Metropolen i den ryska skogen

Berlin och Moskva har någonting gemensamt som jag inte kan komma på att några andra stormakters huvudstäder kommer i närheten av: de ligger isolerade och liksom godtyckligt utslängda mitt i vad som egentligen är vidsträckta skogsmarker. De ligger vare sig vid kuster eller stora floder och inte särskilt logiskt vad gäller handelsvägar och annat. De ligger helt enkelt mitt i skogen, och utgör därmed ett slags sällsamma koncentrat av liv som går egna vägar och inte så gärna låter sig påverkas av omvärlden. Det är i alla fall min hypotes för att förklara något av det underliggande i känslan av unikalitet man onekligen får när man gästar Berlin och Moskva.

För att uppleva den där känslan ska man nog helst inte flyga hit från någon avlägsen plats, så som vi gjorde för en dryg vecka sedan, utan anlända långsamt med tåg eller längs någon landsväg. Då har man skogen överallt omkring sig mil efter mil, något beroende på i vilken riktning man kommer farande, och så till sist, någonstans där djupt inne i skogsmörkret, reser sig med ens mångmiljonstaden, med sin glans av imperium och berusad av sin politiska makt och sin kulturella vägran att anpassa sig till något. ”MOCKBA” lyser neonskylten på Leningradstationen, och så är man plötsligt där.

Omvänt kan man färdas ut från staden och strax finna sig kringgärdad av skog och ålderdomlig landsbygd. Det gjorde vi igår med hjälp av lokaltåget som drog oss ut ur Moskva och in i det där nostalgiskt eggande gammalryska som jag inte upphör att fascineras av: plötsligt är det som om staden bara var en underlig dröm, som om det verkliga Ryssland istället låg där ute, i skogarna som drar mot norr – samma skogar som ryssarna för länge sedan gömde sig i när mongolerna kom anstormande och som ännu många gånger sedan dess utgjort marker för utopister av olika slag, sådana som velat komma bort från det alltför föränderliga livet i staden (eller bort från det som förändras i fel riktning).

Vi steg av på en tom plattform, vandrade in i den omgivande granskogen längs en stig i den ännu halvmeterhöga snön – och fortsatte utan mål under ett par timmars tid. Här och var ett område med kaotiskt byggda datjor med sina märkliga färger och gammaldags inhägnader, medan stigen ledde upp och ned för kullar och till sist fram till en dal där isen redan hade brutits upp i ån och vattnet flödade fritt. Sporadiskt en människa, eller två. Och så av en slump nådde vi till slut fram till någonting helt annat: den gamla konstnärskolonin i Abramtsevo, där landskapsmålare och andra i kretsen kring 1800-talskonstnären Vasilij Polenov tillbringade tid och hämtade inspiration i ett förflutet som på 2000-talet ännu förefaller påtagligt närvarande. Det är knappast någon vågad gissning att även de bar på den där känslan av att det ”egentliga” Ryssland finns någon annanstans än i Moskva – närmare bestämt där ute i de skogar som – om min hypotes håller måttet! - gör den ryska metropolen till vad den är.

Imperiets hjärta

Sedan några dagar är jag nu på plats i Moskva för att under en månads tid mer systematiskt gå igenom det gamla sovjetiska gasministeriets handlingar på Rysslands Statliga Ekonomiska Arkiv. Mao tvekade länge om hon skulle följa med mig, pressad som hon är av deadline som snabbt närmar sig för hennes filmmanus, men bestämde sig till slut för att göra mig sällskap – och kanske få lite konstnärlig inspiration från den ryska vårvinterns grymhet och hotande kaos. ”April is the cruellest month”, så börjar ju T.S. Elliots ”The Waste Land”, och i Ryssland kan det nog komma att passa väl in på 2009 års verklighet, så känns det i alla fall nu när april står för dörren: allt tydligare står det klart med vilken grymhet den ekonomiska krisen, denna förbannelse från USA som man mest tycks uppfatta det som här i avsaknad av förmåga till djupare självreflektion, slår mot det forna östblocket. Datjorna på landet med sina grönsaksland lär än en gång få komma till undsättning i sommar för många familjer som förlorar allt de tills nyligen tagit för givet. I slutänden föds säkert en hel del kreativitet och entreprenörskap ur det hela: i Moskvas tunnelbana lyder nu reklamen ”Hur tjäna pengar i krisens tid?” och det finns många som tror sig ha bra svar på den frågan. Men det kommer dröja länge innan man hämtar sig från detta. Kanske kommer denna kris i öst att gå till historien som ”Sovjetunionens andra kollaps”? Ingen har ännu skådat nedgångens botten.

