Att minnas historien?

Den senaste veckan har 20-årsjubileet av Berlinmurens gett skäl att blicka tillbaka i samtidens historia. Något av det mest anmärkningsvärda i rapportering och kommentarer kring denna begivenhet är en ofta återkommande rädsla för att Berlinmurens existens ska glömmas bort! Ja, under de 20 år som gått sedan det där märkliga europeiska året 1989 har glömskan uppenbarligen smugit sig inpå på ett sätt så att man nu vill dra igång kampanjer liknande de som handlar om andra världskriget, i syfte att hålla det historiska medvetandet vid liv. Händelserna 1989 har i denna mening verkligen blivit någonting som många inte längre har några egentliga personliga minnen av, utan som har blivit just ”historia”, i den meningen att det är något som man måste läsa i böcker om för att få kunskap om.

För oss som faktiskt har starka minnen från händelserna 1989 kan det verka absurt att höra hur många yngre människor reagerar när de kommer till Berlin och får förklarat för sig att det en gång fanns en mur som gick mitt genom staden och delade den i en östtysk och västtysk del: ”Vad då mur?” säger de och tittar misstänksamt på guiden. ”Driv inte med mig, tror du jag är dum? Det är klart att det inte kan gå en mur rakt genom stan!”

Samma reaktion kan man få om man tar upp ett ämne som Tjernobyl: många unga människor, i både öst och väst, har i själva verket ingen aning om att det har inträffat en väldig kärnkraftskatastrof där och finner det absurbt att något sådant skulle kunna ha hänt. Det är förstås också denna glömska som möjliggör kärnkraftens ökande popularitet på sistone i många länder. Man har helt enkelt glömt bort vad som kan hända.

I minnet blir händelser i det förgångna alltmer abstrakta ju längre de skjuts tillbaka i det förflutna. Något av det mest eggande med att vara historiker och söka sig tillbaka i gamla dokument av olika slag är just hur det abstrakta plötsligt kan bli konkret igen. Det har i dessa sammanhang ofta slagit mig att vad som omnämns i en enda rad som ett självklart historiskt faktum i en bok eller som bakgrundsteckning till nutida utvecklingar i verkligheten är ett myller av kaotiska händelser, personliga beslut och rena tillfälligheter som ibland kan få mig att tvivla på att vissa saker överhuvudtaget har hänt, för att inte tala om hur och varför. Ändå har historieskrivningen en tendens att cementeras och stadga sig till slut.

Kanske är det också därför man lätt finner det svårt att göra sig en klar bild av ”historiska” händelser som man själv har minnen av, eftersom den cementerade bilden inte nödvändigtvis passar in med minnena. Jag gissar att man då i slutänden oftast anpassar sina egna minnen till det man läst i historieböckerna (fastän det i verkligheten förstås borde vara tvärtom). Det blir lättare att ”minnas” historien på det sättet, även om det sker på bekostnad av genuina (om än starkt motsägelsefulla och problematiska) minnen som för alltid går förlorade. För den som skriver dagbok kan jag rekommendera att testa sig själv i detta avseende: skriv först upp vad du tror att du minns av din egen upplevelse av en ”historisk” händelse, och jämför sedan med motsvarande dagboksanteckningar. Resultatet blir ofta mycket märkligt.

Energisubventionernas natur

I måndags presenterades ett delbetänkande från utredningen om en samordnad reglering på kärnteknik- och strålskyddsområdet, som bland annat föreslog ett kraftigt ökat skadeståndsansvar för kärnkraftsföretagen. Det handlar alltså om hur mycket kärnkraftens ägare ska betala i händelse av en svensk Tjernobylolycka. Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson var inte sen att samma dag ”avslöja” på DN Debatt att skadeståndsansvaret höjningen till trots inte på långa vägar motsvarar de faktiska kostnaderna för den väldiga förödelse som en olycka skulle föra med sig. Slutsatsen: att kärnkraften kommer att ”subventioneras” även i fortsättningen.

