Att minnas historien?

Den senaste veckan har 20-årsjubileet av Berlinmurens gett skäl att blicka tillbaka i samtidens historia. Något av det mest anmärkningsvärda i rapportering och kommentarer kring denna begivenhet är en ofta återkommande rädsla för att Berlinmurens existens ska glömmas bort! Ja, under de 20 år som gått sedan det där märkliga europeiska året 1989 har glömskan uppenbarligen smugit sig inpå på ett sätt så att man nu vill dra igång kampanjer liknande de som handlar om andra världskriget, i syfte att hålla det historiska medvetandet vid liv. Händelserna 1989 har i denna mening verkligen blivit någonting som många inte längre har några egentliga personliga minnen av, utan som har blivit just ”historia”, i den meningen att det är något som man måste läsa i böcker om för att få kunskap om.

För oss som faktiskt har starka minnen från händelserna 1989 kan det verka absurt att höra hur många yngre människor reagerar när de kommer till Berlin och får förklarat för sig att det en gång fanns en mur som gick mitt genom staden och delade den i en östtysk och västtysk del: ”Vad då mur?” säger de och tittar misstänksamt på guiden. ”Driv inte med mig, tror du jag är dum? Det är klart att det inte kan gå en mur rakt genom stan!”

Samma reaktion kan man få om man tar upp ett ämne som Tjernobyl: många unga människor, i både öst och väst, har i själva verket ingen aning om att det har inträffat en väldig kärnkraftskatastrof där och finner det absurbt att något sådant skulle kunna ha hänt. Det är förstås också denna glömska som möjliggör kärnkraftens ökande popularitet på sistone i många länder. Man har helt enkelt glömt bort vad som kan hända.

I minnet blir händelser i det förgångna alltmer abstrakta ju längre de skjuts tillbaka i det förflutna. Något av det mest eggande med att vara historiker och söka sig tillbaka i gamla dokument av olika slag är just hur det abstrakta plötsligt kan bli konkret igen. Det har i dessa sammanhang ofta slagit mig att vad som omnämns i en enda rad som ett självklart historiskt faktum i en bok eller som bakgrundsteckning till nutida utvecklingar i verkligheten är ett myller av kaotiska händelser, personliga beslut och rena tillfälligheter som ibland kan få mig att tvivla på att vissa saker överhuvudtaget har hänt, för att inte tala om hur och varför. Ändå har historieskrivningen en tendens att cementeras och stadga sig till slut.

Kanske är det också därför man lätt finner det svårt att göra sig en klar bild av ”historiska” händelser som man själv har minnen av, eftersom den cementerade bilden inte nödvändigtvis passar in med minnena. Jag gissar att man då i slutänden oftast anpassar sina egna minnen till det man läst i historieböckerna (fastän det i verkligheten förstås borde vara tvärtom). Det blir lättare att ”minnas” historien på det sättet, även om det sker på bekostnad av genuina (om än starkt motsägelsefulla och problematiska) minnen som för alltid går förlorade. För den som skriver dagbok kan jag rekommendera att testa sig själv i detta avseende: skriv först upp vad du tror att du minns av din egen upplevelse av en ”historisk” händelse, och jämför sedan med motsvarande dagboksanteckningar. Resultatet blir ofta mycket märkligt.

Resenären som mentalpatient

Ett av de bästa kapitlen i idéhistorikern Karin Johannissons senaste bok ”Melankoliska rum” handlar om s.k. ”fugueurer”, människor med ett i någon mening sjukligt behov av att ständigt resa iväg eller fly bort. Kring sekelskiftet 1900 sägs detta ha varit särskilt vanligt, men det förekommer även i nutida sjukdomsklassifikationer under namnet ”dissociativ fugue” och definieras då som ”målmedvetet resande som överskrider vad som är normalt”.

Utomstående märker ingenting när de ser en fugueur, på ytan ter de sig lugna och vanliga. Kring förra sekelskiftet hände det ofta att män (nästan aldrig kvinnor) särskilt ur övre arbetarklassen och lägre medelklassen, anmäldes som saknade, för att några dagar senare påträffas på avlägsna, oftast kulturellt intressanta platser hundratals och tusentals kilometer bort. De hade då oftast tappat minnet, visste inte hur de kommit dit.

