Kvällsnyheter från Ürümqi

Långsamt ger vintern vika i Xinjiang, och kanske behöver man inte elda så värst många veckor till i kolugnarna. Och när den svarta snön har smält bort kan det nog bli en riktigt fin sommar.

Sex veckor har vi tillbringat här nu, och om man lägger ihop de senaste fyra årens vistelser har det blivit närmare ett halvår totalt. Men mellan de tre första vistelserna här och nu nuvarande ligger de blodiga upploppen i juli 2009. Man måste vara en extrem optimist för att inte undgå slutsatsen att händelserna i Ürümqi den sommaren har gjort det omöjligt för denna del av Kina att sträva som förr mot vad som dessförinnan tycktes kunna bli en gyllene framtid. Alla de förhoppningarna har nu gått i kras, och aldrig kommer Xinjiang att bli sig likt igen.

En tydlig följd av tragedin den sommaren (då enligt officiella siffror 197 personer dödades och 1700 skadades) är att relationerna mellan hankineser och uigurer (och övriga folkslag) har ödelagts. Allt vad integration mellan de etniska grupperna har helt kommit av sig, åtminstone här i Ürümqi. Kineserna, i synnerhet, är livrädda för att ha något som helst att göra med uigurerna: man har slutat handla hos dem, slutat äta på deras restauranger osv., och de som bodde i uiguriskt dominerade områden har flyttat till ”säkrare” (dvs. mer kinesiska) stadsdelar. Och myndigheterna uppmuntrar denna tilltagande apartheid, genom att t.ex. förbjuda kinesiska hyresvärdar att hyra ut rum och lägenheter till personer av uigurisk nationalitet (kazaker, tadjiker och andra minoriteter är dock välkomna!). Följden blir att uigurerna känner sig ännu mer diskrimerade än tidigare, ännu mer utsatta för såväl Pekings som den hankinesiska etniska gruppens förtryck.

Ingen vet vad det långsiktigt kommer leda till. Peking har reagerat med att byta ut den regionala ledningen, öka antalet militärer och poliser, tillåta och uppmuntra dessa att genast skjuta skarpt vid minsta tillstymmelse till nya upprorsförsök – men framförallt med att pumpa in många extra miljarder i subventioner till denna utsatta, känsliga och territoriellt viktiga provins i nordväst. Ekonomin är lösningen, tycks devisen lyda. Bara folk har pengar och känner att deras liv blir bättre, om än så långsamt, så kommer man kunna förhindra nya uppror. Ty det var ju ingen slump att händelserna 2009 utspelade sig mot fonden av den världsekonomiska krisen.

Man har också satt igång en ny kampanj för att locka mängder av nya ”kolonister” österifrån till Xinjiang. Men det behövs starka incitament, den saken är klar. Trenden är snarare efter upploppen att folk bara vill flytta bort härifrån, snarast möjligt. Ingen som har sett sina hemtama gator nedmetade i blod har förstås någon större lust att stanna kvar. Resebyråerna i Ürümqi har hittat en ny lönsam nisch i form av charterflyg till östkusten för såväl kineser som uigurer som vill flytta härifrån – i resan ingår inte bara hotell och logi, utan även turer till mäklare och möjliga bostadsområden, skolor och arbetsplatser.

Det är kväll i Ürümqi, och ingen vet om det verkligen kommer en ny dag. Och trots en turbulent historia (se min artikel i Svenska Dagbladet med anledning av upploppen) är intrycket att framtiden i Xinjiang aldrig tidigare har tett sig så osäker som nu.

Nordliga utvecklingsländer

Sedan en månad tillbaka är vi åter i Xinjiang, det kommunistiska Kinas omstridda gränsland i nordväst. Det är långt från Peking, Shanghai och de dynamiska regionerna på östkusten: fyra timmar med flyg från huvudstaden, och ännu längre i kulturell mening. Men denna gång noterar jag inte främst den annorlunda kulturen och spänningarna mellan olika folkslag, utan slås framförallt av hur fattigt och eländigt livet är här. Särskilt nu på vintern blir det tydligt med koldammet som genast lägger sig på nysnön, spottloskorna som fryser fast på trottoarerna, den outhärdliga smutsen som letar sig in överallt, den allmänna råheten, de hopplöst begränsade chanserna för de unga. Och så en mäktig, korrumperad diktatur som styr och ställer.