Det är i alla fall alltid med en speciell känsla av upphetsning som jag återvänder till Moskva nuförtiden, och kanske har det något att göra med att jag varit mycket i Kina de senaste åren? Nyliga intryck från Peking lockar oundvikligen till jämförelser med Moskva på ett uppfriskande sätt, dessa båda hjärtan som bultar i var sitt imperium: bland det första jag konstaterar är att Ryssland fortfarande är mycket öppnare än Kina; det är inte svårt att hitta mycket Kremlkritiska tidningsartiklar, och på arkivet har jag inga som helst problem att komma åt det  material som jag är ute efter. Dessutom fungerar min blogg här i Moskva, medan den blockerats i Kina! Det är en ögonblicksbild, visserligen, kanske är trenden negativ. Men ändå, skillnaden mot Kina är tydlig. Ryssland står närmare Europa, närmare väst. Ryssland är annorlunda, men Kina är det i än högre grad.

Vad gäller det Kremlkritiska fäste jag mig vid Boris Nemtsovs öppna brev till president Medvedev som publicerades i tisdagens Novaja Gazeta, med en förintande kritik av förberedelserna inför vinter-OS i Sotji 2014: hela arrangemanget är förfelat från början, menar Nemtsov och hänvisar till de astronomiska kostnaderna, med en OS-budget som överskrider tidigare vinter-OS 5-6 gånger, där ingenting av infrastrukturen som byggs där nere vid Svarta havet kan komma till någon större användning efter spelen, där stränderna och det subtropiska turistparadiset offras för att ge plats åt nya godshamnar osv. Och Nemtsov har ett konstruktivt, pragmatiskt förslag: att decentralisera spelen, så att man i högre grad kan använda redan existerande vintersportanläggningar. Det är förstås den ekonomiska krisen som spökar igen, och som hotar att omintetgöra den ryska stoltheten inför arrangemanget. Och jämförelsen med Kina dyker åter upp för min del: hur ska Ryssland kunna överträffa det kinesiska OS-arrangemanget från i somras? Och hur ska man lyckas utnyttja det för att stärka den ryska nationalkänslan? Det är nog strävan efter att åstadkomma detta, misstänker jag, som kommer göra det omöjligt för Medvedev att ändra i OS-planerna oavsett hur kostnaderna skenar iväg: ty det värsta Ryssland vet är att slå till reträtt och låta sig förödmjukas inför hela världen.

El- och gasledningar gynnas av kristider?

EU:s ledare beslutade igår om nya stödåtgärder för att motverka den krisande ekonomin. Kritikerna menar att stödet är alldeles otillräckligt och att EU på det hela taget, som det visat sig särskilt i krisen, är ett mellanting mellan ett maktmonster och en papperstiger (DN huvudledare).

Som energihistoriker konstaterar jag dock att det hela verkar få intressanta konsekvenser för Europas gränsöverskridande infrastruktur. I de nya stödåtgärderna ingår nämligen bl.a. en stor likströmskabel för överföring av el mellan Sverige och Baltikum och även en gasledning från Norge till Sverige/Danmark och vidare på Östersjöns botten till Polen.

Båda projekten har i verkligheten diskuterats i ungefär 20 års tid. Elkabeln till Baltikum finns med i diskussionen från slutet av 1980-talet i samband med att de baltiska länderna höll på att frigöra sig från Sovjet, varvid man insåg att energiberoenden kan bli besvärliga som politiska instrument. Visserligen var de tre baltiska länderna sammantaget nettoexportörer av elektricitet till Ryssland och Vitryssland, så det var inte ett materiellt beroende det handlade om, utan tvärtom ett ekonomiskt beroende: om balterna inte kunde ersätta sina exportinkomster från elhandeln österut med en motsvarande elexport västerut riskerade man att förlora stora summor. I Sverige trodde man dock länge att elkabeln, tack vare ”ren” svensk kärnkraftsel, skulle underlätta för balterna att lägga ned stora farliga kraftverk som oljeskifferkraftverken i Narva och kärnkraftverket i Ignalina. När vi nordbor insåg att de i själva verket ville använda en elkabel under Östersjön till att exportera snarare än att importera el föll alla projekt. Först 2006 kunde en elkabel, i kraftigt reducerat format byggas till Finland. Och nu alltså snart även till Sverige. Men genom Ignalinas stundande nedläggning förblir det än mer oklart nu i vilken riktning elen egentligen kommer flöda.

Även gasledningen från Norge till Polen har sitt ursprung i sent 1980-tal, då Polen ville frigöra sig från Sovjetkommunismen. 1988-1989 pågick en vild energipolitisk verksamhet i de dåvarande socialistiska länderna i Centraleuropa, som gick ut på att snabbt frigöra sig från beroendet av rysk olja och energi. Man började skissa på nya oljehamnar vid Östersjökusten för att ersätta pipelineleveranser med olja från Ryssland, gasledningar från väst och till och med hamnanläggningar med terminaler för s.k. LNG, flytande naturgas, från Algeriet. Allt för att komma bort från det ryska beroendet.

