Nordisk union

Gunnar Wetterbergs varma förespråkande för en nordisk union eller federation häromdagen var något av det roligaste jag läst på DN Debatt på sistone. Det är inte ofta man ser debattartiklar av detta slag – och i detta halvt allvarliga, halvt skämtsamma tonläge som bara kan komma från en inspirerande historiker som samtidigt är en passionerad samhällsdebattör. Den kombinationen skulle man för övrigt vilja se oftare, och likaså Wetterbergs ganska ovanliga intuition att i samhällsdebatten se humaniora, vetenskap och teknik som olika sidor av samma mynt.

Men det här med att Norden skulle må bättre av att bilda en politisk federation tror jag är helt fel tänkt. Utgångspunkten är lite väl stormaktspolitisk och andas något unket missionärt: Wetterbergs tes är att vi nordbor bör gå samman för att stärka vår ställning i världen och därmed öka våra möjligheter att få makt över de internationella organisationerna och ökat inflytande i världsekonomin, men också att sprida det nordiska budskapet, den oklanderliga nordiska livsstilen, de överlägsna nordiska värderingarna till delar av världen som inte har begripit att det är här uppe hos oss som de högre idealen finns att hämta.

De nordiska länderna hör till världens mest framgångsrika på många sätt. Men är inte anledningen till detta just att vi har varit små och flexibla och att vi inte ingått i någon större, omständligare federation? Det finns inga belägg för att små länder i längden skulle ha sämre möjligheter att klara sig i världen. Hemligheten bakom det framgångsrika Norden har, gissar jag, dessutom mycket att göra med att de nordiska länderna är olika varandra, men ändå tillräckligt lika för att vi ska kunna använda varandra som naturliga jämförelsepunkter att mäta oss mot och inspireras av. Just detta att de nordiska länderna faktiskt är helt suveräna och kan välja sina egna, ofta helt olika vägar, är en styrka. Full självständighet är en förutsättning för detta fenomen.

De historiska erfarenheterna av nordiska unioner är ju inte heller särskilt upplyftande. Undantaget är Sveriges och Finlands långa förening, som tog slut för precis 200 år sedan. Men Kalmarunionen är knappast något som väcker ljusa minnen, i alla fall inte i Sverige, och Norge är som bekant glada över att sedan ett sekel tillbaka äntligen ha fått full frihet från Köpenhamn och Stockholm. Och även om Island för tillfället upplever en nationell baksmälla efter några ohållbara år och vill in i EU är Grönland samtidigt på väg mot en friare ställning i förhållandet till Danmark.

Alltså: gärna nordiskt samarbete och ökat utbyte, men låt gränserna finnas kvar. Dessutom finns det länder på andra sidan Östersjön som ser på sig själva som en ny typ av nordbor, och det utbytet – ekonomiskt, politiskt, kulturellt – är oerhört dynamiskt. Även om det ekonomiska utbytet med Baltikum under senare år blivit lite väl chockartat.

Caspar David Friedrich och 1700-talets miljökris

När jag bodde i Greifswald i slutet av 90-talet brukade jag ibland strosa ned längs floden Ryck till de trivsamt lantliga kvarteren i den gamla fiskebyn Wieck och den lummiga grönskan kring den tegelröda klosterruinen Eldena. Båda är egentligen helt oansenliga platser, men många konstälskare har skymtat dem utan att de ibland ens vet om det: detta var nämligen favorittillhåll för Caspar David Friedrich både under hans uppväxttid i Greifswald och under ett otal senare nostalgiska besök i de pommerska hemtrakterna. Även silhuetten av Greifswalds romantiskt medeltida stadskärna är numera världsberömd tack vare konstnären, och faktiskt består samma vy i stort sett fortfarande.

