Att minnas historien?

Den senaste veckan har 20-årsjubileet av Berlinmurens gett skäl att blicka tillbaka i samtidens historia. Något av det mest anmärkningsvärda i rapportering och kommentarer kring denna begivenhet är en ofta återkommande rädsla för att Berlinmurens existens ska glömmas bort! Ja, under de 20 år som gått sedan det där märkliga europeiska året 1989 har glömskan uppenbarligen smugit sig inpå på ett sätt så att man nu vill dra igång kampanjer liknande de som handlar om andra världskriget, i syfte att hålla det historiska medvetandet vid liv. Händelserna 1989 har i denna mening verkligen blivit någonting som många inte längre har några egentliga personliga minnen av, utan som har blivit just ”historia”, i den meningen att det är något som man måste läsa i böcker om för att få kunskap om.

För oss som faktiskt har starka minnen från händelserna 1989 kan det verka absurt att höra hur många yngre människor reagerar när de kommer till Berlin och får förklarat för sig att det en gång fanns en mur som gick mitt genom staden och delade den i en östtysk och västtysk del: ”Vad då mur?” säger de och tittar misstänksamt på guiden. ”Driv inte med mig, tror du jag är dum? Det är klart att det inte kan gå en mur rakt genom stan!”

Samma reaktion kan man få om man tar upp ett ämne som Tjernobyl: många unga människor, i både öst och väst, har i själva verket ingen aning om att det har inträffat en väldig kärnkraftskatastrof där och finner det absurbt att något sådant skulle kunna ha hänt. Det är förstås också denna glömska som möjliggör kärnkraftens ökande popularitet på sistone i många länder. Man har helt enkelt glömt bort vad som kan hända.

I minnet blir händelser i det förgångna alltmer abstrakta ju längre de skjuts tillbaka i det förflutna. Något av det mest eggande med att vara historiker och söka sig tillbaka i gamla dokument av olika slag är just hur det abstrakta plötsligt kan bli konkret igen. Det har i dessa sammanhang ofta slagit mig att vad som omnämns i en enda rad som ett självklart historiskt faktum i en bok eller som bakgrundsteckning till nutida utvecklingar i verkligheten är ett myller av kaotiska händelser, personliga beslut och rena tillfälligheter som ibland kan få mig att tvivla på att vissa saker överhuvudtaget har hänt, för att inte tala om hur och varför. Ändå har historieskrivningen en tendens att cementeras och stadga sig till slut.

Kanske är det också därför man lätt finner det svårt att göra sig en klar bild av ”historiska” händelser som man själv har minnen av, eftersom den cementerade bilden inte nödvändigtvis passar in med minnena. Jag gissar att man då i slutänden oftast anpassar sina egna minnen till det man läst i historieböckerna (fastän det i verkligheten förstås borde vara tvärtom). Det blir lättare att ”minnas” historien på det sättet, även om det sker på bekostnad av genuina (om än starkt motsägelsefulla och problematiska) minnen som för alltid går förlorade. För den som skriver dagbok kan jag rekommendera att testa sig själv i detta avseende: skriv först upp vad du tror att du minns av din egen upplevelse av en ”historisk” händelse, och jämför sedan med motsvarande dagboksanteckningar. Resultatet blir ofta mycket märkligt.

Nordisk union

Gunnar Wetterbergs varma förespråkande för en nordisk union eller federation häromdagen var något av det roligaste jag läst på DN Debatt på sistone. Det är inte ofta man ser debattartiklar av detta slag – och i detta halvt allvarliga, halvt skämtsamma tonläge som bara kan komma från en inspirerande historiker som samtidigt är en passionerad samhällsdebattör. Den kombinationen skulle man för övrigt vilja se oftare, och likaså Wetterbergs ganska ovanliga intuition att i samhällsdebatten se humaniora, vetenskap och teknik som olika sidor av samma mynt.

