BASF och det kemiska Europa

Jag sitter och läser i gamla böcker och tidskriftsartiklar om det tyska företaget BASF och dess märkliga historia. Jag har lovat att skriva en fallstudie som ska skildra Europas historia från 1850 och framåt i den kemiska industrins perspektiv, och det verkar ganska lovande att då särskilt fokusera på ett företag som detta. Grundaren Friedrich Engelhorn var direktör för gasverket i Mannheim, efter att i sin ungdom ha rest Europa runt på klassisk bildningsresa. Tydligen hade han fått en god känsla för tidens trender, för han var snabb att fånga upp möjligheterna med att tillverka konstgjorda färgämnen på basis av restmaterial från gasproduktion. Färgindustrin blev det sena 1800-talets verkliga succéindustri och de tyska och schweiziska företagen längs Rhen blev helt dominerande. De konkurrerade ut England och Frankrike, som hellre importerade naturliga färgämnen som indigo från Indien och andra kolonier.

Framförallt var BASF och andra företag i Rhendalen skickliga på att utnyttja nya transportmöjligheter via vatten och järnväg för att importera råmaterial som svavelkis från Spanien, vitriololja från Prag, tjära från England och kol från Ruhrområdet och Saarlandet. De färdiga produkterna skeppades nedför Rhen och ut i stora världen med hjälp av ångfartyg – det är lätt att glömma att det är båtar, järnvägar, kanaler och andra transportsätt som bildar grunden för allt vad konkurrens heter i ekonomin!

Men så kom de stora krigen. Under första världskriget tvingades BASF ställa om sin framgångsrika konstgödseltillverkning till produktion av sprängämnen och kemiska vapen som användes i skyttegravarna i Frankrike. Under mellankrigstiden gick de tyska kemiföretagen ihop i den ökända kartellen IG Farben, som under nästa krig kom att spela en avgörande roll i skapandet av Auschwitz genom sin efterfrågan på arbetskraft till en stor gummi- och bränslefabrik i det ockuperade Polen.

BASF:s gamla fabriker i östra Tyskland blev för sin del efter kriget utgångspunkten för DDR:s ökända, miljömässigt horribla kemiindustri i Sachsen, med det legendariska Leuna i centrum. Anläggningarna hemma i Mannheim/Ludwigshafen hade nästan helt förstörts i allierade bombanfall, men det hindrade inte BASF från att återuppstå, nu som världens största plasttillverkare.

Och nu då? Jo, BASF finns förstås kvar, fortfarande med bas i Engelhorns hemvist vid Rhen. Nästan 150 år har gått. Och det senaste i företagets bidrag till formandet av Europa är dess starka engagemang och delägarskap i gasledningen Nord Stream, som ska säkerställa att väldiga mängder naturgas från Sibirien via Östersjön hittar ned till Mannheim, där gasen ska omvandlas till ett otal kemiska produkter. Historien går vidare.

Från natur till nätverk

Boken som jag arbetar på här i Holland (tillsammans med Arne Kaijser och Erik van der Vleuten) är tänkt att heta ”From Nature to Networks: The Infrastructural Transformation of Europe,1850-2000” och handlar om hur den ”djupare strukturen” i Europas geografi har gått från att vara baserad på naturliga länkar mellan regioner och länder till en ny struktur baserad på artificiella, människoskapade länkar och förbindelser.

Fram till början av 1800-talet var så gott som alla internationella flöden mellan olika delar av Europa baserade på transporter över hav och floder och i någon mån enkla, svårframkomliga vägar över land. Numera är transportmöjligheterna förstås mycket vidare: hav, floder och kanaler spelar vissersligen fortfarande en väldigt stor roll, men dessutom har det tillkommit järnvägar, motorvägar, flyg osv. Transportmöjligheterna är oerhört diversifierade. Samtidigt har information och energi, som förr i tiden bara kunde flöda med hjäljp av transportväsendet, nu fått sina egna infrastrukturer i form av telefonsystem, Internet, kraftledningar, pipelines för olja och gas osv.