I den västerländska debatten om utvecklingen i världen brukar man slarvigt tala om gapet mellan nord och syd, men ”syd” är en nonchalant beteckning på det vi menar med fattiga utvecklingsländer. Det är lätt att glömma att det även finns nordliga utvecklingsländer som Kina. Just Xinjiang är nog, jämte Mongoliet, Nordkorea och Kinas nordost, det fattigaste och eländigaste man hittar i norr. Här finns inga sambarytmer, djungeläventyr eller tropisk romantik av det slag som många i väst naivt och förtröstansfullt tänker på som ett till synes behagligt komplement till fattigdomen i Sydamerika, Afrika, Sydostasien eller Stillahavsvärlden.

Här i Xinjiang finns visserligen Sidenvägens ruinstäder, märkliga moskéer och gammaldags bazarer, men framförallt finns här den tjugogradiga kylan, de kolindränkta snödrivorna (som när de väl börjar smälta kommer göra våren till en bokstavligen svart årstid) och de tusentals snöskottarna som rycker ut i avsaknad av plogbilar, så att fallfärdiga gamla bussar ska kunna fortsätta rulla. Med min förkärlek för Ryssland och Östeuropa känner jag mig nästan som hemma, men förfärligt är det, det kommer man inte ifrån.

Politisk dans om Sidenvägen

Igår kväll var vi bjudna av våra kinesiska vänner på den i dagstidningarna stort annonserade kinesiska nyårsgalan på Konserthuset: Dansen om Sidenvägen, framförd av Gansu Sång- och Dansteater. Det hela lovade gott för alla som intresserar sig för kinesisk kultur. Enligt förhandsreklamen anses denna föreställning, som har framförts regelbundet på olika håll ända sedan 1979, vara en ”milstolpe i Kinas danshistoria” eller rentav ”Kinas motsvarighet till Svanjön”.

Jag vet inte mycket om dansföreställningar, men dessa omdömen var nog ändå överdrivna. Visst var det trevligt att titta på, men det är svårt att tänka sig att detta skulle vara det bästa Kina har att erbjuda. Något som tyder på det är om inte annat det faktum att Dansen om Sidenvägen ingalunda är kommseriellt gångbar, utan är helt beroende av statliga sponsorer som helt enkelt har bestämt att denna föreställning ska prioriteras framför andra.

Nu är det ju inget ont i att staten bidrar till kulturlivet. Tvärtom, det bidraget skulle gärna få vara betydligt större, även i Sverige. Men i det kinesiska kulturlivet innebär statlig sponsring att artisterna i fråga också får ett politiskt uppdrag som de inte kan avsäga sig: de representerar inte sig själv som konstnärliga utövare, utan företräder på scenen i första hand den kinesiska staten och dess totalitära styre.

Detta kom till övertydligt uttryck på Konserthuset igår. Det dröjde närmare halvtimmen innan själva föreställningen kunde komma igång, eftersom ett antal kostymklädda representanter från kinesiska organisationer och myndigheter – inklusive Kinas Sverigeambassadör i egen hög person - äntrade scenen en efter en för att hålla högtidliga och politiskt symbolmättade tal. Den intet ont anande svenska publiken, som kommit för att åtnjuta dansföreställningen, blev vare sig de ville eller inte indragna i ett ceremoniellt högtidlighållande av bl.a. det 60-åriga beståendet av Sveriges och Folkrepubliken Kinas diplomatiska förbindelser. Flera talare prisade Sverige som det första västlandet som erkänt Folkrepubliken 1950. Att kultur verkligen är politik har sällan varit lika glasklart.