Ingenting av detta blev verklighet, allt gick mycket snabbare än vad man tänkt sig, och efter att Sovjet fallit andades man ut och fortsatte den långa traditionen att importera olja och gas i stora mängder österifrån. Det är först på senare år de politiska problemen kring detta åter blivit uppenbara. I efterhand kan man tycka att man borde ha varit mer förutseende när det begav sig 1989-91, men så kom nyliberalismen och tog över det hela och den materiella infrastrukturen uppslukades av ett postmodernt, avteknifierat tänkande kring ekonomisk utveckling där stora statsunderstödda projekt ansågs ganska onödiga.

Återstår att se vad som kommer hända denna gång.

Postmodernt industrispionage

Det är lustigt hur det slumpar sig med artiklar på samma tema som helt oberoende av varandra råkar publiceras samtidigt. Det hände mig i januari förra året när jag skrev i Svenska Dagbladet om teorin att Odysséen och Iliaden egentligen utspelade sig i Östersjön; exakt samma dag skrev Per Svensson på Expressens kultursida om den österrikiske författaren Raoul Schrotts kontroversiella teori om att Troja egentligen låg långt borta i vad som nu är östra Turkiet.

Nu förra fredagen inträffade någonting liknande då jag skrev i Svenska Dagbladet om det östtyska industrispionagets historia.  Exakt samma dag kom nämligen det nya numret av nyhetsmagasinet Fokus med ett stort uppslaget tema om ”De nya spionerna” som handlar om exakt samma sak, men i vår egen tid snarare än på DDR-tiden, och i Sverige snarare än nere i Tyskland: journalisten Thord Eriksson gräver där i olika typer av moderna – eller postmoderna, skulle man kanske säga – ”hot mot rikets säkerhet”.

Problemet, som Eriksson visar, är att tiderna har förändrats och att gränserna mellan vad som är helt laglig informationsspridning och vad som är olaglig underrättelseverksamhet har blivit än mer diffusa än vad de, som jag kom fram till i fallet DDR, var redan på kalla krigets tid. Ett typiskt exempel är den ryske gästforskaren på Sveriges Lantbruksuniversitet SLU som i hemlighet förser en rysk ambassadtjänsteman med information om forskning som pågår på SLU – närmare bestämt om virussjukdomar i potatis. Historien som Eriksson drar upp har alla ingredienser som en spionhistoria ska ha, men man frågar sig ändå: hur farlig för Sveriges säkerhet är egentligen informationsspridningen till Ryssland om dessa potatissjukdomar?

Särskilt för juristerna blir detta lätt till en postmodern spionröra där det är ytterst sällsynt att några verkliga stora hot kan påvisas. Men misstankarna kommer förmodligen växa än mer i framtiden, om inte annat i takt med Kinas växande entusiasm för vetenskap och teknik. Bara på KTH har vi hundratals och kanske snart tusentals kinesiska studenter och gästforskare vars politiska kopplingar och verkliga avsikter vi naiva svenskar egentligen inte känner till. Konspirationsteorin säger att många av kineserna i verkligheten har kommit till KTH på uppdrag av kinesiska statliga myndigheter som ett led i en systematisk kunskapsinhämntning från väst till Kina, vilket skall tjäna till att accelerara de inhemska tekniska framstegen. Men återigen: det blir svårt att säga var gränsen går mellan det lagliga och det olagliga. Även Sverige har ju sina ”tekniska attachéer”, som i någon annans ögon kanske skulle kallas för mjuka industrispioner?

Ryssland som kontrollrum

På en av ledarsidorna i dagens upplaga av Dagens Nyheter (papperstidningen) ackompanjeras en oroad artikel om Europas energisäkerhet av en färgbild föreställande Gazproms centrala kontrollrum, varifrån de ryska gasflödena styrs med hjälp av avancerad digital teknik. Det är en bild som resonerar väl med vårt pågående europeiska projekt om de kritiska infrastrukturernas historia i Europa, ”Europe Goes Critical” (EUROCRIT). På fotot i tidningen ser man nämligen hur Gazproms kontrollrum pryds av en enorm karta, med gasledningarna inprickade, föreställande inte bara Ryssland, utan hela Europa! Fotografen har uppmärksammat det och man får nästan intrycket av att Gazprom inte bara är en mäktig gasleverantör med möjlighet att via kontrakt och priser sätta press på sina kundländer, utan att man från Gazproms kontrollrum i Moskva även i rent fysisk mening kan styra hela Europas energiflöden!