När Caspar David Friedrichs verk nu visas på Nationalmuseum i Stockholm har jag plötsligt fått en oväntad möjlighet att minnas min egen tid i Greifswald. Jag var egentligen där för att utforska den östtyska kärnkraftens historia, som hade sitt huvudsakliga centrum i Lubmin vid Östersjön, strax utanför staden. Jag vet inte vad Friedrich skulle ha tyckt om det stora sovjetiskt designade kärnkraftverket som uppförts där vid Östersjökusten, eller om att Tyskland och Ryssland numera vill använda Greifswald som slutpunkt för gasledningen Nord Stream, men han skulle nog ha uppskattat den påtagliga avsaknad av industriell exploatering som i övrigt karakteriserar detta nordöstliga hörn av Tyskland. Det är knappast någon slump att Friedrich fick sitt egentliga internationella genombrott så sent som 1972, genom en stor utställning i London – alltså samma år som den stora Stockholmskonferensen om miljön ägde rum och Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” publicerades. Den plötsliga resonans hans konst fick i allmänna lager hängde samman med den tidens växande miljömedvetenhet. Vi betraktar hans melankoliska, stillsamma, andligt laddade landskap med vår tids insikt om att dessa landskap egentligen inte existerar längre, hur allting redan har förstörts eller håller på att förstöras.

När hans tavlor visades för första gången för nära 200 år sedan betraktade man dem säkert med andra ögon. Och ändå finns det förmodligen större likheter med vår egen tid än vad man först är benägen att medge: ty Caspar David Friedrichs landskap var ju ingalunda representativa för hans tid. I Dresden där han bodde kunde han inte hitta dem, där pågick istället en allt intensivare exploatering av naturen. Staden var smutsig, och allt fler av de fina skogspartierna runt omkring såg han ge vika antingen i samband med att Napoleons trupper drog förbi eller att de föll offer för de växande behoven inom framväxande industrigrenar. En bit uppe i de sachsiska bergen låg gruvstaden Freiberg, vars aptit på träkol slukade all skog i dess omgivning. Nej, han var tvungen att ge sig av på vandring till Riesengebirge långt borta i Schlesien och inte minst till Östersjökusten, till Greifswald och ön Rügen, där världen ännu var lugnare, där landskapen ännu fanns kvar och där man verkligen kunde sätta sig ned på en sten vid havet och  meditera över de stora livsgåtorna medan segelfartygen stilla gled in efter en långsam färd från andra sidan Östersjön.

Caspar David Friedrich levde med andra ord – så skulle man kunna tolka hans konst – själv i en värld som från slutet av 1700-talet i mångas ögon föreföll lika hotad som vår egen på 2000-talet. Hans konst var ett sätt att fånga vad som ännu återstod av landskap som höll på att plundras och behålla något av mystiken i världen ytterligare ett litet tag innan den anstormande moderniteten tilläts bryta förtrollningen i Webers anda. I städerna och industriregionerna hade det redan blivit omöjligt att meditera och grubbla, eftersom allt redan handlade om att öka farten och leva effektivare, följa upplysningens och den kapitalistiska ekonomins credon. Ja, vi är i vår tid inte de första som har sett oss tvungna att då och då söka oss långt bort för att kunna leva, känna och tänka långsamt.

Kärnkraftsolyckor, etniska blodbad, östersjöisk skärgårdsidyll

Medan Xinjiang befinner sig blodigt uppror och familjerna sörjer sina döda efter veckans förfärliga blodbad fortsätter sommaren att glida förbi i Sverige - som om det inte fanns någon globalisering och vi vore åtskilda världar utan inbördes sammanhang. Som så ofta tycks tv-nyheterna övergå sömlöst i filmens konstruerade, egenhändigt skapade fantasivärld och dagstidningarna övergår lika sömlöst i vad som skulle kunna vara skönlitteratur. Vi stänger av teven och slår ihop tidningarna, kopplar bort bredbandet och ger oss stället av ut till våra sommarstugor som ligger dolda i skogen invid en stilla sjö eller på ensliga öar i Östersjöns labyrintiska skärgårdar.