Vargen och världshistorien

Vargavintern är verkligen här, och vargarna själva figurerar för närvarande överallt i nyhetsrapporteringen. Häromveckan var det stor vargjakt ute i markerna i Värmland och i Norrtelje Tidning kan man dag för dag följa det vargpar som slagit sig ner i trakterna kring Riala. Och så i helgen då den vansinniga kalabaliken på Skånes djurpark, där man inte kan låta bli att bli imponerad av de vargar som lyckades bryta sig ut från sin inhägnad och börjat jaga övriga djur i parken, men där samtliga vargar i flocken då genast sköts i ren panik.

Den senare händelsen leder tanken till kinesen Jiang Rongs halvdokumentära roman ”Wolf Totem”, som utspelar sig i Inre Mongoliet. Där är det just vargens fenomenala förmåga, styrka och intelligens som står i centrum. I traditionell mongolisk kultur spelade vargen en absolut nyckelroll för hela samhällets stabilitet, vilket främst hade med miljön och ekosystemen att göra. Eftersom ekosystemet på den mongoliska grässtäppen är så extremet känsligt för varje form av störning (så som är fallet på de flesta håll i världen, Europa undantaget) var mongolerna för samhällets fortbestånd tvungna att döda ett lagom antal vargar varje år – vilket man gjorde helt utan eldvapen: vargarna dödades med hjälp av speciellt tränade jakthundar och med ett slags lassostavar. Om man dödade för få blev problemen för stora för får, kor och hästar och därmed för mongolernas egen överlevnad. Men om man dödade för många vargar växte antalet gaseller, kaniner, murmeldjur osv. alltför kraftigt och då förstördes själva grässtäppen, så att får, kor och hästar inte längre kunde beta och mongolerna själva tvingades flytta. Skräckvisionen, på den tid då Jiang Rongs roman utspelar sig, dvs. under kulturrevolutionen, var den ekologiska förödelsen i Australien. Nu har detta mardrömsscenario sedan länge blivit verklighet i Inre Mongoliet, vars grässtäpp snabbt har förvandlats till ren öken. Det beror på att miljontals hankineser har flyttat dit för att ”modernisera” regionen och tagit med sig sin extremt vargfientliga kultur: vargen har nu nästan försvunnit från Inre Mongoliet. Jag kunde själv beskåda resultatet under vårt vistelse där i somras.

Men Jiang Rong har något mer att berätta om vargen och mongolerna: hans tes är att mongolerna alltid har haft en väldig respekt för vargen och att de har lärt sig nästan allt de kan från den mongoliska vargarna: genom att leva i samklang med vargen och ständigt vistas i dess närhet har de kommit vargarnas jaktteknik och intelligenta samarbetsmetoder oerhört nära inpå. De har själva inte bara imponerats av dessa utan även låtit sig inspireras i det egna samarbetet och de egna militära metoderna: Jiang Rong menar att det i själva verket är vargen som är hemligheten bakom de berömda mongoliska stäppimperierna, med Djinghis Khan som mest kända historiska ledare. Inspirationen från vargen och den hårda tävlan med vargen ifråga om list och jaktteknik har sporrat mongolerna genom århundradena till att bli det berömda ryttarfolk de är, med riken som sträckt sig över nästan hela Eurasien. Men eftersom dessa mongoliska erövringar och imperier har varit av en oerhörd betydelse för såväl Europas som Asiens hela senare utveckling, innebär ju detta att hela världshistorien av allt att döma skulle ha sett helt annorlunda ut om det inte hade varit för de mongoliska vargarna!

I Sverige har vi inte kommit vargen lika nära inpå, och det är inte så konstigt att vargarna i Skånes djurpark lyckades lura sig ut ur sin fångenskap. I den mongoliska traditionen heter det för övrigt att ”vargar kan flyga”. I Sverige finns det heller inget direkt behov av att komma vargen nära inpå. Det finns ingenting i vårt ekosystem som hotas i någon nämnvärd grad av vargens vara eller inte vara. Vi kan utrota den utan några konsekvenser för miljön, eftersom vårt ekosystem är oändligt mycket robustare än det mongoliska. Det enda argumentet för att behålla några vargar är strävan efter biologisk mångfald. Ändå tyder den ständiga diskussionen kring vargen på att det finns något i vår nordiska kultur som är relaterat till vargen, något som gör oss om inte ekologiskt, så kulturellt beroende av den.

