Det avlägsna Europa

Jag är i Brisbane i Australien för ett bokprojekt på temat Asiens kärnkraft i ett samhällsperspektiv, med ett tiotal författare inblandade. Själva boken blir nog inget vidare, som det ser ut, kapitelutkasten som vi sitter och diskuterar är riktigt usla (mitt eget hastigt ihopkrafsade bidrag, som handlar om hur Tjernobylolyckan har påverkat de asiatiska ländernas förhållande till kärnkraften som energikälla, blir nog dessvärre inte heller något vidare).

Den huvudsakliga behållningen ser istället ut att bli själva mötet. Det bjuds på många aha-upplevelser att som svensk få sitta och diskutera dessa – och många andra – ämnen med en rad forskarprofiler från Kina, Taiwan, Japan, Korea, Indien, Indonesien och Australien! Somliga av dem visar sig vara riktiga höjdare från sina respektive regeringar, andra är unga forskare helt i början av sin karriär och med påfallande idealistiska agendor. I utvecklingsländer som Indonesien men även Kina är dagens forskare ofta mycket mer samhälleligt engagerade än hos oss i väst, med en tydlig ambition att med sin forskning verkligen påverka landets utveckling. Jag föreställer mig att det är en asiatisk version av den stämning som rådde i väst på 1970-talet och som jag själv aldrig fick uppleva. Men skillnaden är att det sällan finns någon stark ideologisk dimension; hela diskussionen om samhällets framtid är istället mycket mer pragmatisk, konkret och resultatinriktad.

Vistelsen här ger också möjlighet att träffa australiska forskare, vilket annars inte brukar vara särskilt vanligt vare sig på europeiska eller amerikanska konferenser. Många australier, även i den i övrigt så internationaliserade akademiska världen, har aldrig varit i Europa och i australiskt perspektiv förefaller vår egen del av världen verkligen extremt avlägsen. Men om det gäller för forskare så gäller det förstås i än högre grad för folk i allmänhet – och då inte bara för Australien, utan även för större delen av Asien, Afrika och Latinamerika. För människor i de allra flesta länder är Europa troligen något underligt och abstrakt där det ligger hopkrympt och narcissistiskt i en nordlig avkrok på Jorden, föga centralt i de flesta människors perspektiv. Något av det mest givande på långa resor som denna är att ständigt bli påmind om att världen inte har något naturligt ”centrum”, eller snarare att alla platser är centrala, sett ur de människors perspektiv som har sin hemvist där. Ett trivialt, banalt faktum som man ändå ofta helt glömmer bort när man vistas länge på en och samma plats.

Mellan gammalt och nytt i München

Jag sitter på flygplatsen i Dubai och tänker tillbaka på de två senaste veckorna, som vi tillbringat i Tyskland. Så här på avstånd – efter en flygtur över Ungern, Rumänien och vidare ut över Svarta havet i skymningen, via oljefälten som flammar upp i mörkret över Irak och så till sist en glidflygning över Persiska viken – blir det genast naturligt att tänka i ett utifrånperspektiv på Europa, och med den trettioåttagradiga nattliga värmen här och de i europeiskt perspektiv helt absurda, sensationslystna stadsbyggnadsprojekten som pågår i Dubai blir man om inte annat påmind både om hur unikt Europa är och hur gammal och försiktig vår del av världen har blivit. Och jag skulle nog vilja hävda att det är en fördel.

Veckan som gått har jag ägnat dels åt en konferens på temat ”nya teknologier”, dels åt gamla dammiga dokument i Bayerns statliga arkiv i München. Jag slits alltså själv högst påtagligt mellan gammalt och nytt, skulle man kunna säga. München gör det också: en stolt kulturstad med lång historia som under efterkrigsdecennierna visserligen hamnade i bakvattnet men som nu i informationsåldern har förvandlats till Tysklands hetaste forskningsstad och tillväxtcentrum. Kulturlivet hänger väl inte riktigt med Berlin, men är inte långt efter. I München har för övrigt Xinjiangs uigurer sitt europeiska centrum.

