Atomdöden i Xinjiang

Xinjiangs historia är outtömlig på berättelser om brutalitet, förtryck och död. De blodiga förvecklingarna i somras, då det etniska våldet kokade över bland såväl kineser som uigurer, var bara den senaste i raden av tragedier som människorna i denna del av Asien har fått vänja sig vid att leva med (se också min SvD-artikel om det historiska förspelet till juliupploppen).

Xinjiang är ett centrum för mycket av ondskan i Kina och Centralasien, och liksom i Kazakstan är det ultimata uttrycket för detta de provsprängningar av kärnvapen som ägde rum här under kalla kriget. I Xinjiangs fall upphörde de förrän 1996. Men de djävulska följderna fortsätter att göra sig påminda och spridas vidare, på samma sätt som i Hiroshima, Tjernobyl och ett otal andra platser, i form av cancerepidemier och missbildade barn. Och till skillnad från Ryssland och Kazakstan har Kina aldrig offentliggjort uppgifter om sina provsprängningar.

Häromdagen deltog jag i ett seminarium i riksdagen på detta tema. Den uiguriske cancerläkaren Enver Tohti, numera bosatt i England och brittisk representant i uiguriska världskongressen, hade bjudits in för att ge sin bild av de kinesiska atomsprängningarna och deras effekter. Sprängningarna som började 1964 ägde rum i det öde landet mellan Lop Nur och Korla, invid den gamla Sidenvägen inte långt från den mytomspunna staden Loulan som återupptäcktes av Sven Hedin på 1930-talet.

Trakten är dock egentligen inte så öde som man brukar försöka göra gällande, menade Tohti och visade på existensen av avsevärda bosättningar med ett hundratusental invånare helt nära inpå testområdet. Men i praktiken påverkades hela Xinjang mycket påtagligt av atomsprängningarna: även i provinshuvudstaden Ürümqi några hundra kilometer bort är det lätt att spåra en tydlig höjning i cancerfrekvensen. I själva verket hyser Ürümqi Kinas i särklass största cancersjukhus, vilket kan förefalla märkligt med tanke på Xinjiangprovinsens relativt ringa befolkning jämfört med östkusten, men blir naturligt om man tar i beaktande de uppenbara konsekvenserna av provsprängningarna. Rent statistiskt kan man visa att Xinjiang har en 35% högre cancerfrekvens än i resten av Kina och att det är tydligt radioaktivt relaterade cancerformer som leukemi som helt dominerar. Och då har man ändå inte räknat in den fattiga uiguriska landsortsbefolkning som inte har någon sjukvårdsförsäkring och inte har en chans att bekosta relevant behandling – och därmed hamnar utanför statistiken.

Tohti uppskattar att uppemot 300.000 människor i Xinjiang har dött genom åren till följd av provsprängningarna och att ytterligare en miljon har påverkats. Siffrorna förefaller dock svåra att bekräfta, eftersom allt som har med detta att göra är föremål för sträng sekretess. En brittisk dokumentärfilm visar hur Tohti kommit åt hemliga dokument som visar på närmast desperata rop på hjälp från sjukhusens sida för att de ska kunna ta hand om alla nya cancerfall. Och då har ändå sjukhusens tumöravdelningar växt från femhundra bäddar 1997 till över tvåtusen ett årtionde senare.

Pekings strategi tycks vara att tysta ned det hela och under inga omständigheter låta det växa till en stor debatt. Men följden, gissar jag, blir istället ett oöverskådligt brus av rykten som skapar ny oro hos befolkningen och därmed avsevärt stärker de krafter som underminerar regionens stabilitet. Frågan är om regimen alltså underminerar sig själv.

Äkta kinesiskt

Det är ju mycket diskussion numera om upphovsrätt i olika sammanhang. Jag kan inte påstå att jag är särskilt insatt i debatten, vare sig vad gäller fildelning, Google Books, patentering av gener eller skydd för mer vardagliga uppfinningar. Men jag har insett så mycket att Kina spelar en ledande roll i världen på nästan alla områden vad gäller storskaligt fusk på detta område. Förutom att allt som går att sälja blir föremål för piratkopiering märker man av hur kinesiska företag låter sig ”inspireras” av varandra och av utländska förebilder på otroligt fräcka sätt. 