Vad det handlar om är förstås ett slags indirekta subventioner: ingen kärnkraftsoperatör kommer att få några miljoner direkt i handen för att bygga och driva nya kärnkraftverk. Och då blir det förstås genast en tolkningsfråga vad en ”subvention” egentligen är. Argumentet att kärnkraften är subventionerad är gammalt och har följt debatten åt i nära ett halvt århundrade, och kärnkraftsmotståndarna har alltid haft detta som en älskingsstrategi: att försöka tvinga kärnkraften att bära fullt finansiellt ansvar för allt som kan tänkas hända och därmed göra den olönsam, rätt och slätt.

Det intressanta och ironiska med denna strategi är att man tvingas in i ett närmast fundamentalistiskt marknadsekonomiskt tänkande. Begreppet ”subventioner” har ju som innebörd en ”störning” av de fria marknadskrafterna, dvs. politisk inblandning i det ”naturliga” ekonomiska kretsloppet med dess strävan efter en objektiv, neutral balans mellan utbud och efterfrågan. Som alla ekonomer och ekonomhistoriker vet existerar i verkligheten dock ingen sådan marknad och har aldrig gjort. Just inom energiområdet finns det inte heller fler än ett fåtal extremister som skulle vilja en helt fri marknad. I innovationsteoretiskt perspektiv kan man med historiska erfarenheter lugnt konstatera att ny bra energiteknik sällan kommer fram ”av sig själv”: den behöver subventioneras. Risken är förstås att det i efterhand kan visa sig att man subventionerat ”fel” teknik, eftersom man på förhand sällan kan veta vilken teknik som blir bäst, billigast och miljövänligast i långa loppet. Detta är i själva verket det starkaste argumentet mot varje form av subventionering. Men en sådan ”laissez-faire”-ansats ter sig helt orealistisk och det är svårt att tro att Naturskyddsföreningen heller vill göra sig till förespråkare för en sådan strategi. Problemet är bara att om man vill ha bort alla subventioner från kärnkraften av principskälet att subventioner är dåligt så får man svårt att hävda att subventioner är nödvändiga för vindkraft, solenergi osv.

I övrigt ligger det nära till hands att jämföra en eventuell kärnkraftskatastrof med den finansiella krisen. Båda är så extrema händelser, med konsekvenser för miljoner människor, att staten omöjligt kan avstå från att gå in och stödja – dvs. subventionera – återhämtningen med dess enorma kostnader. Det är inte för inte som vi förra året intuivit började tala om den ekonomiska krisen i termer av en ”finansiell härdsmälta”.

Atomdöden i Xinjiang

Xinjiangs historia är outtömlig på berättelser om brutalitet, förtryck och död. De blodiga förvecklingarna i somras, då det etniska våldet kokade över bland såväl kineser som uigurer, var bara den senaste i raden av tragedier som människorna i denna del av Asien har fått vänja sig vid att leva med (se också min SvD-artikel om det historiska förspelet till juliupploppen).

Xinjiang är ett centrum för mycket av ondskan i Kina och Centralasien, och liksom i Kazakstan är det ultimata uttrycket för detta de provsprängningar av kärnvapen som ägde rum här under kalla kriget. I Xinjiangs fall upphörde de förrän 1996. Men de djävulska följderna fortsätter att göra sig påminda och spridas vidare, på samma sätt som i Hiroshima, Tjernobyl och ett otal andra platser, i form av cancerepidemier och missbildade barn. Och till skillnad från Ryssland och Kazakstan har Kina aldrig offentliggjort uppgifter om sina provsprängningar.

Häromdagen deltog jag i ett seminarium i riksdagen på detta tema. Den uiguriske cancerläkaren Enver Tohti, numera bosatt i England och brittisk representant i uiguriska världskongressen, hade bjudits in för att ge sin bild av de kinesiska atomsprängningarna och deras effekter. Sprängningarna som började 1964 ägde rum i det öde landet mellan Lop Nur och Korla, invid den gamla Sidenvägen inte långt från den mytomspunna staden Loulan som återupptäcktes av Sven Hedin på 1930-talet.

