Nordkorea och kärnvapnens framtid

Nordkorea har åter genomfört ett kärnvapenprov och under ett par dagar kommer detta nu ha ett avsevärt nyhetsvärde – innan man tröttnar på det hela och det lilla fattiga landet i Östasiens centrum åter glöms bort och därmed även hotet om en tänkbar militär konflikt där stater faktiskt kan gripa till kärnvapen. 

Kärnvapnens historia, som samhällsfenomen betraktat, är märklig och motsägelsefull och jag kan inte låta bli att åter tänka på det när jag läser om Nordkorea. Under det kalla kriget tog Sverige liksom de flesta andra västländer hotet om ett förestående kärnvapenkrig mellan öst och väst på stort allvar – inte bara i tanken, utan även i konkreta, materiella förberedelser i form av atombombssäkra byggnader, komplexa skyddsrumsanläggningar osv. Men sedan Sovjets fall har detta hot och dessa fysiska anläggningar alltmer fått en snarast museal aura och den som besöker ett skyddsrum idag grips nog främst av den historiskt ladddade stämningen och kanske erfar man något av nostalgi från det kalla krigets tid. På många sätt upplever vi det numera som om kärnvapnens era i grunden redan upplevt sin höjdpunkt och att vi nu bara bevittnar lite nordkoreanskt och iranskt vågskvalp efter en storm som egentligen ebbat ut för länge sedan.  

I verkligheten är det mycket möjligt att det förhåller sig helt tvärtom: att vi bara står helt i början av en månghundraårig epok av kärnvapenhot och atomär upprustning och att de faktiska kärnvapenkrigen ännu väntar på oss någonstans i en mörk framtid. Kalla kriget var kanske bara en liten övning inför den verkliga kärnvapenepoken. Tekniken har utvecklats och gjort det lättare att med begränsade resurser skaffa sig tillgång till atombomber. Icke-spridningspolitiken har varit relativt framgångsrik med att bromsa denna utveckling, men i slutänden ökar ändå antalet stater som har tillgång till kärnladdningar och kärnvapenteknik. Sydafrika är den enda kärnvapenmakt som har nedrustat till 100%. Alla andra kärnvapenländer har funnit det nödvändigt att behålla sina kärnvapen. Antalet provsprängningar har minskat radikalt sedan 1980-talet (en toppnivå nåddes i samband med Kubakrisen i början av 1960-talet), men frågan är om detta verkligen kan sägas avspegla en minskad risk för kärnvapenkrig på lång sikt?

Problemet som skrämmer mest är att vi lever med så korta tidsperspektiv. 1990-talets optimism vad gäller internationella relationer är redan historia och har visat sig helt naiv. Denna naivitet omvandlades politiskt till åtgärder som ökat många länders sårbarhet genom drastiska neddragningar av militära resurser men också kulturellt i form av en falsk trygghet som säger att kärnvapnen är något som hörde kalla kriget och 1900-talet till.

Finland som ett bättre Ryssland

Kalle, min finske historikerkollega som har ett danskt efternamn och vars mor- och farföräldrars blandat finska, finlandssvenska och ryska härstamning tycks förkroppsliga Finlands multikulturella mosaik, berättar för mig om hur han ser på den växande ryska befolkningsgruppen i Finland. En sak är uppenbar: aldrig någonsin i det förflutna, alltså inte heller under det århundrade då Finland var ett ryskt storfurstendöme, har det bott så många ryssar i Finland som det gör nu. Rent statistiskt har den ryskspråkiga befolkningsgruppen i Finland nu hunnit växa om den traditionella svenskspråkiga minoriteten.

Och ryssarna känner sig mer eller mindre som hemma. När man frågar ryssar från S:t Petersburg hur långt de måste resa i västerled för att känna att de verkligen har kommit utomlands, är det inte ovanligt att de svarar: någonstans på färjan mellan Finland och Sverige. Med andra ord: så länge de befinner sig i Finland känner de sig egentligen inte som om de befinner sig utomlands. Kalle menar att detta inte ska tolkas i imperialistiskt hotfulla termer. Snarare är det ett uttryck för ryssarnas allmänna uppskattning av Finland, där de verkligen tycks finna sig väl tillrätta. I takt med att minoriteten växer ökar den ryskspråkiga servicen och kulturutbudet. Och så finns ju den finsk-ortodoxa kyrkan som nästan är densamma som den rysk-ortodoxa.

På många sätt tycks ryssarna helt enkelt betrakta Finland som förverkligandet av en rysk dröm om det goda livet: inte alltför västligt, fortfarande med någonting dunkelt östligt över sig, och kargt nordiskt på ett sätt som kunde ha varit ryskt. Ett land där man kan känna sig som hemma utan att behöva göra sig till. Annorlunda, men på ett inte alltför överväldigande sätt.

Metropolit Ambrosius i Helsingfors

Ikväll gjorde vi en ovanlig bekantskap: vi träffade Helsingfors’ finsk-ortodoxe metropolit Ambrosius.