På konferensen uttryckte någon en oro för att människor från nya tillväxthungrande utvecklingsländer i framtiden kommer att söka sig till Europa enbart för att beundra dess gammaldags charm och ”före detta”-romantik. För näringsliv och forskning är utmaningen att visa att Europa hänger med i Asiens vansinniga utvecklingstempo. Men när jag lyssnar på representanter från högteknologiska företag och tekniska elituniversitet tycker jag mig inte se någon större entusiasm inför det hela; hela tänkandet är defensivt, man känner sig hotad, skulle egentligen helst fortsätta leva som förr men tvingas nu motvilligt konkurrera med de nya tillväxtländerna för att inte gå under och förlora allt som redan åstadkommits under tidigare epoker. Detta och ingenting annat är världskapitalismens egentliga förbannelse: att om vi inte fortsätter att utveckla nya produkter och effektivare processer som kan krängas på världsmarknaderna så förlorar vi inte bara möjligheten till ett bättre liv och ett bättre samhälle, utan vi kommer dessutom gå miste om det som vi redan har, eftersom en massbankrutt i företagsvärlden skulle skapa massarbetslöshet och fattigdom på ett sätt som vi omöjligt skulle kunna hämta oss från. Och självförsörjning eller kommunism eller något annat absurt är inte heller att tänka på. Vi lever i en faustisk tidsålder: vi kan inte stanna upp och be det ljuva ögonblicket förbli, utan vi måste fortsätta att utvecklas och förnyas vare sig vi vill eller inte, vare sig det förefaller meningslöst eller ej för den enskilda människan.

Konferensen, som anordnades gemensamt av det teknik- och vetenskapshistoriskt inriktade Deutsches Museum och den futuristiskt präglade, helt nyinrättade Tyska Akademin för Teknikvetenskaper (acatech), var något nytt för mig: såväl historiker som toppingenjörer och naturvetare hade bjudits in för att tala om sin syn på nya teknologier. Mitt eget bidrag handlade om kärnkraftens ”förflutna framtid” och hur 1950-talets storslagna framtidsvisioner anpassat sig till verkligheten och därvid tagit nya former. Mot detta ställdes bland annat en rad föredrag om nanoteknikens utveckling och jag fick klart för mig att det är till denna teknik som Europas tekniska och naturvetenskapsliga visionärer nu sätter allt hopp när det gäller att även i framtiden hävda Europas förmåga att vara med och skapa det nya och därmed även behålla och möjligtvis även utveckla vårt välstånd. Men ingenjörernas utvecklingsoptimism konfronterades på ett intressant sätt med mina teknikhistoriska kollegors betydligt mer skeptiska och reflexiva förhållningssätt när det gäller nanoteknik och områden som ”syntetisk biologi”. Efter konferensen kände jag mig knappare klarare över vad som egentligen väntar i framtiden; osäkerheten är enorm och ingen vet var detta kommer att sluta. Men att få vara med om att se framtiden ta form på detta osäkra sätt har onekligen sin charm…

Vattenfall i Tyskland: från kärnkraft till afrikansk solenergi

Den här veckan är jag i Berlin, där man knappast kan undgå att lägga märke till Vattenfalls ständiga PR-kampanjer: den karakteristiska logon pryder gigantiska reklamskyltar och mitt emot Humboldtuniversitetet är ett helt hus täckt av Vattenfalls reklam: det svenska statsägda energiföretaget sponsrar nämligen renoveringen av det stolta byggnadsinstitut som bär den berlinske 1800-talsarkitekten Schinkels namn. Mycket av reklamen kan tolkas som att Vattenfall försöker bli mer tyska och framförallt skapa en lokal förankring. På sätt och vis har de dock lyckats alltför väl: ett decennium efter genombrottet i Tyskland genom köpet av Hamburgs energiverk har man inte längre någon fördel av sin svenska profil, som då signalerade någonting nytt och friskt i den tyska energisektorn. I stället har man liksom de övriga stora energibolagen blivit ett slagträ i den politiska debatten om energins framtid. Den senaste veckan har Vattenfall till och med hamnat mitt i det partipolitiska käbbel som bildar upptakten till höstens valrörelse: det handlar om det gamla kärnkraftverket Krümmel nära Hamburg och dess säkerhet. Socialdemokraterna gör sken av att vilja stänga det för gott efter ett missöde nyligen, men kristdemokraterna anklagar dem för att medvetet utnyttja Krümmel som ett sätt att göra kärnkraften till en valfråga på socialdemokratiska villkor.