Den franske fugueuren Albert Dadas, uppmärksammad av filosofen Ian Hacking i boken ”Mad Travellers”, arbetade till vardags som montör på gasverket i Bordeaux, men kunde plötsligt en dag vara försvunnen efter att ha fotvandrat 70 mil om dagen för att efter en tid nå fram till Prag, Berlin, Konstantinopel eller Moskva! Liksom många andra personer med samma tvång att ge sig skickades han hem igen och fortsatte leva och arbeta helt normalt en tid, för att sedan återigen gripas av den ohejdbara driften att resa bort utan förvarning. Kvinnorna hade inte samma möjlighet utan flydde på annat sätt: in i en annan personlighet, de drabbades av personlighetsklyvning.

Ett modernt exempel på en fugueur är den tjugoårige ”pianomannen”, som flydde en deprimerande tillvaro på bayerskak landsbygden, gav sig av, hittades genomblöt på en engelsk strand med minnesförlust. Han kunde inte tala men däremot kunde han i timmar spela utmärkt piano. Först fyra månader senare återfick han plötsligt sitt gamla jag och bakgrunden kom fram.

Nuförtiden är fenomenet som sagt dock rätt sällsynt. Kanske för att vi alla reser, lokalt som globalt, och för att medier och teknik har försett oss med så många andra möjliga flyktvägar? Det är lättare numera att få utlopp för det där tvånget att bege sig någon annanstans. Kanske har vi därmed undvikit en fugueur-epidemi? Men 2000-talets egentlige fugueur är kanske snarare en person som tvångsmässigt flyr in i cyberrymden. Jag är rätt säker på att det går att hitta exempel på ensamma, till det yttre helt vanliga personer som plötsligt inte längre kommer till jobbet, men som senare, efter några dagar, påträffas hemma vid datorn, utan att minnas hur länge de har suttit där eller var där ute i den alternativa världen de har varit…

Från biodiversitet till språkdiversitet

Det är inte bara inom miljöforskningen som man talar om hot mot global mångfald och diversitet. Även inom språkforskningen gör man det. Jag inser att jag missade ett ovanligt framträdande på detta ämne för ett par veckor sedan i Uppsala, där professor Peter Austin från School of Oriental and African Studies i London föreläste kring ”Risk and the World’s Linguistic Diversity”.

Av referatet från föreläsningen framgår det att det för närvarande finns runt 6500 språk i världen, men att bara ungefär hälften av dessa förs vidare till barn i nästa generation, ”då föräldrarna övergår till politiskt, ekonomiskt och kulturellt mer dominerande språk”. Med andra ord: det tar numera bara en generation för att hälften av hela världens språk ska försvinna och dö ut. Det är en närmast ofattbart snabb kollaps av världens språkliga månfald.

Är detta farligt? Vad är det egentligen vi förlorar? Vi förlorar ett immateriellt världskulturarv, social och individuell identitet hotas och dessutom går vi för alltid miste om en väldig mängd kunskap och visdom som bärs upp av enskilda språk. Peter Austin pekar på att det pågår frenetiska ansträngningar runt om i världen för att motverka denna tragiska utveckling. Och ändå kan jag inte låta bli att pessimistiskt fastställa hur otroligt destruktiv vår egen tid är och hur snabbt den kulturella förödelsen kan fortgå numera. Hur länge kommer det överhuvudtaget att finnas ett kulturellt minne, en kulturell förflutenhet?

Caspar David Friedrich och 1700-talets miljökris

När jag bodde i Greifswald i slutet av 90-talet brukade jag ibland strosa ned längs floden Ryck till de trivsamt lantliga kvarteren i den gamla fiskebyn Wieck och den lummiga grönskan kring den tegelröda klosterruinen Eldena. Båda är egentligen helt oansenliga platser, men många konstälskare har skymtat dem utan att de ibland ens vet om det: detta var nämligen favorittillhåll för Caspar David Friedrich både under hans uppväxttid i Greifswald och under ett otal senare nostalgiska besök i de pommerska hemtrakterna. Även silhuetten av Greifswalds romantiskt medeltida stadskärna är numera världsberömd tack vare konstnären, och faktiskt består samma vy i stort sett fortfarande.