Att resa ut på landet, till naturens lugnande famn, är ett fåfängt försök att fly de globala sammanhangen – även om algblomningarna i Östersjön förstås i slutänden är resultatet av läckande konstgödsel som kanske tillverkats i någon kinesisk fabrik och ett av de främsta hoten för ytterskärgården är oljetransporterna från Ryssland som ska ut på världsmarknaderna. När vi ikväll sitter på Lilla Korsholmen och äter egenhändigt infångad flundra till middag medan solen går ned över Kolmårdens svarta skog på andra sidan Bråviken, höjs också ett varnande finger ur historien i form av en smal skorsten som höjer sig över Gränsö i väster: det är Marvikens före detta kärnkraftverk, symbolen för den ”svenska linjen” i vårt lands atomhistoria. Där skulle inte bara energi produceras, utan även plutonium för svenska atombomber. Men industrin ville inte ha denna typ av kärnkraftverk och det var nog bra. Det hade av allt att döma blivit en livsfarlig anläggning om inte bygget hade stoppats 1969, när det nästan var färdigt; Marviken är det närmaste ett svenskt Tjernobylkraftverk man kommer. Anläggning finns dock fortfarande kvar, om än utan reaktor; det har status som reservkraftverk och kallas i folkmun för ”världens enda oljeeldade kärnkraftverk”!

Varje litet skrymsle i globaliseringens labyrint har sitt sätt att gå under: i Tjernobyl var det genom en kärnkraftkatastrof, i Ürümqi är det etniska blodbad som för all framtid nu förmörkar regionen. Båda var plötsliga, oväntade händelser som ingen hade kunnat förutsäga, och ingen vet vilken region som står näst på tur att drabbas av det ofattbara och oförutsägbara. Skärgårdsidyllen har en lång förhistoria, men det hade även t.ex. den estniska skärgården, vilket inte hindrade att dess kultur totalt utplånades efter Sovjets invasion 1944, då öarna totalmilitariserades. Allting är skört och kan försvinna helt plötsligt, och det enda som skyddar oss från den plågsamma insikten är vår brist på fantasi.

Finland som ett bättre Ryssland

Kalle, min finske historikerkollega som har ett danskt efternamn och vars mor- och farföräldrars blandat finska, finlandssvenska och ryska härstamning tycks förkroppsliga Finlands multikulturella mosaik, berättar för mig om hur han ser på den växande ryska befolkningsgruppen i Finland. En sak är uppenbar: aldrig någonsin i det förflutna, alltså inte heller under det århundrade då Finland var ett ryskt storfurstendöme, har det bott så många ryssar i Finland som det gör nu. Rent statistiskt har den ryskspråkiga befolkningsgruppen i Finland nu hunnit växa om den traditionella svenskspråkiga minoriteten.

Och ryssarna känner sig mer eller mindre som hemma. När man frågar ryssar från S:t Petersburg hur långt de måste resa i västerled för att känna att de verkligen har kommit utomlands, är det inte ovanligt att de svarar: någonstans på färjan mellan Finland och Sverige. Med andra ord: så länge de befinner sig i Finland känner de sig egentligen inte som om de befinner sig utomlands. Kalle menar att detta inte ska tolkas i imperialistiskt hotfulla termer. Snarare är det ett uttryck för ryssarnas allmänna uppskattning av Finland, där de verkligen tycks finna sig väl tillrätta. I takt med att minoriteten växer ökar den ryskspråkiga servicen och kulturutbudet. Och så finns ju den finsk-ortodoxa kyrkan som nästan är densamma som den rysk-ortodoxa.

På många sätt tycks ryssarna helt enkelt betrakta Finland som förverkligandet av en rysk dröm om det goda livet: inte alltför västligt, fortfarande med någonting dunkelt östligt över sig, och kargt nordiskt på ett sätt som kunde ha varit ryskt. Ett land där man kan känna sig som hemma utan att behöva göra sig till. Annorlunda, men på ett inte alltför överväldigande sätt.

