Den sargade vetenskapen

Vetenskapliga beräkningar, modeller och utlåtanden av olika slag har fått sig en del törnar på sistone. Spanjorerna är ursinniga på de tyska rapporter som felaktigt hävdade att spanska gurkor var orsak till ehec-utbrottet i norra Tyskland. Kort dessförinnan visade det sig att modellerna som använts för att beräkna det omtalade askmolnets spridning från den isländska vulkanen var mer eller mindre värdelösa; det fanns helt enkelt inget askmoln, och flygtrafik hade ställts in helt i onödan. I Japan har tilltron till vetenskapen samtidigt sjunkit till nya bottennivåer då det visat sig att radioaktiviteten som läckt från det totalförstörda kärnkraftverket i Fukushima är dubbelt så hög som tidigare beräkningar visat.

Men den riktigt stora frågan i sammanhanget är om de vetenskapliga modellerna för den globala uppvärmningen och dess effekter verkligen är trovärdiga. Modellerna har satts ifråga både för att de är för enkla och för att de är för komplexa. Om det är så att vi nu bevittnar ett skifte i riktning mot ökad skepsis och kritik mot vetenskapliga utlåtanden i vidare mening, kan vi inom kort komma att stå inför en helt annan typ av klimatdebatt. Det är lätt att glömma att den konsensus som nu i stort sett råder om att vi människor bidragit avsevärt till en global uppvärmning är ung: så sent som för fem år sedan var debatten om detta ännu livlig. Och även om denna konsensus överlever så återstår många kontroversiella frågor om den underliggande dynamiken.

Att döma av liknande debatter i det förflutna är det inte helt osannolikt att klimatdebatten inom några år åter kommer att ha tonats ned – oavsett om det nu blir till följd av att vetenskapen visar sig opålitlig eller för att klimatet som debattfråga överskuggas av andra, ännu större utmaningar.

Kärnkraftsavveckling som kreativ förstörelse

Tyskland har beslutat avveckla sin kärnkraft till 2022 och resten av Europa förvånas, imponeras och avskräcks. Tysk kärnkraftsdebatt har alltid haft en speciell aura över sig som saknar motstycke i andra länder, men nu är frågan som många ställer sig om denna nya, radikala Sonderweg på energipolitikens område kan undgå att smitta av sig på andra länder.

Många kommer att skaka på huvudet åt detta avvecklingsbeslut som något dumdristigt, industrifientligt och krasst politiskt-taktiskt, men det bestående intrycket kommer nog snarare att handla om dess visionära dimension. Så kan man alltså göra, visar Tyskland: besluta om total avveckling inom ett årtionde och tvinga fram med våldsam kraft ett energisystem nästan helt baserat på förnybara energikällor! Titta, det är inte så svårt när allt kommer omkring!

Risken är förstås att planen misslyckas, att det inte går så lätt trots allt och att Tyskland istället tvingas till kraftigt ökad import av rysk naturgas eller fransk kärnkraftsel. Och under tio år kan mycket hända som förändrar tidsandan och stämningen i samhället lika radikalt som Fukushima gjorde. Men man kan inte låta bli att sympatisera med grundtanken: att med stark statlig hand rensa bort den gamla tekniken och samtidigt göra allt för att underlätta för det allra nyaste i energiväg att växa fram så snabbt det bara går. Det är kreativ förstörelsepolitik på hög nivå, eller ”Creative Destruction Management” som vi kallade det i ett forskningsprojekt om Östeuropas tekniska utveckling.

Man har försökt tidigare: det intressantaste initiativet kom från DDR under dessa sista år, dvs. efter Berlinmurens fall men innan återföreningen. På den tiden fanns det en vision om att snabbt stänga ner såväl Östtysklands kärnkraft som dess massiva brunkolseldning, och istället förvandla det som då ännu var en oberoende stat till Europas första riktigt gröna energiland. Efter Berlinmuren hade DDR:s ekonomi totalkollapsat och efterfrågan på energi var därför minimal. Det föreföll som ett unikt läge att göra slag i saken och med kreativ förstörelse låta ett nytt grönt DDR växa fram.

Den gången blev det som bekant inte mycket av det hela i slutänden. En anledning var att DDR anslöts till Västtyskland och att de gamla kraftbolagen i väst – det som numera är RWE och E.ON – tog över hela DDR:s energisystem. Kärnkraften liksom en del brunkolsgruvor och kraftverk lades ner, men själva strukturen på energisystemet undlät man ändå att rucka på. Det var detta som senare möjliggjorde för Vattenfall att komma in och köpa upp de östtyska kolkraftverken (se mina böcker om Östtysklands kärnkraft och om Vattenfalls internationalisering).

