Ett annat Tyskland

Min vän Henrik lånade mig nyligen en åtta år gammal essäbok av kulturjournalisten Per Landin, ”Wagners mörka punkt och andra tyska fallstudier”. Av någon anledning har jag inte fått upp ögonen för den tidigare, trots att jag läst flera andra böcker av Landin, som ju även har skrivit en del om den tyska Östersjökulturen i det gamla Ostpreussen.

När jag på Gotlandsfärjan häromdagen fick ett bra tillfälle att sträckläsa ”Wagners mörka punkt” blev det en av de större läsupplevelserna på sistone. Jag vet inte vad den fick för recensioner när den kom ut 2001, men i mina ögon hör detta tveklöst till det allra bästa som har skrivits inom svensk sakprosa de senaste åren. Möjligen kan man göra en jämförelse med Peter Englunds senaste bok ”Stridens skönhet och sorg”; liksom Englund strävar Landin efter att uttyda historien utifrån enskilda människoöden och överhuvudtaget efter ett nytt och annorlunda sätt att skildra det förflutnas förvecklingar. Skillnaden är att Landin egentligen inte har några historikerambitioner, han är litteraturvetare. Och till skillnad från Englunds gestalter är Landins tyskar inte några ”helt vanliga” människor – tvärtom, boken handlar om extrema människor, vars öden har flankerat eller skuggat de mer kända personligheterna i historien på de mest otroliga sätt men samtidigt själva förblivit tämligen oomnämnda i den officiella och akademiska historieskrivningen. Landins fallstudier är inga som man kommer få läsa om i historieundervisningen, vare sig i Tyskland eller Sverige. Ändå bidrar de på ett ovanligt slagkraftigt – och dessutom otroligt litterärt sätt – till att vidga synen på Tysklands förflutna.

Några av personerna, som den brutala östtyska justitieministern Hilde Benjamin, har haft en direkt inverkan på de större historiska skeendena, medan andra, som snickaren Georg Elser, som helt på egen hand så när lyckades mörda Hitler i München 1939, skulle ha kunnat påverka världen på avgörande sätt om de haft marginalerna på sin sida. Men de flesta gestalterna är helt enkelt just märkliga, gåtfulla individer som oftast misslyckats med att nå dit de ville eller vars själva märklighet blivit för mycket för en eller annan makthavare, varvid deras banor snabbt löpt ut. Till dessa hör fjärrskådaren Hanussen från Böhmen, som mördades av nazisterna efter att han förutsagt riksdagsbranden i Berlin 1930, liksom den förtvivlade antinazistiske författaren Friedrich Reck, som levde i skuggan av den mer kände historiefilosofen Oswald Spengler, och ostpreussiska Erna Dorn, som efter att ha dolt ett oklart nazistiskt förflutet för DDR-myndigheterna slutligen dömdes till döden som ”anstiftare av det fascistiska kuppförsöket” i Berlin 1953, med vilket hon troligen aldrig hade något att skaffa. Och Wagner då? Nej, det handlar inte om den berömde kompositören. Istället handlar Landins Wagneressä om den okände folkskolläraren Ernst August Wagner som i september 1913 mördade sin egen familj och löpte amok i en schwabisk by på ett sätt som mest påminner om vår egen tids omskrivna skolmassakrar, för att sedan tillbringa resten av sitt liv på mentalsjukhus, där han som eldig pronazist dessutom författade usla historiska dramer…

Miljöhistoria

Jag sitter och läser en otroligt givande bok om miljöproblemens historia, Nature and Power: A Global History of The Environment, som jag kan rekommendera varmt. Författaren är den tyske professorn Joachim Radkau, som förra året gick i pension från sin post på universitetet i Bielefeld men som jag ändå fick chans att lyssna på som hastigast i München i somras där han medverkade vid workshopen om ”nya teknologier” vid Deutsches Museum (jag vill minnas att jag har refererat något om det här på bloggen också).

Det kanske mest intressanta med Radkau som miljöhistoriker är att han även är teknikhistoriker; jag har tidigare slukat allt han skrivit om kärnkraftens historia! Förra året läste jag även hans bok om skogens och träets historia, som imponerade rejält på mig och inspirerade mig att skriva en SvD-artikel på trätemat. Radkaus tankegångar kring träets historia visade sig få en oväntat stor resonans bland svenska läsare, så att artikeln blev återpublicerad i ett par versioner i andra tidningar och tidskrifter! Det tycks falla sig naturligt just i svenskt perspektiv att tänka kring miljön i samma andetag som man tänker kring tekniken i historiskt perspektiv.

