Vargen och världshistorien

Vargavintern är verkligen här, och vargarna själva figurerar för närvarande överallt i nyhetsrapporteringen. Häromveckan var det stor vargjakt ute i markerna i Värmland och i Norrtelje Tidning kan man dag för dag följa det vargpar som slagit sig ner i trakterna kring Riala. Och så i helgen då den vansinniga kalabaliken på Skånes djurpark, där man inte kan låta bli att bli imponerad av de vargar som lyckades bryta sig ut från sin inhägnad och börjat jaga övriga djur i parken, men där samtliga vargar i flocken då genast sköts i ren panik.

Den senare händelsen leder tanken till kinesen Jiang Rongs halvdokumentära roman ”Wolf Totem”, som utspelar sig i Inre Mongoliet. Där är det just vargens fenomenala förmåga, styrka och intelligens som står i centrum. I traditionell mongolisk kultur spelade vargen en absolut nyckelroll för hela samhällets stabilitet, vilket främst hade med miljön och ekosystemen att göra. Eftersom ekosystemet på den mongoliska grässtäppen är så extremet känsligt för varje form av störning (så som är fallet på de flesta håll i världen, Europa undantaget) var mongolerna för samhällets fortbestånd tvungna att döda ett lagom antal vargar varje år – vilket man gjorde helt utan eldvapen: vargarna dödades med hjälp av speciellt tränade jakthundar och med ett slags lassostavar. Om man dödade för få blev problemen för stora för får, kor och hästar och därmed för mongolernas egen överlevnad. Men om man dödade för många vargar växte antalet gaseller, kaniner, murmeldjur osv. alltför kraftigt och då förstördes själva grässtäppen, så att får, kor och hästar inte längre kunde beta och mongolerna själva tvingades flytta. Skräckvisionen, på den tid då Jiang Rongs roman utspelar sig, dvs. under kulturrevolutionen, var den ekologiska förödelsen i Australien. Nu har detta mardrömsscenario sedan länge blivit verklighet i Inre Mongoliet, vars grässtäpp snabbt har förvandlats till ren öken. Det beror på att miljontals hankineser har flyttat dit för att ”modernisera” regionen och tagit med sig sin extremt vargfientliga kultur: vargen har nu nästan försvunnit från Inre Mongoliet. Jag kunde själv beskåda resultatet under vårt vistelse där i somras.

Men Jiang Rong har något mer att berätta om vargen och mongolerna: hans tes är att mongolerna alltid har haft en väldig respekt för vargen och att de har lärt sig nästan allt de kan från den mongoliska vargarna: genom att leva i samklang med vargen och ständigt vistas i dess närhet har de kommit vargarnas jaktteknik och intelligenta samarbetsmetoder oerhört nära inpå. De har själva inte bara imponerats av dessa utan även låtit sig inspireras i det egna samarbetet och de egna militära metoderna: Jiang Rong menar att det i själva verket är vargen som är hemligheten bakom de berömda mongoliska stäppimperierna, med Djinghis Khan som mest kända historiska ledare. Inspirationen från vargen och den hårda tävlan med vargen ifråga om list och jaktteknik har sporrat mongolerna genom århundradena till att bli det berömda ryttarfolk de är, med riken som sträckt sig över nästan hela Eurasien. Men eftersom dessa mongoliska erövringar och imperier har varit av en oerhörd betydelse för såväl Europas som Asiens hela senare utveckling, innebär ju detta att hela världshistorien av allt att döma skulle ha sett helt annorlunda ut om det inte hade varit för de mongoliska vargarna!

I Sverige har vi inte kommit vargen lika nära inpå, och det är inte så konstigt att vargarna i Skånes djurpark lyckades lura sig ut ur sin fångenskap. I den mongoliska traditionen heter det för övrigt att ”vargar kan flyga”. I Sverige finns det heller inget direkt behov av att komma vargen nära inpå. Det finns ingenting i vårt ekosystem som hotas i någon nämnvärd grad av vargens vara eller inte vara. Vi kan utrota den utan några konsekvenser för miljön, eftersom vårt ekosystem är oändligt mycket robustare än det mongoliska. Det enda argumentet för att behålla några vargar är strävan efter biologisk mångfald. Ändå tyder den ständiga diskussionen kring vargen på att det finns något i vår nordiska kultur som är relaterat till vargen, något som gör oss om inte ekologiskt, så kulturellt beroende av den.

