Lettlands öde i svenska händer – eller tvärtom?

Den krisartade situationen i Baltikum har fått stor uppmärksamhet på sistone, och häromdagen visade även SVT en dokumentär om finanskrisen som den ter sig på andra sidan Östersjön. Det är särskilt Lettland som för närvarande går igenom en osannolik utveckling. Landet har fått stora lån från utlandet, men en total statsbankrutt är fortfarande ett reelt hot. Det mest intressanta är Sveriges roll i det hela. Efter den senaste stora krisen i Baltikum, som i huvudsak var ett resultat av Rysslands finanskris 1998, började svenska banker köpa in sig i Estland och så småningom även Lettland och Litauen. Liksom telekomoperatörer, kraftbolag och IT-företag hade de en vision om att skapa ett slags stora Östersjökoncerner med en dominerande närvaro i samtliga nordiska och baltiska länder, gärna även i Ryssland. Ofta lyckades man över förväntan: TeliaSonera är ett resultat av det liksom även Vattenfall (som visserligen misslyckades i Baltikum men i gengäld blev desto mer dominant i Polen, forna Östtyskland och Hamburg) och IT-konsulter som Cellnetwork och TietoEnator. Och så alltså även bankerna, något som lockade både mot bakgrund av de då jungfruliga markerna vad gällde bostadslån och liknande, men också de tekniskt redan oerhört avancerade baltiska bankerna som i mitte av 1990-talet gick i bräschen för internettjänster mm.

Men nu är det slut på det roliga. SwedBank och SEB förlorade helt kontrollen över vad de gjorde. Förlusterna blir närmast ofattbara – och de skulle bli ännu större om de baltiska länderna skulle devalvera sina valutor, eftersom än fler balter då skulle tvingas ställa in betalningarna på lånen i euro. Tesen som drivs i SVT:s dokumentär är att det är den svenska regeringen som med finansminister Anders Borg i spetsen med alla medel motarbetar en hotande devalvering, eftersom det skulle gå ut över svenskar och svenska företag. Flera analytiker menar att Lettlands snabbaste väg till en återhämtning går via en devalvering, men det accepteras alltså inte av Sverige, som har en viss makt genom att ha gått in som kreditgivare och samordnare av de internationella lånen till Lettland.

Enligt detta synsätt skulle det handla om ett slags n0llsummespel där kampen står om vem som ska ta smällarna av de svenska bankerna Östersjöäventyr: Sverige eller Lettland? Mardrömsscenariot för svensk del är att Lettlands ekonomiska kris blir ett kraftigt slag mot den svenska ekonomin. Detta är särskilt intressant eftersom det klargör hur långt den ekonomiska integrationen över Östersjön har gått sedan Sovjets upplösning 1991. Det är numera inte bara Baltikum som är beroende av Sverige, utan de baltiska ländernas öden påverkar numera också mycket tydligt de nordiska ländernas öden. Efter att ha forskat om integrationen över Östersjön under en längre tid är jag själv inte särskilt förvånad över att det har blivit så. Men mitt intryck är att vi i Sverige i allmänhet fortfarande reflexmässigt betraktar Baltikum som någonting långt utanför våra vanliga referensramar, en region bortom de vardagliga relationerna till omvärlden.

Finanskrisen blir i detta perspektiv – sin enorma förstörande kraft till trots - en utmärkt påminnelse om hur nära vi faktiskt står varandra 20 år efter Berlinmurens fall, vare sig vi vill eller inte.

Gotland och gasen

Den här veckan har jag tillbringat på Gotland, där det i dagarna har blossat upp en förnyad debatt om den planerade gasledningen som det rysk-tysk-holländska gasledningsföretaget Nord Stream vill dra från Viborg till Greifswald och som ska passera förbi i vattnen strax utanför Gotlands östkust. Stämningen på Gotland är skeptisk i detta avseende, att döma av lokala medias rapportering från ett möte i onsdag där gotlänningarna fick tillfälle att träffa och diskutera gasledningen direkt med representanter från Nord Stream och svenska myndigheter. Tajmingen för mötet ifråga var usel: dagen innan hade det nämligen framkommit mutmisstankar mot en professor på Högskolan på Gotland som, om det nu ligger något av sanning i det, ska ha tagit emot fem miljoner kronor i forskningsmedel i utbyte mot stöd för gasledningsbygget. En viss irritation låter sig också märkas över att man tillåts diskutera miljöfrågorna, men inte uppmuntras att diskutera den storpolitiska dimensionen.  