När Caspar David Friedrichs verk nu visas på Nationalmuseum i Stockholm har jag plötsligt fått en oväntad möjlighet att minnas min egen tid i Greifswald. Jag var egentligen där för att utforska den östtyska kärnkraftens historia, som hade sitt huvudsakliga centrum i Lubmin vid Östersjön, strax utanför staden. Jag vet inte vad Friedrich skulle ha tyckt om det stora sovjetiskt designade kärnkraftverket som uppförts där vid Östersjökusten, eller om att Tyskland och Ryssland numera vill använda Greifswald som slutpunkt för gasledningen Nord Stream, men han skulle nog ha uppskattat den påtagliga avsaknad av industriell exploatering som i övrigt karakteriserar detta nordöstliga hörn av Tyskland. Det är knappast någon slump att Friedrich fick sitt egentliga internationella genombrott så sent som 1972, genom en stor utställning i London – alltså samma år som den stora Stockholmskonferensen om miljön ägde rum och Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” publicerades. Den plötsliga resonans hans konst fick i allmänna lager hängde samman med den tidens växande miljömedvetenhet. Vi betraktar hans melankoliska, stillsamma, andligt laddade landskap med vår tids insikt om att dessa landskap egentligen inte existerar längre, hur allting redan har förstörts eller håller på att förstöras.

När hans tavlor visades för första gången för nära 200 år sedan betraktade man dem säkert med andra ögon. Och ändå finns det förmodligen större likheter med vår egen tid än vad man först är benägen att medge: ty Caspar David Friedrichs landskap var ju ingalunda representativa för hans tid. I Dresden där han bodde kunde han inte hitta dem, där pågick istället en allt intensivare exploatering av naturen. Staden var smutsig, och allt fler av de fina skogspartierna runt omkring såg han ge vika antingen i samband med att Napoleons trupper drog förbi eller att de föll offer för de växande behoven inom framväxande industrigrenar. En bit uppe i de sachsiska bergen låg gruvstaden Freiberg, vars aptit på träkol slukade all skog i dess omgivning. Nej, han var tvungen att ge sig av på vandring till Riesengebirge långt borta i Schlesien och inte minst till Östersjökusten, till Greifswald och ön Rügen, där världen ännu var lugnare, där landskapen ännu fanns kvar och där man verkligen kunde sätta sig ned på en sten vid havet och  meditera över de stora livsgåtorna medan segelfartygen stilla gled in efter en långsam färd från andra sidan Östersjön.

Caspar David Friedrich levde med andra ord – så skulle man kunna tolka hans konst – själv i en värld som från slutet av 1700-talet i mångas ögon föreföll lika hotad som vår egen på 2000-talet. Hans konst var ett sätt att fånga vad som ännu återstod av landskap som höll på att plundras och behålla något av mystiken i världen ytterligare ett litet tag innan den anstormande moderniteten tilläts bryta förtrollningen i Webers anda. I städerna och industriregionerna hade det redan blivit omöjligt att meditera och grubbla, eftersom allt redan handlade om att öka farten och leva effektivare, följa upplysningens och den kapitalistiska ekonomins credon. Ja, vi är i vår tid inte de första som har sett oss tvungna att då och då söka oss långt bort för att kunna leva, känna och tänka långsamt.

Ett annat Tyskland

Min vän Henrik lånade mig nyligen en åtta år gammal essäbok av kulturjournalisten Per Landin, ”Wagners mörka punkt och andra tyska fallstudier”. Av någon anledning har jag inte fått upp ögonen för den tidigare, trots att jag läst flera andra böcker av Landin, som ju även har skrivit en del om den tyska Östersjökulturen i det gamla Ostpreussen.

När jag på Gotlandsfärjan häromdagen fick ett bra tillfälle att sträckläsa ”Wagners mörka punkt” blev det en av de större läsupplevelserna på sistone. Jag vet inte vad den fick för recensioner när den kom ut 2001, men i mina ögon hör detta tveklöst till det allra bästa som har skrivits inom svensk sakprosa de senaste åren. Möjligen kan man göra en jämförelse med Peter Englunds senaste bok ”Stridens skönhet och sorg”; liksom Englund strävar Landin efter att uttyda historien utifrån enskilda människoöden och överhuvudtaget efter ett nytt och annorlunda sätt att skildra det förflutnas förvecklingar. Skillnaden är att Landin egentligen inte har några historikerambitioner, han är litteraturvetare. Och till skillnad från Englunds gestalter är Landins tyskar inte några ”helt vanliga” människor – tvärtom, boken handlar om extrema människor, vars öden har flankerat eller skuggat de mer kända personligheterna i historien på de mest otroliga sätt men samtidigt själva förblivit tämligen oomnämnda i den officiella och akademiska historieskrivningen. Landins fallstudier är inga som man kommer få läsa om i historieundervisningen, vare sig i Tyskland eller Sverige. Ändå bidrar de på ett ovanligt slagkraftigt – och dessutom otroligt litterärt sätt – till att vidga synen på Tysklands förflutna.