Den nya kärnkraften

Senaste numret av The Economist innehåller en lång och ganska pedagogisk artikel om den s.k. fjärde generationens kärnkraft, ”Generation IV”. Där skildras hur kreativiteten blomstrar bland forskare och utvecklingsingenjörer ifråga om en lång rad nya fantastiska reaktortyper som förutspås slå igenom från omkring 2030.

Vad som helt saknas i denna artikel och i journalistiken kring kärnkraften överhuvudtaget är ett historiskt perspektiv. För en historiker förefaller det närmast självklart att de nya kärnkraftsvisionerna är helt uppåt väggarna i deras avsaknad av realism. De flesta av de nya reaktortyperna som nu proklameras som revolutionerande har proklamerats som sådana ända sedan den civila kärnkraftens födelse på 1950-talet. De har bytt namn, fräschats upp en aning med hjälp av modern IT och nya avancerade material men är fortfarande lika orealistiska som de då var.

Den reaktortyp som min kollega Maja Fjaestad (se även hennes blogg) just håller på att avsluta sin teknikhistoriska doktorsavhandling om – den s.k. bridreaktorn – har i ”Generation IV” fått nytt liv och dominerar helt framtidens nya föreställningar, även om det numera är för känsligt att tala om ”bridreaktorer”; man föredrar benämningar som ”natriumkyld reaktor” eller ”gaskyld snabb reaktor”. Dessa reaktorer, som egentligen borde heta plutoniumreaktorer, eftersom de arbetar med plutonium som bränsle, har sedan åtminstone 20-30 år tillbaka ansetts både farliga och onödiga och dessutom behäftade med hela den militära spridningsproblematiken. I Europa lades den sista bridreaktorn (en fransk sådan) ner 1997 och den tyska bridreaktorn som man hoppades stort på ännu på 1980-talet håller för närvarande på att omvandlas till en nöjespark!

Generation IV International Forum, som driver på den nya utvecklingen, pekar på det stora intresset i Asien för nya reaktortyper. Men det är både ironiskt och symptomatiskt att entusiasterna, som intervjuas i The Economist, i första hand pekar på en livsfarlig gammal sovjetisk bridreaktor som fortfarande är i bruk, när de vill hänvisa till något som faktiskt händer i verkligheten. Som jag ser det finns det bara en rimlig tolkning av den nya entusiasmen: det är ett försök från forskargemenskapens sida att lura till sig några miljarder dollar från statligt håll för sin forskning – på bekostnad av annan, vettigare forskning. Politiker och andra bidragsgivare låter sig lätt luras till följd av den totala avsaknaden av historiskt perspektiv

Att minnas historien?

Den senaste veckan har 20-årsjubileet av Berlinmurens gett skäl att blicka tillbaka i samtidens historia. Något av det mest anmärkningsvärda i rapportering och kommentarer kring denna begivenhet är en ofta återkommande rädsla för att Berlinmurens existens ska glömmas bort! Ja, under de 20 år som gått sedan det där märkliga europeiska året 1989 har glömskan uppenbarligen smugit sig inpå på ett sätt så att man nu vill dra igång kampanjer liknande de som handlar om andra världskriget, i syfte att hålla det historiska medvetandet vid liv. Händelserna 1989 har i denna mening verkligen blivit någonting som många inte längre har några egentliga personliga minnen av, utan som har blivit just ”historia”, i den meningen att det är något som man måste läsa i böcker om för att få kunskap om.

För oss som faktiskt har starka minnen från händelserna 1989 kan det verka absurt att höra hur många yngre människor reagerar när de kommer till Berlin och får förklarat för sig att det en gång fanns en mur som gick mitt genom staden och delade den i en östtysk och västtysk del: ”Vad då mur?” säger de och tittar misstänksamt på guiden. ”Driv inte med mig, tror du jag är dum? Det är klart att det inte kan gå en mur rakt genom stan!”