Men det här med att Norden skulle må bättre av att bilda en politisk federation tror jag är helt fel tänkt. Utgångspunkten är lite väl stormaktspolitisk och andas något unket missionärt: Wetterbergs tes är att vi nordbor bör gå samman för att stärka vår ställning i världen och därmed öka våra möjligheter att få makt över de internationella organisationerna och ökat inflytande i världsekonomin, men också att sprida det nordiska budskapet, den oklanderliga nordiska livsstilen, de överlägsna nordiska värderingarna till delar av världen som inte har begripit att det är här uppe hos oss som de högre idealen finns att hämta.

De nordiska länderna hör till världens mest framgångsrika på många sätt. Men är inte anledningen till detta just att vi har varit små och flexibla och att vi inte ingått i någon större, omständligare federation? Det finns inga belägg för att små länder i längden skulle ha sämre möjligheter att klara sig i världen. Hemligheten bakom det framgångsrika Norden har, gissar jag, dessutom mycket att göra med att de nordiska länderna är olika varandra, men ändå tillräckligt lika för att vi ska kunna använda varandra som naturliga jämförelsepunkter att mäta oss mot och inspireras av. Just detta att de nordiska länderna faktiskt är helt suveräna och kan välja sina egna, ofta helt olika vägar, är en styrka. Full självständighet är en förutsättning för detta fenomen.

De historiska erfarenheterna av nordiska unioner är ju inte heller särskilt upplyftande. Undantaget är Sveriges och Finlands långa förening, som tog slut för precis 200 år sedan. Men Kalmarunionen är knappast något som väcker ljusa minnen, i alla fall inte i Sverige, och Norge är som bekant glada över att sedan ett sekel tillbaka äntligen ha fått full frihet från Köpenhamn och Stockholm. Och även om Island för tillfället upplever en nationell baksmälla efter några ohållbara år och vill in i EU är Grönland samtidigt på väg mot en friare ställning i förhållandet till Danmark.

Alltså: gärna nordiskt samarbete och ökat utbyte, men låt gränserna finnas kvar. Dessutom finns det länder på andra sidan Östersjön som ser på sig själva som en ny typ av nordbor, och det utbytet – ekonomiskt, politiskt, kulturellt – är oerhört dynamiskt. Även om det ekonomiska utbytet med Baltikum under senare år blivit lite väl chockartat.

Resenären som mentalpatient

Ett av de bästa kapitlen i idéhistorikern Karin Johannissons senaste bok ”Melankoliska rum” handlar om s.k. ”fugueurer”, människor med ett i någon mening sjukligt behov av att ständigt resa iväg eller fly bort. Kring sekelskiftet 1900 sägs detta ha varit särskilt vanligt, men det förekommer även i nutida sjukdomsklassifikationer under namnet ”dissociativ fugue” och definieras då som ”målmedvetet resande som överskrider vad som är normalt”.

Utomstående märker ingenting när de ser en fugueur, på ytan ter de sig lugna och vanliga. Kring förra sekelskiftet hände det ofta att män (nästan aldrig kvinnor) särskilt ur övre arbetarklassen och lägre medelklassen, anmäldes som saknade, för att några dagar senare påträffas på avlägsna, oftast kulturellt intressanta platser hundratals och tusentals kilometer bort. De hade då oftast tappat minnet, visste inte hur de kommit dit.

Den franske fugueuren Albert Dadas, uppmärksammad av filosofen Ian Hacking i boken ”Mad Travellers”, arbetade till vardags som montör på gasverket i Bordeaux, men kunde plötsligt en dag vara försvunnen efter att ha fotvandrat 70 mil om dagen för att efter en tid nå fram till Prag, Berlin, Konstantinopel eller Moskva! Liksom många andra personer med samma tvång att ge sig skickades han hem igen och fortsatte leva och arbeta helt normalt en tid, för att sedan återigen gripas av den ohejdbara driften att resa bort utan förvarning. Kvinnorna hade inte samma möjlighet utan flydde på annat sätt: in i en annan personlighet, de drabbades av personlighetsklyvning.

Ett modernt exempel på en fugueur är den tjugoårige ”pianomannen”, som flydde en deprimerande tillvaro på bayerskak landsbygden, gav sig av, hittades genomblöt på en engelsk strand med minnesförlust. Han kunde inte tala men däremot kunde han i timmar spela utmärkt piano. Först fyra månader senare återfick han plötsligt sitt gamla jag och bakgrunden kom fram.