Här är en märklig bild från vår senaste vistelse i Kina. Jag trodde första att jag såg fel, att skylten gått sönder och tappat en del av M:et eller att butiken ifråga helt enkelt gjort ett misstag. Men nej! Denna butik har ingenting alls att göra med ett visst annat svenskt modeföretag, utan är helt självständigt och har sina egna kollektioner där samma logo pryder kläderna. Fusk? Tja, något känns i alla fall fel…

På filminspelning i Inre Mongoliet

Jag är på svensk mark igen efter ett par veckor i Inre Mongoliet. Min kära hustru har ägnat det senaste halvåret åt att skriva manus till en film som utspelar sig i denna kinesiska provins, och vi reste dit för att ta del av själva inspelningen. Filmen har den något kryptiska titeln ”37” och handlar om mötet mellan det urbana Asiens hypermoderna kultur och den traditionella, lantliga mongoliska kulturen där särskilt musiken ger livskraft: En nyskild karriärskvinna från Hongkong reser tillsammans med sin dotter (spelad av Lin Miaoke, den tioåriga flicka som blev världsberömd över en natt efter att ha mimat ”Ode to the Motherland” vid OS-invigningen i Peking förra året) till denna nordliga, mystiska del av Folkrepubliken och mötet med en mongolisk barnkör förändrar för alltid deras liv.

Även själva inspelningsprocessen tycktes utlova något av ett motsvarande kulturellt möte: Filmteamet kom i huvudsak från Hongkong (även om de lyckats rekrytera ett par av det egentliga Kinas främsta skådespelare!) och de tillbringade närmare två månader på plats i provinsen. Men detta verklighetens kulturella möte låg ljusår från filmens och något verkligt försök att faktiskt komma den mongoliska kulturen närmare inpå gjordes överhuvdtaget inte. Teamet bodde på ett modernt hotell i den hektiskt kinesiska regionhuvudstaden Hailar. Även de mest simpla turistresor till Inre Mongoliet brukar inkludera övernattning i traditionella mongoliska jurtor och middagar på nyslaktade får, men för filmteamet från Hongkong tycktes ingenting av det mongoliska livet i grunden erbjuda något av intresse – förutom själva landskapet, som man villigt använde men då bara som en kuliss och bakgrund, medan kamerorna i huvudsak zoomade in de alltid helt perfekt sminkade huvud- och birollsinnehavarna. De scener som utspelade sig i och kring en jurta spelade man in inte i genuina mongoliska miljöer utan bokade istället in sig på ett stort turistkomplex där allting var petigt rent och iordningställt och där mongolerna själva lyste med sin frånvaro – den främsta mongoliska rollen i filmen spelades istället av en känd kinesisk skådespelerska! Vid avresan lämnade man efter sig ett berg av skräp.

Mao var djupt besviken över att se sitt eget manus användas på ett sätt som hon absolut inte tänkt sig. Vi lämnade det hela med en sorgsen känsla av hur oförenliga Hongkongs/Kinas urbana och lantliga livsvärldar tycks vara, och att det inte tycks finnas någon verklig vilja att förstå varandra. Återstår att hoppas att just denna inspelning var ett undantag. Intresset för Inre Mongoliet tycks annars vara på uppgång i det kinesiska kulturlivet: förra året kom den utmärkta filmen ”Tuyas bröllop” som utspelar sig i samma provins, och dessförinnan hade pseudonymen Jiang Rong gjort stor succé med boken ”Wolf Totem” som handlar om mongolernas relation till vargen och hur kineserna genom sin inflyttning påverkar den ekologiska balansen. Denna bok är nu också på väg att bli film, på initiativ av franske regissören Jean-Jacques Annaud (som gjorde ”Sju år i Tibet”).

Det avlägsna Europa

Jag är i Brisbane i Australien för ett bokprojekt på temat Asiens kärnkraft i ett samhällsperspektiv, med ett tiotal författare inblandade. Själva boken blir nog inget vidare, som det ser ut, kapitelutkasten som vi sitter och diskuterar är riktigt usla (mitt eget hastigt ihopkrafsade bidrag, som handlar om hur Tjernobylolyckan har påverkat de asiatiska ländernas förhållande till kärnkraften som energikälla, blir nog dessvärre inte heller något vidare).