Samma reaktion kan man få om man tar upp ett ämne som Tjernobyl: många unga människor, i både öst och väst, har i själva verket ingen aning om att det har inträffat en väldig kärnkraftskatastrof där och finner det absurbt att något sådant skulle kunna ha hänt. Det är förstås också denna glömska som möjliggör kärnkraftens ökande popularitet på sistone i många länder. Man har helt enkelt glömt bort vad som kan hända.

I minnet blir händelser i det förgångna alltmer abstrakta ju längre de skjuts tillbaka i det förflutna. Något av det mest eggande med att vara historiker och söka sig tillbaka i gamla dokument av olika slag är just hur det abstrakta plötsligt kan bli konkret igen. Det har i dessa sammanhang ofta slagit mig att vad som omnämns i en enda rad som ett självklart historiskt faktum i en bok eller som bakgrundsteckning till nutida utvecklingar i verkligheten är ett myller av kaotiska händelser, personliga beslut och rena tillfälligheter som ibland kan få mig att tvivla på att vissa saker överhuvudtaget har hänt, för att inte tala om hur och varför. Ändå har historieskrivningen en tendens att cementeras och stadga sig till slut.

Kanske är det också därför man lätt finner det svårt att göra sig en klar bild av ”historiska” händelser som man själv har minnen av, eftersom den cementerade bilden inte nödvändigtvis passar in med minnena. Jag gissar att man då i slutänden oftast anpassar sina egna minnen till det man läst i historieböckerna (fastän det i verkligheten förstås borde vara tvärtom). Det blir lättare att ”minnas” historien på det sättet, även om det sker på bekostnad av genuina (om än starkt motsägelsefulla och problematiska) minnen som för alltid går förlorade. För den som skriver dagbok kan jag rekommendera att testa sig själv i detta avseende: skriv först upp vad du tror att du minns av din egen upplevelse av en ”historisk” händelse, och jämför sedan med motsvarande dagboksanteckningar. Resultatet blir ofta mycket märkligt.

Energisubventionernas natur

I måndags presenterades ett delbetänkande från utredningen om en samordnad reglering på kärnteknik- och strålskyddsområdet, som bland annat föreslog ett kraftigt ökat skadeståndsansvar för kärnkraftsföretagen. Det handlar alltså om hur mycket kärnkraftens ägare ska betala i händelse av en svensk Tjernobylolycka. Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson var inte sen att samma dag ”avslöja” på DN Debatt att skadeståndsansvaret höjningen till trots inte på långa vägar motsvarar de faktiska kostnaderna för den väldiga förödelse som en olycka skulle föra med sig. Slutsatsen: att kärnkraften kommer att ”subventioneras” även i fortsättningen.

Vad det handlar om är förstås ett slags indirekta subventioner: ingen kärnkraftsoperatör kommer att få några miljoner direkt i handen för att bygga och driva nya kärnkraftverk. Och då blir det förstås genast en tolkningsfråga vad en ”subvention” egentligen är. Argumentet att kärnkraften är subventionerad är gammalt och har följt debatten åt i nära ett halvt århundrade, och kärnkraftsmotståndarna har alltid haft detta som en älskingsstrategi: att försöka tvinga kärnkraften att bära fullt finansiellt ansvar för allt som kan tänkas hända och därmed göra den olönsam, rätt och slätt.

Det intressanta och ironiska med denna strategi är att man tvingas in i ett närmast fundamentalistiskt marknadsekonomiskt tänkande. Begreppet ”subventioner” har ju som innebörd en ”störning” av de fria marknadskrafterna, dvs. politisk inblandning i det ”naturliga” ekonomiska kretsloppet med dess strävan efter en objektiv, neutral balans mellan utbud och efterfrågan. Som alla ekonomer och ekonomhistoriker vet existerar i verkligheten dock ingen sådan marknad och har aldrig gjort. Just inom energiområdet finns det inte heller fler än ett fåtal extremister som skulle vilja en helt fri marknad. I innovationsteoretiskt perspektiv kan man med historiska erfarenheter lugnt konstatera att ny bra energiteknik sällan kommer fram ”av sig själv”: den behöver subventioneras. Risken är förstås att det i efterhand kan visa sig att man subventionerat ”fel” teknik, eftersom man på förhand sällan kan veta vilken teknik som blir bäst, billigast och miljövänligast i långa loppet. Detta är i själva verket det starkaste argumentet mot varje form av subventionering. Men en sådan ”laissez-faire”-ansats ter sig helt orealistisk och det är svårt att tro att Naturskyddsföreningen heller vill göra sig till förespråkare för en sådan strategi. Problemet är bara att om man vill ha bort alla subventioner från kärnkraften av principskälet att subventioner är dåligt så får man svårt att hävda att subventioner är nödvändiga för vindkraft, solenergi osv.