I Berlintidningen Der Tagesspiegel ser man idag en karikatyrteckning där ett antal viktiga kostymklädda män betraktar ett prospekt som gör reklam för det stora framtidsprojektet ”Desertec”, som skall förse Europa med solenergi från Sahara. Flera av de stora tyska energibolagen, däribland E.On och RWE, deltar i detta projekt. En av männen noterar att Vattenfall däremot inte är med. Hans kollega svarar: då kanske Desertec faktiskt kan fungera! Det känns som att det förmedlar rätt väl hur man för tillfället förhåller sig till Vattenfall i Tyskland. Tidningarna har slagit upp Desertec stort efter gårdagens formella grundande av detta solkonsortium i München. Tekniken ska främst komma från företaget Schott (hemmahörande i min gamla studentstad Mainz vid Rhen) och ambitionerna är enorma: fram till 2050, när det hela ska stå klart, ska 400 miljarder Euro investeras och energiproduktionen ska då svara för runt en sjundedel av Västeuropas totala energibehov. Gigantiska överföringskablar ska konstrueras och länka samman Afrika med Europa och Mellanöstern. Man citerar redan euforiskt ur Goethes västöstliga Divan, om hur öst och väst inte längre kan skiljas åt (”Wer sich selbst und andere kennt, wird auch hier erkennen: Orient und Okzident sind nicht mehr zu trennen”).

För mig påminner Desertec dock mest om det extrema projekt som den tyske ingenjören Hermann Sörgel initierade på 1930-talet och som syftade till att knyta samman Europa med Afrika till en ny kontinent: Atlantropa. Det skulle ske genom att man dämde upp hela Gibraltar sund, sänkte Medelhavets vattennivå med ett par hundra meter och utnyttjade vattenfallet som då uppstod i Gibraltar till att producera energi som kunde komma hela Europa och hela Afrika till nytta. Ett absurt och gigantomaniskt projekt om vilket min tyske historikerkollega Alexander Gall har skrivit en tänkvärd bok. Nu är det alltså dags igen.

Kärnkraftsolyckor, etniska blodbad, östersjöisk skärgårdsidyll

Medan Xinjiang befinner sig blodigt uppror och familjerna sörjer sina döda efter veckans förfärliga blodbad fortsätter sommaren att glida förbi i Sverige - som om det inte fanns någon globalisering och vi vore åtskilda världar utan inbördes sammanhang. Som så ofta tycks tv-nyheterna övergå sömlöst i filmens konstruerade, egenhändigt skapade fantasivärld och dagstidningarna övergår lika sömlöst i vad som skulle kunna vara skönlitteratur. Vi stänger av teven och slår ihop tidningarna, kopplar bort bredbandet och ger oss stället av ut till våra sommarstugor som ligger dolda i skogen invid en stilla sjö eller på ensliga öar i Östersjöns labyrintiska skärgårdar.