Några av personerna, som den brutala östtyska justitieministern Hilde Benjamin, har haft en direkt inverkan på de större historiska skeendena, medan andra, som snickaren Georg Elser, som helt på egen hand så när lyckades mörda Hitler i München 1939, skulle ha kunnat påverka världen på avgörande sätt om de haft marginalerna på sin sida. Men de flesta gestalterna är helt enkelt just märkliga, gåtfulla individer som oftast misslyckats med att nå dit de ville eller vars själva märklighet blivit för mycket för en eller annan makthavare, varvid deras banor snabbt löpt ut. Till dessa hör fjärrskådaren Hanussen från Böhmen, som mördades av nazisterna efter att han förutsagt riksdagsbranden i Berlin 1930, liksom den förtvivlade antinazistiske författaren Friedrich Reck, som levde i skuggan av den mer kände historiefilosofen Oswald Spengler, och ostpreussiska Erna Dorn, som efter att ha dolt ett oklart nazistiskt förflutet för DDR-myndigheterna slutligen dömdes till döden som ”anstiftare av det fascistiska kuppförsöket” i Berlin 1953, med vilket hon troligen aldrig hade något att skaffa. Och Wagner då? Nej, det handlar inte om den berömde kompositören. Istället handlar Landins Wagneressä om den okände folkskolläraren Ernst August Wagner som i september 1913 mördade sin egen familj och löpte amok i en schwabisk by på ett sätt som mest påminner om vår egen tids omskrivna skolmassakrar, för att sedan tillbringa resten av sitt liv på mentalsjukhus, där han som eldig pronazist dessutom författade usla historiska dramer…

På filminspelning i Inre Mongoliet

Jag är på svensk mark igen efter ett par veckor i Inre Mongoliet. Min kära hustru har ägnat det senaste halvåret åt att skriva manus till en film som utspelar sig i denna kinesiska provins, och vi reste dit för att ta del av själva inspelningen. Filmen har den något kryptiska titeln ”37” och handlar om mötet mellan det urbana Asiens hypermoderna kultur och den traditionella, lantliga mongoliska kulturen där särskilt musiken ger livskraft: En nyskild karriärskvinna från Hongkong reser tillsammans med sin dotter (spelad av Lin Miaoke, den tioåriga flicka som blev världsberömd över en natt efter att ha mimat ”Ode to the Motherland” vid OS-invigningen i Peking förra året) till denna nordliga, mystiska del av Folkrepubliken och mötet med en mongolisk barnkör förändrar för alltid deras liv.

Även själva inspelningsprocessen tycktes utlova något av ett motsvarande kulturellt möte: Filmteamet kom i huvudsak från Hongkong (även om de lyckats rekrytera ett par av det egentliga Kinas främsta skådespelare!) och de tillbringade närmare två månader på plats i provinsen. Men detta verklighetens kulturella möte låg ljusår från filmens och något verkligt försök att faktiskt komma den mongoliska kulturen närmare inpå gjordes överhuvdtaget inte. Teamet bodde på ett modernt hotell i den hektiskt kinesiska regionhuvudstaden Hailar. Även de mest simpla turistresor till Inre Mongoliet brukar inkludera övernattning i traditionella mongoliska jurtor och middagar på nyslaktade får, men för filmteamet från Hongkong tycktes ingenting av det mongoliska livet i grunden erbjuda något av intresse – förutom själva landskapet, som man villigt använde men då bara som en kuliss och bakgrund, medan kamerorna i huvudsak zoomade in de alltid helt perfekt sminkade huvud- och birollsinnehavarna. De scener som utspelade sig i och kring en jurta spelade man in inte i genuina mongoliska miljöer utan bokade istället in sig på ett stort turistkomplex där allting var petigt rent och iordningställt och där mongolerna själva lyste med sin frånvaro – den främsta mongoliska rollen i filmen spelades istället av en känd kinesisk skådespelerska! Vid avresan lämnade man efter sig ett berg av skräp.