I övrigt ligger det nära till hands att jämföra en eventuell kärnkraftskatastrof med den finansiella krisen. Båda är så extrema händelser, med konsekvenser för miljoner människor, att staten omöjligt kan avstå från att gå in och stödja – dvs. subventionera – återhämtningen med dess enorma kostnader. Det är inte för inte som vi förra året intuivit började tala om den ekonomiska krisen i termer av en ”finansiell härdsmälta”.

Atomdöden i Xinjiang

Xinjiangs historia är outtömlig på berättelser om brutalitet, förtryck och död. De blodiga förvecklingarna i somras, då det etniska våldet kokade över bland såväl kineser som uigurer, var bara den senaste i raden av tragedier som människorna i denna del av Asien har fått vänja sig vid att leva med (se också min SvD-artikel om det historiska förspelet till juliupploppen).

Xinjiang är ett centrum för mycket av ondskan i Kina och Centralasien, och liksom i Kazakstan är det ultimata uttrycket för detta de provsprängningar av kärnvapen som ägde rum här under kalla kriget. I Xinjiangs fall upphörde de förrän 1996. Men de djävulska följderna fortsätter att göra sig påminda och spridas vidare, på samma sätt som i Hiroshima, Tjernobyl och ett otal andra platser, i form av cancerepidemier och missbildade barn. Och till skillnad från Ryssland och Kazakstan har Kina aldrig offentliggjort uppgifter om sina provsprängningar.

Häromdagen deltog jag i ett seminarium i riksdagen på detta tema. Den uiguriske cancerläkaren Enver Tohti, numera bosatt i England och brittisk representant i uiguriska världskongressen, hade bjudits in för att ge sin bild av de kinesiska atomsprängningarna och deras effekter. Sprängningarna som började 1964 ägde rum i det öde landet mellan Lop Nur och Korla, invid den gamla Sidenvägen inte långt från den mytomspunna staden Loulan som återupptäcktes av Sven Hedin på 1930-talet.

Trakten är dock egentligen inte så öde som man brukar försöka göra gällande, menade Tohti och visade på existensen av avsevärda bosättningar med ett hundratusental invånare helt nära inpå testområdet. Men i praktiken påverkades hela Xinjang mycket påtagligt av atomsprängningarna: även i provinshuvudstaden Ürümqi några hundra kilometer bort är det lätt att spåra en tydlig höjning i cancerfrekvensen. I själva verket hyser Ürümqi Kinas i särklass största cancersjukhus, vilket kan förefalla märkligt med tanke på Xinjiangprovinsens relativt ringa befolkning jämfört med östkusten, men blir naturligt om man tar i beaktande de uppenbara konsekvenserna av provsprängningarna. Rent statistiskt kan man visa att Xinjiang har en 35% högre cancerfrekvens än i resten av Kina och att det är tydligt radioaktivt relaterade cancerformer som leukemi som helt dominerar. Och då har man ändå inte räknat in den fattiga uiguriska landsortsbefolkning som inte har någon sjukvårdsförsäkring och inte har en chans att bekosta relevant behandling – och därmed hamnar utanför statistiken.

Tohti uppskattar att uppemot 300.000 människor i Xinjiang har dött genom åren till följd av provsprängningarna och att ytterligare en miljon har påverkats. Siffrorna förefaller dock svåra att bekräfta, eftersom allt som har med detta att göra är föremål för sträng sekretess. En brittisk dokumentärfilm visar hur Tohti kommit åt hemliga dokument som visar på närmast desperata rop på hjälp från sjukhusens sida för att de ska kunna ta hand om alla nya cancerfall. Och då har ändå sjukhusens tumöravdelningar växt från femhundra bäddar 1997 till över tvåtusen ett årtionde senare.