Återstår att se om den kreativa förstörelsen blir verklighet denna gång.

BASF och det kemiska Europa

Jag sitter och läser i gamla böcker och tidskriftsartiklar om det tyska företaget BASF och dess märkliga historia. Jag har lovat att skriva en fallstudie som ska skildra Europas historia från 1850 och framåt i den kemiska industrins perspektiv, och det verkar ganska lovande att då särskilt fokusera på ett företag som detta. Grundaren Friedrich Engelhorn var direktör för gasverket i Mannheim, efter att i sin ungdom ha rest Europa runt på klassisk bildningsresa. Tydligen hade han fått en god känsla för tidens trender, för han var snabb att fånga upp möjligheterna med att tillverka konstgjorda färgämnen på basis av restmaterial från gasproduktion. Färgindustrin blev det sena 1800-talets verkliga succéindustri och de tyska och schweiziska företagen längs Rhen blev helt dominerande. De konkurrerade ut England och Frankrike, som hellre importerade naturliga färgämnen som indigo från Indien och andra kolonier.

Framförallt var BASF och andra företag i Rhendalen skickliga på att utnyttja nya transportmöjligheter via vatten och järnväg för att importera råmaterial som svavelkis från Spanien, vitriololja från Prag, tjära från England och kol från Ruhrområdet och Saarlandet. De färdiga produkterna skeppades nedför Rhen och ut i stora världen med hjälp av ångfartyg – det är lätt att glömma att det är båtar, järnvägar, kanaler och andra transportsätt som bildar grunden för allt vad konkurrens heter i ekonomin!

Men så kom de stora krigen. Under första världskriget tvingades BASF ställa om sin framgångsrika konstgödseltillverkning till produktion av sprängämnen och kemiska vapen som användes i skyttegravarna i Frankrike. Under mellankrigstiden gick de tyska kemiföretagen ihop i den ökända kartellen IG Farben, som under nästa krig kom att spela en avgörande roll i skapandet av Auschwitz genom sin efterfrågan på arbetskraft till en stor gummi- och bränslefabrik i det ockuperade Polen.

BASF:s gamla fabriker i östra Tyskland blev för sin del efter kriget utgångspunkten för DDR:s ökända, miljömässigt horribla kemiindustri i Sachsen, med det legendariska Leuna i centrum. Anläggningarna hemma i Mannheim/Ludwigshafen hade nästan helt förstörts i allierade bombanfall, men det hindrade inte BASF från att återuppstå, nu som världens största plasttillverkare.

Och nu då? Jo, BASF finns förstås kvar, fortfarande med bas i Engelhorns hemvist vid Rhen. Nästan 150 år har gått. Och det senaste i företagets bidrag till formandet av Europa är dess starka engagemang och delägarskap i gasledningen Nord Stream, som ska säkerställa att väldiga mängder naturgas från Sibirien via Östersjön hittar ned till Mannheim, där gasen ska omvandlas till ett otal kemiska produkter. Historien går vidare.

Tystade energikällor

I veckan var jag i Linköping för att agera opponent på Ann-Sofie Kalls samtidshistoriska doktorsavhandling på temat svensk energipolitik, ”Förnyelse med förhinder: den riksdagspolitiska debatten om omställningen av energisystemet, 1980-2010”. Det är minst sagt ovanligt att en historisk avhandling vågar sig på att sträcka sig ända in i nutiden och på de flesta historiska institutioner vore det troligtvis helt otänkbart. Men inte så i Linköping. Kalls avhandling är ett utmärkt exempel som visar att det är både möjligt och givande. Dessutom kom avhandlingen som på beställning i bemärkelsen att den är precis vad man behöver för att kunna sia om hur svensk energipolitik kan tänkas komma att utveckla sig efter atomkatastrofen i Japan.