Vår tes är att framväxten av denna mångfacetterade röra av materiella nätverk har spelat en avgörande roll för den europeiska integrationen i historiskt perspektiv. Det kan tyckas närmast självklart när man tänker på det, men om man slår upp en europeisk historiebok på måfå så är det ändå nästan ingenting som handlar om denna materiella aspekt av europeisk integration. Vår bok ska alltså ge ett nytt – och bättre! – perspektiv på Europas historia genom att förklara uppkomsten av en ny, nätverksbaserad geografi.

Men vi är också väldigt nyfikna på hur nätverken ifråga har använts, eller hur de har ”exploaterats” av olika aktörer genom åren, som t.ex. militären, resebyråerna, människosmugglarna, logistikfirmorna och de centrala planeringsorganen i kommunisttidens Östeuropa. Dessutom har vi börjat skissa på en avslutande del i boken som är tänkt att handla om hur de materiella nätverkens framväxt har förändrat Europa som fysiskt landskap. Såväl landskapen i traditionell mening liksom även ”vattenskap” och ”luftskap” tycks ha genomgått en påtaglig ”infrastrukturering” under de senaste 200 åren.

Vad som särskilt facinerar mig vad gäller det senare är just ”vattenskapens” omvandling: floder som vid närmare betraktande inte har mycket av natur kvar i sig efter att ha rätats ut, muddrats, dämts upp osv., och de europeiska haven som inte heller är så naturliga som de kan tyckas, utan som även de blivit till ett slags artefakter eller artificiella system, anpassade för det moderna samhällets krav genom skapandet av särskilda farleder, indelandet i ekonomiska zoner, nedläggandet av elkablar och pipelines på botten och inte minst konstruktionen av konstgjorda kuster och stränder, något som man förstås ständigt påminns om här i Holland.

Återstår bara själva skrivandet av boken. Det har startat rätt trögt, men jag ber att få återkomma i ämnet här på bloggen.

Estnisk-holländsk sångfest

Arvo Pärts 75-årsdag har uppmärksammats stort i Europa i år, med kompositören själv ofta närvarande vid olika framföranden och festligheter. Mindre uppmärksamhet har hans estniske kollega Veljo Tormis rönt, trots att även han firat födelsedag, 80 år.

Tormis är en världsstjärna i skymundan, tycks det mig, och en kompositör av helt annat slag än Pärt. Tormis är körmusikens stora namn i Estland, den som sjungs a capella. Hans toner för tankarna till de stora baltiska sångarfesterna, de som är så djupt förbundna inte bara med den baltiska kulturhistorien, utan även den politiska historien, med tusentals och ibland hundratusentals sångare (inte åhörare!) på plats, som det artade sig i slutet av 1980-talet.

Häromdagen var vi på en körkonsert i Leiden helt ägnad Veljo Tormis verk, med tonsättare själv på plats. Med åtta olika körer, vilka mellan numren tog plats bland publiken, kunde jag inte låta bli att tänka just på någon estnisk sångarfest. Men jag tror inte det var medvetet tänkt som sådan.

Så fick vi alltså höra estniska sånger, på originalspråk, klinga i konserthuset, beläget invid de stolta gamla holländska kanalerna. Tormis placerar sig, åtminstone på ytan, i en tradition av estnisk folkmusik som är full av minnen av en försovjetisk tidsålder men också av en värld där mycket av den östersjöfinska kulturen försvunnit. Vissa sånger frambesvärjer ett gammalt, svunnet Ingermanland, ett Kihnu (Kinö) i Rigabukten eller ett Karelen som hamnat på fel sida om gränsen. Naturen är alltid närvarande, med dess landskap och årstidsväxlingar. Och lekarna: en hel svit handlar om gungor som man roar sig med där de hänger i de heliga estniska träden och förgyller sommaren!

Så ska Östersjön räddas?

Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen i världen kännetecknas på 2000-talet av två särskilt tydliga metatrender: å ena sidan handlar det om allt intensivare försök att förstå och manipulera naturens allra minsta beståndsdelar. Nanotekniken står i förgrunden. Å andra sidan den motsatta trenden: att förstå och manipulera de stora sammanhangen. Då talar vi om kosmologi, klimatforskning och geoengineering.

