukleära policy är fortsatt klart expansiv. Det är ironiskt på sitt sätt, eftersom Tjernobylkatastrofen har lett till total stagnation i kärnkraftsutbyggnaden i många västländer.

Älska Ukraina!

Älska Ukraina! Så står det på färgglada banderoller som hänger över gatorna runt om i Kiev nu i september. Det är också namnet på en känd ukrainsk folksång. En maning till patriotism i ett skört land där tiden hela tiden tycks tveka: vart bär det väl av härnäst? Får man behålla sitt land överhuvudtaget, och i så fall till vilket pris? Ukraina har en slavisk, mongolsk, tatarisk, litauisk, polsk, rysk, sovjetisk och så nu till sist också en egen historia. Men vad kommer man att göra med denna egna, ukrainska utveckling? Det tycks fortfarande helt öppet.

Kievs tunnelbana är så djup att man vid vissa stationer får åka rulltrappa ned i närmare tio minuter. Då brukar jag ögna igenom en dagstidning. Något från dagens: ukrainarna är ångestfyllda inför UEFA:s möte på torsdag-fredag där man fruktar att man i slutänden kanske inte får arrangera EM 2012 som tänkt, tillsammans med Polen. Samtidigt presenteras en ny undersökning om korruptionen i världen, där det visar sig att Ukraina har halkat ned från 118:e till 143:e plats. Lagarna fungerar inte! Det är en klen tröst att Ryssland ligger ännu värre till i tabellen… Men också positiva nyheter, som att de många ukrainska gästarbetare som emigrerat för ett par år eller så till väst har börjat återvända, eftersom lönenivåerna har stigit så pass inom många områden - eller kanske för att de längtar hem, för att de älskar Ukraina?

Kievska vyer

Kiev är en trevligt kuperad stad där den ligger på sina branta kullar på Dnjeprs högra strand. Ännu på 2000-talet tvingar topografin vissa gator att slingra sig krångligt ner genom raviner och upp igen på de höjder där den medeltida slaviska metropolen var belägen; man talar ännu om den ”övre staden” i detta sammanhang, även om det inte längre återstår särskilt mycket av minnen från den gamla ärorika tiden förutom den tusenåriga Sofiakatedralen, som av många ortodoxa troende helt enkelt anses oförstörbar. Katedralen har dessvärre gjorts om till ett museum över svunna tider, det religiösa tumultet finns inte kvar på det där sättet som i många andra kyrkor, där den intensiva stämningen ofta blir obeskrivligt tät.

Kievs nuvarande egentlig centrum ligger nedanför Övre staden, i en dalgång där det eleganta huvudstråket drar fram – nåja, så elegant det nu kan bli med de pompösa stalinistiska skrytbyggena som uppfördes här efter att all tidigare bebyggelse jämnats med marken i kriget. En slående kontrast till detta efterkrigstida centrum finner man på andra sidan Övre staden: där slingrar sig gatorna ned mot Dnjepr och en helt annan och mänskligare stadsbild tar vid. Husen är från 1800-talet och kvarteren andas något av S:t Petersburg eller Moskva från samma tid, gammalryskt så det förslår, och färggrant på det där orientaliskt längtande sättet. Kyrkorna ligger tätt, kanske 15-20 stycken på en yta av en kvadratkilometer, som tätast nedåt vattnet till. Caféer, restauranger, gallerier, teatrar är det också gott om.  

Den som anländer med tåg till Kiev och kommer ut på järnvägstorget bjuds för sin del genast på ett panorama över 2000-talets dominanta kievska stadsbyggnadsstil: de nybyggda 30- och 40-våningshusen skjuter i höjden på andra sidan dalgången in mot centrum till; påkostade i betydligt högre grad än de gamla sovjetiska hyreskasernerna som ligger vägg i vägg, men ändå sömlöst övergående i de senare: ofta byggs de nya höghusen helt enkelt direkt intill de sovjetiska husen. Båda stilarna är lika trista och intetsägande. Det påminner kanske mest om den gängse arkitekturen i de expanderande kinesiska metropolerna, även om jag är osäker på om det är Kina som har påverkat Ryssland och Ukraina eller tvärtom? Vad dessa länder har gemensamt är ändå att byggandet sker i ett tumultartat samhällsklimat, där världen verkligen förändras från dag till dag. Och där man inte har tid att längta efter de stämningsfulla, mysiga stadskvarter som vi i det gamla västliga Europa numera är så måna om att bevara.