Kall intresserar sig särskilt för de förnybara energikällorna, och drar slutsatsen att dessa nästan alltid tenderat att medvetet tystas ned av mäktiga aktörer så fort någon försökt ta upp dem till diskussion. Därför har energipolitiken istället kommit att handla om oljeberoendet och kärnkraftens vara eller inte vara. På 1980-talet ignorerades de förnybara energikällorna med argumentet att de ännu inte var tillgängliga i någon större utsträckning och att det därför vore orealistiskt att ersätta kärnkraften och oljan med förnybar energi. På senare år har det snarare blivit tvärtom, då miljöminister Andreas Carlgren hävdat att de förnybara energikällorna ”redan vunnit matchen”, dvs. att deras roll i energisystemet redan är så betydande att vidare debatt om dem knappast behövs.

Kalls avhandling är en utmärkt analytisk sammanställning av trettio års energidebatt som jag kan rekommendera till alla som känner behov av att tränga bortom de ofta intetsägande dagspolitiska ögonblicksbilderna. Den är skriven på en förvånansvärt enkel akademisk svenska som torde göra den lättillgänglig även för många utanför universitetsvärlden.

Stilen är enkel, men jobbet som ligger bakom att få denna märkliga historia skriven har knappast varit enkelt. Arbetet bygger visserligen nästan uteslutande på riksdagsprotokoll, propositioner, motioner och offentliga utredningar, och nog saknar man något av den hätska debatt som förts parallellt i media. Men det kan å andra sidan vara skönt att för en gångs skull slippa media och bara lyssna till vad som faktiskt sägs i riksdagen.

Missförstådda oljekriser

Jag sitter och bläddrar i gamla exemplar av ”Oil and Gas Journal”, som den ledande engelskspråkiga olje- och gastidskriften kort och gott heter. Den har en stolt historia som går tillbaka ända till 1902, och är med andra ord perfekt för den som är intresserad av energiförsörjningens historia i ett långt tidsperspektiv.

Här påminns man också om att den s.k. ”första oljekrisen” (1973/74) numera är en väldigt missförstådd händelse. Den brukar ofta nämnas i samtidshistoriskt forskning som något av en autonom kraft i den globala samhällsutvecklingen, en gnista som fick enorma konsekvenser för utvecklingen sedan dess. Det är numera nästan omöjligt att hitta någon artikel eller bok som behandlar perioden från 1970-talet och framåt och som INTE nämner denna oljekris.

Men det är något skumt med detta, särskilt vad gäller orsaksambanden. Om man t.ex. tittar på Sveriges energiförbrukning över lång tid ser man att denna ökade exponentiellt fram till 1970, men att den därefter stannade upp helt. I efterhand har man slarvigt tyckt sig se ett samband med händelserna 1973/74. Men eftersom oljekrisen inträffade först ett par år senare, kan det inte på något sätt förklara detta dramatiska trendbrott.

När man tar del av branschutvecklingen inom olja och gas under åren kring 1970 får man onekligen en bättre bild av verklighetens orsakssamband. Oljepriset hade redan börjat stiga markant från slutet av 1960-talet, och i kombination med en skenande tillväxt i efterfrågan var det uppenbart för alla att det hela inte kunde fortsätta på samma sätt. Det måste komma ett trendbrott. Sidorna i Oil and Gas Journal är fulla av varningar från omkring just 1970. Särskilt USA var i en krissituation, med en egen oljeproduktion som började minska just vid denna tid. Vilda debatter pågick om på vilka villkor denna inhemska produktion skulle kunna ersättas av importerad olja. Europa för sin del var ännu helt beroende av Mellanöstern och Nordafrika. Norge hade ännu inte blivit en producent av betydelse.

Både USA och Europa (liksom Japan) var alltså extremt sårbara i början av 1970-talet. Nästan alla länder befann sig i en jättesvår försörjningssituation. Det var precis denna osäkerhet som OPEC-länderna var skickliga nog att utnyttja när de slog till med det berömda oljeembargot hösten 1973 (inledningsvis som ett sätt att påverka väst i kriget mellan araber och israeler). Detta embargo dramatiserade energiförsörjningens geopolitik. Men poängen är att OPEC inte skapade oljekrisen; de bara utnyttjade en latent kris som redan var på gång i vilket fall som helst.

Sverige, kan man konstatera, hade i någon mån tur, eftersom man redan ett par år tidigare hade inlett en övergång från olja till andra bränslen och börjat bli mer sparsam med energi överhuvudtaget. Men om detta tål nog att forskas mer!