Trakten är dock egentligen inte så öde som man brukar försöka göra gällande, menade Tohti och visade på existensen av avsevärda bosättningar med ett hundratusental invånare helt nära inpå testområdet. Men i praktiken påverkades hela Xinjang mycket påtagligt av atomsprängningarna: även i provinshuvudstaden Ürümqi några hundra kilometer bort är det lätt att spåra en tydlig höjning i cancerfrekvensen. I själva verket hyser Ürümqi Kinas i särklass största cancersjukhus, vilket kan förefalla märkligt med tanke på Xinjiangprovinsens relativt ringa befolkning jämfört med östkusten, men blir naturligt om man tar i beaktande de uppenbara konsekvenserna av provsprängningarna. Rent statistiskt kan man visa att Xinjiang har en 35% högre cancerfrekvens än i resten av Kina och att det är tydligt radioaktivt relaterade cancerformer som leukemi som helt dominerar. Och då har man ändå inte räknat in den fattiga uiguriska landsortsbefolkning som inte har någon sjukvårdsförsäkring och inte har en chans att bekosta relevant behandling – och därmed hamnar utanför statistiken.

Tohti uppskattar att uppemot 300.000 människor i Xinjiang har dött genom åren till följd av provsprängningarna och att ytterligare en miljon har påverkats. Siffrorna förefaller dock svåra att bekräfta, eftersom allt som har med detta att göra är föremål för sträng sekretess. En brittisk dokumentärfilm visar hur Tohti kommit åt hemliga dokument som visar på närmast desperata rop på hjälp från sjukhusens sida för att de ska kunna ta hand om alla nya cancerfall. Och då har ändå sjukhusens tumöravdelningar växt från femhundra bäddar 1997 till över tvåtusen ett årtionde senare.

Pekings strategi tycks vara att tysta ned det hela och under inga omständigheter låta det växa till en stor debatt. Men följden, gissar jag, blir istället ett oöverskådligt brus av rykten som skapar ny oro hos befolkningen och därmed avsevärt stärker de krafter som underminerar regionens stabilitet. Frågan är om regimen alltså underminerar sig själv.

Oljan, plasten och världshaven

Söndagens ”Dokument Utifrån” utgjordes av en välgjord påminnelse, i form av en fransk dokumentär, om ytterligare en sida av oljans förbannelse: med all önskvärd tydlighet visades på hur världshaven är fulla av plast. Eftersom platsen aldrig bryts ned, utan bara sönderdelas i allt mindre beståndsdelar, till slut med en storlek av bara tiondels millimetrar, får den en oerhörd spridning med havsströmmarna. Plastbitarna kommer därvid även in i näringskedjorna, så att sjöfåglarnas diet numera i hög grad består av plast. Det anmärkningsvärda är att det hela är totalt globaliserat: det finns ingen plats i världen där havet inte innehåller massor av plastrester. Även alla stränder i världen innehåller massor av små plastbitar som man kan hitta i sanden. Det finns inga undantag. Det finns överallt. En annan anmärkningsvärd aspekt av förloppet är hur oerhört det har accelererat under senare år och hur nytt det problemet egentligen är. Man kan intuitivt tycka att plasten som symbol hör hemma några decennier tillbaka i tiden, under den högindustriella epoken, som vi nu i västvärlden anser oss ha lagt bakom oss i stor utsträckning. Men icke. 1970- och 1980-talet var fortfarande ganska ofarliga. Även 1990-talet var ganska ofarligt. Men under 2000-talet har mängden plast som släpps ut i naturen redan hunnit fördubblas, så att det som producerats under de senaste tio åren är lika mycket som producerades under hela 1900-talet! Och det finns inga tecken på att denna utveckling kommer avstanna. Tillväxten ligger på runt tio procent per år. I kombination med den totala bristen på nedbrytbarhet är det lätt att bli dystopisk inför detta.