Metropolit Ambrosius i Helsingfors

Ikväll gjorde vi en ovanlig bekantskap: vi träffade Helsingfors’ finsk-ortodoxe metropolit Ambrosius.

Vi har inkvarterat oss på det finsk-ortodoxa ”Sofiacentret” som ligger strax utanför Helsingfors, på en smal, sandig halvö höljd i östersjöisk tallskog, mitt i det inbjudande skärgårdslandet, och här har metropoliten sin arbetsplats och även sin privatbostad. Sofiacentret består av ett tiotal byggnader som till det yttre ter sig som tråkiga hyreskaserner i 2-3 våningar från 1970-talet, men som invändigt har allt man kan önska sig och dessutom en magnifik utsikt över Östersjön. Det lär ha ägts av bankintressen innan det för ett tiotal år sedan köptes av kyrkan med syftet att skapa en central mötesplats för det ökande antalet östkristna i Helsingforsområdet. Det egentliga huvudsätet för denna Finlands andra statskyrka ligger i Kuopio långt borta i norra Karelen, där ärkebiskopen residerar.

Metropoliten tar emot oss på sitt arbetsrum, som är belamrat med böcker och där rökelsen doftar intill vinet som bjuds oss. Ambrosius är en vänlig man i 60-årsåldern med leende ögon och en aura av någonting djupt harmoniskt runt sig. Han berättar om sin egen omvändelse på 1970-talet, en tid då det var betydligt populärare att ”konvertera” till marxismen eller någon av de vagt orientaliskt inspirerade new age-rörelserna. Måhända hade finsk-ortodoxa kyrkan passat bra in i dessa tidens trender, med sina tydliga inslag av mysticism och annat - skillnaden var att finsk-ortodoxa kyrkan till skillnad från de hastigt uppkomna new age-rörelserna och de nya politiska grupperingarna hade existerat i Finland utan avbrott sedan tusen år tillbaka.

Traditionen vårdas numera av en liten men på senare år växande medlemsskara på drygt 60.000 personer, motsvarande inte mer än ungefär en procent av Finlands befolkning. Många nya medlemmar tillkommer särskilt från konstnärliga och intellektuella kretsar. Ambrosius säger med en blinkning att det nog i hög grad är samma människor som på 1970-talet blev marxister… De attraheras, kan man gissa, av mysticismen, men också av den värme som denna gren av kristendomen utstrålar i sin ritual och som är omisskännlig för alla som har besökt en ortodox kyrka i Finland (eller för den delen i något annat land med ortodox tradition, som Ryssland). Dessutom finns det ett intressant och dynamiskt förhållande mellan finskt och ryskt i det ortodoxa: den finsk-ortodoxa kyrkan går tillbaka på en tradition av samhörighet med sin ryska motsvarighet – de var formellt sett samma kyrka under nästan ett årtusenden fram till Oktoberrevolutionen. Därefter är den finska ortodoxa kyrkan en självständig kyrka. Men i och med att den ryska invandringen till Finland ökar kraftigt på 2000-talet blir den finska ortodoxa kyrkan oundvikligen till en naturlig andlig hemvist för många ryssar här i landet. Resultatet blir en oväntad återkoppling till det förflutna.

Det finns ett 60-tal ortodoxa nationella kyrkor i världen och de har ingen gemensam påve. Många småpåvar, som Ambrosius säger med en blinkning. Men Finland har, så säger ryktet, väckt respekt i denna internationella gemenskap, även om det finns många som menar att finsk-ortodoxa kyrkan med sin ”nordiska” prägel har blivit alltför modern eller, som metropoliten säger, postmodern! Han menar också att det har sina fördelar att vara en minoritetskyrka: i den egenskapen vänjer man sig vid att ingenting kan tas för givet, man har ingen stor makt att bevara så som i många länder där ortodoxin är majoritetsreligion. Man undviker korruption. Den indirekta hänvisningen till andra ortodoxa kyrkor i länder där de ortodoxa är i majoritet går inte att ta miste på.