Den koppärriga köttingens bönost

På Sveavägen finns en utmärkt Kinarestaurang där vi brukar gå och äta ibland. Maten är förträfflig, köket är utan tvekan ett av de bästa kinesiska i Stockholm. Men som icke kinesisktalande riskerar man gå miste om något av det allra bästa på menyn, nämligen en kryddstark rätt som kallas ”Mapu tofu”. Anledningen är att det i den svenska versionen av menyn inte står någonting om ”tofu”, utan där har den utsökta tofurätten ifråga istället döpts till ”Den koppärriga köttingens bönost”. Det låter ju helt fruktansvärt och det vattnas knappast i munnen.

Det sorgliga med denna lilla ”detalj” är att det säger en hel del om hur otroligt isolerade invandrargrupperna i ett land ofta är från majoritetsgruppen – och vice versa. Det är ingenting konstigt att inte kunna ett språk perfekt, men menyn är ju helt central för en restaurangs affärsverksamhet, och man kan tycka att restaurangen alltså borde ha lagt ner en del möda på att ta fram en attraktiv och tydlig meny. Det hade varit lätt att be någon med svenska som modersmål att ägna några minuter åt att läsa igenom menyn och peka på fel och märkliga konstigheter – men icke. Jag misstänker att detta inte beror på lathet utan på att det inte finns någon med svenska som modersmål som står restaurangägaren tillräckligt nära för att man skall våga be om hjälp. Och så har man nöjt sig med denna minst sagt halvdana svenska meny. Eller finns det någon annan förklaring?

Man ser fenomenet överallt i Sverige och i ännu högre grad runt om i världen. Hur många svenskar har inte skrattat rått under utlandsresor till avlägsna länder där skyltar av olika slag har översatts till en välmenande men helt obegriplig engelska? I Dagens Nyheter brukar avdelningen ”Namn och Nytt” göra sig lustig över detta. Mer förvånande är att detta även gäller officiella webbsidor hos regeringar och myndigheter i ett otal länder, med engelskspråkiga versioner som är mer eller mindre omöjliga att förstå sig på (igår var jag inne på Tjeckiska Nationalarkivets hemsida).

Min tes är alltså att fenomenet ifråga beror på att det helt enkelt inte finns någon i textförfattarnas egen närhet som man kan fråga och be om hjälp – utan att behöva lägga ner tiotusentals kronor i arvoden till professionella översättarfirmor. Kulturerna står helt isolerade från varandra, som det verkar.

Atomdöden i Xinjiang

Xinjiangs historia är outtömlig på berättelser om brutalitet, förtryck och död. De blodiga förvecklingarna i somras, då det etniska våldet kokade över bland såväl kineser som uigurer, var bara den senaste i raden av tragedier som människorna i denna del av Asien har fått vänja sig vid att leva med (se också min SvD-artikel om det historiska förspelet till juliupploppen).

Xinjiang är ett centrum för mycket av ondskan i Kina och Centralasien, och liksom i Kazakstan är det ultimata uttrycket för detta de provsprängningar av kärnvapen som ägde rum här under kalla kriget. I Xinjiangs fall upphörde de förrän 1996. Men de djävulska följderna fortsätter att göra sig påminda och spridas vidare, på samma sätt som i Hiroshima, Tjernobyl och ett otal andra platser, i form av cancerepidemier och missbildade barn. Och till skillnad från Ryssland och Kazakstan har Kina aldrig offentliggjort uppgifter om sina provsprängningar.

Häromdagen deltog jag i ett seminarium i riksdagen på detta tema. Den uiguriske cancerläkaren Enver Tohti, numera bosatt i England och brittisk representant i uiguriska världskongressen, hade bjudits in för att ge sin bild av de kinesiska atomsprängningarna och deras effekter. Sprängningarna som började 1964 ägde rum i det öde landet mellan Lop Nur och Korla, invid den gamla Sidenvägen inte långt från den mytomspunna staden Loulan som återupptäcktes av Sven Hedin på 1930-talet.

