Att minnas historien?

Den senaste veckan har 20-årsjubileet av Berlinmurens gett skäl att blicka tillbaka i samtidens historia. Något av det mest anmärkningsvärda i rapportering och kommentarer kring denna begivenhet är en ofta återkommande rädsla för att Berlinmurens existens ska glömmas bort! Ja, under de 20 år som gått sedan det där märkliga europeiska året 1989 har glömskan uppenbarligen smugit sig inpå på ett sätt så att man nu vill dra igång kampanjer liknande de som handlar om andra världskriget, i syfte att hålla det historiska medvetandet vid liv. Händelserna 1989 har i denna mening verkligen blivit någonting som många inte längre har några egentliga personliga minnen av, utan som har blivit just ”historia”, i den meningen att det är något som man måste läsa i böcker om för att få kunskap om.

För oss som faktiskt har starka minnen från händelserna 1989 kan det verka absurt att höra hur många yngre människor reagerar när de kommer till Berlin och får förklarat för sig att det en gång fanns en mur som gick mitt genom staden och delade den i en östtysk och västtysk del: ”Vad då mur?” säger de och tittar misstänksamt på guiden. ”Driv inte med mig, tror du jag är dum? Det är klart att det inte kan gå en mur rakt genom stan!”

Samma reaktion kan man få om man tar upp ett ämne som Tjernobyl: många unga människor, i både öst och väst, har i själva verket ingen aning om att det har inträffat en väldig kärnkraftskatastrof där och finner det absurbt att något sådant skulle kunna ha hänt. Det är förstås också denna glömska som möjliggör kärnkraftens ökande popularitet på sistone i många länder. Man har helt enkelt glömt bort vad som kan hända.

I minnet blir händelser i det förgångna alltmer abstrakta ju längre de skjuts tillbaka i det förflutna. Något av det mest eggande med att vara historiker och söka sig tillbaka i gamla dokument av olika slag är just hur det abstrakta plötsligt kan bli konkret igen. Det har i dessa sammanhang ofta slagit mig att vad som omnämns i en enda rad som ett självklart historiskt faktum i en bok eller som bakgrundsteckning till nutida utvecklingar i verkligheten är ett myller av kaotiska händelser, personliga beslut och rena tillfälligheter som ibland kan få mig att tvivla på att vissa saker överhuvudtaget har hänt, för att inte tala om hur och varför. Ändå har historieskrivningen en tendens att cementeras och stadga sig till slut.

Kanske är det också därför man lätt finner det svårt att göra sig en klar bild av ”historiska” händelser som man själv har minnen av, eftersom den cementerade bilden inte nödvändigtvis passar in med minnena. Jag gissar att man då i slutänden oftast anpassar sina egna minnen till det man läst i historieböckerna (fastän det i verkligheten förstås borde vara tvärtom). Det blir lättare att ”minnas” historien på det sättet, även om det sker på bekostnad av genuina (om än starkt motsägelsefulla och problematiska) minnen som för alltid går förlorade. För den som skriver dagbok kan jag rekommendera att testa sig själv i detta avseende: skriv först upp vad du tror att du minns av din egen upplevelse av en ”historisk” händelse, och jämför sedan med motsvarande dagboksanteckningar. Resultatet blir ofta mycket märkligt.

Energisubventionernas natur

I måndags presenterades ett delbetänkande från utredningen om en samordnad reglering på kärnteknik- och strålskyddsområdet, som bland annat föreslog ett kraftigt ökat skadeståndsansvar för kärnkraftsföretagen. Det handlar alltså om hur mycket kärnkraftens ägare ska betala i händelse av en svensk Tjernobylolycka. Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson var inte sen att samma dag ”avslöja” på DN Debatt att skadeståndsansvaret höjningen till trots inte på långa vägar motsvarar de faktiska kostnaderna för den väldiga förödelse som en olycka skulle föra med sig. Slutsatsen: att kärnkraften kommer att ”subventioneras” även i fortsättningen.

Vad det handlar om är förstås ett slags indirekta subventioner: ingen kärnkraftsoperatör kommer att få några miljoner direkt i handen för att bygga och driva nya kärnkraftverk. Och då blir det förstås genast en tolkningsfråga vad en ”subvention” egentligen är. Argumentet att kärnkraften är subventionerad är gammalt och har följt debatten åt i nära ett halvt århundrade, och kärnkraftsmotståndarna har alltid haft detta som en älskingsstrategi: att försöka tvinga kärnkraften att bära fullt finansiellt ansvar för allt som kan tänkas hända och därmed göra den olönsam, rätt och slätt.