I Finland får jag intrycket att den ortodoxa kyrkan är liten men respekterad. På bilder från metropolitens 60-årsfest ser man hundratals prominenta gäster mingla här på Sofiacentret, däribland president Halonen. Och inför EU-valet har man nu lyckats få en finsk-ortodox präst som kandidat (för socialdemokraterna). Kyrkan tycks högst levande.

Extrema Sverige, normala Finland

Den här veckan är jag på resa i Finland, och jag fick en utmärkt möjlighet att förbereda mig när jag i torsdags bevistade ett Axess-seminarium med Finlands förre utrikesminister Pär Stenbeck, som med stor sakkunskap och inte minst egna erfarenheter talade om svensk-finska relationer.

Stenbeck är numera ordförande i Kulturfonden för Sverige och Finland, och i samband med seminariet fick jag en till det yttre helt blygsam men innehållsmässigt högst märklig liten skrift i min hand, ”Om olika sätt att möta en stor elefant: en jämförande studie av finländsk och svensk kultur”. Författare är forskarna Thorleif Pettersson och Sakari Nurmela och sponsorer är förutom Kulturfonden även Riksbankens Jubileumsfond.

Tesen som odlas i denna lilla broschyr är att Sverige är ett extremt land, att Finland är ett land i mittfåran bland västländer och att skillnaderna mellan Sverige och Finland ökar stadigt. Man tar hjälp av bl.a. ”The World Values Survey” (WVS) som författarna medverkat i. Ett diagram i studien visar i vilken utsträckning svenskar och finnar hyser ”emancipativa frihetsvärderingar” och ”traditionella värderingar vs. sekulära” och ”emancipativa frihetsvärderingar” (vilket ska uttolkas som ett mått på i vilken grad man litar på nya och okända människor, också av annan nationalitet, tolerantare mot minoriteter, deltar hellre i protester, vill främja andra människors rättigheter osv). Det framgår här att inget land i världen ligger ens i närheten av att hysa så starka emancipativa frihetsvärderingar som Sverige, medan Finland ligger i en västeuropeisk huvudklunga till vilken även t.ex. Frankrike och Nederländerna hör. Sverige har också betydligt mer sekulära värderingar än Finland, även om det intressant nog finns ett antal länder som är ännu sekulärare, t.ex. Tyskland, Sydkorea, Taiwan och framförallt Japan.

Författarna pekar på att ”kulturkylftan vidgas” och skriver: ”I Finland har de ‘undersåtliga’ blivit fler och de aktivistiska färre. I Sverige är utvecklingen motsatt. Man kan kort och gott konstatera att finländare och svenskar har ‘glidit isär’ i sina synsätt på medborgardygderna… Å ena sidan det demokratiskt förträffliga och självöverskridande Sverige och å andra sidan det aningen mer demokratiskt skeptiska och pragmatiska Finland”.

Svenskar är alltså, att döma av detta, ett slags demokrati- och frihetsfundamentalister som saknar motstycke både i Norden och globalt. Min resa hit till Finland blir då en resa till ett mer normalt Västeuropa, att döma av rapporten…

Europas naturgas i utrikesutskottet

Igår morse ägde en ovanligt intressant utfrågning rum i riksdagens utrikesutskott, nämligen med fokus på Europas naturgas och gassäkerhet. För mig som forskare och historiker var det verkligen spännande att ta del av mötet mellan akademiker, experter och oroliga politiker i diskussionen kring detta tema. I centrum stod förstås NordStream-ledningen.