Nuförtiden är fenomenet som sagt dock rätt sällsynt. Kanske för att vi alla reser, lokalt som globalt, och för att medier och teknik har försett oss med så många andra möjliga flyktvägar? Det är lättare numera att få utlopp för det där tvånget att bege sig någon annanstans. Kanske har vi därmed undvikit en fugueur-epidemi? Men 2000-talets egentlige fugueur är kanske snarare en person som tvångsmässigt flyr in i cyberrymden. Jag är rätt säker på att det går att hitta exempel på ensamma, till det yttre helt vanliga personer som plötsligt inte längre kommer till jobbet, men som senare, efter några dagar, påträffas hemma vid datorn, utan att minnas hur länge de har suttit där eller var där ute i den alternativa världen de har varit…

Caspar David Friedrich och 1700-talets miljökris

När jag bodde i Greifswald i slutet av 90-talet brukade jag ibland strosa ned längs floden Ryck till de trivsamt lantliga kvarteren i den gamla fiskebyn Wieck och den lummiga grönskan kring den tegelröda klosterruinen Eldena. Båda är egentligen helt oansenliga platser, men många konstälskare har skymtat dem utan att de ibland ens vet om det: detta var nämligen favorittillhåll för Caspar David Friedrich både under hans uppväxttid i Greifswald och under ett otal senare nostalgiska besök i de pommerska hemtrakterna. Även silhuetten av Greifswalds romantiskt medeltida stadskärna är numera världsberömd tack vare konstnären, och faktiskt består samma vy i stort sett fortfarande.

När Caspar David Friedrichs verk nu visas på Nationalmuseum i Stockholm har jag plötsligt fått en oväntad möjlighet att minnas min egen tid i Greifswald. Jag var egentligen där för att utforska den östtyska kärnkraftens historia, som hade sitt huvudsakliga centrum i Lubmin vid Östersjön, strax utanför staden. Jag vet inte vad Friedrich skulle ha tyckt om det stora sovjetiskt designade kärnkraftverket som uppförts där vid Östersjökusten, eller om att Tyskland och Ryssland numera vill använda Greifswald som slutpunkt för gasledningen Nord Stream, men han skulle nog ha uppskattat den påtagliga avsaknad av industriell exploatering som i övrigt karakteriserar detta nordöstliga hörn av Tyskland. Det är knappast någon slump att Friedrich fick sitt egentliga internationella genombrott så sent som 1972, genom en stor utställning i London – alltså samma år som den stora Stockholmskonferensen om miljön ägde rum och Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” publicerades. Den plötsliga resonans hans konst fick i allmänna lager hängde samman med den tidens växande miljömedvetenhet. Vi betraktar hans melankoliska, stillsamma, andligt laddade landskap med vår tids insikt om att dessa landskap egentligen inte existerar längre, hur allting redan har förstörts eller håller på att förstöras.

När hans tavlor visades för första gången för nära 200 år sedan betraktade man dem säkert med andra ögon. Och ändå finns det förmodligen större likheter med vår egen tid än vad man först är benägen att medge: ty Caspar David Friedrichs landskap var ju ingalunda representativa för hans tid. I Dresden där han bodde kunde han inte hitta dem, där pågick istället en allt intensivare exploatering av naturen. Staden var smutsig, och allt fler av de fina skogspartierna runt omkring såg han ge vika antingen i samband med att Napoleons trupper drog förbi eller att de föll offer för de växande behoven inom framväxande industrigrenar. En bit uppe i de sachsiska bergen låg gruvstaden Freiberg, vars aptit på träkol slukade all skog i dess omgivning. Nej, han var tvungen att ge sig av på vandring till Riesengebirge långt borta i Schlesien och inte minst till Östersjökusten, till Greifswald och ön Rügen, där världen ännu var lugnare, där landskapen ännu fanns kvar och där man verkligen kunde sätta sig ned på en sten vid havet och  meditera över de stora livsgåtorna medan segelfartygen stilla gled in efter en långsam färd från andra sidan Östersjön.