Så är det förstås inte i verkligheten. Även Ruhrgas i Tyskland och andra stora gasbolag med övergripande systemansvar i enskilda länder har motsvarande Europakartor i sina kontrollrum. Den europeiska kartan är helt nödvändig, eftersom gasen verkligen är ett internationellt energislag vars flöden blir omöjliga att förstå om man inte har ett övergripande europeiskt perspektiv. Europakartan i Gazproms kontrollrum skulle i denna mening istället kunna tolkas i positiva ordalag som en uppmuntrande symbol för att Gazprom faktiskt ser sig självt som en del av Europa, vilket man inte alltid kan säga om Ryssland som helhet – frågan om huruvida Ryssland är europeiskt eller om det är någonting annat utgör ju tvärtom själva kärnan i Rysslands historiska utveckling!

Varje stort gasbolag har alltså sin egen Europakarta, genom vilken man kommer till insikt om hur man kan samarbeta på bästa sätt. Detta är lätt att glömma i stormen av europeisk kritik mot Gazprom och den stora misstänksamheten mot Putin: att naturgasen faktiskt är det kanske bästa exemplet i modern tid på ett stort europeiskt projekt som har bundit samman öst och väst och som på det stora hela lyckats mycket bättre än många andra samarbetsförsök. Ingen annan sektor symboliserar som naturgasen, med sin rent materiella koppling mellan öst och väst, något av en modern pan-Europeism - på gott och ont.

Se min nyliga artikel i Forskning & Framsteg om hur det historiskt gick till när Västeuropa började importera sovjetisk naturgas!

Östeuropeisk vinter

Igår anordnade Vetenskapsrådet ett välbesökt seminarium på temat ”Är Ryssland sig likt?”, med en rad föredrag som till stor del publicerats i senaste numret av Tvärsnitt, av utmärkta Rysslandsforskare i Sverige.

För egen del måste jag tillstå att det kändes smått surrealistiskt att sitta och lyssna till detta i den aristokratiska Ordenssalen på Piperska Muren, äta elegant lunch och samtala om Ryssland som vid vilken akademisk tillställning som helst. ”Varför anordna ett seminarium om Ryssland just nu?” frågade ansvarige moderatorn Arne Jarrick och förklarade att temat Ryssland helt enkelt ”alltid är aktuellt”.

Jag skulle inte ha uttryckt mig på det sättet. Det verkar som om det är många som ännu inte riktigt har förstått vilken radikal utveckling som Ryssland och Östeuropa plötsligt har halkat in i till följd av Georgienkriget i augusti förra året och den globala ekonomiska krisen som började på allvar i september. I januari följde sedan den värsta gaskrisen i Europas historia, med Ryssland, Ukraina och andra östeuropeiska länder i fokus. 

De ekonomiska följderna är lättast att förutspå: det är nu uppenbart att Lettland, Ukraina och andra östeuropeiska länder inte kommer ha en chans att betala tillbaka de nödlån som beviljades av utländska finansiärer under hösten. Total ekonomisk kollaps hotar i ett flertal länder, med BNP-fall och arbetslöshet av ett sällan skådat slag – förmodligen kommer det i ett eller annat land att bli värre än när den sovjetiska planekonomin kollapsade 1991! I Ryssland självt urholkas snabbt den mödosamt uppbyggda oljefonden till följd av en kombination av kollapsade oljepriser och inhemska ekonomiska problem. I övriga länder urholkas de inhemska finanserna ytterligare av naturgaskriget, där Ukraina i synnerhet måste betala miljardbelopp för att landet bokstavligen inte ska frysa till is och industrierna stanna helt.

De inhemska och internationella politiska följderna är desto svårare att sia om. Men man ryser när man tänker på vad som skulle kunna hända. För Baltikums del ligger jämförelsen med mellankrigstiden nära till hands: där minns man hur den nya friheten som man vann efter första världskriget och följdkrig gick om intet efter bara två decennier. Nu har det åter gått två decennier, dvs. sedan Berlinmurens fall. Och den övergripande världspolitiska bakgrunden till utvecklingen efter 1939 var som bekant inte minst den radikala ekonomiska krisen som startade 1929-30.

Det är nu som det på allvar kommer visa sig vilka länder som har använt de två post-sovjetiska decennierna till att verkligen bygga upp starka politiska institutioner och en ekonomier som inte enbart baserats på nyliberala luftslott. Mycket kommer att gå förlorat i Östeuropa under det kommande decenniet, den saken är klar. Men när korthusen rasat kommer vi också att få se vilka starka, kristallina kärnor som står kvar och på vilka framtiden kommer att grundas. Det är i alla fall det bästa man kan hoppas på. Det finns många mörkare scenarier som man inte ens vill tänka på.