Resiliens och politik

DN publicerar idag en ovanligt tankeväckande essä på temat ”resiliens” av statsvetaren Victor Galaz. Resiliens är kodordet för förmågan att reagera på och anpassa sig till kriser och katastrofer – snarare än att i förväg förhindra att de inträffar. Galaz diskuterar systemteoretikern C.S. Hollings bidrag till detta forskningsområde med anledning av att denne nyligen fått ett miljöpris av Volvo, vilket kan verka ironiskt, med tanke på Volvos krisartade situation i dagsläget. Galaz pekar å ena sidan på en uppmuntrande utveckling där inte bara akademin, utan i allt högre grad också politiken har tagit till sig resilienstankarna, men å andra sidan på det praktiskt svårhanterliga för politiken, då forskningen alltmer pekar på att det inte finns några enkla principer för hur kriser effektivt kan hanteras; istället är varje kris så specifik att helt olika lösningar kan vara lämpade vi olika tillfällen, och oftast måste manhelt enkelt uppfinna sätt att närma sig krisen som man aldrig använt sig av tidigare – och kanske aldrig kommer få tillfälle att använda sig av igen i framtiden. Om detta har en av samhällsvetenskapens megastjärnor, Elinor Ostrom, nyligen levererat tankeväckande perspektiv.

Victor Galaz drar slutsatsen att det alltmer växer fram ett behov av att ”möta förändringar med mångfald, innovation och ödmjukhet” och att detta i praktiken pekar mot en ”förvaltningspolitisk revolution”, med omstrukturering av ”myndigheter, regler och icke-statliga aktörer på ett sätt som stimulerar mångfald i metoderna att lösa problem”. Här ställer jag mig dock minst sagt tveksam. Ty lika gärna skule man kunna dra slutsatsen att politiken står inför en helt hopplös uppgift och är dömd att misslyckas i varje försök att bygga nya strukturer för resiliens. Komplexiteten är helt enkelt alltför överväldigande, särskilt för den sedan 1990-talet allt svagare staten i länder som Sverige. Behovet av dynamisk mångfald, flexibilitet och ständig innovation pekar snarast emot alla typer av politik vi känner, med dess inneboende strävan efter formalisering, strukturer och byråkratisering. Det är ett typiskt statsvetarperspektiv, om man så vill: att politiken alltid har en viktig roll att spela. I verkligheten är det ofta tvärtom: att politiskt agerande bara gör existerande problem värre. Staten bör aldrig gripa sig an en uppgift om det inte finns starka skäl att tro att den faktiskt har möjlighet att lösa uppgiften. Jag tvivlar på att så är fallet när det gäller resiliens på 2000-talet. Min gissning är att politiken i framtiden kommer att stå ännu mer handfallen inför kriser och katastrofer än den har gjort historiskt.

Vindkraft på Mästermyr: Vattenfall ödelägger kulturlandskapet

Som sommarboende i Kvarnåkershamn på Gotland har vi under hösten informerats om att Vattenfall planerar att bygga en gigantisk vindkraftpark på Mästermyr, bestående av totalt 40 vindkraftverk med en höjd på upp till 150 meter. Tillsammans beräknas de kunna producera en ansenlig andel av Gotlands hushållsel – förutsatt att det blåser, vill säga.

Jag uppfylls av en känsla av sorg inför detta. Mästermyr är ett unikt kulturlandskap på södra Gotland och som namnet antyder var det förr om åren en stor myr, några tiotal kvadrakilometer stor och med någon meter vatten där man åkte med båt och fiskade både på sommaren och på vintern. Åtminstone sedan medeltiden har odlingslandskapet i trakten formats av hur gårdarna och socknarna förhållit sig till Mästermyr. Otaliga sägner och legender är knutna till Mästermyr, om vilka man kan läsa i bland annat Edvin Lindqvists utmärkta ”Sägner från Sudret”. Även på svenska fastlandet har Mästermyr gjort sig ett namn, tack vare den unika medeltida verktygslåda som hittades nästan helt intakt, med verktyg och allt, av en bonde 1936. I början av 1900-talet fick man för sig att, med holländsk inspiration, dika ut Mästermyr för att vinna ny åkermark. Det blev Mästermyrs första undergång, skildrad bland annat i Kerstin Ekmans essäbok ”Herrarna i skogen”. Än idag kan man dock fortfarande uppfyllas av någonting mystiskt och eggande när man cyklar längs småvägarna över myren, en känsla som förmodligen beror en del på att det inte finns någon historisk bebyggelse här – allt var ju vatten! Nu väntar Mästermyrs andra undergång, i form av Vattenfalls vindkraftpark, och den här gången kommer mystiken att försvinna en gång för alla.

