Tunnelbanan i Stockholm: Ett misslyckat teknikskifte

Jag cyklar för det mesta här i stan, oavsett väder. Men varje gång jag tar tunnelbanan kan jag inte låta bli att tänka på vilken usel teknologi vi har där nere i tunnlarna sedan några år tillbaka. Teknikskiftet från de gamla 1970-talsvagnarna till AdTranz’s ”Vagn 2000″ är något av det mest misslyckade och meningslösa jag har sett. Många människor mår riktigt illa när de tar tunnelbanan, till följd av det elektroniska balans- och reglersystemet som nog bättre skulle platsa på Gröna Lund. Folk slängs hit och dit i de tvära, datorstyrda inbromsningarna och dessutom finns det mycket mindre ståplats än i de gamla vagnarna.

Jag har inte sett någon egentlig debatt om detta, även om jag måhända har missat en hel del av Stockholmsdebatten under de år jag bott på annat håll. Men i allmänhet är mitt intryck att de flesta ändå accepterar tekniksiftet, eftersom det nya är just nyare och modernare, och dessutom har en estetiskt mer trendig design. Och just så är det ofta med ny teknik i samhället: det nya behöver inte nödvändigtvis vara funktionellt bättre, utan det räcker med att det helt enkelt är nytt och har en fräsch yta! I ekonomiskt hänseende är det dock en katastrof, med alla de miljarder som investerats i utvecklingen av den nya, ofunktionella tekniken och som vanliga människor i slutänden tvingas betala för. När det gäller tunnelbanan och många andra områden vill Sverige, som nog har flest tekniknördar per capita i Europa, självklart ligga i bräschen för utvecklingen, medan de alla flesta andra storstäder i Europa kör vidare med sina gamla, men väl så funktionsdugliga tåg.

I Moskva förra veckan log jag nostalgiskt i tunnelbanan: samma gamla vagnar som alltid, vissa nytillverkade men utan att det skett något egentligt tekniksifte; man satsar helt enkelt på billigast möjliga som fungerar säkert och effektivt. Lite högljutt blir det, må så vara – men några förseningar i tunnelbanan har jag märkligt nog ändå aldrig upplevt under mina vistelser i Ryssland och Östeuropa. Men jag inser att det är så gott som omöjligt för många svenskar att svälja den läxan: att all ny teknik som finns inte alltid till varje pris måste inköpas och användas, utan att det tvärtom oftast är betydligt mer ändåmålsenligt att behålla gammal teknik.

Manuel Castells och civilsamhället

I fredags gästades KTH av Manuel Castells, sociologen vars trilogi om informationsåldern numera har blivit allmängods. Mycket av hans tänkande om ”nätverkssamhället” förefaller idag egentligen föga anmärkningsvärt, även om det en gång var det; det är ett vanligt öde för framstående teoretiker att det som de en gång kämpade hårt för att lansera efter en tid förefaller närmast självklart.

Castells idéer om civilsamhällets förändring är ändå klart intressanta. Framförallt kan man se honom som en radikal motvikt mot de forskare som hävdar att civilsamhället, med föreningsliv och andra kollektiva gemenskaper (vilka särskilt av många statsvetare brukar framhävas som en avgörande bas för samhällelig stabilitet och demokrati i ett längre perspektiv) är på utdöende och att människorna i samhället alltmer är på väg att isolera sig från varandra. Castells menar tvärtom att vi inte alls är på väg in i någon invidualismens slutgiltiga tidsålder. Det är bara formerna för civilsamhället som förändras. Informationstekniken har möjliggjort det: att grupper numera bildas och samlas som ett slags projektgemenskaper, för vissa specifika och oftast helt kortvariga syften. Den som irriterar sig på någon viss brist i samhället skrider snabbt till verket via webben eller mobilen, bildar ett nätverk genom sina vänner och vänners vänner, som snabbt kan växa till flera miljoner deltagare. De är ofta tämligen oideologiska, istället är de pragmatiska, orienterade mot mycket konkreta, specifika frågor.

Castells menar att de idéer han lanserade för nu nästan ett årtionde sedan just nu är på väg att löpa samman, och att det är just nu, inte minst i finanskrisens tidevarv, som vi på allvar kan se följderna av de trender han identifierade. Hans senaste projekt har varit att studera den amerikanska presidentvalskampanjen, där han pekar på Obamas väg mot seger som ett typexempel på det Castells alltid förutspått: just den oideologiske, konkret inriktade politikern som via web och mobil bygger upp sitt väljarstöd – på projektbasis.

Synd att det inte fanns någon historiker med på den efterföljande debatten på KTH. Det hade förmodligen varit givande, ty som sociolog brukar Castells ogillas av just historiker för sitt framhävande av det helt unika i samtiden.