Internet är extremisternas forum

Nätet kan användas på många sätt, den saken är klar. Det har inget inneboende syfte, ingen given funktion, nätet har inget mål som det strävar mot. Dess ursprungliga skapare må ha haft sina visioner, och många andra sedan dess, men internet fortsätter ändå att exploateras på helt andra sätt än vad uppfinnarna och programmerarna tänkt sig.

2011 blev ett genombrott för nätet, sociala medier och kommunikationstekniken i stort på åtminstone tre sätt. För det första visade den arabiska våren att nätet kan spela en avgörande roll för politiska revolutioner. För det andra visade händelser i t.ex. Vitryssland på de skrämmande kontrollmöjligheterna som dagens mobilsystem förser diktatoriska regimer med. För det tredje chockades vi i Norden av hur en ensam norsk terrorist inspirerats till sina dåd av sitt betydligt mer sociala liv på nätet. 

Det är den sista av dessa tre dimensioner som innebär den mest fundamentala förskjutningen i social och kulturell mening. De digitala mötesplatserna, chatrummen och facebookgrupperna lämpar sig särskilt väl för alla med extrema intressen och åsikter. Per definition har dessa människor – eller snarare vi alla, ty det finns alltid någon liten gömd vrå i oss som är extrem på ett eller annat sätt - svårt att hitta likasinnade i verkliga livet. Men på nätet finns alltid gemenskap, stöd och tröst, oavsett hur unik, udda, eccentrisk eller pervers du är. Och därmed stärks dessa våra extrema sidor, vi blir inte motsagda, utan tvärtom bekräftade.

En kraftfull antites till jantelagen har med andra ord sett dagens ljus – men vart kommer det att leda oss? Mycket har redan sagts i ämnet, men osäkerheten inför framtiden består. Drömmen är att denna antijante lockar fram talanger, begåvningar och förmågor som annars skulle ha förblivit blotta skuggor i brist på uppmuntran, som aldrig skulle ha fått utvecklas vidare om inte den nya tekniken och de nya medierna funnits. I så fall går vi en radikal renässans för kulturell, konstnärlig, vetenskaplig och annan verksamhet till mötes. Idealt skulle denna renässans också accepteras i samhället i stort, befrukta det, motverka förflackningen av vår tids kultur och stoppa de bildliga öknarnas spridning över Jorden. Vi skulle få en sällsynt växelverkan och dialog mellan inspirerande extremer.  

I värsta fall får vi istället ett samhälle som kvävs av perversa och paraonida sekter på alla områden, en obotligt sjuk kultur som i brist på ömsesidig acceptans dessutom banar väg för samhällets disintegration och atomisering, eller kanske helt enkelt mänsklighetens upplösning och kollaps.

Om några år, gissar jag, anar vi redan vartåt det barkar.

Den digitala recensenten

Som universitetslärare i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen får man ofta dra ett stort lass ifråga om rättning av uppsatser och essäer av olika slag. Det kan vara otroligt tidsödande för den som vill vara både noggrann och rättvis. Om man rättar väldigt många essäer av samma typ kan man visserligein få upp farten efter att ha bedömt några stycket och det är troligtvis det närmsta man kommer det löpande bandet i det dagliga arbetet på högskolan (även om numera masspublicering av artiklar som ingen sedan läser också har blivit högsta mode).

Men - grundproblemet består. Det är otroligt tidsödande och stressande, i alla fall om man samtidigt längtar efter att få skriva. Idag läser jag till min stora glädje i en ofta använd pedagogisk handbok, Teaching for Quality Learning at University, att räddningen är på väg. Avancerade dataprogram som automatiskt och rättvis rättar studenternas uppsatser har nämligen fått ett genombrott under senare år. Det visar sig att dataprogrammen ”bedömer innehåll och förståelse betydligt mer framgångsrikt än människor, medan kvaliteten på feedback på essäerna är överlägsen”. Datorrättning är ”snabbare, mer detaljerad, är mer tillförlitlig och har högre validitet”.

Nästa steg i utvecklingen blir kanske datoriseringen av tidningarnas litteratur-, konst-, musik- och filmkritik. Äntligen – den objektiva recensionen är snart här!