Den okända kärnkraften

Det är inte många, särskilt inte i de yngre generationerna, som känner till att de runt 400 kärnreaktorer som för närvarande är i drift runt om i världen egentligen bara är en liten, förverkligad spillra av de väldiga framtidsplaner som ännu i början av 1980-talet präglade föreställningen om kärnkraften som framtidens energikälla framför andra. Med ett eller ett par undantag hör samtliga av dagens 400 reaktorer till en reaktortyp som redan på 1950-talet – dvs. redan innan de egentligen hade tagits i bruk! – betraktades som ”primitiv”. Idag har man nästan helt slutat använda den term som användes på den tiden: man talade om ”termiska” reaktorer, eller ”första generationens reaktorer”.

Vad var då den ”andra generationen”? Och den ”tredje”? Idag talas det ofta om ”fjärde generationens reaktorer”, men dessa är egentligen av samma typ som på 1950-talet räknades till ”andra generationen”. Det handlade särskilt om snabba bridreaktorer. Tredje generationen var på den tiden fusionreaktorerna. Generationsbegreppet har alltså fortsatt att komma till användning, men på ett helt annat sätt.

I fredags försvarade min kollega Maja Fjaestad sin doktorsavhandling om de ambitiösa planer och visioner som fanns i Sverige vad gällde utveckling av bridreaktorer. Drömmen var att med hjälp av denna reaktortyp kunna ta tillvara energiinnehållet i uranet 50-100 gånger bättre än i de vanliga, gammaldags termiska reaktorerna. Istället för anrikat uran skulle bränslet utgöras av det plutonium som producerades i de termiska reaktorerna och som sedan utvanns i upparbetningsanläggningar. Sverige planerade även att utveckla atomvapen på plutoniumbasis och därför behövdes en upparbetningsanläggning i vilket fall som helst. Bridreaktorn blev en central del i vad som kallades den ”svenska linjen” som i övrigt baserade sig på tungvattenreaktorer (en typ av termiska reaktorer; en annan typ är de lättvattenreaktorer vi har idag) och inhemsk uranbrytning. Utan bridreaktorerna, med sin överlägsna bränsleekonomi, skulle den svenska linjen knappast ha varit möjlig att föreställa sig.

Fjaestad berättar den fascinerande historien om dessa briddrömmar och hur de gick om intet på grund av såväl tekniska och ekonomiska som politiska svårigheter – och om hur utopin om outtömlig energi vändes i sin motsats och blev till en dystopi om det farliga kärnkraftsamhället. Men Sverige var inte ensamt i detta avseende: bridprojekten lades under 1980-talet slutligen ned i nästan alla de länder som intresserat sig för dem. Kvar blev ett par märkliga reaktorer i Sovjet och Frankrike.

Men historien är inte slut än. Nya visionärer har vädrat morgonluft och drömmer om bridreaktorer som den viktigaste komponenten i fjärde generationens kärnkraft. Men perspektiven är minst sagt osäkra.

Humanisternas framtid

Hur kommer framtiden se ut för världens historiker och andra humanvetare? Vilka ämnen kommer att beforskas, vilken typ av böcker kommer skrivas, vem kommer ha intresse av att läsa dem och hur kommer allting organiseras och finansieras? 

Än är det möjligt för staten att i ganska stor utsträckning finansiera humanistisk forskning även om dess nytta för samhället är diffus, indirekt, omätbar eller helt enkelt obefintlig. Men hur länge till? När det i politiken talas om ökat behov av stark svensk forskning är det oftast inte den humanistiska forskningen man har för ögonen, utan sådan forskning som man naivt inbillar sig kan kopplas till en direkt samhällsnytta, vilket särskilt betyder naturvetenskap, teknik och medicin. Det finns knappast någon trend som pekar på en ökad andel humanistisk forskning. Och så kommer den kanske till sist dö ut. Långsamt, plågsamt.