Caspar David Friedrich levde med andra ord – så skulle man kunna tolka hans konst – själv i en värld som från slutet av 1700-talet i mångas ögon föreföll lika hotad som vår egen på 2000-talet. Hans konst var ett sätt att fånga vad som ännu återstod av landskap som höll på att plundras och behålla något av mystiken i världen ytterligare ett litet tag innan den anstormande moderniteten tilläts bryta förtrollningen i Webers anda. I städerna och industriregionerna hade det redan blivit omöjligt att meditera och grubbla, eftersom allt redan handlade om att öka farten och leva effektivare, följa upplysningens och den kapitalistiska ekonomins credon. Ja, vi är i vår tid inte de första som har sett oss tvungna att då och då söka oss långt bort för att kunna leva, känna och tänka långsamt.

Ett annat Tyskland

Min vän Henrik lånade mig nyligen en åtta år gammal essäbok av kulturjournalisten Per Landin, ”Wagners mörka punkt och andra tyska fallstudier”. Av någon anledning har jag inte fått upp ögonen för den tidigare, trots att jag läst flera andra böcker av Landin, som ju även har skrivit en del om den tyska Östersjökulturen i det gamla Ostpreussen.

När jag på Gotlandsfärjan häromdagen fick ett bra tillfälle att sträckläsa ”Wagners mörka punkt” blev det en av de större läsupplevelserna på sistone. Jag vet inte vad den fick för recensioner när den kom ut 2001, men i mina ögon hör detta tveklöst till det allra bästa som har skrivits inom svensk sakprosa de senaste åren. Möjligen kan man göra en jämförelse med Peter Englunds senaste bok ”Stridens skönhet och sorg”; liksom Englund strävar Landin efter att uttyda historien utifrån enskilda människoöden och överhuvudtaget efter ett nytt och annorlunda sätt att skildra det förflutnas förvecklingar. Skillnaden är att Landin egentligen inte har några historikerambitioner, han är litteraturvetare. Och till skillnad från Englunds gestalter är Landins tyskar inte några ”helt vanliga” människor – tvärtom, boken handlar om extrema människor, vars öden har flankerat eller skuggat de mer kända personligheterna i historien på de mest otroliga sätt men samtidigt själva förblivit tämligen oomnämnda i den officiella och akademiska historieskrivningen. Landins fallstudier är inga som man kommer få läsa om i historieundervisningen, vare sig i Tyskland eller Sverige. Ändå bidrar de på ett ovanligt slagkraftigt – och dessutom otroligt litterärt sätt – till att vidga synen på Tysklands förflutna.

Några av personerna, som den brutala östtyska justitieministern Hilde Benjamin, har haft en direkt inverkan på de större historiska skeendena, medan andra, som snickaren Georg Elser, som helt på egen hand så när lyckades mörda Hitler i München 1939, skulle ha kunnat påverka världen på avgörande sätt om de haft marginalerna på sin sida. Men de flesta gestalterna är helt enkelt just märkliga, gåtfulla individer som oftast misslyckats med att nå dit de ville eller vars själva märklighet blivit för mycket för en eller annan makthavare, varvid deras banor snabbt löpt ut. Till dessa hör fjärrskådaren Hanussen från Böhmen, som mördades av nazisterna efter att han förutsagt riksdagsbranden i Berlin 1930, liksom den förtvivlade antinazistiske författaren Friedrich Reck, som levde i skuggan av den mer kände historiefilosofen Oswald Spengler, och ostpreussiska Erna Dorn, som efter att ha dolt ett oklart nazistiskt förflutet för DDR-myndigheterna slutligen dömdes till döden som ”anstiftare av det fascistiska kuppförsöket” i Berlin 1953, med vilket hon troligen aldrig hade något att skaffa. Och Wagner då? Nej, det handlar inte om den berömde kompositören. Istället handlar Landins Wagneressä om den okände folkskolläraren Ernst August Wagner som i september 1913 mördade sin egen familj och löpte amok i en schwabisk by på ett sätt som mest påminner om vår egen tids omskrivna skolmassakrar, för att sedan tillbringa resten av sitt liv på mentalsjukhus, där han som eldig pronazist dessutom författade usla historiska dramer…