Och det är just det Radkau gör även i Nature and Power, som mig veterligen också är hans första bok på engelska. Det är egentligen ganska självklart: att miljöproblemens historia också är en historia om lösningarna på dessa problem, eller försök till lösningar, och dessa lösningar innefattar ju oftast en hel del teknik. Ändå tycks tekniken inte riktigt ha fått en central placering i tidigare miljöhistorisk forskning. När man kopplar ihop miljö och teknik hamnar man nästan per automatik i ett dialektiskt tänkande där ett återkommande fenomen i historien blir hur en viss epoks största miljöproblem ofta har uppstått ur lösningarna på föregående epoks motsvarande problem. I vår tid finns det ju t.ex. en allmän, spontan uppfattning att vår tids miljöutmaningar hänger samman med industrialiseringen, men om man tittar noggrannare på vad som faktiskt hände under 1800-talet så står det klart att fossila bränslen, kemiskt syntetiserat konstgödsel och annat som nu ger oss sådana trubbel uppstod som radikala lösningar på de enorma miljöproblem som Europa på 1700-talet hade att tampas med i form av utarmade jordar, hot om avskogning mm.

Men att läsa Radkau blir ännu intressantare av att han dessutom är expert på Max Weber; därmed vävs den tekniska och ekologiska utvecklingen samman med en analys av religion, byråkratisering och sociala rörelser. Miljörörelsen får här se sig uttolkad i typiskt weberska termer som ”avförtrollning” och Radkau efterlyser en miljöhistorisk analys som kan motsvara Webers tankar om den ”protestantiska etiken och kapitalismens anda”. För min del räcker Radkaus egna tolkningar och analyser redan tillräckligt långt för att världshistorien ska framstå i ett annat ljus än vad jag tidigare tänkt.

Kärnkraften avvecklas i smyg

Kärnkraftens vara eller inte vara har blivit till något av en valfråga inför det stundande valet i Tyskland. Och inget land kan mäta sig med Tyskland när det gäller att uppbåda ett grundmurat kärnkraftsmotstånd. Tyskland inledde en avveckling av all kärnkraft under Schröder-Fischers rödgröna regeringstid och kärnkraftsindustrin hoppas att en borgerlig regering en gång för alla kommer att sätta stopp för vad de anser vara en oförsvarlig energipolitik. Socialdemokraterna sitter ju fortfarande i regeringsställning och miljöminister Sigmar Gabriel är en hårdnackad kärnkraftmotståndare.

Men egentligen känns det lite förlegat med kärnkraften som en stor politisk fråga. I både Tyskland och Sverige har antikärnkraftrörelsen länge lekt med tanken på att kärnkraften i själva verket kommer att avveckla sig själv, oavsett politiska beslut i frågan. Det har att göra med de enorma investeringarna, som förutsätter en långsiktigt garanterad ekonomisk lönsamhet, alltså minst 20-30 år - något som många anser omöjligt att garantera i dagens turbulenta energivärld. Och sedan finns förstås den politiska osäkerheten: vem vet vilken inställning till kärnkraften regeringen kommer ha om ett par decennier, hur kärnkraften kommer beskattas, om någon alls vill köpa kärnkraftsel på den avreglerade marknaden?

Nu på sistone märker man av på ett mycket konkret sätt hur kärnkraften faktiskt ser ut att avveckla sig självt, och då handlar det inte om eventuella nya kärnkraftverk utan om de gamla: otaliga tekniska missöden och småolyckor i kombination med extremt hårda krav från övervakningsmyndigheter har gjort att ett stort antal kärnkraftverk tvingas stå stilla under lång tid, ibland flera år, i avvaktan på utredning och reparation. Som ett resultat kan man numera se en tydlig trend mot en allt mindre mängd kärnkraftsel som produceras varje år. I Sverige har produktionen minskat kontinuerligt de senaste fem åren från 75 TWh 2004 till 65 TWh 2006 och 61 TWh 2008, och i år kommer det att bli ännu mindre! Det anmärkningsvärda är att denna utveckling sker trots att kraftbolagen investerat stort i att uppgradera sina turbiner så att effekten ökar. Egentligen borde produktionen därför ha ökat betydligt, men istället ser man alltså en dramatisk minskning! I Tyskland är utvecklingen likartad, särskilt till följd av de åldersdigna Vattenfalldrivna kärnkraftverk som hamnat i mediernas rampljus de senaste par åren.

