Den första flottan

Det är lätt att uppfyllas av klaustrofobiska känslor när man tränger in sig på en jumbojet tillsammans med 500 andra passagerare. Där sitter man sedan som packade sillar och på de längre flygningarna får man uthärda detta i 15-20 timmar. Under sommaren har man kunnat läsa i tidningar runt om i världen om hur flygkabinerna blir till riskzoner för spridning av svininfluensan, vilket snarast leder tanken till tidigare epokers fullastade segel- och ångfartyg på dessas väg mellan kontinenterna, då epidemier ofta bröt ut under de långa färderna – med den skillnaden att den tidens resor inte räknades i timmar, utan i dagar, veckor, månader och till och med år!

På flyget från Brisbane till Dubai och vidare till Frankfurt hade jag i detta perspektiv ett passande reselektyr, i form av australiensaren David Hills populärhistoriska bok ”1788: The Brutal Truth of the First Fleet”, som handlar om hur det gick till när de första fullastade fartygslasterna med huvudsakligen fångar ombord transporterades från England till det blivande Australiens sydostkust. Med denna bok för ögonen var jag trots allt tvungen att erkänna att jag hade det ganska bra där uppe i luften, på min väg från Australien till Europa, i alla fall i jämfört med de förhållanden som 1788 års resenärer hade att uthärda under sin åtta månader långa färd i motsatt riktning!

Egentligen var förhållandena för fångarna som dömts till förvisning betydligt värre innan själva resan: många av dem hade spenderat både månader och år på speciella fångfartyg som i brist på fängelseplatser hade gjorts i ordning utefter Englands kuster. Det måste ha varit ett sant helvete. Fångarna skulle egentligen ha förvisats till de engelska kolonierna Nordamerika, men till följd av USA:s självständigsförklaring 1776 och det efterföljande frihetskriget. Det var behovet av nya ”dumpningsplatser” som aktualiserade fångtransporterna till Australien och etablerandet av en ny engelsk koloni där. Häpnadsväckande var dock hur bristfällig informationen var om den australiska östkustens lämplighet för en koloni. Det politiska beslutet i frågan grundade sig nästan bara på den berömde botanikern Joseph Banks grumliga vittnesmål inför House of Commons: Banks, som utforskat regionen tillsammans med kapten Cook 1770, förklarade där att han mindes Botany Bay, som platsen för den tänkta kolonin kallades, strax söder om nuvarande Sydney, som en en sällsamt lämpad plats med gott om vatten, timmer, grönska och bra mark. Hans minne visade sig helt felaktigt och när den första engelska flottan anlände till Botany Bay 1788 fann man området totalt olämpligt för varje form av bosättning. I ren desperation sökte man i nejderna efter en hyfsat bättre plats, och det var på så sätt Sydney kom att grundas. Denna plats var mer hoppingivande, men de första kolonisterna höll ändå på att gå under av svält under de första åren av kolonins existens, eftersom de medtagna matförråden snabbt sinade samtidigt som man inte lyckades få den torra jorden att bära frukt.

Vad gäller fångarna var de i förvånansvärt bra form de svåra förhållandena under resan till trots. Vad som är bra och dåliga förhållanden är ju verkligen relativt: den första flottans befälhavare och första guvernör över New South Wales, Arthur Phillip, var uppenbarligen präglad av upplysningens tankegångar och gjorde sitt för att fångarna skulle få det bättre under resan. En enkel åtgärd som att låta de gå ut som de ville på öppna däck räckte i sig av allt att döma till att spara åtskilliga liv. Vid ankomsten till det blivande Sydney var resenärerna svårt plågade av skörbjugg och var allmänt svaga, men nästan ingen dog under resan, vilket är anmärkningsvärt. Detta blir desto mer slående när man jämför med de mardrömslika förhållandena på den andra flottan, som anlände ett par år därpå: här rådde en annan mentalitet bland befälhavarna och fångarna gick ständigt fastkedjade och kom nästan aldrig ut i dagsljuset. Som ett resultat dog nära hälften innan ankomsten till Australien.

Stora Barriärrevet och ”Spirit of 1770″

Igår var vi ute på Lady Musgrave Island i Stora Barriärrevet och snorklade i myllret av fiskar kring korallerna i den vintersvala, klarblå lagunen som omger den lilla ön. Jag kunde inte låta bli att tänka på Le Clézios fantastiska roman Skattsökaren, som jag läste nyligen och som utspelar sig i liknande miljöer i Indiska Oceanens övärld under decennierna kring förra sekelskiftet, i en brytningstid där ångbåtarna redan har börjat dominera på världshaven men där huvudpersonen fattar eldfängd sympati för den äldre generationens envisa motstånd mot att överge segelfartygens tidsålder. Den unge fransktalande mannen från Mauritius slår följe med den engelske kapten Bradmer och hans gammaldags besättning på ett skepp som tar honom runt mellan öarna och särskilt till ön Rodriguez, där den stora skatten, enligt familjelegenden, ligger gömd. Men den verkliga skatten är snarast själva upplevelsen av havet och dess kultur och livet både ovan och under dess skummande yta, och fulla av magi är särskilt de kvällar då den gamla segelskutan styr in för att ankra upp i någon av övärldens laguner med dess korallrev och han får dyka ned i det turkosblå vattnet och simma bland de många oförklarligt vackra fiskarna som inte flyr honom utan villigt gör honom sällskap.