Det mest iögonfallande inlägget kom från den utmärkte Oxfordforskaren Jonathan Stern, som med sina många böcker om sovjetisk och rysk gasexport var min självklara ciceron när jag började sätta mig in i ämnet för ett par år sedan. Stern blev en frisk vind i den aningen stela svenska hållningen med det tabu som i praktiken har etablerat sig vad gäller att i formella sammanhang tala om att Sverige och andra länder kring Östersjön försöker använda miljöfrågan som ett sätt att komma åt en säkerhetspolitiskt betingad rädsla för Ryssland och rysk gas. I rättframma ordalag kritiserade Stern denna som han tycks mena fega strategi, och menade att det verkligen måste finnas mycket starka och tydliga miljöhot för att Östersjöländerna ska ha moralisk rätt att stoppa Nord Stream. Med sina 30 års erfarenhet av att studera dylika ledningar sade han sig aldrig ha sett något konkret exempel på någon svår miljökatastrof som uppkommit i samband med olyckor gällande undervattensledningar för gas. Han manade också till att Östersjöländerna måste visa solidaritet mot de många kontinentala länder vars energisäkerhet kommere att förbättras avsevärt om NordStream blir verklighet, eller snarare försämras avsevärt om den inte blir av. Han kritiserade också EU:s  byråkratiska maskineri för att inte ta i med krafttag för att förbättra naturgasens infrastruktur så snabbt som möjligt, särskilt då gällande den bristande infrastrukturen (särskilt gällande gaslagring) i Östeuropa; han pekade på att konkreta satsningar där de verkligen behövs i öst äts upp av mycket mindre akuta projekt som den nya ledningen mellan Belgien och Frankrike.

Har Stern rätt i att miljöriskerna, mot bakgrund av den historiska erfarenhet av undervattenspipelines som mycket säkra i drift, av allt att döma är försumbara i fallet Nord Stream? Detta är egentligen samma sak som att fråga sig: hur unik är Östersjön? I vilken grad är dess miljöegenskaper och ekologiska känslighet av en helt annan karaktär än t.ex. Nordsjön, Medelhavet och Svarta havet, som alla korsas av naturgasledningar utan att det någonsin tycks ha gett upphov till några större miljökontroverser? Jag gissar att Sveriges och andra Östersjöländers ängslan för brackvattenhavets miljö trots allt är mer äkta än vad den brittiske forskaren föreställer sig. Och som jag hävdat många gånger i andra sammanhang: för flera av Östersjöländerna – särskilt Sverige, Finland och Estland – är Östersjön inte bara ett hav vilket som helst, utan ett levande väsen som genom långa århundraden varit en del av våra kulturers allra innersta rum.

Vilket förstås inte utesluter att det finns politiska krafter som finner det lämpligt att dölja en säkerhetspolitisk agenda bakom en miljöpolitisk ridå.

Lettlands öde i svenska händer – eller tvärtom?

Den krisartade situationen i Baltikum har fått stor uppmärksamhet på sistone, och häromdagen visade även SVT en dokumentär om finanskrisen som den ter sig på andra sidan Östersjön. Det är särskilt Lettland som för närvarande går igenom en osannolik utveckling. Landet har fått stora lån från utlandet, men en total statsbankrutt är fortfarande ett reelt hot. Det mest intressanta är Sveriges roll i det hela. Efter den senaste stora krisen i Baltikum, som i huvudsak var ett resultat av Rysslands finanskris 1998, började svenska banker köpa in sig i Estland och så småningom även Lettland och Litauen. Liksom telekomoperatörer, kraftbolag och IT-företag hade de en vision om att skapa ett slags stora Östersjökoncerner med en dominerande närvaro i samtliga nordiska och baltiska länder, gärna även i Ryssland. Ofta lyckades man över förväntan: TeliaSonera är ett resultat av det liksom även Vattenfall (som visserligen misslyckades i Baltikum men i gengäld blev desto mer dominant i Polen, forna Östtyskland och Hamburg) och IT-konsulter som Cellnetwork och TietoEnator. Och så alltså även bankerna, något som lockade både mot bakgrund av de då jungfruliga markerna vad gällde bostadslån och liknande, men också de tekniskt redan oerhört avancerade baltiska bankerna som i mitte av 1990-talet gick i bräschen för internettjänster mm.