Måhända är det något av hanseatiska minnen som spökar? I medeltidens Östersjöhandel var ju Gotland länge en mittpunkt av avgörande betydelse för handeln längs ungefär samma rutt som gasledningen nu ska följa, men öns historiska trauma är att man någon gång framåt 1300-talet började segla direkt med varor (och idéer!) mellan de tyska hansestäderna och nordöstra Östersjöområdet. Sedan dess har Gotland sett sin betydelse minska gradvis, och man har inte haft mycket att säga till om i Östersjöområdets politiska och ekonomiska utveckling sedan medeltidens gyllene glansdagar. Gasledningens vara eller inte vara och möjliga sträckning är heller knappast något som gotlänningarna kan påverka i nämnbar utsträckning. Och även om det vore tekniskt möjligt kommer det knappast ifråga att bygga ett stickspår på den tysk-ryska ledningen till Gotland; istället går ledningen precis som 1300-talets handelsfartyg förbi ön, om än på nära avstånd.

I Gotlands Tidningar läser jag dock till min häpnad att det finns idéer på Gotland om att exportera miljövänlig gotländsk biogas österut över Östersjön, i pipelines som då troligen skulle korsa Nord Stream, t.ex. till Estland och Lettland och därmed bidra till dessa länders beroende av rysk gas. Här har man uppenbarligen förlorat all känsla för proportioner – ty hur skulle Gotlands minimala biogasresurser någonsin kunna motivera byggandet av en dyr biogasledning på Östersjöns botten?

Stora Rostov

Det finns två städer i europeiska Ryssland som heter Rostov: den ena ligger vid floden Don långt nere i söder, med Svarta havet och Kaukasus om hörnet. Den ligger på en plats med historiska lämningar efter grekiska, genuesiska och turkiska befästningar, men dess egentliga tillkomst hör 1700-talets ryska expansionism i söder till, och i nutiden är detta Rostov-na-Donu framförallt känt som en gigantisk industrimetropol med en befolkning på över miljonen.

Det andra Rostov ligger tre timmar norrut från Moskva och är en sömnig landsortsstad på runt 40.000 invånare. Men av de två städerna är det denna lilla dammiga håla som kallas för ”Det Stora Rostov” (Rostov Velikij)!

Stora Rostov är ”stort” eftersom det spelade en central roll som religiös och kulturell metropol i det gamla Ryssland. Turistbussar kommer fortfarande hit för att låta historieintresserade ryssar (och några enstaka västerlänningar) beundra de gamla kyrkorna och klostren som har bevarats mot alla odds. Men när bussarna givit sig av igen för att hålla tidtabellen på den hektiska turen runt den ”gyllene ring” av gammalryska städer som ligger i det kultiverade området nord och nordost om Moskva, och dammet efter dem lagt sig, då kan man flanera omkring för sig själv och förundra sig över hur det nutida livet, i Medvedevs och Putins Ryssland, ter sig här i det nordliga, Stora Rostov.

Vi var här för två år sedan och lät oss förundras så till den grad att vi nu har återvänt för en helg. Och då är allt förstås redan hemtamt: gatorna som ännu kantas av gamla trähus i alla möjliga färger och med ornamenterade fönsterinramningar i kontrasterande nyanser, somliga helt förfallna och ihopsjunkna men andra kärleksfullt renoverade och nymålade, de typiska träplanken bakom vilka man hör röster diskutera framtiden medan man hugger ved, hundar som skäller och ragghåriga katter som stryker förbi, ungdomar som hänger i gathörnet och dricker öl i skuggan av en gammal ek, babusjkorna som vaggar förbi längs de sandiga, gropiga gatorna – och vyn bort mot de många lökkupolerna i stadens gamla Kreml som glittrar i vårsolen bakom en ridå av lövträd som ännu inte knoppats. I centrum ligger 1800-talets shoppingarkader i gulvit sten fortfarande som de måste ha gjort på Dostojevskijs tid och någonting  nytt har knappast tillkommit alls. De sovjetiska hyreskaserna har visserligen gjort ett tappert försök att komma den historiska staden närmre inpå, men tycks ha gett upp halvvägs och förblir istället på behörigt avstånd.