När vi sent på eftermiddagen lämnade vår egen lagun och styrde tillbaka mot det australiska fastlandet tänkte jag på hur sorgset avlägsen den tiden är då det fortfarande vimlade av fartyg som på fullaste allvar och inte bara för nöjes skull kryssade över världshaven endast med vindens och strömmarnas hjälp. Båten som vi själva for med tillryggalade den runt sju landmil långa sträckan på en och en halv timme. Ändå tyckte jag mig kunna ana hur Australien måste ha tett sig för de europeiska sjöfarare som utforskade dessa trakter med seglens hjälp under de stora upptäckternas tidsålder: de vänliga, rullande kullarna som dyker upp vid horisonten och sedan gradvis växer sig tydligare, tar form i det blå diset och blir till en värld att erövra och kolonisera. Just den här delen av Queensland kallas faktiskt för ”Discovery Coast” och man tycks oerhört medveten om sin hjältehistoria, med Captain Cook som största kändis, ilandstigen här en morgon i maj 1770. Detta år har i efterhand kommit att markera början på Australiens koloniala, europeiska historia och därmed också början till slutet på aboriginfolkens gamla kulturvärld. Båten som förde oss tillbaka från korallreven till fastlandskusten var faktiskt döpt till ”Spirit of 1770”, vilket väl är tänkt att låta både käckt och högtidligt men som i ett annat perspektiv lika gärna blir till en kall cynism. För vilken anda var det egentligen som rådde här 1770?

Fraser Island och sandens historia

Efter avslutade kärnkraftseminarier i Brisbane har vi gett oss av på upptäcktsfärd längs den australiska östkusten. Sedan i förrgår har vi slagit läger i Rainbow Beach, en förträfflig liten semesterort som ligger inklämd vid havet mitt i den vidsträckta Great Sandy National Park och med väldiga dyner av flygsand i ett otal färger vakande i branta formationer högt över orten (därav dess namn!). Nationalparken ifråga består först och främst av den mystiska Fraser Island, ett av Australiens världsarv, som marknadsförs i turistreklamen som ”världens största sandö” – den är 123 km lång och därmed aningen mer långsträckt (och betydligt bredare) än Östersjöns motsvarighet i form av halvön Neringa (Kurische Nehrung) i forna Ostpreussen.

Att någonting är stort är väl i och för sig inget argument för att bege sig dit, men flera av de australiska universitetskollegerna som jag träffade i Brisbane framhöll den stora sandön som något värt att uppleva. Och vi kunde förstås inte låta bli att ta tillfället i akt när vi nu ändå befann oss i Rainbow Beach. Igår begav vi oss sålunda till Fraser Island för att utforska dess besynnerligheter, med kyligt klarblå insjöar uppe på höglandet, fuktiga regnskogar med en mörk avverkningshistoria och sorgsna vägar av sand som fullständigt körts sönder av de terrängfordon med vilka man tar sig runt på ön.

Att subtropisk regnskog kan få fäste i ren sand förvånade mig, och det i sin tur ledde mig att tänka vidare kring sanden som natur- och kulturfenomen. Människans förhållande till sanden är ju fullt av motsägelser: å ena sidan älskar vi sandstränder och inte minst hemlighetsfulla platser som Fraser Island, Kurische Nehrung och Gotska Sandön. Ökenkulturerna fascinerar oss, silhuetterna av karavaner på väg genom väldiga öknar blir till symbolladdade bilder, fulla av magi om än också med ett stänk av melankoli. Sandlandskapen blir till en påminnelse om att det inte alls är självklart att vi omges av växtlighet och grönska. Å andra sidan ryggar vi lätt tillbaka inför sandens väldighet, dess åtminstone skenbara avsaknad av organiskt liv och de många historierna världen över om städer, byar och mänsklig kultur överhuvudtaget som begravts av vandrande dyner, oväntade sandstormar och växande öknar. Som material, tänker jag, är det för övrigt lätt att glömma sandens värde: det är ju i sanden som glasets historia tar sin början och därmed genomskinligheten, transparensen – även spegelns och därmed självbetraktandets historia blir direkt kopplat till sanden. Liksom timglaset, med dess rinnande sand, och därmed det direkt observerbara tidsflödet. Sanden på Fraser Island var för sin del en gång åtråvärd av amerikanska rymdflygstyrelsen NASA, som på 1960-talet grävde upp och transporterade mängder av sand härifrån över Stilla havet för att utvinna titan ur den.

Det har ju blivit populärt under senare år att skriva historiskt orienterade böcker på materiella teman som luft, vatten, trä, salt osv. Jag undrar om någon har skrivit om sand också? Jag skulle gärna läsa det i så fall!