Men nu är det slut på det roliga. SwedBank och SEB förlorade helt kontrollen över vad de gjorde. Förlusterna blir närmast ofattbara – och de skulle bli ännu större om de baltiska länderna skulle devalvera sina valutor, eftersom än fler balter då skulle tvingas ställa in betalningarna på lånen i euro. Tesen som drivs i SVT:s dokumentär är att det är den svenska regeringen som med finansminister Anders Borg i spetsen med alla medel motarbetar en hotande devalvering, eftersom det skulle gå ut över svenskar och svenska företag. Flera analytiker menar att Lettlands snabbaste väg till en återhämtning går via en devalvering, men det accepteras alltså inte av Sverige, som har en viss makt genom att ha gått in som kreditgivare och samordnare av de internationella lånen till Lettland.

Enligt detta synsätt skulle det handla om ett slags n0llsummespel där kampen står om vem som ska ta smällarna av de svenska bankerna Östersjöäventyr: Sverige eller Lettland? Mardrömsscenariot för svensk del är att Lettlands ekonomiska kris blir ett kraftigt slag mot den svenska ekonomin. Detta är särskilt intressant eftersom det klargör hur långt den ekonomiska integrationen över Östersjön har gått sedan Sovjets upplösning 1991. Det är numera inte bara Baltikum som är beroende av Sverige, utan de baltiska ländernas öden påverkar numera också mycket tydligt de nordiska ländernas öden. Efter att ha forskat om integrationen över Östersjön under en längre tid är jag själv inte särskilt förvånad över att det har blivit så. Men mitt intryck är att vi i Sverige i allmänhet fortfarande reflexmässigt betraktar Baltikum som någonting långt utanför våra vanliga referensramar, en region bortom de vardagliga relationerna till omvärlden.

Finanskrisen blir i detta perspektiv – sin enorma förstörande kraft till trots - en utmärkt påminnelse om hur nära vi faktiskt står varandra 20 år efter Berlinmurens fall, vare sig vi vill eller inte.

Gotland och gasen

Den här veckan har jag tillbringat på Gotland, där det i dagarna har blossat upp en förnyad debatt om den planerade gasledningen som det rysk-tysk-holländska gasledningsföretaget Nord Stream vill dra från Viborg till Greifswald och som ska passera förbi i vattnen strax utanför Gotlands östkust. Stämningen på Gotland är skeptisk i detta avseende, att döma av lokala medias rapportering från ett möte i onsdag där gotlänningarna fick tillfälle att träffa och diskutera gasledningen direkt med representanter från Nord Stream och svenska myndigheter. Tajmingen för mötet ifråga var usel: dagen innan hade det nämligen framkommit mutmisstankar mot en professor på Högskolan på Gotland som, om det nu ligger något av sanning i det, ska ha tagit emot fem miljoner kronor i forskningsmedel i utbyte mot stöd för gasledningsbygget. En viss irritation låter sig också märkas över att man tillåts diskutera miljöfrågorna, men inte uppmuntras att diskutera den storpolitiska dimensionen.  

Måhända är det något av hanseatiska minnen som spökar? I medeltidens Östersjöhandel var ju Gotland länge en mittpunkt av avgörande betydelse för handeln längs ungefär samma rutt som gasledningen nu ska följa, men öns historiska trauma är att man någon gång framåt 1300-talet började segla direkt med varor (och idéer!) mellan de tyska hansestäderna och nordöstra Östersjöområdet. Sedan dess har Gotland sett sin betydelse minska gradvis, och man har inte haft mycket att säga till om i Östersjöområdets politiska och ekonomiska utveckling sedan medeltidens gyllene glansdagar. Gasledningens vara eller inte vara och möjliga sträckning är heller knappast något som gotlänningarna kan påverka i nämnbar utsträckning. Och även om det vore tekniskt möjligt kommer det knappast ifråga att bygga ett stickspår på den tysk-ryska ledningen till Gotland; istället går ledningen precis som 1300-talets handelsfartyg förbi ön, om än på nära avstånd.