Jag gissar att två parallella vägar kommer att utkristallisera sig med tiden för att hålla den humanistiska forskningen levande. Den ena kommer att liera sig med samhällsnyttan och anpassa sig till vad som för tillfället är forskningspolitiskt gångbart. Inom historieforskningen handlar det därvid om att knyta an till aktuella samhällsproblem och ställa kritiska och historiska frågor kring dessas uppkomst och utveckling. De forskare som slår in på denna väg kommer att väcka uppskattning för sin förmåga att problematisera och de kommer att figurera flitigt i medierna när stora samhällsfrågor debatteras. Att finansiera denna forskning kommer alltmer att bli forskningsrådens huvudsakliga fokus.

Den andra vägen innebär en avprofessionalisering av forskningen, dock inte nödvändigtvis på ett negativt sätt. Här kommer vi att finna en mängd mer problematiska och udda personligheter som i sin forskning vägrar att låta sig styras av forskningsrådens kriterier eller vad som för tillfället är forskningspolitiskt gångbart. Deras enda drivkraft är det genuina intresset för frågor och ämnen av olika slag som i samhällets ögon är helt irrelevanta, om än inte ointressanta. Detta är alltså det som vi nostalgiskt brukar kalla ”fri forskning”. Men i framtiden kommer det inte att finnas forskningsmedel för sådant mer än på marginalen.

I och med att publiceringsmöjligheterna ökar och förbilligas i takt med den nya informationstekniken, kommer dock samtidigt allt fler människor känna sig hågade att skriva historia och annan sakprosa. Allt fler kommer att känna sig dragna till ”irrelevant” forskning – som en hobby. Den faktiska lösningen kommer då att bli forskare som inte är anställda som sådana, utan som kan ha vilka andra jobb som  helst, men som på sin fritid är författare och historiker. När BNP ökar kommer allt fler att kunna kosta på sig att arbeta deltid med ett vanligt jobb, och under återstoden av dagen bedriva humanistisk forskning.

Det skulle i så fall vara ett slags fortsättning på den trend som för närvarande finns bland personer som efter en hektisk, välbetald karriär som affärsmän eller politiker bestämmer sig för att redan innan pensionen slå in på en ny bana och bli författare och amatörhistoriker, oavsett lönsamhet. Exempel är australiensaren David Hill och italienaren Felice Vinci.

Nord Stream och Östersjöns historia

Hur kommer byggandet av den nya gasledningen Nord Stream från Ryssland till Tyskland förändra vår förståelse av Östersjöns och Östersjöområdets förflutna? Det är en fråga som man numera kan ställa sig. Gasledningen skall ju läggas på Östersjöns botten, som är full av lämningar av de mest skilda slag från gångna sekler: det handlar om allt från skeppsvrak och gamla minor till nedskjutna flygplan och radioaktivt avfall som dumpats i hemlighet.

Nyligen meddelades på Nord Streams hemsida stolt att man i samband med förberedelser inför ledningsbygget har upptäckt ”tolv fartygsvrak i svensk ekonomisk zon”, varav flera är ”tidigare okända, kulturhistoriskt värdefulla och väl bevarade”. Det omstridda företaget, som numera även har holländska och franska delägare, samarbetar med Riksantikvarieämbetet och man tycks ha förstått möjligheten att förbättra sin image i Sverige och de andra små Östersjöländerna som alltid varit skeptiska till gasledningen.

När framtiden byggs skrivs också historien om. Nord Stream kommer nog att få fortsätta kryssa försiktigt på botten bland all den Östersjöhistoria som ligger och sover där. Men det skulle vara intressant om bygget av gasledningen leder till ny kunskap om Östersjöns förflutna, på ett sätt så att vår regions historia i framstår i ny dager. Upptäckten och utforskandet av månghundraåriga skeppsvrak kommer i alla fall lägligt nu med tanke på att skeppsmasken samtidigt i allt högre grad har börjat invadera Östersjön; snart finns det kanske inga vrak kvar att upptäcka.