Trakten är dock egentligen inte så öde som man brukar försöka göra gällande, menade Tohti och visade på existensen av avsevärda bosättningar med ett hundratusental invånare helt nära inpå testområdet. Men i praktiken påverkades hela Xinjang mycket påtagligt av atomsprängningarna: även i provinshuvudstaden Ürümqi några hundra kilometer bort är det lätt att spåra en tydlig höjning i cancerfrekvensen. I själva verket hyser Ürümqi Kinas i särklass största cancersjukhus, vilket kan förefalla märkligt med tanke på Xinjiangprovinsens relativt ringa befolkning jämfört med östkusten, men blir naturligt om man tar i beaktande de uppenbara konsekvenserna av provsprängningarna. Rent statistiskt kan man visa att Xinjiang har en 35% högre cancerfrekvens än i resten av Kina och att det är tydligt radioaktivt relaterade cancerformer som leukemi som helt dominerar. Och då har man ändå inte räknat in den fattiga uiguriska landsortsbefolkning som inte har någon sjukvårdsförsäkring och inte har en chans att bekosta relevant behandling – och därmed hamnar utanför statistiken.

Tohti uppskattar att uppemot 300.000 människor i Xinjiang har dött genom åren till följd av provsprängningarna och att ytterligare en miljon har påverkats. Siffrorna förefaller dock svåra att bekräfta, eftersom allt som har med detta att göra är föremål för sträng sekretess. En brittisk dokumentärfilm visar hur Tohti kommit åt hemliga dokument som visar på närmast desperata rop på hjälp från sjukhusens sida för att de ska kunna ta hand om alla nya cancerfall. Och då har ändå sjukhusens tumöravdelningar växt från femhundra bäddar 1997 till över tvåtusen ett årtionde senare.

Pekings strategi tycks vara att tysta ned det hela och under inga omständigheter låta det växa till en stor debatt. Men följden, gissar jag, blir istället ett oöverskådligt brus av rykten som skapar ny oro hos befolkningen och därmed avsevärt stärker de krafter som underminerar regionens stabilitet. Frågan är om regimen alltså underminerar sig själv.

Äkta kinesiskt

Det är ju mycket diskussion numera om upphovsrätt i olika sammanhang. Jag kan inte påstå att jag är särskilt insatt i debatten, vare sig vad gäller fildelning, Google Books, patentering av gener eller skydd för mer vardagliga uppfinningar. Men jag har insett så mycket att Kina spelar en ledande roll i världen på nästan alla områden vad gäller storskaligt fusk på detta område. Förutom att allt som går att sälja blir föremål för piratkopiering märker man av hur kinesiska företag låter sig ”inspireras” av varandra och av utländska förebilder på otroligt fräcka sätt. 

Här är en märklig bild från vår senaste vistelse i Kina. Jag trodde första att jag såg fel, att skylten gått sönder och tappat en del av M:et eller att butiken ifråga helt enkelt gjort ett misstag. Men nej! Denna butik har ingenting alls att göra med ett visst annat svenskt modeföretag, utan är helt självständigt och har sina egna kollektioner där samma logo pryder kläderna. Fusk? Tja, något känns i alla fall fel…

På filminspelning i Inre Mongoliet

Jag är på svensk mark igen efter ett par veckor i Inre Mongoliet. Min kära hustru har ägnat det senaste halvåret åt att skriva manus till en film som utspelar sig i denna kinesiska provins, och vi reste dit för att ta del av själva inspelningen. Filmen har den något kryptiska titeln ”37” och handlar om mötet mellan det urbana Asiens hypermoderna kultur och den traditionella, lantliga mongoliska kulturen där särskilt musiken ger livskraft: En nyskild karriärskvinna från Hongkong reser tillsammans med sin dotter (spelad av Lin Miaoke, den tioåriga flicka som blev världsberömd över en natt efter att ha mimat ”Ode to the Motherland” vid OS-invigningen i Peking förra året) till denna nordliga, mystiska del av Folkrepubliken och mötet med en mongolisk barnkör förändrar för alltid deras liv.