Vi har inkvarterat oss på det finsk-ortodoxa ”Sofiacentret” som ligger strax utanför Helsingfors, på en smal, sandig halvö höljd i östersjöisk tallskog, mitt i det inbjudande skärgårdslandet, och här har metropoliten sin arbetsplats och även sin privatbostad. Sofiacentret består av ett tiotal byggnader som till det yttre ter sig som tråkiga hyreskaserner i 2-3 våningar från 1970-talet, men som invändigt har allt man kan önska sig och dessutom en magnifik utsikt över Östersjön. Det lär ha ägts av bankintressen innan det för ett tiotal år sedan köptes av kyrkan med syftet att skapa en central mötesplats för det ökande antalet östkristna i Helsingforsområdet. Det egentliga huvudsätet för denna Finlands andra statskyrka ligger i Kuopio långt borta i norra Karelen, där ärkebiskopen residerar.

Metropoliten tar emot oss på sitt arbetsrum, som är belamrat med böcker och där rökelsen doftar intill vinet som bjuds oss. Ambrosius är en vänlig man i 60-årsåldern med leende ögon och en aura av någonting djupt harmoniskt runt sig. Han berättar om sin egen omvändelse på 1970-talet, en tid då det var betydligt populärare att ”konvertera” till marxismen eller någon av de vagt orientaliskt inspirerade new age-rörelserna. Måhända hade finsk-ortodoxa kyrkan passat bra in i dessa tidens trender, med sina tydliga inslag av mysticism och annat - skillnaden var att finsk-ortodoxa kyrkan till skillnad från de hastigt uppkomna new age-rörelserna och de nya politiska grupperingarna hade existerat i Finland utan avbrott sedan tusen år tillbaka.

Traditionen vårdas numera av en liten men på senare år växande medlemsskara på drygt 60.000 personer, motsvarande inte mer än ungefär en procent av Finlands befolkning. Många nya medlemmar tillkommer särskilt från konstnärliga och intellektuella kretsar. Ambrosius säger med en blinkning att det nog i hög grad är samma människor som på 1970-talet blev marxister… De attraheras, kan man gissa, av mysticismen, men också av den värme som denna gren av kristendomen utstrålar i sin ritual och som är omisskännlig för alla som har besökt en ortodox kyrka i Finland (eller för den delen i något annat land med ortodox tradition, som Ryssland). Dessutom finns det ett intressant och dynamiskt förhållande mellan finskt och ryskt i det ortodoxa: den finsk-ortodoxa kyrkan går tillbaka på en tradition av samhörighet med sin ryska motsvarighet – de var formellt sett samma kyrka under nästan ett årtusenden fram till Oktoberrevolutionen. Därefter är den finska ortodoxa kyrkan en självständig kyrka. Men i och med att den ryska invandringen till Finland ökar kraftigt på 2000-talet blir den finska ortodoxa kyrkan oundvikligen till en naturlig andlig hemvist för många ryssar här i landet. Resultatet blir en oväntad återkoppling till det förflutna.

Det finns ett 60-tal ortodoxa nationella kyrkor i världen och de har ingen gemensam påve. Många småpåvar, som Ambrosius säger med en blinkning. Men Finland har, så säger ryktet, väckt respekt i denna internationella gemenskap, även om det finns många som menar att finsk-ortodoxa kyrkan med sin ”nordiska” prägel har blivit alltför modern eller, som metropoliten säger, postmodern! Han menar också att det har sina fördelar att vara en minoritetskyrka: i den egenskapen vänjer man sig vid att ingenting kan tas för givet, man har ingen stor makt att bevara så som i många länder där ortodoxin är majoritetsreligion. Man undviker korruption. Den indirekta hänvisningen till andra ortodoxa kyrkor i länder där de ortodoxa är i majoritet går inte att ta miste på.

I Finland får jag intrycket att den ortodoxa kyrkan är liten men respekterad. På bilder från metropolitens 60-årsfest ser man hundratals prominenta gäster mingla här på Sofiacentret, däribland president Halonen. Och inför EU-valet har man nu lyckats få en finsk-ortodox präst som kandidat (för socialdemokraterna). Kyrkan tycks högst levande.

Extrema Sverige, normala Finland

Den här veckan är jag på resa i Finland, och jag fick en utmärkt möjlighet att förbereda mig när jag i torsdags bevistade ett Axess-seminarium med Finlands förre utrikesminister Pär Stenbeck, som med stor sakkunskap och inte minst egna erfarenheter talade om svensk-finska relationer.

Stenbeck är numera ordförande i Kulturfonden för Sverige och Finland, och i samband med seminariet fick jag en till det yttre helt blygsam men innehållsmässigt högst märklig liten skrift i min hand, ”Om olika sätt att möta en stor elefant: en jämförande studie av finländsk och svensk kultur”. Författare är forskarna Thorleif Pettersson och Sakari Nurmela och sponsorer är förutom Kulturfonden även Riksbankens Jubileumsfond.