Svenska världshav

På GP Debatt skriver John Holmberg och Jan Thulin idag om behovet av förbättrat samarbete kring världshavens ekologiska hälsa. Två utländska miljökämpar, den amerikanske marinbiologen Ken Sherman och Randall Arauz, ordförande för miljöorganisationen PRETOMA i Costa Rica, har nyligen tilldelats ”Göteborgspriset för hållbar utveckling”, och Holmberg och Thulin tar tillfället i akt att resonera kring Sveriges roll i de havsekologiska frågor som de båda pristagarna varit engagerade i.

Sherman får sin del av priset för sitt enträgna arbete med att föra samman olika vetenskapliga discipliner, olika typer av myndigheter och inte minst olika länder för att få ett helhetsperspektiv på världshaven. De ”stora marina ekosystem” som han identifierat globalt (totalt 64) är i så gott som alla fall djupt transnationella till sin karaktär, vilket gör det meningslöst för enskilda länder att bekämpa hoten mot haven på egen hand.

Desto mer förvånad blir jag när Holmberg och Thulin framhäver hur den havsrelaterade forskningen på Göteborgs universitet och på Chalmers – var för sig – har genomgått vad de betecknar som en mycket positiv ”samordning”. Ökad tvärvetenskaplighet är alltid välkommen, men detta är trots allt bara en liten ingrediens i Shermans ambitiösa strategi för haven. Det i särklass viktigaste förblir självklart samarbetena mellan länder, och de svenska debattörerna ger intryck av att ha ett förbluffande snävt nationellt perspektiv. Det förefaller långsökt, för att uttrycka det milt, att hoppas på positiva effekter för världshaven av en samordnad forskning inom ett eller annat svenskt universitet.

Den enkla sanningen är ju att det inte finns några svenska världshav. Om man verkligen vill uppnå någonting på detta viktiga område krävs det troligtvis mycket mer radikala förändringar. Tyvärr innebär ”samordning” som bekant oftast en ännu starkare inlåsning och ännu mindre verklig handlingsförmåga. Det är inte för inte som Sherman pekar på att fattiga utvecklingsländer ofta visat sig mer handlingskraftiga än den så kallade rika världen: där saknar man ofta tröga forsknings- och myndighetsstrukturer, och den samhälleliga turbulens som detta ofta medför har i detta fall fått en positiv effekt.

Från natur till nätverk

Boken som jag arbetar på här i Holland (tillsammans med Arne Kaijser och Erik van der Vleuten) är tänkt att heta ”From Nature to Networks: The Infrastructural Transformation of Europe,1850-2000” och handlar om hur den ”djupare strukturen” i Europas geografi har gått från att vara baserad på naturliga länkar mellan regioner och länder till en ny struktur baserad på artificiella, människoskapade länkar och förbindelser.

Fram till början av 1800-talet var så gott som alla internationella flöden mellan olika delar av Europa baserade på transporter över hav och floder och i någon mån enkla, svårframkomliga vägar över land. Numera är transportmöjligheterna förstås mycket vidare: hav, floder och kanaler spelar vissersligen fortfarande en väldigt stor roll, men dessutom har det tillkommit järnvägar, motorvägar, flyg osv. Transportmöjligheterna är oerhört diversifierade. Samtidigt har information och energi, som förr i tiden bara kunde flöda med hjäljp av transportväsendet, nu fått sina egna infrastrukturer i form av telefonsystem, Internet, kraftledningar, pipelines för olja och gas osv.

Vår tes är att framväxten av denna mångfacetterade röra av materiella nätverk har spelat en avgörande roll för den europeiska integrationen i historiskt perspektiv. Det kan tyckas närmast självklart när man tänker på det, men om man slår upp en europeisk historiebok på måfå så är det ändå nästan ingenting som handlar om denna materiella aspekt av europeisk integration. Vår bok ska alltså ge ett nytt – och bättre! – perspektiv på Europas historia genom att förklara uppkomsten av en ny, nätverksbaserad geografi.

Men vi är också väldigt nyfikna på hur nätverken ifråga har använts, eller hur de har ”exploaterats” av olika aktörer genom åren, som t.ex. militären, resebyråerna, människosmugglarna, logistikfirmorna och de centrala planeringsorganen i kommunisttidens Östeuropa. Dessutom har vi börjat skissa på en avslutande del i boken som är tänkt att handla om hur de materiella nätverkens framväxt har förändrat Europa som fysiskt landskap. Såväl landskapen i traditionell mening liksom även ”vattenskap” och ”luftskap” tycks ha genomgått en påtaglig ”infrastrukturering” under de senaste 200 åren.