Den huvudsakliga behållningen ser istället ut att bli själva mötet. Det bjuds på många aha-upplevelser att som svensk få sitta och diskutera dessa – och många andra – ämnen med en rad forskarprofiler från Kina, Taiwan, Japan, Korea, Indien, Indonesien och Australien! Somliga av dem visar sig vara riktiga höjdare från sina respektive regeringar, andra är unga forskare helt i början av sin karriär och med påfallande idealistiska agendor. I utvecklingsländer som Indonesien men även Kina är dagens forskare ofta mycket mer samhälleligt engagerade än hos oss i väst, med en tydlig ambition att med sin forskning verkligen påverka landets utveckling. Jag föreställer mig att det är en asiatisk version av den stämning som rådde i väst på 1970-talet och som jag själv aldrig fick uppleva. Men skillnaden är att det sällan finns någon stark ideologisk dimension; hela diskussionen om samhällets framtid är istället mycket mer pragmatisk, konkret och resultatinriktad.

Vistelsen här ger också möjlighet att träffa australiska forskare, vilket annars inte brukar vara särskilt vanligt vare sig på europeiska eller amerikanska konferenser. Många australier, även i den i övrigt så internationaliserade akademiska världen, har aldrig varit i Europa och i australiskt perspektiv förefaller vår egen del av världen verkligen extremt avlägsen. Men om det gäller för forskare så gäller det förstås i än högre grad för folk i allmänhet – och då inte bara för Australien, utan även för större delen av Asien, Afrika och Latinamerika. För människor i de allra flesta länder är Europa troligen något underligt och abstrakt där det ligger hopkrympt och narcissistiskt i en nordlig avkrok på Jorden, föga centralt i de flesta människors perspektiv. Något av det mest givande på långa resor som denna är att ständigt bli påmind om att världen inte har något naturligt ”centrum”, eller snarare att alla platser är centrala, sett ur de människors perspektiv som har sin hemvist där. Ett trivialt, banalt faktum som man ändå ofta helt glömmer bort när man vistas länge på en och samma plats.

Kärnkraftsolyckor, etniska blodbad, östersjöisk skärgårdsidyll

Medan Xinjiang befinner sig blodigt uppror och familjerna sörjer sina döda efter veckans förfärliga blodbad fortsätter sommaren att glida förbi i Sverige - som om det inte fanns någon globalisering och vi vore åtskilda världar utan inbördes sammanhang. Som så ofta tycks tv-nyheterna övergå sömlöst i filmens konstruerade, egenhändigt skapade fantasivärld och dagstidningarna övergår lika sömlöst i vad som skulle kunna vara skönlitteratur. Vi stänger av teven och slår ihop tidningarna, kopplar bort bredbandet och ger oss stället av ut till våra sommarstugor som ligger dolda i skogen invid en stilla sjö eller på ensliga öar i Östersjöns labyrintiska skärgårdar.

Att resa ut på landet, till naturens lugnande famn, är ett fåfängt försök att fly de globala sammanhangen – även om algblomningarna i Östersjön förstås i slutänden är resultatet av läckande konstgödsel som kanske tillverkats i någon kinesisk fabrik och ett av de främsta hoten för ytterskärgården är oljetransporterna från Ryssland som ska ut på världsmarknaderna. När vi ikväll sitter på Lilla Korsholmen och äter egenhändigt infångad flundra till middag medan solen går ned över Kolmårdens svarta skog på andra sidan Bråviken, höjs också ett varnande finger ur historien i form av en smal skorsten som höjer sig över Gränsö i väster: det är Marvikens före detta kärnkraftverk, symbolen för den ”svenska linjen” i vårt lands atomhistoria. Där skulle inte bara energi produceras, utan även plutonium för svenska atombomber. Men industrin ville inte ha denna typ av kärnkraftverk och det var nog bra. Det hade av allt att döma blivit en livsfarlig anläggning om inte bygget hade stoppats 1969, när det nästan var färdigt; Marviken är det närmaste ett svenskt Tjernobylkraftverk man kommer. Anläggning finns dock fortfarande kvar, om än utan reaktor; det har status som reservkraftverk och kallas i folkmun för ”världens enda oljeeldade kärnkraftverk”!