Dokumentären ifråga var dock lite väl mycket av ”ont mot gott”: där intervjuades å ena sidan en kallsinnig chef för en stor fransk plastproducent, och å andra sidan unga miljöaktivister som kämpar för en bättre värld. Och så de neutrala forskarna, förstås. Vad man skulle vilja ha sett mer av är hur man politiskt närmar sig detta gigantiska problem, som tornar upp sig i skuggan av klimatfrågan. Hur går diskussionerna inom EU? Som hastigast nämndes också en intressant motutveckling i form av den nya utvecklingstrenden mot biologiskt nedbrytbara plaster – vi använder dem själva numera i sommarhuset på Gotland – som tycks ha framtiden för sig, men man skulle ha velat höra mer av den entreprenöriella dynamiken på detta område, hur konkurrensen egentligen ser ut mellan oljeplasterna och de nya biologiska plasterna osv. Just Sverige vill ju gå i bräschen för att sälja in skogen som den nya oljan, med allt från bioplast till talldiesel. Detta är en ”teknologisk fix” som profileras som en ultimat lösning som ska göra det möjligt för oss att fortsätta leva som vi har gjort under den industriella epoken – och om detta kan man ha delade meningar, tycks det mig. Det ska i alla fall bli intressant att följa såväl den vidare tekniska dynamiken som den vidare miljöpolitiska utvecklingen i ämnet.

Caspar David Friedrich och 1700-talets miljökris

När jag bodde i Greifswald i slutet av 90-talet brukade jag ibland strosa ned längs floden Ryck till de trivsamt lantliga kvarteren i den gamla fiskebyn Wieck och den lummiga grönskan kring den tegelröda klosterruinen Eldena. Båda är egentligen helt oansenliga platser, men många konstälskare har skymtat dem utan att de ibland ens vet om det: detta var nämligen favorittillhåll för Caspar David Friedrich både under hans uppväxttid i Greifswald och under ett otal senare nostalgiska besök i de pommerska hemtrakterna. Även silhuetten av Greifswalds romantiskt medeltida stadskärna är numera världsberömd tack vare konstnären, och faktiskt består samma vy i stort sett fortfarande.

När Caspar David Friedrichs verk nu visas på Nationalmuseum i Stockholm har jag plötsligt fått en oväntad möjlighet att minnas min egen tid i Greifswald. Jag var egentligen där för att utforska den östtyska kärnkraftens historia, som hade sitt huvudsakliga centrum i Lubmin vid Östersjön, strax utanför staden. Jag vet inte vad Friedrich skulle ha tyckt om det stora sovjetiskt designade kärnkraftverket som uppförts där vid Östersjökusten, eller om att Tyskland och Ryssland numera vill använda Greifswald som slutpunkt för gasledningen Nord Stream, men han skulle nog ha uppskattat den påtagliga avsaknad av industriell exploatering som i övrigt karakteriserar detta nordöstliga hörn av Tyskland. Det är knappast någon slump att Friedrich fick sitt egentliga internationella genombrott så sent som 1972, genom en stor utställning i London – alltså samma år som den stora Stockholmskonferensen om miljön ägde rum och Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” publicerades. Den plötsliga resonans hans konst fick i allmänna lager hängde samman med den tidens växande miljömedvetenhet. Vi betraktar hans melankoliska, stillsamma, andligt laddade landskap med vår tids insikt om att dessa landskap egentligen inte existerar längre, hur allting redan har förstörts eller håller på att förstöras.

När hans tavlor visades för första gången för nära 200 år sedan betraktade man dem säkert med andra ögon. Och ändå finns det förmodligen större likheter med vår egen tid än vad man först är benägen att medge: ty Caspar David Friedrichs landskap var ju ingalunda representativa för hans tid. I Dresden där han bodde kunde han inte hitta dem, där pågick istället en allt intensivare exploatering av naturen. Staden var smutsig, och allt fler av de fina skogspartierna runt omkring såg han ge vika antingen i samband med att Napoleons trupper drog förbi eller att de föll offer för de växande behoven inom framväxande industrigrenar. En bit uppe i de sachsiska bergen låg gruvstaden Freiberg, vars aptit på träkol slukade all skog i dess omgivning. Nej, han var tvungen att ge sig av på vandring till Riesengebirge långt borta i Schlesien och inte minst till Östersjökusten, till Greifswald och ön Rügen, där världen ännu var lugnare, där landskapen ännu fanns kvar och där man verkligen kunde sätta sig ned på en sten vid havet och  meditera över de stora livsgåtorna medan segelfartygen stilla gled in efter en långsam färd från andra sidan Östersjön.

