Nordisk union

Gunnar Wetterbergs varma förespråkande för en nordisk union eller federation häromdagen var något av det roligaste jag läst på DN Debatt på sistone. Det är inte ofta man ser debattartiklar av detta slag – och i detta halvt allvarliga, halvt skämtsamma tonläge som bara kan komma från en inspirerande historiker som samtidigt är en passionerad samhällsdebattör. Den kombinationen skulle man för övrigt vilja se oftare, och likaså Wetterbergs ganska ovanliga intuition att i samhällsdebatten se humaniora, vetenskap och teknik som olika sidor av samma mynt.

Men det här med att Norden skulle må bättre av att bilda en politisk federation tror jag är helt fel tänkt. Utgångspunkten är lite väl stormaktspolitisk och andas något unket missionärt: Wetterbergs tes är att vi nordbor bör gå samman för att stärka vår ställning i världen och därmed öka våra möjligheter att få makt över de internationella organisationerna och ökat inflytande i världsekonomin, men också att sprida det nordiska budskapet, den oklanderliga nordiska livsstilen, de överlägsna nordiska värderingarna till delar av världen som inte har begripit att det är här uppe hos oss som de högre idealen finns att hämta.

De nordiska länderna hör till världens mest framgångsrika på många sätt. Men är inte anledningen till detta just att vi har varit små och flexibla och att vi inte ingått i någon större, omständligare federation? Det finns inga belägg för att små länder i längden skulle ha sämre möjligheter att klara sig i världen. Hemligheten bakom det framgångsrika Norden har, gissar jag, dessutom mycket att göra med att de nordiska länderna är olika varandra, men ändå tillräckligt lika för att vi ska kunna använda varandra som naturliga jämförelsepunkter att mäta oss mot och inspireras av. Just detta att de nordiska länderna faktiskt är helt suveräna och kan välja sina egna, ofta helt olika vägar, är en styrka. Full självständighet är en förutsättning för detta fenomen.

De historiska erfarenheterna av nordiska unioner är ju inte heller särskilt upplyftande. Undantaget är Sveriges och Finlands långa förening, som tog slut för precis 200 år sedan. Men Kalmarunionen är knappast något som väcker ljusa minnen, i alla fall inte i Sverige, och Norge är som bekant glada över att sedan ett sekel tillbaka äntligen ha fått full frihet från Köpenhamn och Stockholm. Och även om Island för tillfället upplever en nationell baksmälla efter några ohållbara år och vill in i EU är Grönland samtidigt på väg mot en friare ställning i förhållandet till Danmark.

Alltså: gärna nordiskt samarbete och ökat utbyte, men låt gränserna finnas kvar. Dessutom finns det länder på andra sidan Östersjön som ser på sig själva som en ny typ av nordbor, och det utbytet – ekonomiskt, politiskt, kulturellt – är oerhört dynamiskt. Även om det ekonomiska utbytet med Baltikum under senare år blivit lite väl chockartat.

Resenären som mentalpatient

Ett av de bästa kapitlen i idéhistorikern Karin Johannissons senaste bok ”Melankoliska rum” handlar om s.k. ”fugueurer”, människor med ett i någon mening sjukligt behov av att ständigt resa iväg eller fly bort. Kring sekelskiftet 1900 sägs detta ha varit särskilt vanligt, men det förekommer även i nutida sjukdomsklassifikationer under namnet ”dissociativ fugue” och definieras då som ”målmedvetet resande som överskrider vad som är normalt”.

Utomstående märker ingenting när de ser en fugueur, på ytan ter de sig lugna och vanliga. Kring förra sekelskiftet hände det ofta att män (nästan aldrig kvinnor) särskilt ur övre arbetarklassen och lägre medelklassen, anmäldes som saknade, för att några dagar senare påträffas på avlägsna, oftast kulturellt intressanta platser hundratals och tusentals kilometer bort. De hade då oftast tappat minnet, visste inte hur de kommit dit.

Den franske fugueuren Albert Dadas, uppmärksammad av filosofen Ian Hacking i boken ”Mad Travellers”, arbetade till vardags som montör på gasverket i Bordeaux, men kunde plötsligt en dag vara försvunnen efter att ha fotvandrat 70 mil om dagen för att efter en tid nå fram till Prag, Berlin, Konstantinopel eller Moskva! Liksom många andra personer med samma tvång att ge sig skickades han hem igen och fortsatte leva och arbeta helt normalt en tid, för att sedan återigen gripas av den ohejdbara driften att resa bort utan förvarning. Kvinnorna hade inte samma möjlighet utan flydde på annat sätt: in i en annan personlighet, de drabbades av personlighetsklyvning.