Det ska bli intressant att se om en borgerlig seger i det tyska valet kommer kunna leda in utvecklingen på nya banor.

Äkta kinesiskt

Det är ju mycket diskussion numera om upphovsrätt i olika sammanhang. Jag kan inte påstå att jag är särskilt insatt i debatten, vare sig vad gäller fildelning, Google Books, patentering av gener eller skydd för mer vardagliga uppfinningar. Men jag har insett så mycket att Kina spelar en ledande roll i världen på nästan alla områden vad gäller storskaligt fusk på detta område. Förutom att allt som går att sälja blir föremål för piratkopiering märker man av hur kinesiska företag låter sig ”inspireras” av varandra och av utländska förebilder på otroligt fräcka sätt. 

Här är en märklig bild från vår senaste vistelse i Kina. Jag trodde första att jag såg fel, att skylten gått sönder och tappat en del av M:et eller att butiken ifråga helt enkelt gjort ett misstag. Men nej! Denna butik har ingenting alls att göra med ett visst annat svenskt modeföretag, utan är helt självständigt och har sina egna kollektioner där samma logo pryder kläderna. Fusk? Tja, något känns i alla fall fel…

På filminspelning i Inre Mongoliet

Jag är på svensk mark igen efter ett par veckor i Inre Mongoliet. Min kära hustru har ägnat det senaste halvåret åt att skriva manus till en film som utspelar sig i denna kinesiska provins, och vi reste dit för att ta del av själva inspelningen. Filmen har den något kryptiska titeln ”37” och handlar om mötet mellan det urbana Asiens hypermoderna kultur och den traditionella, lantliga mongoliska kulturen där särskilt musiken ger livskraft: En nyskild karriärskvinna från Hongkong reser tillsammans med sin dotter (spelad av Lin Miaoke, den tioåriga flicka som blev världsberömd över en natt efter att ha mimat ”Ode to the Motherland” vid OS-invigningen i Peking förra året) till denna nordliga, mystiska del av Folkrepubliken och mötet med en mongolisk barnkör förändrar för alltid deras liv.

Även själva inspelningsprocessen tycktes utlova något av ett motsvarande kulturellt möte: Filmteamet kom i huvudsak från Hongkong (även om de lyckats rekrytera ett par av det egentliga Kinas främsta skådespelare!) och de tillbringade närmare två månader på plats i provinsen. Men detta verklighetens kulturella möte låg ljusår från filmens och något verkligt försök att faktiskt komma den mongoliska kulturen närmare inpå gjordes överhuvdtaget inte. Teamet bodde på ett modernt hotell i den hektiskt kinesiska regionhuvudstaden Hailar. Även de mest simpla turistresor till Inre Mongoliet brukar inkludera övernattning i traditionella mongoliska jurtor och middagar på nyslaktade får, men för filmteamet från Hongkong tycktes ingenting av det mongoliska livet i grunden erbjuda något av intresse – förutom själva landskapet, som man villigt använde men då bara som en kuliss och bakgrund, medan kamerorna i huvudsak zoomade in de alltid helt perfekt sminkade huvud- och birollsinnehavarna. De scener som utspelade sig i och kring en jurta spelade man in inte i genuina mongoliska miljöer utan bokade istället in sig på ett stort turistkomplex där allting var petigt rent och iordningställt och där mongolerna själva lyste med sin frånvaro – den främsta mongoliska rollen i filmen spelades istället av en känd kinesisk skådespelerska! Vid avresan lämnade man efter sig ett berg av skräp.

Mao var djupt besviken över att se sitt eget manus användas på ett sätt som hon absolut inte tänkt sig. Vi lämnade det hela med en sorgsen känsla av hur oförenliga Hongkongs/Kinas urbana och lantliga livsvärldar tycks vara, och att det inte tycks finnas någon verklig vilja att förstå varandra. Återstår att hoppas att just denna inspelning var ett undantag. Intresset för Inre Mongoliet tycks annars vara på uppgång i det kinesiska kulturlivet: förra året kom den utmärkta filmen ”Tuyas bröllop” som utspelar sig i samma provins, och dessförinnan hade pseudonymen Jiang Rong gjort stor succé med boken ”Wolf Totem” som handlar om mongolernas relation till vargen och hur kineserna genom sin inflyttning påverkar den ekologiska balansen. Denna bok är nu också på väg att bli film, på initiativ av franske regissören Jean-Jacques Annaud (som gjorde ”Sju år i Tibet”).