Geoengineering är kontroversiellt och bisarrt, men försöken att göra verklighet av ingenjörernas våta drömmar att kontrollera de stora ekosystemen säger någonting väsentligt om vår tid. Det hela baseras ofta på ett rent utopiskt tänkande med uppenbart orealistiska anspråk. Jag skulle gissa att 99% av alla försök till geoengineering har misslyckats. Ett exempel är Sovjets försök att vända ett antal sibiriska floder. Ett annat är USA:s och senare Kinas miljardinvesteringar i metoder för att kontrollera vädret. Det mest lyckade geoengineering-projektet är troligen Nederländernas ansträngningar för att skapa nytt land ur Nordsjön. Men sista ordet är kanske ännu inte sagt i det fallet. Många andra förslag med större ambitioner har lyckligtvis inte realiserats, som t.ex. tysken Hermann Sörgels storslagna vision om att binda samman Europa och Afrika genom att dämma upp Medelhavet, sänka hela havets nivå ett par hundra meter och utnyttja vattenkraftpotentialen i Gibraltar sund.

Även Östersjöländernas ingenjörer har sina våta drömmar om att manipulera hela havet med hjälp av ny smart teknik. ”Så ska Östersjön räddas” heter det idag på DN:s förstasida. Massor av syre ska pumpas ned i Östersjön, så är det tänkt, med hjälp av ett slags nya maskiner som drivs med el från vindkraftverk (eller kanske fossila energikällor, det återstår att se). De döda bottnarna ska syresättas och ett otal livsformer fås att återvända. Algblomningarna förutspås därigenom minska och havet återfå sin tidigare balans som satts ur spel till följd av övergödningen.

I teknikhistoriskt perspektiv förefaller det högst tveksamt om arrangemanget verkligen skulle kunna fungera. Kommer Östersjöns syrepumpar skriva historia och räknas till den lilla procent av geoengineering-projekt som lyckas, eller kommer den att sållas till den skräphög av naivt orealistiska projekt där 99% av de tidigare försöken hamnat? En uppfinning och en ingenjörsvision är inget ont i sig, men det är trots allt den lättare delen av det hela: senare kommer förstås problemet med finansiering och frågor om samarbete och koordination Östersjöländerna emellan. Man anar redan framtidens politiska strider mellan strandstaterna, om vem som ska betala, hur reglerna för att förhindra fortsatt övergödning förhandlas om, om krångliga mekanismer för kontroll och framväxten av nya myndigheter och organisationer för att se till att det stora tekniska projektet förlöper som det är tänkt, och reaktionerna när saker och ting ändå går fel…

En annan fråga är förstås om det hela överhuvudtaget är önskvärt och vilka alternativen är. Är inte detta ett typexempel på hur man vill använda ny teknik för att kringgå de egentliga problemen?

Nord Stream och Östersjöns historia

Hur kommer byggandet av den nya gasledningen Nord Stream från Ryssland till Tyskland förändra vår förståelse av Östersjöns och Östersjöområdets förflutna? Det är en fråga som man numera kan ställa sig. Gasledningen skall ju läggas på Östersjöns botten, som är full av lämningar av de mest skilda slag från gångna sekler: det handlar om allt från skeppsvrak och gamla minor till nedskjutna flygplan och radioaktivt avfall som dumpats i hemlighet.

Nyligen meddelades på Nord Streams hemsida stolt att man i samband med förberedelser inför ledningsbygget har upptäckt ”tolv fartygsvrak i svensk ekonomisk zon”, varav flera är ”tidigare okända, kulturhistoriskt värdefulla och väl bevarade”. Det omstridda företaget, som numera även har holländska och franska delägare, samarbetar med Riksantikvarieämbetet och man tycks ha förstått möjligheten att förbättra sin image i Sverige och de andra små Östersjöländerna som alltid varit skeptiska till gasledningen.

När framtiden byggs skrivs också historien om. Nord Stream kommer nog att få fortsätta kryssa försiktigt på botten bland all den Östersjöhistoria som ligger och sover där. Men det skulle vara intressant om bygget av gasledningen leder till ny kunskap om Östersjöns förflutna, på ett sätt så att vår regions historia i framstår i ny dager. Upptäckten och utforskandet av månghundraåriga skeppsvrak kommer i alla fall lägligt nu med tanke på att skeppsmasken samtidigt i allt högre grad har börjat invadera Östersjön; snart finns det kanske inga vrak kvar att upptäcka.