Vad som särskilt facinerar mig vad gäller det senare är just ”vattenskapens” omvandling: floder som vid närmare betraktande inte har mycket av natur kvar i sig efter att ha rätats ut, muddrats, dämts upp osv., och de europeiska haven som inte heller är så naturliga som de kan tyckas, utan som även de blivit till ett slags artefakter eller artificiella system, anpassade för det moderna samhällets krav genom skapandet av särskilda farleder, indelandet i ekonomiska zoner, nedläggandet av elkablar och pipelines på botten och inte minst konstruktionen av konstgjorda kuster och stränder, något som man förstås ständigt påminns om här i Holland.

Återstår bara själva skrivandet av boken. Det har startat rätt trögt, men jag ber att få återkomma i ämnet här på bloggen.

Europeiska kärnvapen

Den civila kärnkraftens framtid är som bekant oklar i många europeiska länder. Nya riktningar urskiljs här och var, nu senast i Tyskland, där den borgerliga regeringens beslut att riva upp den tidigare överenskommelsen om de nuvarande kärnkraftverkens livslängd har sörjt för en minst sagt hätsk debatt.

Men samtidigt pågår en debatt om huruvida europeiska länder bör ha kärnvapen eller inte, något som tidskriften The Economist uppmärksammar i sitt senaste nummer. I många länder är frågan visserligen inte aktuell i någon direkt mening, t.ex. i Sverige, men indirekt kan även vi och andra komma att påverkas av beslut som nu är på väg att tas av de existerande västeuropeiska kärnvapenmakterna Frankrike och England. Även om den västeuropeiska kärnvapenarsenalen är närmast försumbar jämfört med den amerikanska kan den mycket väl komma att verka avskräckande för anti-europeiska krigsmakter med siktet inställt på Europa, och även vi kan därvid komma att dra nytta av det befintliga europeiska styrkan.

Frankrike tycks hålla fast vid sin etablerade kärnvapenstrategi och har inga planer på nukleär nedrustning, men i Storbritannien är debatten desto mer infekterad. Politiken på området är paradoxal: det är förstås inom Labour som huvudmotståndet mot brittiska kärnvapen finns, men under Blair och Brown vid makten skedde inga stora förändringar i kärnvapenpolitiken. När nu den borgerliga koalitionen Cameron-Clegg har kommit till makten syns däremot tecken till en möjlig rejäl nedbantning av kärnvapenstyrkan, att döma av den översikt som är på gång.

Det handlar om vad som ska hända med landets kärnvapenbestyckade ubåtar när dessa nu börjar bli åldersdigna: ska de ersättas och i så fall med vad? Eller ska man ta tillfället i akt att skrota kärnvapnen? Osäkerheterna, och de olika åsikterna, rörande huruvida vapnen verkligen behövs och om de enorma kostnaderna (runt 250 miljarder kronor) kan användas på bättre sätt är stora.

Men en nedbantning skulle paradoxalt nog kunna tolkas som en provokation: ett förslag är nämligen att Storbritannien frångår sin nuvarande strategi, som går ut på att alltid ha en kärnvapenbestyckad ubåt patrullerande, för att istället låta denna ubåt patrullera endast under särskilt spända tider. Då skulle man kanske bara behöva två eller högst tre ubåtar istället för som i dagsläget fyra. Men om en brittisk ubåt då plötsligt lämnar sin hamn och börjar patrullera haven skulle det enligt somliga kunna tolkas som att den brittiska regeringen betraktar ett eller annat lands agerande som hotfullt – vilket i sig kan leda till konflikt.

Den vidare utvecklingen blir helt klart intressant att följa, inte minst parallellt med ansträngningarna i andra delar av världen att gå i motsatt riktning och skaffa sig nya och fler kärnvapen: om 40 år kan, enligt somliga, antalet kärnvapenmakter ha växt till närmare 20 länder.

Europa, naturgasen och Genèveandan

Jag är i Genève för att utforska FN:s roll i Europas naturgashistoria. Naturgas är kanske inte det första man tänker på i FN-sammanhang, men då glömmer man bort FN:s s.k. ”ekonomiska kommission för Europa”, UNECE, som historiskt sett har hängivit sig åt allehanda materiella integrationsprojekt, från el och gas till järnvägar och Internet – alltid med det uttalade målet att de tekniska systemens integration över gränser ska bidra till att skapa fred och förhindra krig i världen. I det perspektivet betraktas det mest som positivt att länder blir beroende av varandra.

