Finanskrisen och miljön

Medierna har som bekant sin egen logik. Glömskan kommer ofta hastigt när ett aktuellt ämne, hur hett det än må ha varit igår, plötsligt utkonkurreras av någon ny händelse eller ny trend. För mindre än två månader sedan kretsade nyhetsrapporteringen helt och hållet kring Olympiska spelen i Peking och det förödande kriget i Georgien. Nu är båda plötsligt som bortblåsta. Betydligt värre blir denna hastiga glömska när det gäller miljöfrågorna: nyss var den globala uppvärmningen, de skenande oljepriserna och livsmedelskrisen allestädes närvarande i samhällsdebatten. Nu riskerar de att helt försvinna i den enorma nyhetsfloden kring den stora finanskrisen och den annalkande svenska lågkonjunkturen. Kortsiktigheten riskerar att tillta. Solidariteten med framtida generationer och med andra delar av världen hamnar i andra rummet när våra egna jobb och vår personliga ekonomi hotas.

Erfarenheten från vår förra svenska kris, under första halvan av 1990-talet, är knappast uppmuntrande när det gäller miljöfrågornas vikt i samhället: Perioden efter Tjernobylolyckan 1986 till det första svenska krispaketet hösten 1990 var en gyllene tid för miljöpolitiken. Det var då som miljöpartiet kom in i riksdagen. Kärnkraften tycktes vara på väg ut en gång för alla, framtidens energiförsörjning skulle garanteras med förnybara bränslen och energisparande. Det låter ju bekant. Uppemot 60% av svenska befolkningen, om man skall tro SOM-institutets årliga undersökningar, angav i slutet av 1980-talet miljön som sin absolut viktigaste politiska fråga!

1990-talets ekonomiska kris tog helt död på det uppsvinget. Arbetslöshet och sanering av budgetar stod högst på dagordningen, liksom utförsäljning av det ena och det andra inom det offentliga för att klara den offentliga sektorns vikande ekonomi. Avregleringar genomfördes inom så gott som alla samhällssektorer. Sedan kom IT-yran under åren kring millennieskiftet. Internatioellt försköts intresset till det nya Europa efter kommunismens fall. Bara en tiondel eller så av svenskarna såg nu miljön som den viktigaste frågan. Det är egentligen först häromåret, jag skulle säga 2006, som miljön på allvar blev en verkligt trendig politisk fråga igen. Frågan är nu om det i efterhand kommer visa sig som ett lika kortvarigt uppsving som för 20 år sedan? Man kan gissa att t.ex. en riktigt kall vinter nu helt skulle kunna ta död på klimatdebatten i Sverige. Så kortsiktigt blir det ofta i ett samhälle där media spelar en så stor roll även när det gäller att rapportera om riktigt långsiktiga ämnen.

Eller är jag för pessimistisk? Kan det kanske rentav bli tvärtom: att miljöproblemen nu på allvar kan börja lösas, med utgångspunkt i en gemensam global ekonomisk kris?

Baader-Meinhof

I helgen gick vi och såg den nya tyska storfilmen, ”Der Baader Meinhof Komplex”. Det är ju inte så ofta det visas tyska filmer på bio numera i Sverige, och ännu mer sällan brukar de slås upp så stort som nu. För mig passar det utmärkt att filmen kommer just i år, eftersom jag just forskar om Tysklands historia med fokus på nästan exakt den tidsperiod under vilken handlingen i filmen utspelar sig – från 1967 till 1977. Mitt eget historieskrivande handlar ju visserligen om naturgasens politiska historia, vilket kan låta som något helt väsensskilt från den västtyska 70-talsterrorismen, men mitt syfte är ju just att koppla den tekniska och infrastrukturella historien till den allmänpolitiska utvecklingen. Så i det avseendet var det helt klart inspirerande att få detta drama serverat på bioduken. Av teknikhistoriskt intresse var för övrigt också den direkta samnanlänkningen i filmen mellan terroristjakten och den datatekniska utvecklingen, där samkörningen av olika offentliga och hemliga register framställs som ett kraftfullt vapen i kampen mot Baader-Meinhof-ligan. Antyds det inte rentav att det är tack vare datortekniken som hela rörelsen i stort sett kvävdes i slutet av 1970-talet?

Skådespeleriet var gediget, men lite tröttsam blev filmen ändå Uli Edels terroristfilm i slutänden – de två och en halv timmarna kunde definitivt ha kortats ned. Jag är beredd att hålla med Meinhofkännaren Steve Sem-Sandberg, som i DN i förra veckan uttryckte sin skepsis mot att all vikt läggs på konkreta handlingar snarare än på några försök att förstå upprinnelsen till och dynamiken bakom dessa. Å andra sidan är det intressant att betrakta filmen som del i den genre av skildringar (i film, litteratur, konst) av 1968-rörelsen som det gått inflation i under det senaste året eller så. Kontrasten är till exempel slående mellan den ganska oskyldiga händelseutvecklingen i SVT:s ”Upp till kamp!”, som skildrar nästan exakt samma tidsperiod, men fjärran det radikala Västtyskland och dess extremvåld med ursprung i ännu traumatiska relationer mellan nazigenerationen och de nya generationerna.