Jag har länge varit starkt emot vindkraft, eftersom jag anser att den förstör våra landskap på ett oförsvarligt och nästan helt oreflekterat sätt. Jag gissar att vi kommer blicka tillbaka på denna vindkraftsepok med ungefär samma slags ögon som vi nu blickar tillbaka på omformningen av Klarakvarteren i Stockholm – vi kommer ångra oss, men då kommer det att vara för sent. Ironin på Mästermyr är att Vattenfall är ett företag som egentligen inte alls är särskilt intresserat av att bygga småskalig energi av denna typ, utan i själ och hjärta är förespråkare för stora vattenkraft-, kärnkraft- och kolkraftverk. Deras vindkraftsatsning är mest en motvillig eftergift gentemot den svenska energipolitik som inte lämnar något utrymme för de större kraftverkens vidare utveckling. Jag väntar till ett senare tillfälle med att säga vad jag själv tycker om de där större typerna av kraftverk.

Från finanskris till världskrig?

Utvecklingen i världen står och väger, och det är inte lätt att förutspå framtiden ens för de närmaste par åren. För närvarande tycks den finansiella och ekonomiska krisen skymma de mer långsiktiga utvecklingstrenderna. Plötsligt har fokus hamnat på traditionella krishanteringsfrågor som hur man bäst återställer makroekonomisk balans i finanskrisens kölvatten och hur man skall tackla en förväntad ökad arbetslöshet. Det sägs ofta att man kan vända en kris till någonting positivt genom att det tvingar till tänkande i nya banor, men hittills har vi inte sett mycket av det. Jag saknar redan de senaste årens intressanta debatter om vad som händer när de fossila bränslena tar slut, hur vi skall bekämpa den globala uppvärmningen och hur det nya geopolitiska landskapet kommer att te sig när USA inte längre är i täten. Den första frågan har fått sig en knäck av de dramatiskt fallande oljepriserna, den andra frågan har hamnat helt i skuggan av omedelbara ekonomiska problem och den sista frågan har på ett nästan magiskt sätt sopats bort av en orealistisk tilltro till den nyvalde amerikanske presidenten Barack Obamas förmåga att hålla USA kvar som globalt ledande stormakt. Ändå är det tveklöst just dessa större frågor som framtiden även fortsatt måste handla om.

Kanske kan man jämföra den nuvarande ekonomiska nedgången med en motsvarande nedgång som faktiskt skedde för exakt 100 år sedan, 1907-08. Den gången vändes stagnationen i fortsatt expansiv tillväxt enligt gamla mönster, med ytterligare några fantastiska ekonomiska utvecklingsår – bara för att 1914 explodera i det största krig mänskligheten skådat. Kommer vi se en liknande utveckling på 2000-talet? Ja, det är inte otroligt - om försöken till globala överenskommelser och arrangemang i de verkligt stora frågorna misslyckas. Det saknas inte paralleller i vår egen tid till Tysklands i slutänden katastrofala uppstigande till ny europeisk stormakt under decennierna kring förra sekelskiftet. Och det saknas heller inte platser i världen som är tänkbara kandidater som utgångspunkter för ett nytt uppflammande världskrig. Mellanöstern med sina oljetillgångar och kärnvapenambitioner är inte en alltför vågad gissning, om det skulle bli allvar, men det skulle även kunna bli exempelvis Ukraina, med sina rysk-europeiska naturgasledningar och stora ryska minoritet. Eller kommer det tredje världskriget att ta sin början vid Östersjön, där NATO och Ryssland nu utkämpar verbala bataljer om robotsystemens vara eller inte vara i Polen respektive Kaliningradområdet?