Denna tanke, att ekonomiska och materiella beroenden länder emellan kan skapa fred, är ett känt motiv också bakom tillkomsten av EU:s föregångare, Kol- och Stålunionen som bildades 1951. Denna skulle som bekant omöjliggöra framtida krig mellan Tyskland och Frankrike. Men UNECE, som präglades starkt av dess förste chef Gunnar Myrdal och ett flertal andra svenskar, skilde sig markant åt både från EU:s föregångare och från andra västligt dominerade organisationer som NATO och OECD. UNECE, som bildades 1947, stod nämligen inte bara för en västeuropeisk integration, utan för visionen om det östvästligt förenade Europa – på tvärs mot kalla krigets militära och ideologiska logik.

UNECE föll med åren alltmer i glömska i takt med att blockuppdelningen mellan öst och väst stabiliserade sig. Efterkrigstidens europeiska historia skrevs inte i UNECE:s, utan i EU:s, NATO:s och OECD:s tecken. Naturgasens historia i Europa är det mest påtagliga – ja, egentliga enda – exemplet på en riktigt lyckad integration mellan de kapitalistiska västländerna och det totalitära, kommunistiska öst under efterkrigstiden. Dvs. ”lyckad” i den mån man nu går med på att ömsesidiga beroenden är någonting positivt. I dagsläget är ju som bekant EU:s beroende av rysk gas, med rötter i det kalla krigets tidsålder, inte helt oomstridd och välkomnas inte av alla.

Att dyka ner i UNECE:s arkiv är hur som helst spännande. Akterna är från 1950- och 1960-talen, men de andas kvarblivet 1920-tal, med den tidens paneuropeiska drömmar som aldrig fick slå igenom på allvar. På 1920-talet, och även en bit in på 1930-talet, talade man här gärna om ”Genéveandan” med dess optimism inför världens framtid. Nationernas palats, där jag sitter och forskar i en källare dessa dagar, har med sin tidigt funktionalistiska akitektur något bisarrt storslaget över sig där det ligger på sluttningen upp från Genèvesjön och Alperna i bakgrunden: det tycks verkligen ha byggts med en tänkt världsregerings ambition och självförtroende.

Energi och beroenden i Västberlin

Jag sitter på stadsarkivet i Berlin och går igenom akter från 1980-talet. Delningen i öst och väst sätter fortfarande sin prägel på allt. Ännu våren 1989 märks inga tecken på att någonting skulle kunna vara på väg att förändras, bara några månader innan Berlinmuren faktiskt faller.

Västberlins situation var föga avundsvärd på den tiden, där staden låg som en ö mitt i DDR. Min egen forskning handlar om energiförsörjningen, där det särskilt tydligt framgår hur det isolerade geografiska och politiska läget begränsar möjligheterna. Man vill få en anslutning till ett elnät med bredare täckning, helst en förbindelse med resten av Västtyskland, och man vill få tillgång till naturgas, som alla andra städer i såväl västra som östra Tyskland. Luften i Västberlin och miljöförhållandena i allmänhet är mycket värre än i Västtyskland som helhet, eftersom man tvingas fortsätta elda med kol. Och elavbrotten är många fler, eftersom inga andra delar av landet kan komma till undsättning om något av kraftverken i staden havererar.

Men det var inte bara energi man ville importera. I dokumenten på stadsarkivet kan man ta del av problematiken kring införseln av allt från mat och öl till sand och (makabert nog) djurdelar – och allt måste förstås transporteras över DDR:s territorium, vilket gör det komplicerat och känsligt. Det kollektiva traumat från blockaden 1949 är ännu levande, och de allierade kräver lagerhållning för fem månader framåt av alla nödvändigheter.

Men i en vidare mening är Västberlins strävan efter integration med omvärlden bara ett extremt exempel på något som alla länder upplever. Ett land som Sverige, men inte ens stora länder som USA, Kina eller Ryssland, skulle nuförtiden klara sig något vidare under någon längre period om de plötsligt gick miste om sina band till omvärlden – särskilt inte numera när vi är så rika och bekväma av oss och har så otroliga krav på vår levnadsstandard! Förhållandena i Berlin under kalla kriget är en påminnelse om en sårbarhet som alltid finns, överallt och ständigt, men som på de flesta håll bara blir tydlig i händelse av något konkret problem med leveranser. Att studera Berlins försörjningshistoria känns därför tämligen lärorikt även i ett vidare perspektiv.