Homeros i Östersjön

Efter Tjernobylkatastrofen avvecklades kärnkraften i Italien. Atomingenjören Felice Vinci övergick då till att utveckla en teori om att Iliaden och Odysséen inte utspelar sig i Medelhavet, utan i Östersjön. Det resulterade i boken ”Omero nel Baltico”, som kom ut i Italien i mitten av 1990-talet. En engelsk översättning, eller snarare vidareutveckling av teorin utkom på engelska 2006 – se min artikel i Svenska Dagbladet från 2 januari 2008.

Nu har gymnasieläraren Lennart Kankaanranta i Tornedalen översatt den engelska upplagan till svenska (”Skandinaviskt ursprung för Homeros dikter”, på okända Lumio förlag, 368 s). Professionella forskare vill inte ta i Vincis teori ens med tång, men om detta är pseudovetenskap så är den onekligen välbearbetad. För oss invånare i Östersjöområdet är det förförisk läsning.

Östersjöns uppätna skeppsvrak

Idag läser jag i Dagens Nyheter att skeppsmasken breder ut sig i Östersjön. Någon större skada på ekosystemet lär den knappast orsaka, men däremot kommer den av allt att döma förinta Östersjöns unika kulturarv i form av de tusentals förlista fartyg som vilar på havets botten dit de sjunkit ned, efter katastrofer av olika slag i det förgångna, för en – som det tills nyligen förmodades - evig vila i bottenslammet.

Östersjön är världsunik genom sin samling av månghundraåriga och rentav flertusenåriga skeppsvrak. De större haven är alldeles för salta för att vraken ska kunna överleva, skeppsmasken äter snabbt upp dem. Det finns förstås också sötvattensjöar och floder där vraken till följd av skeppsmaskens frånvaro kunnat överleva. Men det unika med Östersjön är inte bara dess låga salthalt, som hittills har hindrat skeppsmasken för att invadera havet, utan kombinationen av brackvatten och Östersjöns nyckelroll för transporter av varor, arméer och människor genom århundradena, dessa flöden som möjliggjort den unika Östersjökulturen i kustländerna.

Men nu har skeppsmasken alltså gjort sin entré. Orsaken tycks vara ett något varmare klimat. Utanför Rügen kan man redan konstatera att skeppsmasken har förstört gamla vrak. Och den sprider sig snabbt vidare norrut. Skräckscenariot är den svenska västkustens nästan totala frånvaro av äldre vrak.

Skeppsmaskens oväntade ankomst är på sitt sätt också en påminnelse om hur känslig Östersjön är för förändringar, även mycket små sådana. Debatten om Östersjöns känslighet fick ju ett uppsving i samband med kontroverserna kring gasledningen Nord Stream, där ett argument var just att det är svårt att förutse de faktiska konsekvenserna av ett dylikt, tidigare oprövat projekt. Skeppsmasken lär ju knappast äta upp gasledningen - men ingen vet vad som kan hända istället till följd av de förändringsspiraler som kan triggas igång av nästan vad som helst.

Nordisk union

Gunnar Wetterbergs varma förespråkande för en nordisk union eller federation häromdagen var något av det roligaste jag läst på DN Debatt på sistone. Det är inte ofta man ser debattartiklar av detta slag – och i detta halvt allvarliga, halvt skämtsamma tonläge som bara kan komma från en inspirerande historiker som samtidigt är en passionerad samhällsdebattör. Den kombinationen skulle man för övrigt vilja se oftare, och likaså Wetterbergs ganska ovanliga intuition att i samhällsdebatten se humaniora, vetenskap och teknik som olika sidor av samma mynt.

Men det här med att Norden skulle må bättre av att bilda en politisk federation tror jag är helt fel tänkt. Utgångspunkten är lite väl stormaktspolitisk och andas något unket missionärt: Wetterbergs tes är att vi nordbor bör gå samman för att stärka vår ställning i världen och därmed öka våra möjligheter att få makt över de internationella organisationerna och ökat inflytande i världsekonomin, men också att sprida det nordiska budskapet, den oklanderliga nordiska livsstilen, de överlägsna nordiska värderingarna till delar av världen som inte har begripit att det är här uppe hos oss som de högre idealen finns att hämta.