Miljöhistoria

Jag sitter och läser en otroligt givande bok om miljöproblemens historia, Nature and Power: A Global History of The Environment, som jag kan rekommendera varmt. Författaren är den tyske professorn Joachim Radkau, som förra året gick i pension från sin post på universitetet i Bielefeld men som jag ändå fick chans att lyssna på som hastigast i München i somras där han medverkade vid workshopen om ”nya teknologier” vid Deutsches Museum (jag vill minnas att jag har refererat något om det här på bloggen också).

Det kanske mest intressanta med Radkau som miljöhistoriker är att han även är teknikhistoriker; jag har tidigare slukat allt han skrivit om kärnkraftens historia! Förra året läste jag även hans bok om skogens och träets historia, som imponerade rejält på mig och inspirerade mig att skriva en SvD-artikel på trätemat. Radkaus tankegångar kring träets historia visade sig få en oväntat stor resonans bland svenska läsare, så att artikeln blev återpublicerad i ett par versioner i andra tidningar och tidskrifter! Det tycks falla sig naturligt just i svenskt perspektiv att tänka kring miljön i samma andetag som man tänker kring tekniken i historiskt perspektiv.

Och det är just det Radkau gör även i Nature and Power, som mig veterligen också är hans första bok på engelska. Det är egentligen ganska självklart: att miljöproblemens historia också är en historia om lösningarna på dessa problem, eller försök till lösningar, och dessa lösningar innefattar ju oftast en hel del teknik. Ändå tycks tekniken inte riktigt ha fått en central placering i tidigare miljöhistorisk forskning. När man kopplar ihop miljö och teknik hamnar man nästan per automatik i ett dialektiskt tänkande där ett återkommande fenomen i historien blir hur en viss epoks största miljöproblem ofta har uppstått ur lösningarna på föregående epoks motsvarande problem. I vår tid finns det ju t.ex. en allmän, spontan uppfattning att vår tids miljöutmaningar hänger samman med industrialiseringen, men om man tittar noggrannare på vad som faktiskt hände under 1800-talet så står det klart att fossila bränslen, kemiskt syntetiserat konstgödsel och annat som nu ger oss sådana trubbel uppstod som radikala lösningar på de enorma miljöproblem som Europa på 1700-talet hade att tampas med i form av utarmade jordar, hot om avskogning mm.

Men att läsa Radkau blir ännu intressantare av att han dessutom är expert på Max Weber; därmed vävs den tekniska och ekologiska utvecklingen samman med en analys av religion, byråkratisering och sociala rörelser. Miljörörelsen får här se sig uttolkad i typiskt weberska termer som ”avförtrollning” och Radkau efterlyser en miljöhistorisk analys som kan motsvara Webers tankar om den ”protestantiska etiken och kapitalismens anda”. För min del räcker Radkaus egna tolkningar och analyser redan tillräckligt långt för att världshistorien ska framstå i ett annat ljus än vad jag tidigare tänkt.

Kärnkraften avvecklas i smyg

Kärnkraftens vara eller inte vara har blivit till något av en valfråga inför det stundande valet i Tyskland. Och inget land kan mäta sig med Tyskland när det gäller att uppbåda ett grundmurat kärnkraftsmotstånd. Tyskland inledde en avveckling av all kärnkraft under Schröder-Fischers rödgröna regeringstid och kärnkraftsindustrin hoppas att en borgerlig regering en gång för alla kommer att sätta stopp för vad de anser vara en oförsvarlig energipolitik. Socialdemokraterna sitter ju fortfarande i regeringsställning och miljöminister Sigmar Gabriel är en hårdnackad kärnkraftmotståndare.