Även själva inspelningsprocessen tycktes utlova något av ett motsvarande kulturellt möte: Filmteamet kom i huvudsak från Hongkong (även om de lyckats rekrytera ett par av det egentliga Kinas främsta skådespelare!) och de tillbringade närmare två månader på plats i provinsen. Men detta verklighetens kulturella möte låg ljusår från filmens och något verkligt försök att faktiskt komma den mongoliska kulturen närmare inpå gjordes överhuvdtaget inte. Teamet bodde på ett modernt hotell i den hektiskt kinesiska regionhuvudstaden Hailar. Även de mest simpla turistresor till Inre Mongoliet brukar inkludera övernattning i traditionella mongoliska jurtor och middagar på nyslaktade får, men för filmteamet från Hongkong tycktes ingenting av det mongoliska livet i grunden erbjuda något av intresse – förutom själva landskapet, som man villigt använde men då bara som en kuliss och bakgrund, medan kamerorna i huvudsak zoomade in de alltid helt perfekt sminkade huvud- och birollsinnehavarna. De scener som utspelade sig i och kring en jurta spelade man in inte i genuina mongoliska miljöer utan bokade istället in sig på ett stort turistkomplex där allting var petigt rent och iordningställt och där mongolerna själva lyste med sin frånvaro – den främsta mongoliska rollen i filmen spelades istället av en känd kinesisk skådespelerska! Vid avresan lämnade man efter sig ett berg av skräp.

Mao var djupt besviken över att se sitt eget manus användas på ett sätt som hon absolut inte tänkt sig. Vi lämnade det hela med en sorgsen känsla av hur oförenliga Hongkongs/Kinas urbana och lantliga livsvärldar tycks vara, och att det inte tycks finnas någon verklig vilja att förstå varandra. Återstår att hoppas att just denna inspelning var ett undantag. Intresset för Inre Mongoliet tycks annars vara på uppgång i det kinesiska kulturlivet: förra året kom den utmärkta filmen ”Tuyas bröllop” som utspelar sig i samma provins, och dessförinnan hade pseudonymen Jiang Rong gjort stor succé med boken ”Wolf Totem” som handlar om mongolernas relation till vargen och hur kineserna genom sin inflyttning påverkar den ekologiska balansen. Denna bok är nu också på väg att bli film, på initiativ av franske regissören Jean-Jacques Annaud (som gjorde ”Sju år i Tibet”).

Det avlägsna Europa

Jag är i Brisbane i Australien för ett bokprojekt på temat Asiens kärnkraft i ett samhällsperspektiv, med ett tiotal författare inblandade. Själva boken blir nog inget vidare, som det ser ut, kapitelutkasten som vi sitter och diskuterar är riktigt usla (mitt eget hastigt ihopkrafsade bidrag, som handlar om hur Tjernobylolyckan har påverkat de asiatiska ländernas förhållande till kärnkraften som energikälla, blir nog dessvärre inte heller något vidare).

Den huvudsakliga behållningen ser istället ut att bli själva mötet. Det bjuds på många aha-upplevelser att som svensk få sitta och diskutera dessa – och många andra – ämnen med en rad forskarprofiler från Kina, Taiwan, Japan, Korea, Indien, Indonesien och Australien! Somliga av dem visar sig vara riktiga höjdare från sina respektive regeringar, andra är unga forskare helt i början av sin karriär och med påfallande idealistiska agendor. I utvecklingsländer som Indonesien men även Kina är dagens forskare ofta mycket mer samhälleligt engagerade än hos oss i väst, med en tydlig ambition att med sin forskning verkligen påverka landets utveckling. Jag föreställer mig att det är en asiatisk version av den stämning som rådde i väst på 1970-talet och som jag själv aldrig fick uppleva. Men skillnaden är att det sällan finns någon stark ideologisk dimension; hela diskussionen om samhällets framtid är istället mycket mer pragmatisk, konkret och resultatinriktad.