Pekings strategi tycks vara att tysta ned det hela och under inga omständigheter låta det växa till en stor debatt. Men följden, gissar jag, blir istället ett oöverskådligt brus av rykten som skapar ny oro hos befolkningen och därmed avsevärt stärker de krafter som underminerar regionens stabilitet. Frågan är om regimen alltså underminerar sig själv.

Oljan, plasten och världshaven

Söndagens ”Dokument Utifrån” utgjordes av en välgjord påminnelse, i form av en fransk dokumentär, om ytterligare en sida av oljans förbannelse: med all önskvärd tydlighet visades på hur världshaven är fulla av plast. Eftersom platsen aldrig bryts ned, utan bara sönderdelas i allt mindre beståndsdelar, till slut med en storlek av bara tiondels millimetrar, får den en oerhörd spridning med havsströmmarna. Plastbitarna kommer därvid även in i näringskedjorna, så att sjöfåglarnas diet numera i hög grad består av plast. Det anmärkningsvärda är att det hela är totalt globaliserat: det finns ingen plats i världen där havet inte innehåller massor av plastrester. Även alla stränder i världen innehåller massor av små plastbitar som man kan hitta i sanden. Det finns inga undantag. Det finns överallt. En annan anmärkningsvärd aspekt av förloppet är hur oerhört det har accelererat under senare år och hur nytt det problemet egentligen är. Man kan intuitivt tycka att plasten som symbol hör hemma några decennier tillbaka i tiden, under den högindustriella epoken, som vi nu i västvärlden anser oss ha lagt bakom oss i stor utsträckning. Men icke. 1970- och 1980-talet var fortfarande ganska ofarliga. Även 1990-talet var ganska ofarligt. Men under 2000-talet har mängden plast som släpps ut i naturen redan hunnit fördubblas, så att det som producerats under de senaste tio åren är lika mycket som producerades under hela 1900-talet! Och det finns inga tecken på att denna utveckling kommer avstanna. Tillväxten ligger på runt tio procent per år. I kombination med den totala bristen på nedbrytbarhet är det lätt att bli dystopisk inför detta.

Dokumentären ifråga var dock lite väl mycket av ”ont mot gott”: där intervjuades å ena sidan en kallsinnig chef för en stor fransk plastproducent, och å andra sidan unga miljöaktivister som kämpar för en bättre värld. Och så de neutrala forskarna, förstås. Vad man skulle vilja ha sett mer av är hur man politiskt närmar sig detta gigantiska problem, som tornar upp sig i skuggan av klimatfrågan. Hur går diskussionerna inom EU? Som hastigast nämndes också en intressant motutveckling i form av den nya utvecklingstrenden mot biologiskt nedbrytbara plaster – vi använder dem själva numera i sommarhuset på Gotland – som tycks ha framtiden för sig, men man skulle ha velat höra mer av den entreprenöriella dynamiken på detta område, hur konkurrensen egentligen ser ut mellan oljeplasterna och de nya biologiska plasterna osv. Just Sverige vill ju gå i bräschen för att sälja in skogen som den nya oljan, med allt från bioplast till talldiesel. Detta är en ”teknologisk fix” som profileras som en ultimat lösning som ska göra det möjligt för oss att fortsätta leva som vi har gjort under den industriella epoken – och om detta kan man ha delade meningar, tycks det mig. Det ska i alla fall bli intressant att följa såväl den vidare tekniska dynamiken som den vidare miljöpolitiska utvecklingen i ämnet.

Caspar David Friedrich och 1700-talets miljökris

När jag bodde i Greifswald i slutet av 90-talet brukade jag ibland strosa ned längs floden Ryck till de trivsamt lantliga kvarteren i den gamla fiskebyn Wieck och den lummiga grönskan kring den tegelröda klosterruinen Eldena. Båda är egentligen helt oansenliga platser, men många konstälskare har skymtat dem utan att de ibland ens vet om det: detta var nämligen favorittillhåll för Caspar David Friedrich både under hans uppväxttid i Greifswald och under ett otal senare nostalgiska besök i de pommerska hemtrakterna. Även silhuetten av Greifswalds romantiskt medeltida stadskärna är numera världsberömd tack vare konstnären, och faktiskt består samma vy i stort sett fortfarande.