Mao var djupt besviken över att se sitt eget manus användas på ett sätt som hon absolut inte tänkt sig. Vi lämnade det hela med en sorgsen känsla av hur oförenliga Hongkongs/Kinas urbana och lantliga livsvärldar tycks vara, och att det inte tycks finnas någon verklig vilja att förstå varandra. Återstår att hoppas att just denna inspelning var ett undantag. Intresset för Inre Mongoliet tycks annars vara på uppgång i det kinesiska kulturlivet: förra året kom den utmärkta filmen ”Tuyas bröllop” som utspelar sig i samma provins, och dessförinnan hade pseudonymen Jiang Rong gjort stor succé med boken ”Wolf Totem” som handlar om mongolernas relation till vargen och hur kineserna genom sin inflyttning påverkar den ekologiska balansen. Denna bok är nu också på väg att bli film, på initiativ av franske regissören Jean-Jacques Annaud (som gjorde ”Sju år i Tibet”).

Stora Barriärrevet och ”Spirit of 1770″

Igår var vi ute på Lady Musgrave Island i Stora Barriärrevet och snorklade i myllret av fiskar kring korallerna i den vintersvala, klarblå lagunen som omger den lilla ön. Jag kunde inte låta bli att tänka på Le Clézios fantastiska roman Skattsökaren, som jag läste nyligen och som utspelar sig i liknande miljöer i Indiska Oceanens övärld under decennierna kring förra sekelskiftet, i en brytningstid där ångbåtarna redan har börjat dominera på världshaven men där huvudpersonen fattar eldfängd sympati för den äldre generationens envisa motstånd mot att överge segelfartygens tidsålder. Den unge fransktalande mannen från Mauritius slår följe med den engelske kapten Bradmer och hans gammaldags besättning på ett skepp som tar honom runt mellan öarna och särskilt till ön Rodriguez, där den stora skatten, enligt familjelegenden, ligger gömd. Men den verkliga skatten är snarast själva upplevelsen av havet och dess kultur och livet både ovan och under dess skummande yta, och fulla av magi är särskilt de kvällar då den gamla segelskutan styr in för att ankra upp i någon av övärldens laguner med dess korallrev och han får dyka ned i det turkosblå vattnet och simma bland de många oförklarligt vackra fiskarna som inte flyr honom utan villigt gör honom sällskap.

När vi sent på eftermiddagen lämnade vår egen lagun och styrde tillbaka mot det australiska fastlandet tänkte jag på hur sorgset avlägsen den tiden är då det fortfarande vimlade av fartyg som på fullaste allvar och inte bara för nöjes skull kryssade över världshaven endast med vindens och strömmarnas hjälp. Båten som vi själva for med tillryggalade den runt sju landmil långa sträckan på en och en halv timme. Ändå tyckte jag mig kunna ana hur Australien måste ha tett sig för de europeiska sjöfarare som utforskade dessa trakter med seglens hjälp under de stora upptäckternas tidsålder: de vänliga, rullande kullarna som dyker upp vid horisonten och sedan gradvis växer sig tydligare, tar form i det blå diset och blir till en värld att erövra och kolonisera. Just den här delen av Queensland kallas faktiskt för ”Discovery Coast” och man tycks oerhört medveten om sin hjältehistoria, med Captain Cook som största kändis, ilandstigen här en morgon i maj 1770. Detta år har i efterhand kommit att markera början på Australiens koloniala, europeiska historia och därmed också början till slutet på aboriginfolkens gamla kulturvärld. Båten som förde oss tillbaka från korallreven till fastlandskusten var faktiskt döpt till ”Spirit of 1770”, vilket väl är tänkt att låta både käckt och högtidligt men som i ett annat perspektiv lika gärna blir till en kall cynism. För vilken anda var det egentligen som rådde här 1770?

Lang Lang och Schubert

Konserthuset i Stockholm var fyllt till bristningsgränsen när den kinesiske pianisten Lang Lang höll enmansshow igår kväll. Intressant hur kändisfaktorn gör sig gällande även inom den klassiska musiken – för hur ofta brukar inte Konserthuset gapa halvtomt under sina konserter, hur bra musiken än är, när det inte finns några stora artistnamn att skylta med?

En stor del av publiken utgjordes av Stockholms växande kinesiska majoritet, som känner sig stolta över att ”deras” världsstjärna drar uppmärksamheten till sig. Den klassiska musiken är ett underbart kulturområde vad gäller att bättra på de kinesisk-västliga relationerna: till skillnad från konst, film och litteratur är det här nästan omöjligt att hitta några ideologiska ämnen att bråka om!