Råttans år i Ukraina: från 1648 till 2008

I helgupplagan av den ryskspråkiga ukrainska dagstidningen Sevodnja läser jag idag en stort uppslagen artikel av den ukrainske författaren och journalisten Oles Buzina, som frammanar en pseudovetenskaplig, men mycket roande teori om Ukrainas historiska utveckling. Buzina har nämligen kommit till slutsatsen att så gott som alla viktiga historiska händelser i landet har ägt rum i vad som enligt kinesisk tideräkning motsvarat ”Råttans år”. Hans första exempel är kosackhetmanen Bogdan Chmelnitskijs stora uppror mot de polska härskarna, vilket ägde rum i Råttans år 1648. 12 år senare, i nästa kinesiska cykel, pekar Buzina på den stora, men av historiker underskattade vikten av ett samarbetsavtal som slöts mellan Chmelnitskijs son Jurij och polackerna mot en hotande rysk invasion. Om Jurij istället hade samarbetat med ryssarna hade det förmodligen inneburit att Ukraina vänt sig mot öst igen, men så skedde nu inte, utan genom det ukrainsk-polska samarbetet kunde Ukraina fortsätta att fördjupa sin integration med väst, vilket är av stor betydelse än idag.

Ett annat avgörande Råttår är 1708, som Ukraina ännu är mycket omtalat för hetmanen Ivan Mazepas allians med den svenske kungen Karl XII (något som i rysk historia brukar omtalas som ”förräderi”). På 1800-talet kom sedan romantiken och nationalismen, varvid man bland annat år 1888 - även detta ett Råttans år – invigde den staty av Chmelnitskij som fortfarande står på torget framför Sofiakatedralen här i Kiev. Nästa råttår, 1900, kännetecknas i ukrainsk historia av det första officiella nationalistiska programmet som då presenterades i Charkov av advokaten Nikolaj Michnovskij. Och så vidare. I vår egen tid handlar det bland annat om att den första postsovjetiska ukrainska konstitutionen antogs i Råttans år 1996. Och det nuvarande Råttans år, 2008, präglas även detta av viktiga politiska händelser, som vi ännu inte vet vart de kommer att leda.

Oles Buzina vidareutvecklar denna cykliska historiska tankegång genom att peka på hur Ukrainas historia, som alltså styrs av Råttan, även har ”störts” av mäktiga grannländer, vars utveckling styrs av andra kinesiska år. Det gäller särskilt Ryssland, där Buzina noterar att de avgörande händelserna tenderar att ske i den aggressiva ”Ormens år”! I Ormens år 1881 mördades sålunda tsaren Alexander II, och även de båda revolutionsåren 1905 och 1917 var Ormår. Det gäller även året 1953, då Stalin dog och tövädret kunde inledas, och 1989 då Sovjet förlorade kontrollen över Centraleuropa.

Roliga konstateranden, men knappast seriöst. Buzina börjar i fel ände; för att verka trovärdig skulle han ha behövt starta i andra änden: först sammanställa typ en lista över de viktigaste händelserna i Ukrainas (och Rysslands) historia, baserat på någon sorts hyfsade kriterer, därefter gå igenom och räkna ihop om det finns något statistiskt signifikant samband mellan de viktiga händelsern och något speciellt av de tolv kinesiska åren. Jag skulle sätta en slant på att en sådan undersökning inte skulle visa på något samband. Men Buzinas idé har om inte annat ändå ett pedagogiskt värde: hans teori har tveklöst potential att attrahera läsare som inte annars brukar läsa om historia.

Ukrainsk höst

Det ständiga regnandet i Kiev gör staden till något av en parodi på fördomar om den typiska öststatsstämningen, särskilt nu när hösten verkligen har anlänt och mörkret kommer tidigare. Det påminner mig oundvikligen om mitt första besök i ett lika regnigt Moskva på sensommaren 1991, just vid tiden för kuppförsöket som sedan ledde till Sovjets kollaps. Och det gäller att hålla sig uppdaterad om den politiska utvecklingen även nu i Kiev, sjutton höstar senare: den ukrainska västvänliga regeringskoalitionen tycks nu slutligen ha kollapsat och det går massor av rykten om utvecklingen nedåt Svarta havet, på Krim, som man fruktar kan bli ett nytt offer för ryska stormaktsdrömmar. President Jusjtjenko anser att det är paranoia, om jag tolkar honom rätt i en intervju han gav häromdagen, och menar att Ukraina självt är ett så mäktigt land att ett ryskt militärt anfall i praktiken är uteslutet.

Jag vet inte om jag har gjort några framsteg dessa dagar när det gäller att bättre uppfatta vad Ukraina egentligen är för ett land. Men när jag sitter i den kyliga läsesalen på Statliga Arkivet och dyker ned i landets sovjetiska historia uppfylls jag om inte annat av en påtaglig respekt för Ukraina som land, för ukrainarna som folk och för deras språk och kultur. Vad gäller kulturen kanske jag inte kommer den så nära inpå i dokumenten om sovjetisk naturgaspolitik, men blotta detta faktum att det ukrainska språket faktiskt är allestädes närvarande i dokumentationen gör mig oerhört nyfiken. Jag inser att jag har haft ett ganska nedlåtande perspektiv på Ukraina tidigare som just det ”Lillryssland” som ryssarna gärna betraktar det som, medan jag nu, på plats i Kiev och med blicken ned i de historiska dokumenten, tvingas se landet ur dess eget perspektiv.