Varje litet skrymsle i globaliseringens labyrint har sitt sätt att gå under: i Tjernobyl var det genom en kärnkraftkatastrof, i Ürümqi är det etniska blodbad som för all framtid nu förmörkar regionen. Båda var plötsliga, oväntade händelser som ingen hade kunnat förutsäga, och ingen vet vilken region som står näst på tur att drabbas av det ofattbara och oförutsägbara. Skärgårdsidyllen har en lång förhistoria, men det hade även t.ex. den estniska skärgården, vilket inte hindrade att dess kultur totalt utplånades efter Sovjets invasion 1944, då öarna totalmilitariserades. Allting är skört och kan försvinna helt plötsligt, och det enda som skyddar oss från den plågsamma insikten är vår brist på fantasi.

Ürümqi: människorna ligger döda i sitt eget blod

Det är fortfarande svårt att få någon rimlig uppfattning om hur omfattande blodbadet i Xinjiang egentligen har varit – hittills. Är de 156 döda som officiella kinesiska siffror anger rimliga – eller rör det sig om 600-800 döda, som uiguriska organisationer nu hävdar? En känsla för vad som har hänt får man av en koreansk YouTube-video, http://www.casttv.com/popout/23jsjn. Den är plågsamt lång och man blir illamående när fotografen sent på natten åker omkring och filmar alla döda kroppar som ligger i krampaktiga positioner utefter ett otal gator i Ürümqi. Och uppenbarligen är det inte bara offren för en kamp mellan hårdingar; här ser man bland annat många kvinnor som har dödats.  De ligger överallt, dessa lik, i blodpölarna i staden.

Ändå får man intrycket att det började ganska fredligt i söndags. Ett något oorganiserat protesttåg går genom staden, med kanske några hundra personer, senare mer. Inget våld, man hör bara slagorden ljuda, människor uttrycka sin missnöjdhet genom att tillsammans ropa ut vad de tycker. Trafiken rullar ännu till synes nästan opåverkat genom staden, ingen kan ännu föreställa sig vad som ska hända.

Men bara en stund senare har allting förändrats: ett oorganiserat, decentraliserat våld har tagit över, människor som följer sin ingivelse och sitt ursinne att vilja slå och förstöra. Man slår på människor, ibland med bara knytnävar, ibland med primitiva vapen och knivar, man klättar upp på bussar och bilar och välter dem – även polisbilar. När en grupp väl samlats vid en buss för att välta den springer andra dit för att hjälpa till. Blod börjar flyta, asfalten färgas röd. Vanliga människor som är ute på stan tittar på sig själva och finner sig plötsligt helt nerblodade och skadade av de ursinniga gängen. De kan inte tro att det är sant, deras ansikten utstrålar ett djupt trauma men man har ännu inte förstått. Det gick så snabbt. Två blodiga kvinnor omfamnar varandra, glada över att ha kommit undan lindrigt. Ett par medelålders män sitter med såriga ansikten på trottoaren och torkar blodet ur pannan, som om det var någon slags sport eller ett traditionellt byslagsmål!

Man hör ljudet av skott och det stiger svart brandrök överallt. Många affärer har förstörts, men vissa fortsätter att hålla kommersen uppe mitt i kaoset. Uppochnervända bilar brinner, på gatorna ligger krossat glas i blodpölarna. Polisen skjuter tårgas och man försöker släcka bränder. En sommarklädd kvinna, med vita byxor och blommig tröja, ligger död i sitt eget blod, armarna i en underlig krampaktig position. På en annan plats ligger en död yngre man med bar överkropp, intill honom två stora gatstenar som blivit blodiga när de träffat honom och utplånat hans liv.

Men det är på natten det blir som mest overkligt: de döda kropparna ligger ännu kvar överallt utefter gatorna, och inga levande människor syns till, allt är öde. En kvinna ligger död tvärsöver trottoarkanten intill en offentlig toalett. En man har dödats när han cyklade och hans extremt blodiga lik trasslar in sig i cykelns ram; intill ligger återigen ett par stora gatstenar som uppenbarligen träffat honom dödligt av en ursinning mördare. Gatan kantas av träd och jag tycker det liknar vår egen gata i Ürümqi, där Maos föräldrar och syster bor. Utanför ett hus ligger fyra döda kroppar intill varandra, och frånvaron av blodspår runt omkring får betraktaren att förmoda att de dödats allihopa tillsammans. Brandbilar kör genom natten, men mycket sakta, eftersom det ligger lik överallt på gatorna. Och det är brändernas flammor som lyser upp denna allra mörkaste av nätter i Ürümqi.

