Att minnas historien?

Den senaste veckan har 20-årsjubileet av Berlinmurens gett skäl att blicka tillbaka i samtidens historia. Något av det mest anmärkningsvärda i rapportering och kommentarer kring denna begivenhet är en ofta återkommande rädsla för att Berlinmurens existens ska glömmas bort! Ja, under de 20 år som gått sedan det där märkliga europeiska året 1989 har glömskan uppenbarligen smugit sig inpå på ett sätt så att man nu vill dra igång kampanjer liknande de som handlar om andra världskriget, i syfte att hålla det historiska medvetandet vid liv. Händelserna 1989 har i denna mening verkligen blivit någonting som många inte längre har några egentliga personliga minnen av, utan som har blivit just ”historia”, i den meningen att det är något som man måste läsa i böcker om för att få kunskap om.

För oss som faktiskt har starka minnen från händelserna 1989 kan det verka absurt att höra hur många yngre människor reagerar när de kommer till Berlin och får förklarat för sig att det en gång fanns en mur som gick mitt genom staden och delade den i en östtysk och västtysk del: ”Vad då mur?” säger de och tittar misstänksamt på guiden. ”Driv inte med mig, tror du jag är dum? Det är klart att det inte kan gå en mur rakt genom stan!”

Samma reaktion kan man få om man tar upp ett ämne som Tjernobyl: många unga människor, i både öst och väst, har i själva verket ingen aning om att det har inträffat en väldig kärnkraftskatastrof där och finner det absurbt att något sådant skulle kunna ha hänt. Det är förstås också denna glömska som möjliggör kärnkraftens ökande popularitet på sistone i många länder. Man har helt enkelt glömt bort vad som kan hända.

I minnet blir händelser i det förgångna alltmer abstrakta ju längre de skjuts tillbaka i det förflutna. Något av det mest eggande med att vara historiker och söka sig tillbaka i gamla dokument av olika slag är just hur det abstrakta plötsligt kan bli konkret igen. Det har i dessa sammanhang ofta slagit mig att vad som omnämns i en enda rad som ett självklart historiskt faktum i en bok eller som bakgrundsteckning till nutida utvecklingar i verkligheten är ett myller av kaotiska händelser, personliga beslut och rena tillfälligheter som ibland kan få mig att tvivla på att vissa saker överhuvudtaget har hänt, för att inte tala om hur och varför. Ändå har historieskrivningen en tendens att cementeras och stadga sig till slut.

Kanske är det också därför man lätt finner det svårt att göra sig en klar bild av ”historiska” händelser som man själv har minnen av, eftersom den cementerade bilden inte nödvändigtvis passar in med minnena. Jag gissar att man då i slutänden oftast anpassar sina egna minnen till det man läst i historieböckerna (fastän det i verkligheten förstås borde vara tvärtom). Det blir lättare att ”minnas” historien på det sättet, även om det sker på bekostnad av genuina (om än starkt motsägelsefulla och problematiska) minnen som för alltid går förlorade. För den som skriver dagbok kan jag rekommendera att testa sig själv i detta avseende: skriv först upp vad du tror att du minns av din egen upplevelse av en ”historisk” händelse, och jämför sedan med motsvarande dagboksanteckningar. Resultatet blir ofta mycket märkligt.

Energisubventionernas natur

I måndags presenterades ett delbetänkande från utredningen om en samordnad reglering på kärnteknik- och strålskyddsområdet, som bland annat föreslog ett kraftigt ökat skadeståndsansvar för kärnkraftsföretagen. Det handlar alltså om hur mycket kärnkraftens ägare ska betala i händelse av en svensk Tjernobylolycka. Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson var inte sen att samma dag ”avslöja” på DN Debatt att skadeståndsansvaret höjningen till trots inte på långa vägar motsvarar de faktiska kostnaderna för den väldiga förödelse som en olycka skulle föra med sig. Slutsatsen: att kärnkraften kommer att ”subventioneras” även i fortsättningen.

Vad det handlar om är förstås ett slags indirekta subventioner: ingen kärnkraftsoperatör kommer att få några miljoner direkt i handen för att bygga och driva nya kärnkraftverk. Och då blir det förstås genast en tolkningsfråga vad en ”subvention” egentligen är. Argumentet att kärnkraften är subventionerad är gammalt och har följt debatten åt i nära ett halvt århundrade, och kärnkraftsmotståndarna har alltid haft detta som en älskingsstrategi: att försöka tvinga kärnkraften att bära fullt finansiellt ansvar för allt som kan tänkas hända och därmed göra den olönsam, rätt och slätt.