I Gotlands Tidningar läser jag dock till min häpnad att det finns idéer på Gotland om att exportera miljövänlig gotländsk biogas österut över Östersjön, i pipelines som då troligen skulle korsa Nord Stream, t.ex. till Estland och Lettland och därmed bidra till dessa länders beroende av rysk gas. Här har man uppenbarligen förlorat all känsla för proportioner – ty hur skulle Gotlands minimala biogasresurser någonsin kunna motivera byggandet av en dyr biogasledning på Östersjöns botten?

El- och gasledningar gynnas av kristider?

EU:s ledare beslutade igår om nya stödåtgärder för att motverka den krisande ekonomin. Kritikerna menar att stödet är alldeles otillräckligt och att EU på det hela taget, som det visat sig särskilt i krisen, är ett mellanting mellan ett maktmonster och en papperstiger (DN huvudledare).

Som energihistoriker konstaterar jag dock att det hela verkar få intressanta konsekvenser för Europas gränsöverskridande infrastruktur. I de nya stödåtgärderna ingår nämligen bl.a. en stor likströmskabel för överföring av el mellan Sverige och Baltikum och även en gasledning från Norge till Sverige/Danmark och vidare på Östersjöns botten till Polen.

Båda projekten har i verkligheten diskuterats i ungefär 20 års tid. Elkabeln till Baltikum finns med i diskussionen från slutet av 1980-talet i samband med att de baltiska länderna höll på att frigöra sig från Sovjet, varvid man insåg att energiberoenden kan bli besvärliga som politiska instrument. Visserligen var de tre baltiska länderna sammantaget nettoexportörer av elektricitet till Ryssland och Vitryssland, så det var inte ett materiellt beroende det handlade om, utan tvärtom ett ekonomiskt beroende: om balterna inte kunde ersätta sina exportinkomster från elhandeln österut med en motsvarande elexport västerut riskerade man att förlora stora summor. I Sverige trodde man dock länge att elkabeln, tack vare ”ren” svensk kärnkraftsel, skulle underlätta för balterna att lägga ned stora farliga kraftverk som oljeskifferkraftverken i Narva och kärnkraftverket i Ignalina. När vi nordbor insåg att de i själva verket ville använda en elkabel under Östersjön till att exportera snarare än att importera el föll alla projekt. Först 2006 kunde en elkabel, i kraftigt reducerat format byggas till Finland. Och nu alltså snart även till Sverige. Men genom Ignalinas stundande nedläggning förblir det än mer oklart nu i vilken riktning elen egentligen kommer flöda.

Även gasledningen från Norge till Polen har sitt ursprung i sent 1980-tal, då Polen ville frigöra sig från Sovjetkommunismen. 1988-1989 pågick en vild energipolitisk verksamhet i de dåvarande socialistiska länderna i Centraleuropa, som gick ut på att snabbt frigöra sig från beroendet av rysk olja och energi. Man började skissa på nya oljehamnar vid Östersjökusten för att ersätta pipelineleveranser med olja från Ryssland, gasledningar från väst och till och med hamnanläggningar med terminaler för s.k. LNG, flytande naturgas, från Algeriet. Allt för att komma bort från det ryska beroendet.

Ingenting av detta blev verklighet, allt gick mycket snabbare än vad man tänkt sig, och efter att Sovjet fallit andades man ut och fortsatte den långa traditionen att importera olja och gas i stora mängder österifrån. Det är först på senare år de politiska problemen kring detta åter blivit uppenbara. I efterhand kan man tycka att man borde ha varit mer förutseende när det begav sig 1989-91, men så kom nyliberalismen och tog över det hela och den materiella infrastrukturen uppslukades av ett postmodernt, avteknifierat tänkande kring ekonomisk utveckling där stora statsunderstödda projekt ansågs ganska onödiga.

Återstår att se vad som kommer hända denna gång.