Vistelsen här ger också möjlighet att träffa australiska forskare, vilket annars inte brukar vara särskilt vanligt vare sig på europeiska eller amerikanska konferenser. Många australier, även i den i övrigt så internationaliserade akademiska världen, har aldrig varit i Europa och i australiskt perspektiv förefaller vår egen del av världen verkligen extremt avlägsen. Men om det gäller för forskare så gäller det förstås i än högre grad för folk i allmänhet – och då inte bara för Australien, utan även för större delen av Asien, Afrika och Latinamerika. För människor i de allra flesta länder är Europa troligen något underligt och abstrakt där det ligger hopkrympt och narcissistiskt i en nordlig avkrok på Jorden, föga centralt i de flesta människors perspektiv. Något av det mest givande på långa resor som denna är att ständigt bli påmind om att världen inte har något naturligt ”centrum”, eller snarare att alla platser är centrala, sett ur de människors perspektiv som har sin hemvist där. Ett trivialt, banalt faktum som man ändå ofta helt glömmer bort när man vistas länge på en och samma plats.

Kärnkraftsolyckor, etniska blodbad, östersjöisk skärgårdsidyll

Medan Xinjiang befinner sig blodigt uppror och familjerna sörjer sina döda efter veckans förfärliga blodbad fortsätter sommaren att glida förbi i Sverige - som om det inte fanns någon globalisering och vi vore åtskilda världar utan inbördes sammanhang. Som så ofta tycks tv-nyheterna övergå sömlöst i filmens konstruerade, egenhändigt skapade fantasivärld och dagstidningarna övergår lika sömlöst i vad som skulle kunna vara skönlitteratur. Vi stänger av teven och slår ihop tidningarna, kopplar bort bredbandet och ger oss stället av ut till våra sommarstugor som ligger dolda i skogen invid en stilla sjö eller på ensliga öar i Östersjöns labyrintiska skärgårdar.

Att resa ut på landet, till naturens lugnande famn, är ett fåfängt försök att fly de globala sammanhangen – även om algblomningarna i Östersjön förstås i slutänden är resultatet av läckande konstgödsel som kanske tillverkats i någon kinesisk fabrik och ett av de främsta hoten för ytterskärgården är oljetransporterna från Ryssland som ska ut på världsmarknaderna. När vi ikväll sitter på Lilla Korsholmen och äter egenhändigt infångad flundra till middag medan solen går ned över Kolmårdens svarta skog på andra sidan Bråviken, höjs också ett varnande finger ur historien i form av en smal skorsten som höjer sig över Gränsö i väster: det är Marvikens före detta kärnkraftverk, symbolen för den ”svenska linjen” i vårt lands atomhistoria. Där skulle inte bara energi produceras, utan även plutonium för svenska atombomber. Men industrin ville inte ha denna typ av kärnkraftverk och det var nog bra. Det hade av allt att döma blivit en livsfarlig anläggning om inte bygget hade stoppats 1969, när det nästan var färdigt; Marviken är det närmaste ett svenskt Tjernobylkraftverk man kommer. Anläggning finns dock fortfarande kvar, om än utan reaktor; det har status som reservkraftverk och kallas i folkmun för ”världens enda oljeeldade kärnkraftverk”!

Varje litet skrymsle i globaliseringens labyrint har sitt sätt att gå under: i Tjernobyl var det genom en kärnkraftkatastrof, i Ürümqi är det etniska blodbad som för all framtid nu förmörkar regionen. Båda var plötsliga, oväntade händelser som ingen hade kunnat förutsäga, och ingen vet vilken region som står näst på tur att drabbas av det ofattbara och oförutsägbara. Skärgårdsidyllen har en lång förhistoria, men det hade även t.ex. den estniska skärgården, vilket inte hindrade att dess kultur totalt utplånades efter Sovjets invasion 1944, då öarna totalmilitariserades. Allting är skört och kan försvinna helt plötsligt, och det enda som skyddar oss från den plågsamma insikten är vår brist på fantasi.