När Caspar David Friedrichs verk nu visas på Nationalmuseum i Stockholm har jag plötsligt fått en oväntad möjlighet att minnas min egen tid i Greifswald. Jag var egentligen där för att utforska den östtyska kärnkraftens historia, som hade sitt huvudsakliga centrum i Lubmin vid Östersjön, strax utanför staden. Jag vet inte vad Friedrich skulle ha tyckt om det stora sovjetiskt designade kärnkraftverket som uppförts där vid Östersjökusten, eller om att Tyskland och Ryssland numera vill använda Greifswald som slutpunkt för gasledningen Nord Stream, men han skulle nog ha uppskattat den påtagliga avsaknad av industriell exploatering som i övrigt karakteriserar detta nordöstliga hörn av Tyskland. Det är knappast någon slump att Friedrich fick sitt egentliga internationella genombrott så sent som 1972, genom en stor utställning i London – alltså samma år som den stora Stockholmskonferensen om miljön ägde rum och Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” publicerades. Den plötsliga resonans hans konst fick i allmänna lager hängde samman med den tidens växande miljömedvetenhet. Vi betraktar hans melankoliska, stillsamma, andligt laddade landskap med vår tids insikt om att dessa landskap egentligen inte existerar längre, hur allting redan har förstörts eller håller på att förstöras.

När hans tavlor visades för första gången för nära 200 år sedan betraktade man dem säkert med andra ögon. Och ändå finns det förmodligen större likheter med vår egen tid än vad man först är benägen att medge: ty Caspar David Friedrichs landskap var ju ingalunda representativa för hans tid. I Dresden där han bodde kunde han inte hitta dem, där pågick istället en allt intensivare exploatering av naturen. Staden var smutsig, och allt fler av de fina skogspartierna runt omkring såg han ge vika antingen i samband med att Napoleons trupper drog förbi eller att de föll offer för de växande behoven inom framväxande industrigrenar. En bit uppe i de sachsiska bergen låg gruvstaden Freiberg, vars aptit på träkol slukade all skog i dess omgivning. Nej, han var tvungen att ge sig av på vandring till Riesengebirge långt borta i Schlesien och inte minst till Östersjökusten, till Greifswald och ön Rügen, där världen ännu var lugnare, där landskapen ännu fanns kvar och där man verkligen kunde sätta sig ned på en sten vid havet och  meditera över de stora livsgåtorna medan segelfartygen stilla gled in efter en långsam färd från andra sidan Östersjön.

Caspar David Friedrich levde med andra ord – så skulle man kunna tolka hans konst – själv i en värld som från slutet av 1700-talet i mångas ögon föreföll lika hotad som vår egen på 2000-talet. Hans konst var ett sätt att fånga vad som ännu återstod av landskap som höll på att plundras och behålla något av mystiken i världen ytterligare ett litet tag innan den anstormande moderniteten tilläts bryta förtrollningen i Webers anda. I städerna och industriregionerna hade det redan blivit omöjligt att meditera och grubbla, eftersom allt redan handlade om att öka farten och leva effektivare, följa upplysningens och den kapitalistiska ekonomins credon. Ja, vi är i vår tid inte de första som har sett oss tvungna att då och då söka oss långt bort för att kunna leva, känna och tänka långsamt.

Miljöhistoria

Jag sitter och läser en otroligt givande bok om miljöproblemens historia, Nature and Power: A Global History of The Environment, som jag kan rekommendera varmt. Författaren är den tyske professorn Joachim Radkau, som förra året gick i pension från sin post på universitetet i Bielefeld men som jag ändå fick chans att lyssna på som hastigast i München i somras där han medverkade vid workshopen om ”nya teknologier” vid Deutsches Museum (jag vill minnas att jag har refererat något om det här på bloggen också).