Ett modernt exempel på en fugueur är den tjugoårige ”pianomannen”, som flydde en deprimerande tillvaro på bayerskak landsbygden, gav sig av, hittades genomblöt på en engelsk strand med minnesförlust. Han kunde inte tala men däremot kunde han i timmar spela utmärkt piano. Först fyra månader senare återfick han plötsligt sitt gamla jag och bakgrunden kom fram.

Nuförtiden är fenomenet som sagt dock rätt sällsynt. Kanske för att vi alla reser, lokalt som globalt, och för att medier och teknik har försett oss med så många andra möjliga flyktvägar? Det är lättare numera att få utlopp för det där tvånget att bege sig någon annanstans. Kanske har vi därmed undvikit en fugueur-epidemi? Men 2000-talets egentlige fugueur är kanske snarare en person som tvångsmässigt flyr in i cyberrymden. Jag är rätt säker på att det går att hitta exempel på ensamma, till det yttre helt vanliga personer som plötsligt inte längre kommer till jobbet, men som senare, efter några dagar, påträffas hemma vid datorn, utan att minnas hur länge de har suttit där eller var där ute i den alternativa världen de har varit…

Oljan, plasten och världshaven

Söndagens ”Dokument Utifrån” utgjordes av en välgjord påminnelse, i form av en fransk dokumentär, om ytterligare en sida av oljans förbannelse: med all önskvärd tydlighet visades på hur världshaven är fulla av plast. Eftersom platsen aldrig bryts ned, utan bara sönderdelas i allt mindre beståndsdelar, till slut med en storlek av bara tiondels millimetrar, får den en oerhörd spridning med havsströmmarna. Plastbitarna kommer därvid även in i näringskedjorna, så att sjöfåglarnas diet numera i hög grad består av plast. Det anmärkningsvärda är att det hela är totalt globaliserat: det finns ingen plats i världen där havet inte innehåller massor av plastrester. Även alla stränder i världen innehåller massor av små plastbitar som man kan hitta i sanden. Det finns inga undantag. Det finns överallt. En annan anmärkningsvärd aspekt av förloppet är hur oerhört det har accelererat under senare år och hur nytt det problemet egentligen är. Man kan intuitivt tycka att plasten som symbol hör hemma några decennier tillbaka i tiden, under den högindustriella epoken, som vi nu i västvärlden anser oss ha lagt bakom oss i stor utsträckning. Men icke. 1970- och 1980-talet var fortfarande ganska ofarliga. Även 1990-talet var ganska ofarligt. Men under 2000-talet har mängden plast som släpps ut i naturen redan hunnit fördubblas, så att det som producerats under de senaste tio åren är lika mycket som producerades under hela 1900-talet! Och det finns inga tecken på att denna utveckling kommer avstanna. Tillväxten ligger på runt tio procent per år. I kombination med den totala bristen på nedbrytbarhet är det lätt att bli dystopisk inför detta.

Dokumentären ifråga var dock lite väl mycket av ”ont mot gott”: där intervjuades å ena sidan en kallsinnig chef för en stor fransk plastproducent, och å andra sidan unga miljöaktivister som kämpar för en bättre värld. Och så de neutrala forskarna, förstås. Vad man skulle vilja ha sett mer av är hur man politiskt närmar sig detta gigantiska problem, som tornar upp sig i skuggan av klimatfrågan. Hur går diskussionerna inom EU? Som hastigast nämndes också en intressant motutveckling i form av den nya utvecklingstrenden mot biologiskt nedbrytbara plaster – vi använder dem själva numera i sommarhuset på Gotland – som tycks ha framtiden för sig, men man skulle ha velat höra mer av den entreprenöriella dynamiken på detta område, hur konkurrensen egentligen ser ut mellan oljeplasterna och de nya biologiska plasterna osv. Just Sverige vill ju gå i bräschen för att sälja in skogen som den nya oljan, med allt från bioplast till talldiesel. Detta är en ”teknologisk fix” som profileras som en ultimat lösning som ska göra det möjligt för oss att fortsätta leva som vi har gjort under den industriella epoken – och om detta kan man ha delade meningar, tycks det mig. Det ska i alla fall bli intressant att följa såväl den vidare tekniska dynamiken som den vidare miljöpolitiska utvecklingen i ämnet.

Från biodiversitet till språkdiversitet

Det är inte bara inom miljöforskningen som man talar om hot mot global mångfald och diversitet. Även inom språkforskningen gör man det. Jag inser att jag missade ett ovanligt framträdande på detta ämne för ett par veckor sedan i Uppsala, där professor Peter Austin från School of Oriental and African Studies i London föreläste kring ”Risk and the World’s Linguistic Diversity”.

Av referatet från föreläsningen framgår det att det för närvarande finns runt 6500 språk i världen, men att bara ungefär hälften av dessa förs vidare till barn i nästa generation, ”då föräldrarna övergår till politiskt, ekonomiskt och kulturellt mer dominerande språk”. Med andra ord: det tar numera bara en generation för att hälften av hela världens språk ska försvinna och dö ut. Det är en närmast ofattbart snabb kollaps av världens språkliga månfald.