Society for the History of Technology

Detta är årets stora teknikhistoriska kongress, anordnad av Society for the History of Technology (SHOT), som egentligen är en USA-baserad organisation. Tre år av fyra anordnas kongressen på andra sidan Atlanten, men vart fjärde år flyttar den över till Europa. Och under senare tid syns tecken på ytterligare internationalisering, med särskilt intresse för Indien, Kina, Korea och andra asiatiska länder. Deltagare från Sydamerika syns ibland också, men de brukar då representera amerikanska eller europeiska universitet. Från januari 2009 blir min kollega Arne Kaijser president for SHOT, vilket är första gången i organisationens historia som en europé tar över denna post. Jag gissar att det kan leda till en hel del förnyelse.

Jag brukar åka på SHOT-kongresserna vartannat år eller så (senast var det i Las Vegas!), men jag har ett lite tvetydigt förhållande till mötet. Det är trevligt med återseenden av internationella kolleger liksom med formandet av en eller annan ny bekantskap, och en del föredrag och presentationer är tveklöst intresseväckande och inspirerande. Man får en bra överblick över vad som är på gång inom teknikhistoria som forskningsfält. Men samtidigt brukar jag sitta och skruva på mig rastlöst för att detta i likhet med många andra vetenskapliga möten framhäver det självrefererande draget i den akademiska världen: det vill säga att syftet med forskningen och skrivandet blir att göra ett gott intryck på andra forskare, det är inför sina kolleger man söker bekräftelse och uppskattning och framgång definieras av hur väl man lyckas med detta. Relationen mellan forskningen och ”världen utanför” är ganska oväsentlig, och särskilt inom humaniora brukar många forskare reflexmässigt hävda forskningens och forskarnas existensberättigande oavsett vad de spelar för roll i samhället.

Då kan jag få en känsla av att jag inte riktigt hör hemma där och att jag kanske rentav borde ge upp min akademiska bana. För jag vill ju nå ut till många fler, jag vill ju med mitt skrivande vara en del av samhället och världen i stort. Låter måhända lite naivt, men jag kan inte förneka att jag ofta känner mig väldigt instängd i det specialiserat akademiska, och att det tar bort en hel del inspiration.

Nåja. Dessa dagar glädjer jag mig ändå åt att få ta del av ett flertal nya forskningsrön om mitt favoritämne: tekniska och vetenskapliga relationer över järnridån, på kalla krigets tid. Mina kolleger Petri Paju och Helena Durnova jämförde den datortekniska utvecklingen i Finland och Tjeckoslovakien, ”nära” järnridån. Dagmara Jajesniak-Quast höll ett intressant föredrag om energi- och elförsörjning i städerna som låg på gränsen mellan DDR och Polen (med ovilligheten att samarbeta över gränsen, även om båda länderna tillhörde samma block). Marija Dremaite från Litauen talade om byggbranschen i Baltikum på 1960-talet och Pal Germuska analyserade försvarsindustrin i Ungern och dess roll för produktionen av konsumtionsvaror på 1950- och 1960-talet. Ryskan Ksenia Tatarchenko presenterade sin forskning om kunskapsflödena över järnridån i fallet Akademgorodok, den kända vetenskapsstaden utanför Novosibirsk. En speciell session handlade också om cybernetikens historia på ömse sidor om järnridån i Europa. Lite väl specialiserat ibland, men ändå kul att det faktiskt forskas på detta!

 

 

 

 

Lissabon i oktober

Lissabon i oktober ger mersmak. Senast vi var här var förra våren, då träden längs gatorna stod i blålila blom. Nu fick vi det bästa av en mild atlantisk höst, med varma vindar som svepte in från Afrika. Det är en märklig plats, denna före detta imperiehuvudstad där den ligger på det yttersta hörnet av den europeiska halvön, med blicken vänd mot Brasilien och Västafrika snarare än mot själva Europa. Staden klättrar på underbara kullar varifrån panoramat öppnar sig över Tejofloden och havet i väster. På den högsta av dem ligger en urgammal borg med närmare tre årtusenden på nacken. Man kan promenera i timmar upp och ned för kullarna, längs gator kantade av sömniga gamla stenhus vars fasader dekorerats med väldiga mängder konstnärligt utformat kakel i granna färger. På husterasserna växer här och var stora palmer som skänker skugga. Kyrkorna ligger tätt, inklämda på sydeuropeiskt vis mellan de vanliga husen och med en rikedom som minner om storhetstiden, när Portugal verkligen var ett av världens mäktigaste länder. Det är längesedan nu, men atmosfären från den tiden finns onekligen kvar.

Den teknikhistoriska kongressen som jag är här för att delta i ligger i ett område som utgör antitesen till detta arv: som i många andra västerländska städer har ett tidigare nedgånget hamnområde rustats upp och gjorts om till trendigt affärs- och restaurangdistrikt, med glasiga höghus, glittrande shoppingcentrum och femstjärniga hotell. Nu i den stora finanskrisens tidevarv framstår det dock snarast redan som en nostalgisk påminnelse om en tid då pengar var så gott som gratis eller där man kunde bygga lyxiga kontors- och hotellkomplex för pengar som egentligen inte existerade. Historikerna kommer kanske i framtiden att jämföra 2000-talets första expansiva skede med den galna sekelskiftesyran för hundra år sedan, med lika påkostad arkitektur i form av ofattbar jugendstil och nationalromantik. I Lissabon känner jag i detta slags område knappast någon upphetsning, snarare ter det sig både patetiskt och själlöst på samma gång.