Det kanske mest intressanta med Radkau som miljöhistoriker är att han även är teknikhistoriker; jag har tidigare slukat allt han skrivit om kärnkraftens historia! Förra året läste jag även hans bok om skogens och träets historia, som imponerade rejält på mig och inspirerade mig att skriva en SvD-artikel på trätemat. Radkaus tankegångar kring träets historia visade sig få en oväntat stor resonans bland svenska läsare, så att artikeln blev återpublicerad i ett par versioner i andra tidningar och tidskrifter! Det tycks falla sig naturligt just i svenskt perspektiv att tänka kring miljön i samma andetag som man tänker kring tekniken i historiskt perspektiv.

Och det är just det Radkau gör även i Nature and Power, som mig veterligen också är hans första bok på engelska. Det är egentligen ganska självklart: att miljöproblemens historia också är en historia om lösningarna på dessa problem, eller försök till lösningar, och dessa lösningar innefattar ju oftast en hel del teknik. Ändå tycks tekniken inte riktigt ha fått en central placering i tidigare miljöhistorisk forskning. När man kopplar ihop miljö och teknik hamnar man nästan per automatik i ett dialektiskt tänkande där ett återkommande fenomen i historien blir hur en viss epoks största miljöproblem ofta har uppstått ur lösningarna på föregående epoks motsvarande problem. I vår tid finns det ju t.ex. en allmän, spontan uppfattning att vår tids miljöutmaningar hänger samman med industrialiseringen, men om man tittar noggrannare på vad som faktiskt hände under 1800-talet så står det klart att fossila bränslen, kemiskt syntetiserat konstgödsel och annat som nu ger oss sådana trubbel uppstod som radikala lösningar på de enorma miljöproblem som Europa på 1700-talet hade att tampas med i form av utarmade jordar, hot om avskogning mm.

Men att läsa Radkau blir ännu intressantare av att han dessutom är expert på Max Weber; därmed vävs den tekniska och ekologiska utvecklingen samman med en analys av religion, byråkratisering och sociala rörelser. Miljörörelsen får här se sig uttolkad i typiskt weberska termer som ”avförtrollning” och Radkau efterlyser en miljöhistorisk analys som kan motsvara Webers tankar om den ”protestantiska etiken och kapitalismens anda”. För min del räcker Radkaus egna tolkningar och analyser redan tillräckligt långt för att världshistorien ska framstå i ett annat ljus än vad jag tidigare tänkt.

Kärnkraften avvecklas i smyg

Kärnkraftens vara eller inte vara har blivit till något av en valfråga inför det stundande valet i Tyskland. Och inget land kan mäta sig med Tyskland när det gäller att uppbåda ett grundmurat kärnkraftsmotstånd. Tyskland inledde en avveckling av all kärnkraft under Schröder-Fischers rödgröna regeringstid och kärnkraftsindustrin hoppas att en borgerlig regering en gång för alla kommer att sätta stopp för vad de anser vara en oförsvarlig energipolitik. Socialdemokraterna sitter ju fortfarande i regeringsställning och miljöminister Sigmar Gabriel är en hårdnackad kärnkraftmotståndare.

Men egentligen känns det lite förlegat med kärnkraften som en stor politisk fråga. I både Tyskland och Sverige har antikärnkraftrörelsen länge lekt med tanken på att kärnkraften i själva verket kommer att avveckla sig själv, oavsett politiska beslut i frågan. Det har att göra med de enorma investeringarna, som förutsätter en långsiktigt garanterad ekonomisk lönsamhet, alltså minst 20-30 år - något som många anser omöjligt att garantera i dagens turbulenta energivärld. Och sedan finns förstås den politiska osäkerheten: vem vet vilken inställning till kärnkraften regeringen kommer ha om ett par decennier, hur kärnkraften kommer beskattas, om någon alls vill köpa kärnkraftsel på den avreglerade marknaden?