Ifråga om språket tycker jag att det låter som och skrivs som ryska, med få undantag, medan själva innehållet, orden, till hälften är polska. Men i verkligheten är ukrainskan förstås ett alldeles eget språk, vilket de flesta i västvärlden knappast tycks vara medvetna om. Min gissning är också att det sovjetiska republiksystemet ironiskt nog gynnade detta ukrainska språks bevarande och fortlevnad. Det är ett vanligt misstag i väst att vi tror att ryskan var förstahandsspråk i hela Sovjetunionen. Vanligtvis kom ukrainskan alltid först i Ukraina, även på hög politisk nivå: de viktigaste besluten på republiknivå författades endast på ukrainska, i alla fall att döma av arkivmaterialet. Däremot var ryskan alltid språket för kommunikation mellan olika republiker och mellan republiken och Moskva som central unionsmakt.

I dagens Ukraina är den språkliga situationen mångtydig: ryskan har fortsatt en stark ställning i vardagen i Kiev, även om ukrainskan är det officiella språket. Samtidigt finns det många som inte alls pratar eller förstår ryska, vilket förvånar mig (och irriterar mig på arkivet!). En del reklamskyltar är skrivna på till hälften ryska, till hälften ukrainska. Det finns mängder av tidningar på både ryska och ukrainska. Och tevekanaler. Men just teven har nog en förryskande effekt, misstänker jag, då det ryska utbudet är betydligt större.

Men med tanke på de rådande politiska spänningarna förefaller varken Ukrainas politiska framtid eller dess språk och kultur säkrad. Allt är fortfarande så flytande. Det är spännande. Och skrämmande.

Georgiska gudsmodern i Kiev

Anlände igår kväll till ett regnigt Kiev. Flanerade runt på stan idag och råkade av en tillfällighet befinna mig precis utanför ”Ukrainska museet för rysk konst” just när det började ösregna igen. Så jag gick förstås in. Det säger kanske redan en del om den svårgripbara ukrainska identiteten, om det nu överhuvudtaget finns en sådan, att det finns ett museum här med ett sådant namn, och som dessutom verkligen bjuder på världens förmodligen förnämaste utställning av rysk konst utanför Rysslands gränser, inklusive stora samlingar av Repin och Sjisjkin - den senare en av mina verkliga favoriter bland de ryska målarna, som jag föreställer mig måste ha öppnat upp mångas ögon, i både öst och väst, för den enkla men fantastiska skönheten i de ryska skogslandskapen och det ryska lantlivet. Ajvazovskij, som också finns representerad med ett par målningar här i Kiev, är något av Sjisjkins motsvarighet vad gäller marinmåleriet, men havet leder liksom genast ut i världen bortom Ryssland och blir därför liksom inte särskilt ryskt på samma sätt som Sjisjkins kontinentalt ryska värld.

Vad gäller Ilja Repin så brukar han internationellt presenteras som en ”rysk” konstnär, men han kom egentligen från vad som idag är Ukraina, och både ryssarna och ukrainarna beskriver hans ursprung i mer tvetydiga ordalag än vad man gör i väst: ryssarna kallar Repin för en ”rysk konstnär född i Ukraina”, medan ukrainarna kallar honom för en ”ukrainsk och rysk konstnär” (i den ordningen, alltså!). I Kiev graviterar Repinrummet också knappast av en slump mot en fin tavla föreställande en ”ukrainsk stuga”, även om en halsbrytande (i bokstavlig mening!) avrättning äger rum på tavlan intill, med en ortodox präst som försöker avråda bödeln…

Det finns också en mängd gamla värdefulla ikoner på ryska konstmuseet i Kiev, däribland en mörk 1500-talsikon som föll mig i ögonen, föreställande ”georgiska gudsmodern”. Att se denna ikon här i Kiev, på ett museum för rysk konst, tycks mig som en märklig påminnelse från 500 år tillbaka i tiden om den nu pågående krisen i förhållandet mellan Ryssland och flera tidigare Sovjetrepubliker. Man får bara hoppas att den georgiska gudsmoderns för mig oväntade uppdykande här i Kiev, på det ryska museet, inte är ett omen om en förestående spridning av den rysk-georgiska krisen till Ukraina, så som det på sistone ibland har spekulerats kring.