Skräckens Ürümqi

Idag lyckades vi för första gången sedan blodbadet i söndags få kontakt med släkt och vänner i Ürümqi. De blev förvånade att vi lyckats ta oss igenom informations- och kommunikationsmurarna som gjort Xinjiang till en hastigt stängd och isolerad provins: vare sig mobiltelefoner eller Internet fungerar. 

De är helskinnade, men skräckslagna av vad som har hänt och fortsätter hända. Det råder i stort sett utegångsförbud och befolkningen har fått tre dagars extrainsatt semester. Att gå ut är knappast att tänka på, oavsett om det är tillåtet eller ej. Polis och militär har rensat upp och skapat ordning i stadens centrum, men istället sprider sig oroligheterna till förorterna och förmodligen även till ett otal mindre städer och orter i Xinjiang. I söndags hade någon hört polis skjuta mot demonstranter, idag är många mindre grupper av såväl kinesiska som uiguriska ungdomsgäng ute på gatorna, beväpnade med knivar, och sprider panik överallt där polis och militär inte är på plats. Man frågar sig: vem vill egentligen ha denna utveckling?

Jag tänker tillbaka på vår sex veckors vistelse i Ürümqi kring det nyliga kinesiska nyåret i januari-februari. Det förefaller smått overkligt att staden har gått samma öde till mötes som Lhasa gjorde förra året. Lugnet i Xinjiang och den ”fredliga samexistensen” då föreföll mig som en bekräftelse på att de incidenter som inträffat under det olympiska året 2008 bara var ett verk av mycket små grupper som aldrig skulle kunna göra anspråk på att representera en större uigurisk majoritet (se mitt blogginlägg från 25 februari!). De senaste dagarnas blodiga händelser får mig att tänka om: jag måste ha varit naiv. För nu handlar det om tusentals personer som är inblandade. Jag har alltid tänkt på de förvisso svåra relationerna i Xinjiang som oerhört mycket lugnare och väsensskilda från utvecklingen i grannländer som Pakistan, Afghanistan, Uzbekistan och Iran. Jag vet inte om den bilden håller längre. Och kan det förresten vara så att uigurerna har låtit sig inspireras av de pågående folkliga protesterna i Iran, i sin känsla av maktlöshet gentemot Peking och det hankinesiska styret i Xinjiang?

Lang Lang och Schubert

Konserthuset i Stockholm var fyllt till bristningsgränsen när den kinesiske pianisten Lang Lang höll enmansshow igår kväll. Intressant hur kändisfaktorn gör sig gällande även inom den klassiska musiken – för hur ofta brukar inte Konserthuset gapa halvtomt under sina konserter, hur bra musiken än är, när det inte finns några stora artistnamn att skylta med?

En stor del av publiken utgjordes av Stockholms växande kinesiska majoritet, som känner sig stolta över att ”deras” världsstjärna drar uppmärksamheten till sig. Den klassiska musiken är ett underbart kulturområde vad gäller att bättra på de kinesisk-västliga relationerna: till skillnad från konst, film och litteratur är det här nästan omöjligt att hitta några ideologiska ämnen att bråka om!

Lang Lang har något i sitt pianospel som verkligen drar åhörarna rakt in i musiken; han är ingen diva, utan ger på kinesiskt sätt ett oerhört ödmjukt och rentav blygt intryck, hur mycket han än breder ut sig i sitt passionerade spel; man får intrycket att han inte alls har något intresse av att imponera eller briljera, utan att han bara vill dela med sig och suga med sig publiken in i en fantastisk inre musikvärld.