Caspar David Friedrich levde med andra ord – så skulle man kunna tolka hans konst – själv i en värld som från slutet av 1700-talet i mångas ögon föreföll lika hotad som vår egen på 2000-talet. Hans konst var ett sätt att fånga vad som ännu återstod av landskap som höll på att plundras och behålla något av mystiken i världen ytterligare ett litet tag innan den anstormande moderniteten tilläts bryta förtrollningen i Webers anda. I städerna och industriregionerna hade det redan blivit omöjligt att meditera och grubbla, eftersom allt redan handlade om att öka farten och leva effektivare, följa upplysningens och den kapitalistiska ekonomins credon. Ja, vi är i vår tid inte de första som har sett oss tvungna att då och då söka oss långt bort för att kunna leva, känna och tänka långsamt.

Miljöhistoria

Jag sitter och läser en otroligt givande bok om miljöproblemens historia, Nature and Power: A Global History of The Environment, som jag kan rekommendera varmt. Författaren är den tyske professorn Joachim Radkau, som förra året gick i pension från sin post på universitetet i Bielefeld men som jag ändå fick chans att lyssna på som hastigast i München i somras där han medverkade vid workshopen om ”nya teknologier” vid Deutsches Museum (jag vill minnas att jag har refererat något om det här på bloggen också).

Det kanske mest intressanta med Radkau som miljöhistoriker är att han även är teknikhistoriker; jag har tidigare slukat allt han skrivit om kärnkraftens historia! Förra året läste jag även hans bok om skogens och träets historia, som imponerade rejält på mig och inspirerade mig att skriva en SvD-artikel på trätemat. Radkaus tankegångar kring träets historia visade sig få en oväntat stor resonans bland svenska läsare, så att artikeln blev återpublicerad i ett par versioner i andra tidningar och tidskrifter! Det tycks falla sig naturligt just i svenskt perspektiv att tänka kring miljön i samma andetag som man tänker kring tekniken i historiskt perspektiv.

Och det är just det Radkau gör även i Nature and Power, som mig veterligen också är hans första bok på engelska. Det är egentligen ganska självklart: att miljöproblemens historia också är en historia om lösningarna på dessa problem, eller försök till lösningar, och dessa lösningar innefattar ju oftast en hel del teknik. Ändå tycks tekniken inte riktigt ha fått en central placering i tidigare miljöhistorisk forskning. När man kopplar ihop miljö och teknik hamnar man nästan per automatik i ett dialektiskt tänkande där ett återkommande fenomen i historien blir hur en viss epoks största miljöproblem ofta har uppstått ur lösningarna på föregående epoks motsvarande problem. I vår tid finns det ju t.ex. en allmän, spontan uppfattning att vår tids miljöutmaningar hänger samman med industrialiseringen, men om man tittar noggrannare på vad som faktiskt hände under 1800-talet så står det klart att fossila bränslen, kemiskt syntetiserat konstgödsel och annat som nu ger oss sådana trubbel uppstod som radikala lösningar på de enorma miljöproblem som Europa på 1700-talet hade att tampas med i form av utarmade jordar, hot om avskogning mm.

Men att läsa Radkau blir ännu intressantare av att han dessutom är expert på Max Weber; därmed vävs den tekniska och ekologiska utvecklingen samman med en analys av religion, byråkratisering och sociala rörelser. Miljörörelsen får här se sig uttolkad i typiskt weberska termer som ”avförtrollning” och Radkau efterlyser en miljöhistorisk analys som kan motsvara Webers tankar om den ”protestantiska etiken och kapitalismens anda”. För min del räcker Radkaus egna tolkningar och analyser redan tillräckligt långt för att världshistorien ska framstå i ett annat ljus än vad jag tidigare tänkt.

