Lang Lang och Schubert

Konserthuset i Stockholm var fyllt till bristningsgränsen när den kinesiske pianisten Lang Lang höll enmansshow igår kväll. Intressant hur kändisfaktorn gör sig gällande även inom den klassiska musiken – för hur ofta brukar inte Konserthuset gapa halvtomt under sina konserter, hur bra musiken än är, när det inte finns några stora artistnamn att skylta med?

En stor del av publiken utgjordes av Stockholms växande kinesiska majoritet, som känner sig stolta över att ”deras” världsstjärna drar uppmärksamheten till sig. Den klassiska musiken är ett underbart kulturområde vad gäller att bättra på de kinesisk-västliga relationerna: till skillnad från konst, film och litteratur är det här nästan omöjligt att hitta några ideologiska ämnen att bråka om!

Lang Lang har något i sitt pianospel som verkligen drar åhörarna rakt in i musiken; han är ingen diva, utan ger på kinesiskt sätt ett oerhört ödmjukt och rentav blygt intryck, hur mycket han än breder ut sig i sitt passionerade spel; man får intrycket att han inte alls har något intresse av att imponera eller briljera, utan att han bara vill dela med sig och suga med sig publiken in i en fantastisk inre musikvärld.

Störst intryck ger hans tolkning av Franz Schuberts stora A-dur-sonat, skriven hösten 1828 när Schubert, bara 31 år gammal, redan är dödssjuk i syfilis och bara har några veckor kvar att leva. Han har då sökt sig bort från Wien ut på landet i Österrike, i ett Europa som just står på tröskeln till att bli någonting helt annat. Musikhistoriker brukar här resonera om sambandet mellan Schuberts sjukdom och den närmast ofattbara kreativitet han förmår uppbåda där ute i tystnaden, på behagligt avstånd från den skränande imperiehuvudstaden. Men som historiker med såväl kultur som ekonomi och teknik för ögonen brukar jag snarast tänka på Schuberts musik som något av en sista hälsning från en lugn, gammaldags värld där det ännu inte finns några järnvägar och skräckinjagande ånglok som tuffar fram över kontinenten, ännu ingen telegraf som kan leda till omedelbara mediehysterier över en hel kontinent och ännu nästan inga fossila bränslen som kan få städerna att fyllas av koldunst.

I A-dur-sonaten ingår också det där scherzot som tillsammans med sångcykeln ”Winterreise” bildar fonden för filmatiseringen av Elfriede Jelineks ”Pianisten”. Schuberts musik flödar fram ömsom stormigt och desperat, ömsom totalt uppgivet och med slocknad livsglädje; döden är redan på väg.

Jag kan inte låta bli att undra hur man skulle ha uppfattat Schuberts musik om man kunnat höra den i Kina i början av 1800-talet? Dvs. i en tid då landet där långt borta i öster på väg att falla sönder som centraliserat imperium; levnadsstandarden sjunker och västmakterna suktar efter kinesiska marknader på ett sätt som snart kommer leda till en förödmjukande invasion av de främsta kuststäderna. Hade även kineserna månne kunnat se sig själva i denna märkliga musik?

Olja och plast från skogen

Det har varit en trend ganska länge nu, men det är först under de senaste veckorna jag själv fått upp ögonen för vad det är som pågår: nämligen enorma ansträngningar inom forskning och utveckling för att producera plast baserad på växter, träd och annat biologiskt material.

Det är lätt att glömma hur otroligt sammanvävda våra samhällen är med oljan – inte bara som energikälla, utan också som generisk råvara för produktion av allt från asfalt och cykeldäck till TV-skärmar och plastpåsar. Och när oljan tar slut, vad kommer då att hända med denna aspekt av vår moderna tillvaro? Är det överhuvudtaget möjligt att föreställa sig ett samhälle helt utan plast? Jag har nog ibland tänkt på detta i förbigående, men nu tycker jag mig för första gången få en verklig uppfattning om vart det hela är på väg: det är naturens växande material, närda av sol och regn, som ska rädda och upprätthålla vår plastvärld! Plasterna kommer inte att försvinna.

Det är i alla fall vad många forskare och entreprenörer redan tror på i tillräckligt hög grad för att investera stora summor i en sådan utveckling av ”bioplaster”. Nästan all plast i världen tillverkas fortfarande ur fossil olja och naturgas, men som t.ex. Sture Henckel skriver i en utmärkt artikel i tidningen Ingenjören ”har en grönare utveckling börjat spira med nya utgångsmaterial som papper och förnybara polymerer från växtriket”. Där berättas bland annat om företaget Tenova Bioplastics i Åby utanför Norrköping, vars påsar och bärkassar är ”de enda som tillverkas i Sverige som också är helt komposterbara” och som innehåller 40% råvara från växtriket (majsstärkelse). Det är uppenbarligen fortfarande en lång väg att gå, men trenden är iögonfallande.

I ett vidare perspektiv passar denna utveckling mycket väl in i en allmän trend som särskilt hos oss i det skogsrika Östersjöområdet skulle kunna beskrivas som ett återvändande till skogen och naturen: särskilt ur materialet trä verkar det som om man skulle kunna producera nästan vad som helst i framtiden. I ett nyligt reportage i tidskriften Forskning beskrivs det nordiska trädet rentav som vår nya ”oljekälla”.

Det anknyter till en idé som jag i ett par tidigare essäer har utvecklat: nämligen att den fossila eran med kol, olja och gas som nyckelråvaror i det industrialiserade samhället kan komma att i efterhand visa sig som en kort parentes i mänsklighetens utveckling. Såväl årtusenden av förflutenhet som årtusenden av framtid tycks bygga på skog och växter som främsta råvaror, och det är bara ca. 200 år däremellan som domineras av fossila material.

Ändå återstår det förstås många årtionden och i värsta fall århundraden innan vi en gång för alla kan lägga den fossila eran bakom oss.