Lang Lang har något i sitt pianospel som verkligen drar åhörarna rakt in i musiken; han är ingen diva, utan ger på kinesiskt sätt ett oerhört ödmjukt och rentav blygt intryck, hur mycket han än breder ut sig i sitt passionerade spel; man får intrycket att han inte alls har något intresse av att imponera eller briljera, utan att han bara vill dela med sig och suga med sig publiken in i en fantastisk inre musikvärld.

Störst intryck ger hans tolkning av Franz Schuberts stora A-dur-sonat, skriven hösten 1828 när Schubert, bara 31 år gammal, redan är dödssjuk i syfilis och bara har några veckor kvar att leva. Han har då sökt sig bort från Wien ut på landet i Österrike, i ett Europa som just står på tröskeln till att bli någonting helt annat. Musikhistoriker brukar här resonera om sambandet mellan Schuberts sjukdom och den närmast ofattbara kreativitet han förmår uppbåda där ute i tystnaden, på behagligt avstånd från den skränande imperiehuvudstaden. Men som historiker med såväl kultur som ekonomi och teknik för ögonen brukar jag snarast tänka på Schuberts musik som något av en sista hälsning från en lugn, gammaldags värld där det ännu inte finns några järnvägar och skräckinjagande ånglok som tuffar fram över kontinenten, ännu ingen telegraf som kan leda till omedelbara mediehysterier över en hel kontinent och ännu nästan inga fossila bränslen som kan få städerna att fyllas av koldunst.

I A-dur-sonaten ingår också det där scherzot som tillsammans med sångcykeln ”Winterreise” bildar fonden för filmatiseringen av Elfriede Jelineks ”Pianisten”. Schuberts musik flödar fram ömsom stormigt och desperat, ömsom totalt uppgivet och med slocknad livsglädje; döden är redan på väg.

Jag kan inte låta bli att undra hur man skulle ha uppfattat Schuberts musik om man kunnat höra den i Kina i början av 1800-talet? Dvs. i en tid då landet där långt borta i öster på väg att falla sönder som centraliserat imperium; levnadsstandarden sjunker och västmakterna suktar efter kinesiska marknader på ett sätt som snart kommer leda till en förödmjukande invasion av de främsta kuststäderna. Hade även kineserna månne kunnat se sig själva i denna märkliga musik?

Finland som ett bättre Ryssland

Kalle, min finske historikerkollega som har ett danskt efternamn och vars mor- och farföräldrars blandat finska, finlandssvenska och ryska härstamning tycks förkroppsliga Finlands multikulturella mosaik, berättar för mig om hur han ser på den växande ryska befolkningsgruppen i Finland. En sak är uppenbar: aldrig någonsin i det förflutna, alltså inte heller under det århundrade då Finland var ett ryskt storfurstendöme, har det bott så många ryssar i Finland som det gör nu. Rent statistiskt har den ryskspråkiga befolkningsgruppen i Finland nu hunnit växa om den traditionella svenskspråkiga minoriteten.

Och ryssarna känner sig mer eller mindre som hemma. När man frågar ryssar från S:t Petersburg hur långt de måste resa i västerled för att känna att de verkligen har kommit utomlands, är det inte ovanligt att de svarar: någonstans på färjan mellan Finland och Sverige. Med andra ord: så länge de befinner sig i Finland känner de sig egentligen inte som om de befinner sig utomlands. Kalle menar att detta inte ska tolkas i imperialistiskt hotfulla termer. Snarare är det ett uttryck för ryssarnas allmänna uppskattning av Finland, där de verkligen tycks finna sig väl tillrätta. I takt med att minoriteten växer ökar den ryskspråkiga servicen och kulturutbudet. Och så finns ju den finsk-ortodoxa kyrkan som nästan är densamma som den rysk-ortodoxa.

På många sätt tycks ryssarna helt enkelt betrakta Finland som förverkligandet av en rysk dröm om det goda livet: inte alltför västligt, fortfarande med någonting dunkelt östligt över sig, och kargt nordiskt på ett sätt som kunde ha varit ryskt. Ett land där man kan känna sig som hemma utan att behöva göra sig till. Annorlunda, men på ett inte alltför överväldigande sätt.