Men egentligen känns det lite förlegat med kärnkraften som en stor politisk fråga. I både Tyskland och Sverige har antikärnkraftrörelsen länge lekt med tanken på att kärnkraften i själva verket kommer att avveckla sig själv, oavsett politiska beslut i frågan. Det har att göra med de enorma investeringarna, som förutsätter en långsiktigt garanterad ekonomisk lönsamhet, alltså minst 20-30 år - något som många anser omöjligt att garantera i dagens turbulenta energivärld. Och sedan finns förstås den politiska osäkerheten: vem vet vilken inställning till kärnkraften regeringen kommer ha om ett par decennier, hur kärnkraften kommer beskattas, om någon alls vill köpa kärnkraftsel på den avreglerade marknaden?

Nu på sistone märker man av på ett mycket konkret sätt hur kärnkraften faktiskt ser ut att avveckla sig självt, och då handlar det inte om eventuella nya kärnkraftverk utan om de gamla: otaliga tekniska missöden och småolyckor i kombination med extremt hårda krav från övervakningsmyndigheter har gjort att ett stort antal kärnkraftverk tvingas stå stilla under lång tid, ibland flera år, i avvaktan på utredning och reparation. Som ett resultat kan man numera se en tydlig trend mot en allt mindre mängd kärnkraftsel som produceras varje år. I Sverige har produktionen minskat kontinuerligt de senaste fem åren från 75 TWh 2004 till 65 TWh 2006 och 61 TWh 2008, och i år kommer det att bli ännu mindre! Det anmärkningsvärda är att denna utveckling sker trots att kraftbolagen investerat stort i att uppgradera sina turbiner så att effekten ökar. Egentligen borde produktionen därför ha ökat betydligt, men istället ser man alltså en dramatisk minskning! I Tyskland är utvecklingen likartad, särskilt till följd av de åldersdigna Vattenfalldrivna kärnkraftverk som hamnat i mediernas rampljus de senaste par åren.

Det ska bli intressant att se om en borgerlig seger i det tyska valet kommer kunna leda in utvecklingen på nya banor.

Det avlägsna Europa

Jag är i Brisbane i Australien för ett bokprojekt på temat Asiens kärnkraft i ett samhällsperspektiv, med ett tiotal författare inblandade. Själva boken blir nog inget vidare, som det ser ut, kapitelutkasten som vi sitter och diskuterar är riktigt usla (mitt eget hastigt ihopkrafsade bidrag, som handlar om hur Tjernobylolyckan har påverkat de asiatiska ländernas förhållande till kärnkraften som energikälla, blir nog dessvärre inte heller något vidare).

Den huvudsakliga behållningen ser istället ut att bli själva mötet. Det bjuds på många aha-upplevelser att som svensk få sitta och diskutera dessa – och många andra – ämnen med en rad forskarprofiler från Kina, Taiwan, Japan, Korea, Indien, Indonesien och Australien! Somliga av dem visar sig vara riktiga höjdare från sina respektive regeringar, andra är unga forskare helt i början av sin karriär och med påfallande idealistiska agendor. I utvecklingsländer som Indonesien men även Kina är dagens forskare ofta mycket mer samhälleligt engagerade än hos oss i väst, med en tydlig ambition att med sin forskning verkligen påverka landets utveckling. Jag föreställer mig att det är en asiatisk version av den stämning som rådde i väst på 1970-talet och som jag själv aldrig fick uppleva. Men skillnaden är att det sällan finns någon stark ideologisk dimension; hela diskussionen om samhällets framtid är istället mycket mer pragmatisk, konkret och resultatinriktad.

Vistelsen här ger också möjlighet att träffa australiska forskare, vilket annars inte brukar vara särskilt vanligt vare sig på europeiska eller amerikanska konferenser. Många australier, även i den i övrigt så internationaliserade akademiska världen, har aldrig varit i Europa och i australiskt perspektiv förefaller vår egen del av världen verkligen extremt avlägsen. Men om det gäller för forskare så gäller det förstås i än högre grad för folk i allmänhet – och då inte bara för Australien, utan även för större delen av Asien, Afrika och Latinamerika. För människor i de allra flesta länder är Europa troligen något underligt och abstrakt där det ligger hopkrympt och narcissistiskt i en nordlig avkrok på Jorden, föga centralt i de flesta människors perspektiv. Något av det mest givande på långa resor som denna är att ständigt bli påmind om att världen inte har något naturligt ”centrum”, eller snarare att alla platser är centrala, sett ur de människors perspektiv som har sin hemvist där. Ett trivialt, banalt faktum som man ändå ofta helt glömmer bort när man vistas länge på en och samma plats.