Kärnkraften avvecklas i smyg

Kärnkraftens vara eller inte vara har blivit till något av en valfråga inför det stundande valet i Tyskland. Och inget land kan mäta sig med Tyskland när det gäller att uppbåda ett grundmurat kärnkraftsmotstånd. Tyskland inledde en avveckling av all kärnkraft under Schröder-Fischers rödgröna regeringstid och kärnkraftsindustrin hoppas att en borgerlig regering en gång för alla kommer att sätta stopp för vad de anser vara en oförsvarlig energipolitik. Socialdemokraterna sitter ju fortfarande i regeringsställning och miljöminister Sigmar Gabriel är en hårdnackad kärnkraftmotståndare.

Men egentligen känns det lite förlegat med kärnkraften som en stor politisk fråga. I både Tyskland och Sverige har antikärnkraftrörelsen länge lekt med tanken på att kärnkraften i själva verket kommer att avveckla sig själv, oavsett politiska beslut i frågan. Det har att göra med de enorma investeringarna, som förutsätter en långsiktigt garanterad ekonomisk lönsamhet, alltså minst 20-30 år - något som många anser omöjligt att garantera i dagens turbulenta energivärld. Och sedan finns förstås den politiska osäkerheten: vem vet vilken inställning till kärnkraften regeringen kommer ha om ett par decennier, hur kärnkraften kommer beskattas, om någon alls vill köpa kärnkraftsel på den avreglerade marknaden?

Nu på sistone märker man av på ett mycket konkret sätt hur kärnkraften faktiskt ser ut att avveckla sig självt, och då handlar det inte om eventuella nya kärnkraftverk utan om de gamla: otaliga tekniska missöden och småolyckor i kombination med extremt hårda krav från övervakningsmyndigheter har gjort att ett stort antal kärnkraftverk tvingas stå stilla under lång tid, ibland flera år, i avvaktan på utredning och reparation. Som ett resultat kan man numera se en tydlig trend mot en allt mindre mängd kärnkraftsel som produceras varje år. I Sverige har produktionen minskat kontinuerligt de senaste fem åren från 75 TWh 2004 till 65 TWh 2006 och 61 TWh 2008, och i år kommer det att bli ännu mindre! Det anmärkningsvärda är att denna utveckling sker trots att kraftbolagen investerat stort i att uppgradera sina turbiner så att effekten ökar. Egentligen borde produktionen därför ha ökat betydligt, men istället ser man alltså en dramatisk minskning! I Tyskland är utvecklingen likartad, särskilt till följd av de åldersdigna Vattenfalldrivna kärnkraftverk som hamnat i mediernas rampljus de senaste par åren.

Det ska bli intressant att se om en borgerlig seger i det tyska valet kommer kunna leda in utvecklingen på nya banor.

Fraser Island och sandens historia

Efter avslutade kärnkraftseminarier i Brisbane har vi gett oss av på upptäcktsfärd längs den australiska östkusten. Sedan i förrgår har vi slagit läger i Rainbow Beach, en förträfflig liten semesterort som ligger inklämd vid havet mitt i den vidsträckta Great Sandy National Park och med väldiga dyner av flygsand i ett otal färger vakande i branta formationer högt över orten (därav dess namn!). Nationalparken ifråga består först och främst av den mystiska Fraser Island, ett av Australiens världsarv, som marknadsförs i turistreklamen som ”världens största sandö” – den är 123 km lång och därmed aningen mer långsträckt (och betydligt bredare) än Östersjöns motsvarighet i form av halvön Neringa (Kurische Nehrung) i forna Ostpreussen.

Att någonting är stort är väl i och för sig inget argument för att bege sig dit, men flera av de australiska universitetskollegerna som jag träffade i Brisbane framhöll den stora sandön som något värt att uppleva. Och vi kunde förstås inte låta bli att ta tillfället i akt när vi nu ändå befann oss i Rainbow Beach. Igår begav vi oss sålunda till Fraser Island för att utforska dess besynnerligheter, med kyligt klarblå insjöar uppe på höglandet, fuktiga regnskogar med en mörk avverkningshistoria och sorgsna vägar av sand som fullständigt körts sönder av de terrängfordon med vilka man tar sig runt på ön.