De nordiska länderna hör till världens mest framgångsrika på många sätt. Men är inte anledningen till detta just att vi har varit små och flexibla och att vi inte ingått i någon större, omständligare federation? Det finns inga belägg för att små länder i längden skulle ha sämre möjligheter att klara sig i världen. Hemligheten bakom det framgångsrika Norden har, gissar jag, dessutom mycket att göra med att de nordiska länderna är olika varandra, men ändå tillräckligt lika för att vi ska kunna använda varandra som naturliga jämförelsepunkter att mäta oss mot och inspireras av. Just detta att de nordiska länderna faktiskt är helt suveräna och kan välja sina egna, ofta helt olika vägar, är en styrka. Full självständighet är en förutsättning för detta fenomen.

De historiska erfarenheterna av nordiska unioner är ju inte heller särskilt upplyftande. Undantaget är Sveriges och Finlands långa förening, som tog slut för precis 200 år sedan. Men Kalmarunionen är knappast något som väcker ljusa minnen, i alla fall inte i Sverige, och Norge är som bekant glada över att sedan ett sekel tillbaka äntligen ha fått full frihet från Köpenhamn och Stockholm. Och även om Island för tillfället upplever en nationell baksmälla efter några ohållbara år och vill in i EU är Grönland samtidigt på väg mot en friare ställning i förhållandet till Danmark.

Alltså: gärna nordiskt samarbete och ökat utbyte, men låt gränserna finnas kvar. Dessutom finns det länder på andra sidan Östersjön som ser på sig själva som en ny typ av nordbor, och det utbytet – ekonomiskt, politiskt, kulturellt – är oerhört dynamiskt. Även om det ekonomiska utbytet med Baltikum under senare år blivit lite väl chockartat.

Caspar David Friedrich och 1700-talets miljökris

När jag bodde i Greifswald i slutet av 90-talet brukade jag ibland strosa ned längs floden Ryck till de trivsamt lantliga kvarteren i den gamla fiskebyn Wieck och den lummiga grönskan kring den tegelröda klosterruinen Eldena. Båda är egentligen helt oansenliga platser, men många konstälskare har skymtat dem utan att de ibland ens vet om det: detta var nämligen favorittillhåll för Caspar David Friedrich både under hans uppväxttid i Greifswald och under ett otal senare nostalgiska besök i de pommerska hemtrakterna. Även silhuetten av Greifswalds romantiskt medeltida stadskärna är numera världsberömd tack vare konstnären, och faktiskt består samma vy i stort sett fortfarande.

När Caspar David Friedrichs verk nu visas på Nationalmuseum i Stockholm har jag plötsligt fått en oväntad möjlighet att minnas min egen tid i Greifswald. Jag var egentligen där för att utforska den östtyska kärnkraftens historia, som hade sitt huvudsakliga centrum i Lubmin vid Östersjön, strax utanför staden. Jag vet inte vad Friedrich skulle ha tyckt om det stora sovjetiskt designade kärnkraftverket som uppförts där vid Östersjökusten, eller om att Tyskland och Ryssland numera vill använda Greifswald som slutpunkt för gasledningen Nord Stream, men han skulle nog ha uppskattat den påtagliga avsaknad av industriell exploatering som i övrigt karakteriserar detta nordöstliga hörn av Tyskland. Det är knappast någon slump att Friedrich fick sitt egentliga internationella genombrott så sent som 1972, genom en stor utställning i London – alltså samma år som den stora Stockholmskonferensen om miljön ägde rum och Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” publicerades. Den plötsliga resonans hans konst fick i allmänna lager hängde samman med den tidens växande miljömedvetenhet. Vi betraktar hans melankoliska, stillsamma, andligt laddade landskap med vår tids insikt om att dessa landskap egentligen inte existerar längre, hur allting redan har förstörts eller håller på att förstöras.

När hans tavlor visades för första gången för nära 200 år sedan betraktade man dem säkert med andra ögon. Och ändå finns det förmodligen större likheter med vår egen tid än vad man först är benägen att medge: ty Caspar David Friedrichs landskap var ju ingalunda representativa för hans tid. I Dresden där han bodde kunde han inte hitta dem, där pågick istället en allt intensivare exploatering av naturen. Staden var smutsig, och allt fler av de fina skogspartierna runt omkring såg han ge vika antingen i samband med att Napoleons trupper drog förbi eller att de föll offer för de växande behoven inom framväxande industrigrenar. En bit uppe i de sachsiska bergen låg gruvstaden Freiberg, vars aptit på träkol slukade all skog i dess omgivning. Nej, han var tvungen att ge sig av på vandring till Riesengebirge långt borta i Schlesien och inte minst till Östersjökusten, till Greifswald och ön Rügen, där världen ännu var lugnare, där landskapen ännu fanns kvar och där man verkligen kunde sätta sig ned på en sten vid havet och  meditera över de stora livsgåtorna medan segelfartygen stilla gled in efter en långsam färd från andra sidan Östersjön.