Nu på sistone märker man av på ett mycket konkret sätt hur kärnkraften faktiskt ser ut att avveckla sig självt, och då handlar det inte om eventuella nya kärnkraftverk utan om de gamla: otaliga tekniska missöden och småolyckor i kombination med extremt hårda krav från övervakningsmyndigheter har gjort att ett stort antal kärnkraftverk tvingas stå stilla under lång tid, ibland flera år, i avvaktan på utredning och reparation. Som ett resultat kan man numera se en tydlig trend mot en allt mindre mängd kärnkraftsel som produceras varje år. I Sverige har produktionen minskat kontinuerligt de senaste fem åren från 75 TWh 2004 till 65 TWh 2006 och 61 TWh 2008, och i år kommer det att bli ännu mindre! Det anmärkningsvärda är att denna utveckling sker trots att kraftbolagen investerat stort i att uppgradera sina turbiner så att effekten ökar. Egentligen borde produktionen därför ha ökat betydligt, men istället ser man alltså en dramatisk minskning! I Tyskland är utvecklingen likartad, särskilt till följd av de åldersdigna Vattenfalldrivna kärnkraftverk som hamnat i mediernas rampljus de senaste par åren.

Det ska bli intressant att se om en borgerlig seger i det tyska valet kommer kunna leda in utvecklingen på nya banor.

Fraser Island och sandens historia

Efter avslutade kärnkraftseminarier i Brisbane har vi gett oss av på upptäcktsfärd längs den australiska östkusten. Sedan i förrgår har vi slagit läger i Rainbow Beach, en förträfflig liten semesterort som ligger inklämd vid havet mitt i den vidsträckta Great Sandy National Park och med väldiga dyner av flygsand i ett otal färger vakande i branta formationer högt över orten (därav dess namn!). Nationalparken ifråga består först och främst av den mystiska Fraser Island, ett av Australiens världsarv, som marknadsförs i turistreklamen som ”världens största sandö” – den är 123 km lång och därmed aningen mer långsträckt (och betydligt bredare) än Östersjöns motsvarighet i form av halvön Neringa (Kurische Nehrung) i forna Ostpreussen.

Att någonting är stort är väl i och för sig inget argument för att bege sig dit, men flera av de australiska universitetskollegerna som jag träffade i Brisbane framhöll den stora sandön som något värt att uppleva. Och vi kunde förstås inte låta bli att ta tillfället i akt när vi nu ändå befann oss i Rainbow Beach. Igår begav vi oss sålunda till Fraser Island för att utforska dess besynnerligheter, med kyligt klarblå insjöar uppe på höglandet, fuktiga regnskogar med en mörk avverkningshistoria och sorgsna vägar av sand som fullständigt körts sönder av de terrängfordon med vilka man tar sig runt på ön.

Att subtropisk regnskog kan få fäste i ren sand förvånade mig, och det i sin tur ledde mig att tänka vidare kring sanden som natur- och kulturfenomen. Människans förhållande till sanden är ju fullt av motsägelser: å ena sidan älskar vi sandstränder och inte minst hemlighetsfulla platser som Fraser Island, Kurische Nehrung och Gotska Sandön. Ökenkulturerna fascinerar oss, silhuetterna av karavaner på väg genom väldiga öknar blir till symbolladdade bilder, fulla av magi om än också med ett stänk av melankoli. Sandlandskapen blir till en påminnelse om att det inte alls är självklart att vi omges av växtlighet och grönska. Å andra sidan ryggar vi lätt tillbaka inför sandens väldighet, dess åtminstone skenbara avsaknad av organiskt liv och de många historierna världen över om städer, byar och mänsklig kultur överhuvudtaget som begravts av vandrande dyner, oväntade sandstormar och växande öknar. Som material, tänker jag, är det för övrigt lätt att glömma sandens värde: det är ju i sanden som glasets historia tar sin början och därmed genomskinligheten, transparensen – även spegelns och därmed självbetraktandets historia blir direkt kopplat till sanden. Liksom timglaset, med dess rinnande sand, och därmed det direkt observerbara tidsflödet. Sanden på Fraser Island var för sin del en gång åtråvärd av amerikanska rymdflygstyrelsen NASA, som på 1960-talet grävde upp och transporterade mängder av sand härifrån över Stilla havet för att utvinna titan ur den.

Det har ju blivit populärt under senare år att skriva historiskt orienterade böcker på materiella teman som luft, vatten, trä, salt osv. Jag undrar om någon har skrivit om sand också? Jag skulle gärna läsa det i så fall!