Är detta farligt? Vad är det egentligen vi förlorar? Vi förlorar ett immateriellt världskulturarv, social och individuell identitet hotas och dessutom går vi för alltid miste om en väldig mängd kunskap och visdom som bärs upp av enskilda språk. Peter Austin pekar på att det pågår frenetiska ansträngningar runt om i världen för att motverka denna tragiska utveckling. Och ändå kan jag inte låta bli att pessimistiskt fastställa hur otroligt destruktiv vår egen tid är och hur snabbt den kulturella förödelsen kan fortgå numera. Hur länge kommer det överhuvudtaget att finnas ett kulturellt minne, en kulturell förflutenhet?

Caspar David Friedrich och 1700-talets miljökris

När jag bodde i Greifswald i slutet av 90-talet brukade jag ibland strosa ned längs floden Ryck till de trivsamt lantliga kvarteren i den gamla fiskebyn Wieck och den lummiga grönskan kring den tegelröda klosterruinen Eldena. Båda är egentligen helt oansenliga platser, men många konstälskare har skymtat dem utan att de ibland ens vet om det: detta var nämligen favorittillhåll för Caspar David Friedrich både under hans uppväxttid i Greifswald och under ett otal senare nostalgiska besök i de pommerska hemtrakterna. Även silhuetten av Greifswalds romantiskt medeltida stadskärna är numera världsberömd tack vare konstnären, och faktiskt består samma vy i stort sett fortfarande.

När Caspar David Friedrichs verk nu visas på Nationalmuseum i Stockholm har jag plötsligt fått en oväntad möjlighet att minnas min egen tid i Greifswald. Jag var egentligen där för att utforska den östtyska kärnkraftens historia, som hade sitt huvudsakliga centrum i Lubmin vid Östersjön, strax utanför staden. Jag vet inte vad Friedrich skulle ha tyckt om det stora sovjetiskt designade kärnkraftverket som uppförts där vid Östersjökusten, eller om att Tyskland och Ryssland numera vill använda Greifswald som slutpunkt för gasledningen Nord Stream, men han skulle nog ha uppskattat den påtagliga avsaknad av industriell exploatering som i övrigt karakteriserar detta nordöstliga hörn av Tyskland. Det är knappast någon slump att Friedrich fick sitt egentliga internationella genombrott så sent som 1972, genom en stor utställning i London – alltså samma år som den stora Stockholmskonferensen om miljön ägde rum och Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” publicerades. Den plötsliga resonans hans konst fick i allmänna lager hängde samman med den tidens växande miljömedvetenhet. Vi betraktar hans melankoliska, stillsamma, andligt laddade landskap med vår tids insikt om att dessa landskap egentligen inte existerar längre, hur allting redan har förstörts eller håller på att förstöras.

När hans tavlor visades för första gången för nära 200 år sedan betraktade man dem säkert med andra ögon. Och ändå finns det förmodligen större likheter med vår egen tid än vad man först är benägen att medge: ty Caspar David Friedrichs landskap var ju ingalunda representativa för hans tid. I Dresden där han bodde kunde han inte hitta dem, där pågick istället en allt intensivare exploatering av naturen. Staden var smutsig, och allt fler av de fina skogspartierna runt omkring såg han ge vika antingen i samband med att Napoleons trupper drog förbi eller att de föll offer för de växande behoven inom framväxande industrigrenar. En bit uppe i de sachsiska bergen låg gruvstaden Freiberg, vars aptit på träkol slukade all skog i dess omgivning. Nej, han var tvungen att ge sig av på vandring till Riesengebirge långt borta i Schlesien och inte minst till Östersjökusten, till Greifswald och ön Rügen, där världen ännu var lugnare, där landskapen ännu fanns kvar och där man verkligen kunde sätta sig ned på en sten vid havet och  meditera över de stora livsgåtorna medan segelfartygen stilla gled in efter en långsam färd från andra sidan Östersjön.

Caspar David Friedrich levde med andra ord – så skulle man kunna tolka hans konst – själv i en värld som från slutet av 1700-talet i mångas ögon föreföll lika hotad som vår egen på 2000-talet. Hans konst var ett sätt att fånga vad som ännu återstod av landskap som höll på att plundras och behålla något av mystiken i världen ytterligare ett litet tag innan den anstormande moderniteten tilläts bryta förtrollningen i Webers anda. I städerna och industriregionerna hade det redan blivit omöjligt att meditera och grubbla, eftersom allt redan handlade om att öka farten och leva effektivare, följa upplysningens och den kapitalistiska ekonomins credon. Ja, vi är i vår tid inte de första som har sett oss tvungna att då och då söka oss långt bort för att kunna leva, känna och tänka långsamt.