Att resa ut på landet, till naturens lugnande famn, är ett fåfängt försök att fly de globala sammanhangen – även om algblomningarna i Östersjön förstås i slutänden är resultatet av läckande konstgödsel som kanske tillverkats i någon kinesisk fabrik och ett av de främsta hoten för ytterskärgården är oljetransporterna från Ryssland som ska ut på världsmarknaderna. När vi ikväll sitter på Lilla Korsholmen och äter egenhändigt infångad flundra till middag medan solen går ned över Kolmårdens svarta skog på andra sidan Bråviken, höjs också ett varnande finger ur historien i form av en smal skorsten som höjer sig över Gränsö i väster: det är Marvikens före detta kärnkraftverk, symbolen för den ”svenska linjen” i vårt lands atomhistoria. Där skulle inte bara energi produceras, utan även plutonium för svenska atombomber. Men industrin ville inte ha denna typ av kärnkraftverk och det var nog bra. Det hade av allt att döma blivit en livsfarlig anläggning om inte bygget hade stoppats 1969, när det nästan var färdigt; Marviken är det närmaste ett svenskt Tjernobylkraftverk man kommer. Anläggning finns dock fortfarande kvar, om än utan reaktor; det har status som reservkraftverk och kallas i folkmun för ”världens enda oljeeldade kärnkraftverk”!

Varje litet skrymsle i globaliseringens labyrint har sitt sätt att gå under: i Tjernobyl var det genom en kärnkraftkatastrof, i Ürümqi är det etniska blodbad som för all framtid nu förmörkar regionen. Båda var plötsliga, oväntade händelser som ingen hade kunnat förutsäga, och ingen vet vilken region som står näst på tur att drabbas av det ofattbara och oförutsägbara. Skärgårdsidyllen har en lång förhistoria, men det hade även t.ex. den estniska skärgården, vilket inte hindrade att dess kultur totalt utplånades efter Sovjets invasion 1944, då öarna totalmilitariserades. Allting är skört och kan försvinna helt plötsligt, och det enda som skyddar oss från den plågsamma insikten är vår brist på fantasi.

Ürümqi: människorna ligger döda i sitt eget blod

Det är fortfarande svårt att få någon rimlig uppfattning om hur omfattande blodbadet i Xinjiang egentligen har varit – hittills. Är de 156 döda som officiella kinesiska siffror anger rimliga – eller rör det sig om 600-800 döda, som uiguriska organisationer nu hävdar? En känsla för vad som har hänt får man av en koreansk YouTube-video, http://www.casttv.com/popout/23jsjn. Den är plågsamt lång och man blir illamående när fotografen sent på natten åker omkring och filmar alla döda kroppar som ligger i krampaktiga positioner utefter ett otal gator i Ürümqi. Och uppenbarligen är det inte bara offren för en kamp mellan hårdingar; här ser man bland annat många kvinnor som har dödats.  De ligger överallt, dessa lik, i blodpölarna i staden.

Ändå får man intrycket att det började ganska fredligt i söndags. Ett något oorganiserat protesttåg går genom staden, med kanske några hundra personer, senare mer. Inget våld, man hör bara slagorden ljuda, människor uttrycka sin missnöjdhet genom att tillsammans ropa ut vad de tycker. Trafiken rullar ännu till synes nästan opåverkat genom staden, ingen kan ännu föreställa sig vad som ska hända.

Men bara en stund senare har allting förändrats: ett oorganiserat, decentraliserat våld har tagit över, människor som följer sin ingivelse och sitt ursinne att vilja slå och förstöra. Man slår på människor, ibland med bara knytnävar, ibland med primitiva vapen och knivar, man klättar upp på bussar och bilar och välter dem – även polisbilar. När en grupp väl samlats vid en buss för att välta den springer andra dit för att hjälpa till. Blod börjar flyta, asfalten färgas röd. Vanliga människor som är ute på stan tittar på sig själva och finner sig plötsligt helt nerblodade och skadade av de ursinniga gängen. De kan inte tro att det är sant, deras ansikten utstrålar ett djupt trauma men man har ännu inte förstått. Det gick så snabbt. Två blodiga kvinnor omfamnar varandra, glada över att ha kommit undan lindrigt. Ett par medelålders män sitter med såriga ansikten på trottoaren och torkar blodet ur pannan, som om det var någon slags sport eller ett traditionellt byslagsmål!