Det intressanta och ironiska med denna strategi är att man tvingas in i ett närmast fundamentalistiskt marknadsekonomiskt tänkande. Begreppet ”subventioner” har ju som innebörd en ”störning” av de fria marknadskrafterna, dvs. politisk inblandning i det ”naturliga” ekonomiska kretsloppet med dess strävan efter en objektiv, neutral balans mellan utbud och efterfrågan. Som alla ekonomer och ekonomhistoriker vet existerar i verkligheten dock ingen sådan marknad och har aldrig gjort. Just inom energiområdet finns det inte heller fler än ett fåtal extremister som skulle vilja en helt fri marknad. I innovationsteoretiskt perspektiv kan man med historiska erfarenheter lugnt konstatera att ny bra energiteknik sällan kommer fram ”av sig själv”: den behöver subventioneras. Risken är förstås att det i efterhand kan visa sig att man subventionerat ”fel” teknik, eftersom man på förhand sällan kan veta vilken teknik som blir bäst, billigast och miljövänligast i långa loppet. Detta är i själva verket det starkaste argumentet mot varje form av subventionering. Men en sådan ”laissez-faire”-ansats ter sig helt orealistisk och det är svårt att tro att Naturskyddsföreningen heller vill göra sig till förespråkare för en sådan strategi. Problemet är bara att om man vill ha bort alla subventioner från kärnkraften av principskälet att subventioner är dåligt så får man svårt att hävda att subventioner är nödvändiga för vindkraft, solenergi osv.

I övrigt ligger det nära till hands att jämföra en eventuell kärnkraftskatastrof med den finansiella krisen. Båda är så extrema händelser, med konsekvenser för miljoner människor, att staten omöjligt kan avstå från att gå in och stödja – dvs. subventionera – återhämtningen med dess enorma kostnader. Det är inte för inte som vi förra året intuivit började tala om den ekonomiska krisen i termer av en ”finansiell härdsmälta”.

Atomdöden i Xinjiang

Xinjiangs historia är outtömlig på berättelser om brutalitet, förtryck och död. De blodiga förvecklingarna i somras, då det etniska våldet kokade över bland såväl kineser som uigurer, var bara den senaste i raden av tragedier som människorna i denna del av Asien har fått vänja sig vid att leva med (se också min SvD-artikel om det historiska förspelet till juliupploppen).

Xinjiang är ett centrum för mycket av ondskan i Kina och Centralasien, och liksom i Kazakstan är det ultimata uttrycket för detta de provsprängningar av kärnvapen som ägde rum här under kalla kriget. I Xinjiangs fall upphörde de förrän 1996. Men de djävulska följderna fortsätter att göra sig påminda och spridas vidare, på samma sätt som i Hiroshima, Tjernobyl och ett otal andra platser, i form av cancerepidemier och missbildade barn. Och till skillnad från Ryssland och Kazakstan har Kina aldrig offentliggjort uppgifter om sina provsprängningar.

Häromdagen deltog jag i ett seminarium i riksdagen på detta tema. Den uiguriske cancerläkaren Enver Tohti, numera bosatt i England och brittisk representant i uiguriska världskongressen, hade bjudits in för att ge sin bild av de kinesiska atomsprängningarna och deras effekter. Sprängningarna som började 1964 ägde rum i det öde landet mellan Lop Nur och Korla, invid den gamla Sidenvägen inte långt från den mytomspunna staden Loulan som återupptäcktes av Sven Hedin på 1930-talet.

Trakten är dock egentligen inte så öde som man brukar försöka göra gällande, menade Tohti och visade på existensen av avsevärda bosättningar med ett hundratusental invånare helt nära inpå testområdet. Men i praktiken påverkades hela Xinjang mycket påtagligt av atomsprängningarna: även i provinshuvudstaden Ürümqi några hundra kilometer bort är det lätt att spåra en tydlig höjning i cancerfrekvensen. I själva verket hyser Ürümqi Kinas i särklass största cancersjukhus, vilket kan förefalla märkligt med tanke på Xinjiangprovinsens relativt ringa befolkning jämfört med östkusten, men blir naturligt om man tar i beaktande de uppenbara konsekvenserna av provsprängningarna. Rent statistiskt kan man visa att Xinjiang har en 35% högre cancerfrekvens än i resten av Kina och att det är tydligt radioaktivt relaterade cancerformer som leukemi som helt dominerar. Och då har man ändå inte räknat in den fattiga uiguriska landsortsbefolkning som inte har någon sjukvårdsförsäkring och inte har en chans att bekosta relevant behandling – och därmed hamnar utanför statistiken.

Tohti uppskattar att uppemot 300.000 människor i Xinjiang har dött genom åren till följd av provsprängningarna och att ytterligare en miljon har påverkats. Siffrorna förefaller dock svåra att bekräfta, eftersom allt som har med detta att göra är föremål för sträng sekretess. En brittisk dokumentärfilm visar hur Tohti kommit åt hemliga dokument som visar på närmast desperata rop på hjälp från sjukhusens sida för att de ska kunna ta hand om alla nya cancerfall. Och då har ändå sjukhusens tumöravdelningar växt från femhundra bäddar 1997 till över tvåtusen ett årtionde senare.

Pekings strategi tycks vara att tysta ned det hela och under inga omständigheter låta det växa till en stor debatt. Men följden, gissar jag, blir istället ett oöverskådligt brus av rykten som skapar ny oro hos befolkningen och därmed avsevärt stärker de krafter som underminerar regionens stabilitet. Frågan är om regimen alltså underminerar sig själv.