Som universitetslärare i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen får man ofta dra ett stort lass ifråga om rättning av uppsatser och essäer av olika slag. Det kan vara otroligt tidsödande för den som vill vara både noggrann och rättvis. Om man rättar väldigt många essäer av samma typ kan man visserligein få upp farten efter att ha bedömt några stycket och det är troligtvis det närmsta man kommer det löpande bandet i det dagliga arbetet på högskolan (även om numera masspublicering av artiklar som ingen sedan läser också har blivit högsta mode).
Men - grundproblemet består. Det är otroligt tidsödande och stressande, i alla fall om man samtidigt längtar efter att få skriva. Idag läser jag till min stora glädje i en ofta använd pedagogisk handbok, Teaching for Quality Learning at University, att räddningen är på väg. Avancerade dataprogram som automatiskt och rättvis rättar studenternas uppsatser har nämligen fått ett genombrott under senare år. Det visar sig att dataprogrammen ”bedömer innehåll och förståelse betydligt mer framgångsrikt än människor, medan kvaliteten på feedback på essäerna är överlägsen”. Datorrättning är “snabbare, mer detaljerad, är mer tillförlitlig och har högre validitet”.
Nästa steg i utvecklingen blir kanske datoriseringen av tidningarnas litteratur-, konst-, musik- och filmkritik. Äntligen – den objektiva recensionen är snart här!