Mellan gammalt och nytt i München

Jag sitter på flygplatsen i Dubai och tänker tillbaka på de två senaste veckorna, som vi tillbringat i Tyskland. Så här på avstånd – efter en flygtur över Ungern, Rumänien och vidare ut över Svarta havet i skymningen, via oljefälten som flammar upp i mörkret över Irak och så till sist en glidflygning över Persiska viken – blir det genast naturligt att tänka i ett utifrånperspektiv på Europa, och med den trettioåttagradiga nattliga värmen här och de i europeiskt perspektiv helt absurda, sensationslystna stadsbyggnadsprojekten som pågår i Dubai blir man om inte annat påmind både om hur unikt Europa är och hur gammal och försiktig vår del av världen har blivit. Och jag skulle nog vilja hävda att det är en fördel.

Veckan som gått har jag ägnat dels åt en konferens på temat ”nya teknologier”, dels åt gamla dammiga dokument i Bayerns statliga arkiv i München. Jag slits alltså själv högst påtagligt mellan gammalt och nytt, skulle man kunna säga. München gör det också: en stolt kulturstad med lång historia som under efterkrigsdecennierna visserligen hamnade i bakvattnet men som nu i informationsåldern har förvandlats till Tysklands hetaste forskningsstad och tillväxtcentrum. Kulturlivet hänger väl inte riktigt med Berlin, men är inte långt efter. I München har för övrigt Xinjiangs uigurer sitt europeiska centrum.

På konferensen uttryckte någon en oro för att människor från nya tillväxthungrande utvecklingsländer i framtiden kommer att söka sig till Europa enbart för att beundra dess gammaldags charm och ”före detta”-romantik. För näringsliv och forskning är utmaningen att visa att Europa hänger med i Asiens vansinniga utvecklingstempo. Men när jag lyssnar på representanter från högteknologiska företag och tekniska elituniversitet tycker jag mig inte se någon större entusiasm inför det hela; hela tänkandet är defensivt, man känner sig hotad, skulle egentligen helst fortsätta leva som förr men tvingas nu motvilligt konkurrera med de nya tillväxtländerna för att inte gå under och förlora allt som redan åstadkommits under tidigare epoker. Detta och ingenting annat är världskapitalismens egentliga förbannelse: att om vi inte fortsätter att utveckla nya produkter och effektivare processer som kan krängas på världsmarknaderna så förlorar vi inte bara möjligheten till ett bättre liv och ett bättre samhälle, utan vi kommer dessutom gå miste om det som vi redan har, eftersom en massbankrutt i företagsvärlden skulle skapa massarbetslöshet och fattigdom på ett sätt som vi omöjligt skulle kunna hämta oss från. Och självförsörjning eller kommunism eller något annat absurt är inte heller att tänka på. Vi lever i en faustisk tidsålder: vi kan inte stanna upp och be det ljuva ögonblicket förbli, utan vi måste fortsätta att utvecklas och förnyas vare sig vi vill eller inte, vare sig det förefaller meningslöst eller ej för den enskilda människan.

Konferensen, som anordnades gemensamt av det teknik- och vetenskapshistoriskt inriktade Deutsches Museum och den futuristiskt präglade, helt nyinrättade Tyska Akademin för Teknikvetenskaper (acatech), var något nytt för mig: såväl historiker som toppingenjörer och naturvetare hade bjudits in för att tala om sin syn på nya teknologier. Mitt eget bidrag handlade om kärnkraftens ”förflutna framtid” och hur 1950-talets storslagna framtidsvisioner anpassat sig till verkligheten och därvid tagit nya former. Mot detta ställdes bland annat en rad föredrag om nanoteknikens utveckling och jag fick klart för mig att det är till denna teknik som Europas tekniska och naturvetenskapsliga visionärer nu sätter allt hopp när det gäller att även i framtiden hävda Europas förmåga att vara med och skapa det nya och därmed även behålla och möjligtvis även utveckla vårt välstånd. Men ingenjörernas utvecklingsoptimism konfronterades på ett intressant sätt med mina teknikhistoriska kollegors betydligt mer skeptiska och reflexiva förhållningssätt när det gäller nanoteknik och områden som ”syntetisk biologi”. Efter konferensen kände jag mig knappare klarare över vad som egentligen väntar i framtiden; osäkerheten är enorm och ingen vet var detta kommer att sluta. Men att få vara med om att se framtiden ta form på detta osäkra sätt har onekligen sin charm…