Att subtropisk regnskog kan få fäste i ren sand förvånade mig, och det i sin tur ledde mig att tänka vidare kring sanden som natur- och kulturfenomen. Människans förhållande till sanden är ju fullt av motsägelser: å ena sidan älskar vi sandstränder och inte minst hemlighetsfulla platser som Fraser Island, Kurische Nehrung och Gotska Sandön. Ökenkulturerna fascinerar oss, silhuetterna av karavaner på väg genom väldiga öknar blir till symbolladdade bilder, fulla av magi om än också med ett stänk av melankoli. Sandlandskapen blir till en påminnelse om att det inte alls är självklart att vi omges av växtlighet och grönska. Å andra sidan ryggar vi lätt tillbaka inför sandens väldighet, dess åtminstone skenbara avsaknad av organiskt liv och de många historierna världen över om städer, byar och mänsklig kultur överhuvudtaget som begravts av vandrande dyner, oväntade sandstormar och växande öknar. Som material, tänker jag, är det för övrigt lätt att glömma sandens värde: det är ju i sanden som glasets historia tar sin början och därmed genomskinligheten, transparensen – även spegelns och därmed självbetraktandets historia blir direkt kopplat till sanden. Liksom timglaset, med dess rinnande sand, och därmed det direkt observerbara tidsflödet. Sanden på Fraser Island var för sin del en gång åtråvärd av amerikanska rymdflygstyrelsen NASA, som på 1960-talet grävde upp och transporterade mängder av sand härifrån över Stilla havet för att utvinna titan ur den.

Det har ju blivit populärt under senare år att skriva historiskt orienterade böcker på materiella teman som luft, vatten, trä, salt osv. Jag undrar om någon har skrivit om sand också? Jag skulle gärna läsa det i så fall!

Vattenfall i Tyskland: från kärnkraft till afrikansk solenergi

Den här veckan är jag i Berlin, där man knappast kan undgå att lägga märke till Vattenfalls ständiga PR-kampanjer: den karakteristiska logon pryder gigantiska reklamskyltar och mitt emot Humboldtuniversitetet är ett helt hus täckt av Vattenfalls reklam: det svenska statsägda energiföretaget sponsrar nämligen renoveringen av det stolta byggnadsinstitut som bär den berlinske 1800-talsarkitekten Schinkels namn. Mycket av reklamen kan tolkas som att Vattenfall försöker bli mer tyska och framförallt skapa en lokal förankring. På sätt och vis har de dock lyckats alltför väl: ett decennium efter genombrottet i Tyskland genom köpet av Hamburgs energiverk har man inte längre någon fördel av sin svenska profil, som då signalerade någonting nytt och friskt i den tyska energisektorn. I stället har man liksom de övriga stora energibolagen blivit ett slagträ i den politiska debatten om energins framtid. Den senaste veckan har Vattenfall till och med hamnat mitt i det partipolitiska käbbel som bildar upptakten till höstens valrörelse: det handlar om det gamla kärnkraftverket Krümmel nära Hamburg och dess säkerhet. Socialdemokraterna gör sken av att vilja stänga det för gott efter ett missöde nyligen, men kristdemokraterna anklagar dem för att medvetet utnyttja Krümmel som ett sätt att göra kärnkraften till en valfråga på socialdemokratiska villkor.

I Berlintidningen Der Tagesspiegel ser man idag en karikatyrteckning där ett antal viktiga kostymklädda män betraktar ett prospekt som gör reklam för det stora framtidsprojektet ”Desertec”, som skall förse Europa med solenergi från Sahara. Flera av de stora tyska energibolagen, däribland E.On och RWE, deltar i detta projekt. En av männen noterar att Vattenfall däremot inte är med. Hans kollega svarar: då kanske Desertec faktiskt kan fungera! Det känns som att det förmedlar rätt väl hur man för tillfället förhåller sig till Vattenfall i Tyskland. Tidningarna har slagit upp Desertec stort efter gårdagens formella grundande av detta solkonsortium i München. Tekniken ska främst komma från företaget Schott (hemmahörande i min gamla studentstad Mainz vid Rhen) och ambitionerna är enorma: fram till 2050, när det hela ska stå klart, ska 400 miljarder Euro investeras och energiproduktionen ska då svara för runt en sjundedel av Västeuropas totala energibehov. Gigantiska överföringskablar ska konstrueras och länka samman Afrika med Europa och Mellanöstern. Man citerar redan euforiskt ur Goethes västöstliga Divan, om hur öst och väst inte längre kan skiljas åt (”Wer sich selbst und andere kennt, wird auch hier erkennen: Orient und Okzident sind nicht mehr zu trennen”).