Det bästa är promenaden längs Leningatan, som kantas av de tsartida köpmännens rejäla stenhus, bort mot det gamla ärevördiga 1600-talsklostret som höjer sina kupoler bakom tjocka fästningsmurar i Rostovs utkant. Därifrån bär det vidare ned mot sjön Nero som nu i mitten av april ännu ligger frusen och orörlig och som om helgen fylls av pimplare som cyklar ut på isen med sina isborrar hängande över axeln. För två år sedan kom vi en månad senare; då var det redan trettio grader varmt och pimplarna hade hunnit förvandlas till män med metspön ute i små gröna roddbåtar, och längs strandkanten samlades skolpojkarna för att ta sig ett dopp.

Det är svårt att egentligen förklara vad det är som fascinerar i detta, men det finns någonting här som gör att vi nog kommer återvända fler gånger till det Stora Rostov…

Ryskt och ryssländskt

Jag är ingen äkta bloggare: ett bevis på det, misstänker jag, är att när jag åker utomlands surfar jag nästan aldrig på nätet. I alla fall inte på jakt efter nyheter. Istället är det bästa jag vet att köpa ett knippe papperstidningar, sätta mig på ett café på en hektisk gata i en huvudstad och försjunka i händelseutvecklingen i landet och dess relationer till omvärlden, sett från dess eget perspektiv, och därmed göra sig en uppfattning om vad det egentligen är för debatter som pågår och vad det är för ett samhällsklimat som råder.

Två saker som jag lagt märke till i Moskvatidningarna: det ena, måhända självklart, är att begreppet ”Oberoende staters samvälde” (OSS) är högst levande och att det finns ett väldigt intresse för vad som händer i dessa länder. I Sverige har vi nästan glömt bort vad OSS är för något, och det förekommer knappast alls i debatten hos oss, trots att det alltså handlar om något så fundamentalt som relationerna mellan de före detta Sovjetrepublikerna, nu självständiga stater. Genom OSS, som begrepp (inte som organisation!) lever Sovjet vidare, skulle man kunna säga, i alla fall mentalt – eller för att tona ned den formuleringen: det är intresset för denna region som lever vidare. 

Det är utmärkt även för min naturgasforskning: genom OSS-rapporteringen blir jag ständigt uppdaterad om nya konflikter, avtal och trender i relationerna mellan Ryssland, Ukraina, Azerbaidzjan, Moldavien, Turkmenistan, Kazakstan osv. I Nezavisimaja Gazeta, som jag helst läser, är gasnyheterna inom OSS stort uppslagna så gott som varje dag. Nyligen handlade det om krisen med gasledningsexplosion i Moldavien, den här veckan handlar det om problematiska relationer med Turkmenistan och Iran, och om hur Kina försöker få tillgång till centralasiatisk gas från OSS-medlemmar. Allting rapporterat med en påfallande detaljrikedom och analytisk skärpa i långa artiklar.

Det andra som jag tänkte på, och som förvånar mig, är hur ofta begreppet ”rossijskij” används, på bekostnad av begreppet ”russkij”. Det förra betyder väl ungefär ”ryssländsk”, det senare ”rysk”. De lärde må tvista om den egentliga innebörden, men jag noterar i alla fall att det ryssländska tycks ha ökat i relation till det ryska under senare år. Även ölet som jag dricker är ”ryssländskt” snarare än ”ryskt” och när vi frågar i videobutiken efter någon bra ”rysk” film rättar man mitt ordval och visar på det stora utbudet av ”ryssländska” filmer.

Man skulle kunna tolka det positivt i antirasistiska termer som att man inte behöver vara etnisk ryss för att få bli fullgod samhällsmedborgare i Ryssland, det räcker med att man är ryssländsk (vad det nu må betyda!). Bort från den sönderrostade 1800-talsdrömmen om ett land, ett språk osv. Eller negativt i imperialistiska termer som att Ryssland inte nödvändigtvis måste sammanfalla med det geografiska område där ryska är största språket och ryssar största etniska gruppen, utan tvärtom kan inkludera även territorier där ryssar bildar etnisk minoritet. Ester, georgier och moldaver kan alla bli goda ryssländare, om man tolkar det så, och genast blir det mycket hotfullt. Frågan är då om det ligger någon medveten politisk drivkraft bakom det långsamt förändrade språkbruket?