Störst intryck ger hans tolkning av Franz Schuberts stora A-dur-sonat, skriven hösten 1828 när Schubert, bara 31 år gammal, redan är dödssjuk i syfilis och bara har några veckor kvar att leva. Han har då sökt sig bort från Wien ut på landet i Österrike, i ett Europa som just står på tröskeln till att bli någonting helt annat. Musikhistoriker brukar här resonera om sambandet mellan Schuberts sjukdom och den närmast ofattbara kreativitet han förmår uppbåda där ute i tystnaden, på behagligt avstånd från den skränande imperiehuvudstaden. Men som historiker med såväl kultur som ekonomi och teknik för ögonen brukar jag snarast tänka på Schuberts musik som något av en sista hälsning från en lugn, gammaldags värld där det ännu inte finns några järnvägar och skräckinjagande ånglok som tuffar fram över kontinenten, ännu ingen telegraf som kan leda till omedelbara mediehysterier över en hel kontinent och ännu nästan inga fossila bränslen som kan få städerna att fyllas av koldunst.

I A-dur-sonaten ingår också det där scherzot som tillsammans med sångcykeln ”Winterreise” bildar fonden för filmatiseringen av Elfriede Jelineks ”Pianisten”. Schuberts musik flödar fram ömsom stormigt och desperat, ömsom totalt uppgivet och med slocknad livsglädje; döden är redan på väg.

Jag kan inte låta bli att undra hur man skulle ha uppfattat Schuberts musik om man kunnat höra den i Kina i början av 1800-talet? Dvs. i en tid då landet där långt borta i öster på väg att falla sönder som centraliserat imperium; levnadsstandarden sjunker och västmakterna suktar efter kinesiska marknader på ett sätt som snart kommer leda till en förödmjukande invasion av de främsta kuststäderna. Hade även kineserna månne kunnat se sig själva i denna märkliga musik?

Nordkorea och kärnvapnens framtid

Nordkorea har åter genomfört ett kärnvapenprov och under ett par dagar kommer detta nu ha ett avsevärt nyhetsvärde – innan man tröttnar på det hela och det lilla fattiga landet i Östasiens centrum åter glöms bort och därmed även hotet om en tänkbar militär konflikt där stater faktiskt kan gripa till kärnvapen. 

Kärnvapnens historia, som samhällsfenomen betraktat, är märklig och motsägelsefull och jag kan inte låta bli att åter tänka på det när jag läser om Nordkorea. Under det kalla kriget tog Sverige liksom de flesta andra västländer hotet om ett förestående kärnvapenkrig mellan öst och väst på stort allvar – inte bara i tanken, utan även i konkreta, materiella förberedelser i form av atombombssäkra byggnader, komplexa skyddsrumsanläggningar osv. Men sedan Sovjets fall har detta hot och dessa fysiska anläggningar alltmer fått en snarast museal aura och den som besöker ett skyddsrum idag grips nog främst av den historiskt ladddade stämningen och kanske erfar man något av nostalgi från det kalla krigets tid. På många sätt upplever vi det numera som om kärnvapnens era i grunden redan upplevt sin höjdpunkt och att vi nu bara bevittnar lite nordkoreanskt och iranskt vågskvalp efter en storm som egentligen ebbat ut för länge sedan.  

I verkligheten är det mycket möjligt att det förhåller sig helt tvärtom: att vi bara står helt i början av en månghundraårig epok av kärnvapenhot och atomär upprustning och att de faktiska kärnvapenkrigen ännu väntar på oss någonstans i en mörk framtid. Kalla kriget var kanske bara en liten övning inför den verkliga kärnvapenepoken. Tekniken har utvecklats och gjort det lättare att med begränsade resurser skaffa sig tillgång till atombomber. Icke-spridningspolitiken har varit relativt framgångsrik med att bromsa denna utveckling, men i slutänden ökar ändå antalet stater som har tillgång till kärnladdningar och kärnvapenteknik. Sydafrika är den enda kärnvapenmakt som har nedrustat till 100%. Alla andra kärnvapenländer har funnit det nödvändigt att behålla sina kärnvapen. Antalet provsprängningar har minskat radikalt sedan 1980-talet (en toppnivå nåddes i samband med Kubakrisen i början av 1960-talet), men frågan är om detta verkligen kan sägas avspegla en minskad risk för kärnvapenkrig på lång sikt?