För mig påminner Desertec dock mest om det extrema projekt som den tyske ingenjören Hermann Sörgel initierade på 1930-talet och som syftade till att knyta samman Europa med Afrika till en ny kontinent: Atlantropa. Det skulle ske genom att man dämde upp hela Gibraltar sund, sänkte Medelhavets vattennivå med ett par hundra meter och utnyttjade vattenfallet som då uppstod i Gibraltar till att producera energi som kunde komma hela Europa och hela Afrika till nytta. Ett absurt och gigantomaniskt projekt om vilket min tyske historikerkollega Alexander Gall har skrivit en tänkvärd bok. Nu är det alltså dags igen.

Kärnkraftsolyckor, etniska blodbad, östersjöisk skärgårdsidyll

Medan Xinjiang befinner sig blodigt uppror och familjerna sörjer sina döda efter veckans förfärliga blodbad fortsätter sommaren att glida förbi i Sverige - som om det inte fanns någon globalisering och vi vore åtskilda världar utan inbördes sammanhang. Som så ofta tycks tv-nyheterna övergå sömlöst i filmens konstruerade, egenhändigt skapade fantasivärld och dagstidningarna övergår lika sömlöst i vad som skulle kunna vara skönlitteratur. Vi stänger av teven och slår ihop tidningarna, kopplar bort bredbandet och ger oss stället av ut till våra sommarstugor som ligger dolda i skogen invid en stilla sjö eller på ensliga öar i Östersjöns labyrintiska skärgårdar.

Att resa ut på landet, till naturens lugnande famn, är ett fåfängt försök att fly de globala sammanhangen – även om algblomningarna i Östersjön förstås i slutänden är resultatet av läckande konstgödsel som kanske tillverkats i någon kinesisk fabrik och ett av de främsta hoten för ytterskärgården är oljetransporterna från Ryssland som ska ut på världsmarknaderna. När vi ikväll sitter på Lilla Korsholmen och äter egenhändigt infångad flundra till middag medan solen går ned över Kolmårdens svarta skog på andra sidan Bråviken, höjs också ett varnande finger ur historien i form av en smal skorsten som höjer sig över Gränsö i väster: det är Marvikens före detta kärnkraftverk, symbolen för den ”svenska linjen” i vårt lands atomhistoria. Där skulle inte bara energi produceras, utan även plutonium för svenska atombomber. Men industrin ville inte ha denna typ av kärnkraftverk och det var nog bra. Det hade av allt att döma blivit en livsfarlig anläggning om inte bygget hade stoppats 1969, när det nästan var färdigt; Marviken är det närmaste ett svenskt Tjernobylkraftverk man kommer. Anläggning finns dock fortfarande kvar, om än utan reaktor; det har status som reservkraftverk och kallas i folkmun för ”världens enda oljeeldade kärnkraftverk”!

Varje litet skrymsle i globaliseringens labyrint har sitt sätt att gå under: i Tjernobyl var det genom en kärnkraftkatastrof, i Ürümqi är det etniska blodbad som för all framtid nu förmörkar regionen. Båda var plötsliga, oväntade händelser som ingen hade kunnat förutsäga, och ingen vet vilken region som står näst på tur att drabbas av det ofattbara och oförutsägbara. Skärgårdsidyllen har en lång förhistoria, men det hade även t.ex. den estniska skärgården, vilket inte hindrade att dess kultur totalt utplånades efter Sovjets invasion 1944, då öarna totalmilitariserades. Allting är skört och kan försvinna helt plötsligt, och det enda som skyddar oss från den plågsamma insikten är vår brist på fantasi.