Diplomatisk beredskap

Häromkvällen var vi på bjudna på middag hos en svensk diplomat här i Moskva, och jag fick tillfälle att göra mig en uppfattning av hur man i diplomatkretsar ser på Rysslands utveckling. Det är förstås en oerhört omvälvande tid, och jag kunde inte låta bli att vädra mina tidigare tankar om att den nuvarande krisen kanske i efterhand kan komma att liknas vid något i stil med ”Sovjetunionens andra kollaps”. Så ser man dock inte på det från officiellt håll, förstås. Men man tittar sig oroligt omkring i Ryssland för att om möjligt skapa beredskap för plötsliga omvälvningar.

Mardrömmen är att något åt det hållet skulle kunna inträffa under Sveriges kommande ordförandeperiod i EU andra halvåret 2009. De svenska diplomaterna har förbjudits att ta ut någon semester under denna period, eftersom regeringen anser sig behöva allt understöd de kan få med tanke på den otroliga kraftansträgning det innebär för ett litet land att gå i bräschen för hela Europa – även i relationerna med den stora grannen i öster. Inte heller är det tillåtet att byta stationering till en annan ambassad under hösten 2009.

När Sverige var ordförande i EU förra gången, våren 2001, blev det en stor framgång för dåvarande statsministern Göran Persson och hans socialdemokratiska regering. Visserligen spökade IT-krisen en aning, men på det stora hela var världen ännu full av optimism såväl ifråga om teknisk som politisk och ekonomisk utveckling, och Sverige gick även i bräschen för att skynda på EU:s utvidgning mot öster. Ifråga om relationerna med Ryssland uppfattades Putin av väst fortfarande som ett fräscht nytt kort efter att den utmattade Jeltsin äntligen försvunnit. I USA hade terrorattackerna i september 2001 ännu inte inträffat och Bush hade ännu inte hunnit skrida till verket med sin katastrofala utrikespolitik och ekonomiska politik. Det kan förefalla besynnerligt hur snabbt allting har förändrats, mätt med historiska tidsskalor. Vilket i sin tur pekar på det omöjliga i att sia någonting om hur världen kommer att se ut om ytterligare ett årtionde.

Den barnlösa staden

Det finns något som man som svensk knappast kan undgå att lägga märke till i den moskovitiska stadsbilden när man flanerar längs de centrala stråken och framförallt när man åker buss och tunnelbana: man ser nästan aldrig några barn. Jag misstänker att denna aspekt nog bidrar en del till den gängse uppfattningen hos oss av det nutida Ryssland som någonting grått, stelt och sorgset. Inga grupper av dagisbarn, inga föräldrar med barnvagnar, inga hängivna, ljusa skratt som genomsyrar luften. Stämningen i tunnelbanan är alltid oerhört betryckt och snarast ödesmättad där man svischar fram genom tunnlarna i underjorden under ett våldsamt metalliskt skrän i de uppemot ett halvsekel gamla vagnarna. Barnen lyser med sin frånvaro, åldrandet gör sig ständigt påmint.

Moskva i detta perspektiv för tanken till den brittiska framtidsfilmen Children of Men som kom för ett par år sedan och där utgångspunkten är en inte alltför avlägsen framtid där mänskligheten till följd av föroreningar, gifter och olyckliga tekniska experiment har blivit helt steril och där det således helt saknas barn. Den yngsta människan i världen är född 2009; därefter har inga bebisar sett dagens ljus! Filmen förmedlar en osannolik samhällsstämning som helt präglas av den åldrande mänskligheten och frånvaron av barn. Det förefaller uppenbart att mänskligheten helt kommer dö ut inom en snar framtid.  