Problemet som skrämmer mest är att vi lever med så korta tidsperspektiv. 1990-talets optimism vad gäller internationella relationer är redan historia och har visat sig helt naiv. Denna naivitet omvandlades politiskt till åtgärder som ökat många länders sårbarhet genom drastiska neddragningar av militära resurser men också kulturellt i form av en falsk trygghet som säger att kärnvapnen är något som hörde kalla kriget och 1900-talet till.

Imperiets hjärta

Sedan några dagar är jag nu på plats i Moskva för att under en månads tid mer systematiskt gå igenom det gamla sovjetiska gasministeriets handlingar på Rysslands Statliga Ekonomiska Arkiv. Mao tvekade länge om hon skulle följa med mig, pressad som hon är av deadline som snabbt närmar sig för hennes filmmanus, men bestämde sig till slut för att göra mig sällskap – och kanske få lite konstnärlig inspiration från den ryska vårvinterns grymhet och hotande kaos. ”April is the cruellest month”, så börjar ju T.S. Elliots ”The Waste Land”, och i Ryssland kan det nog komma att passa väl in på 2009 års verklighet, så känns det i alla fall nu när april står för dörren: allt tydligare står det klart med vilken grymhet den ekonomiska krisen, denna förbannelse från USA som man mest tycks uppfatta det som här i avsaknad av förmåga till djupare självreflektion, slår mot det forna östblocket. Datjorna på landet med sina grönsaksland lär än en gång få komma till undsättning i sommar för många familjer som förlorar allt de tills nyligen tagit för givet. I slutänden föds säkert en hel del kreativitet och entreprenörskap ur det hela: i Moskvas tunnelbana lyder nu reklamen ”Hur tjäna pengar i krisens tid?” och det finns många som tror sig ha bra svar på den frågan. Men det kommer dröja länge innan man hämtar sig från detta. Kanske kommer denna kris i öst att gå till historien som ”Sovjetunionens andra kollaps”? Ingen har ännu skådat nedgångens botten.

Det är i alla fall alltid med en speciell känsla av upphetsning som jag återvänder till Moskva nuförtiden, och kanske har det något att göra med att jag varit mycket i Kina de senaste åren? Nyliga intryck från Peking lockar oundvikligen till jämförelser med Moskva på ett uppfriskande sätt, dessa båda hjärtan som bultar i var sitt imperium: bland det första jag konstaterar är att Ryssland fortfarande är mycket öppnare än Kina; det är inte svårt att hitta mycket Kremlkritiska tidningsartiklar, och på arkivet har jag inga som helst problem att komma åt det  material som jag är ute efter. Dessutom fungerar min blogg här i Moskva, medan den blockerats i Kina! Det är en ögonblicksbild, visserligen, kanske är trenden negativ. Men ändå, skillnaden mot Kina är tydlig. Ryssland står närmare Europa, närmare väst. Ryssland är annorlunda, men Kina är det i än högre grad.

Vad gäller det Kremlkritiska fäste jag mig vid Boris Nemtsovs öppna brev till president Medvedev som publicerades i tisdagens Novaja Gazeta, med en förintande kritik av förberedelserna inför vinter-OS i Sotji 2014: hela arrangemanget är förfelat från början, menar Nemtsov och hänvisar till de astronomiska kostnaderna, med en OS-budget som överskrider tidigare vinter-OS 5-6 gånger, där ingenting av infrastrukturen som byggs där nere vid Svarta havet kan komma till någon större användning efter spelen, där stränderna och det subtropiska turistparadiset offras för att ge plats åt nya godshamnar osv. Och Nemtsov har ett konstruktivt, pragmatiskt förslag: att decentralisera spelen, så att man i högre grad kan använda redan existerande vintersportanläggningar. Det är förstås den ekonomiska krisen som spökar igen, och som hotar att omintetgöra den ryska stoltheten inför arrangemanget. Och jämförelsen med Kina dyker åter upp för min del: hur ska Ryssland kunna överträffa det kinesiska OS-arrangemanget från i somras? Och hur ska man lyckas utnyttja det för att stärka den ryska nationalkänslan? Det är nog strävan efter att åstadkomma detta, misstänker jag, som kommer göra det omöjligt för Medvedev att ändra i OS-planerna oavsett hur kostnaderna skenar iväg: ty det värsta Ryssland vet är att slå till reträtt och låta sig förödmjukas inför hela världen.