Man hör ljudet av skott och det stiger svart brandrök överallt. Många affärer har förstörts, men vissa fortsätter att hålla kommersen uppe mitt i kaoset. Uppochnervända bilar brinner, på gatorna ligger krossat glas i blodpölarna. Polisen skjuter tårgas och man försöker släcka bränder. En sommarklädd kvinna, med vita byxor och blommig tröja, ligger död i sitt eget blod, armarna i en underlig krampaktig position. På en annan plats ligger en död yngre man med bar överkropp, intill honom två stora gatstenar som blivit blodiga när de träffat honom och utplånat hans liv.

Men det är på natten det blir som mest overkligt: de döda kropparna ligger ännu kvar överallt utefter gatorna, och inga levande människor syns till, allt är öde. En kvinna ligger död tvärsöver trottoarkanten intill en offentlig toalett. En man har dödats när han cyklade och hans extremt blodiga lik trasslar in sig i cykelns ram; intill ligger återigen ett par stora gatstenar som uppenbarligen träffat honom dödligt av en ursinning mördare. Gatan kantas av träd och jag tycker det liknar vår egen gata i Ürümqi, där Maos föräldrar och syster bor. Utanför ett hus ligger fyra döda kroppar intill varandra, och frånvaron av blodspår runt omkring får betraktaren att förmoda att de dödats allihopa tillsammans. Brandbilar kör genom natten, men mycket sakta, eftersom det ligger lik överallt på gatorna. Och det är brändernas flammor som lyser upp denna allra mörkaste av nätter i Ürümqi.

Skräckens Ürümqi

Idag lyckades vi för första gången sedan blodbadet i söndags få kontakt med släkt och vänner i Ürümqi. De blev förvånade att vi lyckats ta oss igenom informations- och kommunikationsmurarna som gjort Xinjiang till en hastigt stängd och isolerad provins: vare sig mobiltelefoner eller Internet fungerar. 

De är helskinnade, men skräckslagna av vad som har hänt och fortsätter hända. Det råder i stort sett utegångsförbud och befolkningen har fått tre dagars extrainsatt semester. Att gå ut är knappast att tänka på, oavsett om det är tillåtet eller ej. Polis och militär har rensat upp och skapat ordning i stadens centrum, men istället sprider sig oroligheterna till förorterna och förmodligen även till ett otal mindre städer och orter i Xinjiang. I söndags hade någon hört polis skjuta mot demonstranter, idag är många mindre grupper av såväl kinesiska som uiguriska ungdomsgäng ute på gatorna, beväpnade med knivar, och sprider panik överallt där polis och militär inte är på plats. Man frågar sig: vem vill egentligen ha denna utveckling?

Jag tänker tillbaka på vår sex veckors vistelse i Ürümqi kring det nyliga kinesiska nyåret i januari-februari. Det förefaller smått overkligt att staden har gått samma öde till mötes som Lhasa gjorde förra året. Lugnet i Xinjiang och den ”fredliga samexistensen” då föreföll mig som en bekräftelse på att de incidenter som inträffat under det olympiska året 2008 bara var ett verk av mycket små grupper som aldrig skulle kunna göra anspråk på att representera en större uigurisk majoritet (se mitt blogginlägg från 25 februari!). De senaste dagarnas blodiga händelser får mig att tänka om: jag måste ha varit naiv. För nu handlar det om tusentals personer som är inblandade. Jag har alltid tänkt på de förvisso svåra relationerna i Xinjiang som oerhört mycket lugnare och väsensskilda från utvecklingen i grannländer som Pakistan, Afghanistan, Uzbekistan och Iran. Jag vet inte om den bilden håller längre. Och kan det förresten vara så att uigurerna har låtit sig inspireras av de pågående folkliga protesterna i Iran, i sin känsla av maktlöshet gentemot Peking och det hankinesiska styret i Xinjiang?