Vattenfall i Tyskland: från kärnkraft till afrikansk solenergi

Den här veckan är jag i Berlin, där man knappast kan undgå att lägga märke till Vattenfalls ständiga PR-kampanjer: den karakteristiska logon pryder gigantiska reklamskyltar och mitt emot Humboldtuniversitetet är ett helt hus täckt av Vattenfalls reklam: det svenska statsägda energiföretaget sponsrar nämligen renoveringen av det stolta byggnadsinstitut som bär den berlinske 1800-talsarkitekten Schinkels namn. Mycket av reklamen kan tolkas som att Vattenfall försöker bli mer tyska och framförallt skapa en lokal förankring. På sätt och vis har de dock lyckats alltför väl: ett decennium efter genombrottet i Tyskland genom köpet av Hamburgs energiverk har man inte längre någon fördel av sin svenska profil, som då signalerade någonting nytt och friskt i den tyska energisektorn. I stället har man liksom de övriga stora energibolagen blivit ett slagträ i den politiska debatten om energins framtid. Den senaste veckan har Vattenfall till och med hamnat mitt i det partipolitiska käbbel som bildar upptakten till höstens valrörelse: det handlar om det gamla kärnkraftverket Krümmel nära Hamburg och dess säkerhet. Socialdemokraterna gör sken av att vilja stänga det för gott efter ett missöde nyligen, men kristdemokraterna anklagar dem för att medvetet utnyttja Krümmel som ett sätt att göra kärnkraften till en valfråga på socialdemokratiska villkor.

I Berlintidningen Der Tagesspiegel ser man idag en karikatyrteckning där ett antal viktiga kostymklädda män betraktar ett prospekt som gör reklam för det stora framtidsprojektet ”Desertec”, som skall förse Europa med solenergi från Sahara. Flera av de stora tyska energibolagen, däribland E.On och RWE, deltar i detta projekt. En av männen noterar att Vattenfall däremot inte är med. Hans kollega svarar: då kanske Desertec faktiskt kan fungera! Det känns som att det förmedlar rätt väl hur man för tillfället förhåller sig till Vattenfall i Tyskland. Tidningarna har slagit upp Desertec stort efter gårdagens formella grundande av detta solkonsortium i München. Tekniken ska främst komma från företaget Schott (hemmahörande i min gamla studentstad Mainz vid Rhen) och ambitionerna är enorma: fram till 2050, när det hela ska stå klart, ska 400 miljarder Euro investeras och energiproduktionen ska då svara för runt en sjundedel av Västeuropas totala energibehov. Gigantiska överföringskablar ska konstrueras och länka samman Afrika med Europa och Mellanöstern. Man citerar redan euforiskt ur Goethes västöstliga Divan, om hur öst och väst inte längre kan skiljas åt (”Wer sich selbst und andere kennt, wird auch hier erkennen: Orient und Okzident sind nicht mehr zu trennen”).

För mig påminner Desertec dock mest om det extrema projekt som den tyske ingenjören Hermann Sörgel initierade på 1930-talet och som syftade till att knyta samman Europa med Afrika till en ny kontinent: Atlantropa. Det skulle ske genom att man dämde upp hela Gibraltar sund, sänkte Medelhavets vattennivå med ett par hundra meter och utnyttjade vattenfallet som då uppstod i Gibraltar till att producera energi som kunde komma hela Europa och hela Afrika till nytta. Ett absurt och gigantomaniskt projekt om vilket min tyske historikerkollega Alexander Gall har skrivit en tänkvärd bok. Nu är det alltså dags igen.