I Ryssland är situationen inte lika dramatisk. Men folkmängden har krympt kraftigt sedan Sovjets fall och den fortsätter minska för varje år. Och den ekonomiska krisen lär knappast leda till något trendbrott i detta avseende. Medellivslängden är katastrofalt låg, särskilt för män, på ett sätt som man egentligen bara kan jämföra med rena u-länder. Det låga barnafödandet kan inte kompensera för det, och dessutom finns det nästan ingen invandring till Ryssland. Vad gäller ryssarna själva fortsätteer de, till skillnad från kineserna, att lämna sitt land i en högre takt än de återvänder. Kina och Indien är nu räknat i folkmängd runt tio gånger större än Ryssland! Även Brasilien har gått om Ryssland i folkmängd. Ingen vet var denna trend slutar.

Men barnen finns förstås där, om än i mindre antal än hos till exempel oss i Sverige. De finns där och det är de som utgör nästa viktiga generation. När åren går kommer vi att få veta hur de påverkats av att växa upp i ett land där de utgjorde en onaturligt liten minoritet.

Moldavisk naturgasterrorism?

Igår läste jag i ryska tidningar om den dramatiska naturgasexplosionen i den separatisstiska moldaviska Transdnestrrepubliken, då en viktig gasledning sprängdes i luften, och jag konstaterar att även svenska media inte försummat tillfället att skriva om dramatiken i denna händelse, som tycks ha alla tänkbara ingredienser för en riktig thrillerintrig. Ett 200 meter högt moln av eld lär ha synts kring platsen för explosionen, som dessutom lämnat efter sig en tio meter djup krater. Själva gasledningen totalförstördes och gastransporten upphörde, till oro för de många länder – Rumänien, Bulgarien, Grekland och möjligtvis även andra Balkanländer liksom Turkiet – som ligger nedströms från Moldavien och är beroende av transporten av rysk gas via Ukraina och Moldavien.

Intressant nog var sårbarheten dock inte så hög som man kunnat tro, då det visat sig att det finns parallella ledningar till den som förstördes och dessutom alternativa transportvägar t.ex. genom Ungern.

Man frågar sig om det är en tillfällighet att explosionen ägde rum i den av ryska ”fredstrupper” kontrollerade Transdnestrrepubliken – bara ett par dagar innan stundande moldaviskt parlamentsval. Det hela för oundvikligen tankarna till terrorattackerna mot lokaltåg i Madrid 2004, vilket fick en avgörande inverkan på spanska parlamentsvalet den gången. Är det månne ”moldavisk-nationalistiska naturgasterrorister” som varit i farten och velat visa på att de ryska trupperna inte sköter sitt jobb, då de låter naturgasledningar sprängas i luften?

Av en ren händelse sitter jag idag på arkivet i Moskva och läser gamla historiska dokument som råkar handla om hur just den här gasledningen ursprungligen byggdes och villervallan kring den processen. Det var 1972 som Sovjet och Bulgarien kom överens om att bygga den, men det blev snabbt krisartat, då Tjeckoslovakien, som egentligen skulle ha levererat själva gasrören, av någon anledning drog sig ur och tvingade Sovjets bästa pipelinefabrik i Tjeljabinsk (i Ural) att hastigt rycka in och snabbproducera jätterören istället, så att kontrakterade gasleveranser från Sovjet till Bulgarien skulle kunna komma igång som planerat. Det hela styrdes hårdhänt på högsta politiska nivå, eftersom brutna kontrakt med utlandet var det värsta Sovjet visste.

Min hypotes skulle utifrån denna historiska dokumentation vara att rören ifråga blev alltför hastigt och slarvigt producerade och ihopsvarvade och att denna bristande 1970-talskvalitet nu tar ut sin rätt – gasledningarna i Ukraina, Moldavien och även i Ryssland är i stort behov av underhåll och renovering. Jag gissar alltså att explosionen i Moldavien var en tråkig teknisk händelse, snarare än någon terrorakt med politiska implikationer.

Inte desto mindre kan det få följder för moldaviska valet på söndag. Och för länderna som ligger ”nedströms” känns gasförsörjningen knappast tryggare efter det inträffade. När ledningen byggdes gick den bara från Sovjet via Rumänien till Bulgarien, och det kan tyckas tillräckligt med tre länder inblandade för att det ska bli problem. Nu är det uppemot ett tiotal länder som har intresse av att ledningen fungerar. Om förslaget att bygga en dylik gasledning hade kommit år 2009, hade man sannolikt inte vågat bygga den.