Kärnavfallsskandalen i Tyskland

Häromdagen blev det ramaskri i tyska media efter avslöjanden om hur det egentligen står still med det gamla lagret för kärnavfall, Asse, i Niedersachsen. Det är en nedlagd saltgruva som i mitten av 1960-talet, när atomoptimismen stod på sin topp, gjordes om till forskningslaboratorium för djupförvar av kärnavfall. Men samtidigt började man faktiskt lagra verkligt kärnavfall i Asse, alltså inte bara i forskningssyfte. De mesta av avfallet kom från pilotanläggningen för upparbetning av använt kärnbränsle i Karlsruhe, vilket innebar att Asse genom åren tog emot bl.a. 11 kg plutonium. Nu har det framkommit att de gamla avfallstunnorna läcker stora mängder radioaktivitet och att hela anläggningen håller på att rasa samman.

Avslöjandena kommer vid en dålig tidpunkt, sett ur kärnkraftindustrins perspektiv. Den tidigare rödgröna regeringen beslutade för några år sedan om total nedläggning av all tysk kärnkraft, men industrin har fått nytt hopp om fortsatt drift för kärnkraftverkn, både genom kristdemokraternas dominans i regeringen och genom klimatdebattens följder. Frågan är om inte detta hopp nu har grusats en gång för alla. Avfallsfrågan har länge varit kärnkraftens akilleshäl, och det blir nu än svårare än tidigare för kärnkraftens förespråkare att hävda att avfallsfrågan är löst eller kan lösas lätt.

Jag har börjat inse att det var precis i rättan tid jag gjorde min teknikhistoriska intervjustudie kring den tyska kärnavfallspolitikens utveckling förra våren – sedan dess har nämligen huvudena rullat i kärnkraftsorganisationerna, och flera av nyckelpersonerna som jag intervjuade finns nu inte längre kvar på sina poster. Måhända öppnar det upp för en ”före-och-efter-studie”, med uppföljande intervjuer nu när de fått sparken, och kanske ser kärnkraftspolitiken med andra ögon?

Askbergens land

Doktorsavhandlingar brukar inte vara det mest upphetsande att läsa, men det finns undantag. Har just avslutat läsningen av finlandssvensken Rurik Holmbergs ekonomhistoriskt orienterade avhandling vid Linköpings universitet, ”Survival of the Unfit: Path Dependence and the Estonian Oil Shale Industry”. Det är en otrolig historia om hur Estland blev ”inlåst” i en miljömässigt helt förkastlig energiproduktion, baserad på det lokala fossila bränslet oljeskiffer. Oljeskiffer finns på många håll i världen, men inget annat land har någonsin förverkligat idén att bygga upp en verkligt storskalig energiproduktion på dess basis – förutom just Estland.

Holmberg visar hur ursprunget till detta beroende måste sökas långt tillbaka i historien, från tiden efter första världskriget, då Estland blev självständigt för första gången. Tveksamheten var stor ifråga om huruvida man verkligen skulle göra slag i saken, men till slut bestämde man sig. En första viktig kund blev de estniska statsjärnvägarna, vars lok började eldas med oljeskiffer på 1920-talet. Men det verkliga genombrottet kom när Estland började förädla oljeskiffern till skifferolja. Det var visserligen dyrt och komplicerat och smutsigt på alla sätt.

Men det fanns en stor efterfrågan: Estland började exportera stora mängder skifferolja till Nazityskland, där den användes till att driva Hitlers krigsflotta. Exportmängderna var så stora att esterna blev helt beroende av den nazityska exporten. Men detta uppmuntrade också estniska ingenjörer och affärsmän att vidareutveckla och förfina metoderna för utvinning och bearbetning av oljeskiffern. Det var på så sätt Estland ursprungligen hamnade i en slags ond cirkel där de inte ens idag har kunnat släppa oljeskiffern, dess uppenbara miljövidrighet till trots.

Sovjetåren innebar en radikal expansion, till en början för att förse Leningrad med oljeskifferbaserad gas och senare med elektricitet från stora oljeskifferkraftverk. Det innebar en våldsam industrialisering av hela nordöstra Estland, vilket i sin tur ledde till en enorm invandring österifrån. I dagsläget är esterna livrädda för vilka följder det skulle kunna få om man försökte lägga ned de förpestande oljeskifferkraftverken och den relaterade kemiska industrin: det skulle kunna leda till arbetslöshet och social oro i den ryskspråkigt dominerade regionen, vilket då skulle kunna bli ett lockande mål för Ryssland och dess krigsmaskin att ge sig islag med. Spännande fortsättning följer alltså. Tills vidare fortsätter landskapet i nordöstra Estland att omformas: det är egentligen ett helt flackt land, men oljeskifferindustrin har gett upphov till stora svarta askberg från bränd skiffer som här och var reser sig över hundra meter!