Caspar David Friedrich levde med andra ord – så skulle man kunna tolka hans konst – själv i en värld som från slutet av 1700-talet i mångas ögon föreföll lika hotad som vår egen på 2000-talet. Hans konst var ett sätt att fånga vad som ännu återstod av landskap som höll på att plundras och behålla något av mystiken i världen ytterligare ett litet tag innan den anstormande moderniteten tilläts bryta förtrollningen i Webers anda. I städerna och industriregionerna hade det redan blivit omöjligt att meditera och grubbla, eftersom allt redan handlade om att öka farten och leva effektivare, följa upplysningens och den kapitalistiska ekonomins credon. Ja, vi är i vår tid inte de första som har sett oss tvungna att då och då söka oss långt bort för att kunna leva, känna och tänka långsamt.

Kärnkraftsolyckor, etniska blodbad, östersjöisk skärgårdsidyll

Medan Xinjiang befinner sig blodigt uppror och familjerna sörjer sina döda efter veckans förfärliga blodbad fortsätter sommaren att glida förbi i Sverige - som om det inte fanns någon globalisering och vi vore åtskilda världar utan inbördes sammanhang. Som så ofta tycks tv-nyheterna övergå sömlöst i filmens konstruerade, egenhändigt skapade fantasivärld och dagstidningarna övergår lika sömlöst i vad som skulle kunna vara skönlitteratur. Vi stänger av teven och slår ihop tidningarna, kopplar bort bredbandet och ger oss stället av ut till våra sommarstugor som ligger dolda i skogen invid en stilla sjö eller på ensliga öar i Östersjöns labyrintiska skärgårdar.

Att resa ut på landet, till naturens lugnande famn, är ett fåfängt försök att fly de globala sammanhangen – även om algblomningarna i Östersjön förstås i slutänden är resultatet av läckande konstgödsel som kanske tillverkats i någon kinesisk fabrik och ett av de främsta hoten för ytterskärgården är oljetransporterna från Ryssland som ska ut på världsmarknaderna. När vi ikväll sitter på Lilla Korsholmen och äter egenhändigt infångad flundra till middag medan solen går ned över Kolmårdens svarta skog på andra sidan Bråviken, höjs också ett varnande finger ur historien i form av en smal skorsten som höjer sig över Gränsö i väster: det är Marvikens före detta kärnkraftverk, symbolen för den ”svenska linjen” i vårt lands atomhistoria. Där skulle inte bara energi produceras, utan även plutonium för svenska atombomber. Men industrin ville inte ha denna typ av kärnkraftverk och det var nog bra. Det hade av allt att döma blivit en livsfarlig anläggning om inte bygget hade stoppats 1969, när det nästan var färdigt; Marviken är det närmaste ett svenskt Tjernobylkraftverk man kommer. Anläggning finns dock fortfarande kvar, om än utan reaktor; det har status som reservkraftverk och kallas i folkmun för ”världens enda oljeeldade kärnkraftverk”!

Varje litet skrymsle i globaliseringens labyrint har sitt sätt att gå under: i Tjernobyl var det genom en kärnkraftkatastrof, i Ürümqi är det etniska blodbad som för all framtid nu förmörkar regionen. Båda var plötsliga, oväntade händelser som ingen hade kunnat förutsäga, och ingen vet vilken region som står näst på tur att drabbas av det ofattbara och oförutsägbara. Skärgårdsidyllen har en lång förhistoria, men det hade även t.ex. den estniska skärgården, vilket inte hindrade att dess kultur totalt utplånades efter Sovjets invasion 1944, då öarna totalmilitariserades. Allting är skört och kan försvinna helt plötsligt, och det enda som skyddar oss från den plågsamma insikten är vår brist på fantasi.