Metropolit Ambrosius i Helsingfors

Ikväll gjorde vi en ovanlig bekantskap: vi träffade Helsingfors’ finsk-ortodoxe metropolit Ambrosius.

Vi har inkvarterat oss på det finsk-ortodoxa ”Sofiacentret” som ligger strax utanför Helsingfors, på en smal, sandig halvö höljd i östersjöisk tallskog, mitt i det inbjudande skärgårdslandet, och här har metropoliten sin arbetsplats och även sin privatbostad. Sofiacentret består av ett tiotal byggnader som till det yttre ter sig som tråkiga hyreskaserner i 2-3 våningar från 1970-talet, men som invändigt har allt man kan önska sig och dessutom en magnifik utsikt över Östersjön. Det lär ha ägts av bankintressen innan det för ett tiotal år sedan köptes av kyrkan med syftet att skapa en central mötesplats för det ökande antalet östkristna i Helsingforsområdet. Det egentliga huvudsätet för denna Finlands andra statskyrka ligger i Kuopio långt borta i norra Karelen, där ärkebiskopen residerar.

Metropoliten tar emot oss på sitt arbetsrum, som är belamrat med böcker och där rökelsen doftar intill vinet som bjuds oss. Ambrosius är en vänlig man i 60-årsåldern med leende ögon och en aura av någonting djupt harmoniskt runt sig. Han berättar om sin egen omvändelse på 1970-talet, en tid då det var betydligt populärare att ”konvertera” till marxismen eller någon av de vagt orientaliskt inspirerade new age-rörelserna. Måhända hade finsk-ortodoxa kyrkan passat bra in i dessa tidens trender, med sina tydliga inslag av mysticism och annat - skillnaden var att finsk-ortodoxa kyrkan till skillnad från de hastigt uppkomna new age-rörelserna och de nya politiska grupperingarna hade existerat i Finland utan avbrott sedan tusen år tillbaka.

Traditionen vårdas numera av en liten men på senare år växande medlemsskara på drygt 60.000 personer, motsvarande inte mer än ungefär en procent av Finlands befolkning. Många nya medlemmar tillkommer särskilt från konstnärliga och intellektuella kretsar. Ambrosius säger med en blinkning att det nog i hög grad är samma människor som på 1970-talet blev marxister… De attraheras, kan man gissa, av mysticismen, men också av den värme som denna gren av kristendomen utstrålar i sin ritual och som är omisskännlig för alla som har besökt en ortodox kyrka i Finland (eller för den delen i något annat land med ortodox tradition, som Ryssland). Dessutom finns det ett intressant och dynamiskt förhållande mellan finskt och ryskt i det ortodoxa: den finsk-ortodoxa kyrkan går tillbaka på en tradition av samhörighet med sin ryska motsvarighet – de var formellt sett samma kyrka under nästan ett årtusenden fram till Oktoberrevolutionen. Därefter är den finska ortodoxa kyrkan en självständig kyrka. Men i och med att den ryska invandringen till Finland ökar kraftigt på 2000-talet blir den finska ortodoxa kyrkan oundvikligen till en naturlig andlig hemvist för många ryssar här i landet. Resultatet blir en oväntad återkoppling till det förflutna.

Det finns ett 60-tal ortodoxa nationella kyrkor i världen och de har ingen gemensam påve. Många småpåvar, som Ambrosius säger med en blinkning. Men Finland har, så säger ryktet, väckt respekt i denna internationella gemenskap, även om det finns många som menar att finsk-ortodoxa kyrkan med sin ”nordiska” prägel har blivit alltför modern eller, som metropoliten säger, postmodern! Han menar också att det har sina fördelar att vara en minoritetskyrka: i den egenskapen vänjer man sig vid att ingenting kan tas för givet, man har ingen stor makt att bevara så som i många länder där ortodoxin är majoritetsreligion. Man undviker korruption. Den indirekta hänvisningen till andra ortodoxa kyrkor i länder där de ortodoxa är i majoritet går inte att ta miste på.

I Finland får jag intrycket att den ortodoxa kyrkan är liten men respekterad. På bilder från metropolitens 60-årsfest ser man hundratals prominenta gäster mingla här på Sofiacentret, däribland president Halonen. Och inför EU-valet har man nu lyckats få en finsk-ortodox präst som kandidat (för socialdemokraterna). Kyrkan tycks högst levande.