Tesen som odlas i denna lilla broschyr är att Sverige är ett extremt land, att Finland är ett land i mittfåran bland västländer och att skillnaderna mellan Sverige och Finland ökar stadigt. Man tar hjälp av bl.a. ”The World Values Survey” (WVS) som författarna medverkat i. Ett diagram i studien visar i vilken utsträckning svenskar och finnar hyser ”emancipativa frihetsvärderingar” och ”traditionella värderingar vs. sekulära” och ”emancipativa frihetsvärderingar” (vilket ska uttolkas som ett mått på i vilken grad man litar på nya och okända människor, också av annan nationalitet, tolerantare mot minoriteter, deltar hellre i protester, vill främja andra människors rättigheter osv). Det framgår här att inget land i världen ligger ens i närheten av att hysa så starka emancipativa frihetsvärderingar som Sverige, medan Finland ligger i en västeuropeisk huvudklunga till vilken även t.ex. Frankrike och Nederländerna hör. Sverige har också betydligt mer sekulära värderingar än Finland, även om det intressant nog finns ett antal länder som är ännu sekulärare, t.ex. Tyskland, Sydkorea, Taiwan och framförallt Japan.

Författarna pekar på att ”kulturkylftan vidgas” och skriver: ”I Finland har de ‘undersåtliga’ blivit fler och de aktivistiska färre. I Sverige är utvecklingen motsatt. Man kan kort och gott konstatera att finländare och svenskar har ‘glidit isär’ i sina synsätt på medborgardygderna… Å ena sidan det demokratiskt förträffliga och självöverskridande Sverige och å andra sidan det aningen mer demokratiskt skeptiska och pragmatiska Finland”.

Svenskar är alltså, att döma av detta, ett slags demokrati- och frihetsfundamentalister som saknar motstycke både i Norden och globalt. Min resa hit till Finland blir då en resa till ett mer normalt Västeuropa, att döma av rapporten…

Europas naturgas i utrikesutskottet

Igår morse ägde en ovanligt intressant utfrågning rum i riksdagens utrikesutskott, nämligen med fokus på Europas naturgas och gassäkerhet. För mig som forskare och historiker var det verkligen spännande att ta del av mötet mellan akademiker, experter och oroliga politiker i diskussionen kring detta tema. I centrum stod förstås NordStream-ledningen.

Det mest iögonfallande inlägget kom från den utmärkte Oxfordforskaren Jonathan Stern, som med sina många böcker om sovjetisk och rysk gasexport var min självklara ciceron när jag började sätta mig in i ämnet för ett par år sedan. Stern blev en frisk vind i den aningen stela svenska hållningen med det tabu som i praktiken har etablerat sig vad gäller att i formella sammanhang tala om att Sverige och andra länder kring Östersjön försöker använda miljöfrågan som ett sätt att komma åt en säkerhetspolitiskt betingad rädsla för Ryssland och rysk gas. I rättframma ordalag kritiserade Stern denna som han tycks mena fega strategi, och menade att det verkligen måste finnas mycket starka och tydliga miljöhot för att Östersjöländerna ska ha moralisk rätt att stoppa Nord Stream. Med sina 30 års erfarenhet av att studera dylika ledningar sade han sig aldrig ha sett något konkret exempel på någon svår miljökatastrof som uppkommit i samband med olyckor gällande undervattensledningar för gas. Han manade också till att Östersjöländerna måste visa solidaritet mot de många kontinentala länder vars energisäkerhet kommere att förbättras avsevärt om NordStream blir verklighet, eller snarare försämras avsevärt om den inte blir av. Han kritiserade också EU:s  byråkratiska maskineri för att inte ta i med krafttag för att förbättra naturgasens infrastruktur så snabbt som möjligt, särskilt då gällande den bristande infrastrukturen (särskilt gällande gaslagring) i Östeuropa; han pekade på att konkreta satsningar där de verkligen behövs i öst äts upp av mycket mindre akuta projekt som den nya ledningen mellan Belgien och Frankrike.

Har Stern rätt i att miljöriskerna, mot bakgrund av den historiska erfarenhet av undervattenspipelines som mycket säkra i drift, av allt att döma är försumbara i fallet Nord Stream? Detta är egentligen samma sak som att fråga sig: hur unik är Östersjön? I vilken grad är dess miljöegenskaper och ekologiska känslighet av en helt annan karaktär än t.ex. Nordsjön, Medelhavet och Svarta havet, som alla korsas av naturgasledningar utan att det någonsin tycks ha gett upphov till några större miljökontroverser? Jag gissar att Sveriges och andra Östersjöländers ängslan för brackvattenhavets miljö trots allt är mer äkta än vad den brittiske forskaren föreställer sig. Och som jag hävdat många gånger i andra sammanhang: för flera av Östersjöländerna – särskilt Sverige, Finland och Estland – är Östersjön inte bara ett hav vilket som helst, utan ett levande väsen som genom långa århundraden varit en del av våra kulturers allra innersta rum.

Vilket förstås inte utesluter att det finns politiska krafter som finner det lämpligt att dölja en säkerhetspolitisk agenda bakom en miljöpolitisk ridå.