Det intressanta och ironiska med denna strategi är att man tvingas in i ett närmast fundamentalistiskt marknadsekonomiskt tänkande. Begreppet ”subventioner” har ju som innebörd en ”störning” av de fria marknadskrafterna, dvs. politisk inblandning i det ”naturliga” ekonomiska kretsloppet med dess strävan efter en objektiv, neutral balans mellan utbud och efterfrågan. Som alla ekonomer och ekonomhistoriker vet existerar i verkligheten dock ingen sådan marknad och har aldrig gjort. Just inom energiområdet finns det inte heller fler än ett fåtal extremister som skulle vilja en helt fri marknad. I innovationsteoretiskt perspektiv kan man med historiska erfarenheter lugnt konstatera att ny bra energiteknik sällan kommer fram ”av sig själv”: den behöver subventioneras. Risken är förstås att det i efterhand kan visa sig att man subventionerat ”fel” teknik, eftersom man på förhand sällan kan veta vilken teknik som blir bäst, billigast och miljövänligast i långa loppet. Detta är i själva verket det starkaste argumentet mot varje form av subventionering. Men en sådan ”laissez-faire”-ansats ter sig helt orealistisk och det är svårt att tro att Naturskyddsföreningen heller vill göra sig till förespråkare för en sådan strategi. Problemet är bara att om man vill ha bort alla subventioner från kärnkraften av principskälet att subventioner är dåligt så får man svårt att hävda att subventioner är nödvändiga för vindkraft, solenergi osv.

I övrigt ligger det nära till hands att jämföra en eventuell kärnkraftskatastrof med den finansiella krisen. Båda är så extrema händelser, med konsekvenser för miljoner människor, att staten omöjligt kan avstå från att gå in och stödja – dvs. subventionera – återhämtningen med dess enorma kostnader. Det är inte för inte som vi förra året intuivit började tala om den ekonomiska krisen i termer av en ”finansiell härdsmälta”.

Atomdöden i Xinjiang

Xinjiangs historia är outtömlig på berättelser om brutalitet, förtryck och död. De blodiga förvecklingarna i somras, då det etniska våldet kokade över bland såväl kineser som uigurer, var bara den senaste i raden av tragedier som människorna i denna del av Asien har fått vänja sig vid att leva med (se också min SvD-artikel om det historiska förspelet till juliupploppen).

Xinjiang är ett centrum för mycket av ondskan i Kina och Centralasien, och liksom i Kazakstan är det ultimata uttrycket för detta de provsprängningar av kärnvapen som ägde rum här under kalla kriget. I Xinjiangs fall upphörde de förrän 1996. Men de djävulska följderna fortsätter att göra sig påminda och spridas vidare, på samma sätt som i Hiroshima, Tjernobyl och ett otal andra platser, i form av cancerepidemier och missbildade barn. Och till skillnad från Ryssland och Kazakstan har Kina aldrig offentliggjort uppgifter om sina provsprängningar.

Häromdagen deltog jag i ett seminarium i riksdagen på detta tema. Den uiguriske cancerläkaren Enver Tohti, numera bosatt i England och brittisk representant i uiguriska världskongressen, hade bjudits in för att ge sin bild av de kinesiska atomsprängningarna och deras effekter. Sprängningarna som började 1964 ägde rum i det öde landet mellan Lop Nur och Korla, invid den gamla Sidenvägen inte långt från den mytomspunna staden Loulan som återupptäcktes av Sven Hedin på 1930-talet.

Trakten är dock egentligen inte så öde som man brukar försöka göra gällande, menade Tohti och visade på existensen av avsevärda bosättningar med ett hundratusental invånare helt nära inpå testområdet. Men i praktiken påverkades hela Xinjang mycket påtagligt av atomsprängningarna: även i provinshuvudstaden Ürümqi några hundra kilometer bort är det lätt att spåra en tydlig höjning i cancerfrekvensen. I själva verket hyser Ürümqi Kinas i särklass största cancersjukhus, vilket kan förefalla märkligt med tanke på Xinjiangprovinsens relativt ringa befolkning jämfört med östkusten, men blir naturligt om man tar i beaktande de uppenbara konsekvenserna av provsprängningarna. Rent statistiskt kan man visa att Xinjiang har en 35% högre cancerfrekvens än i resten av Kina och att det är tydligt radioaktivt relaterade cancerformer som leukemi som helt dominerar. Och då har man ändå inte räknat in den fattiga uiguriska landsortsbefolkning som inte har någon sjukvårdsförsäkring och inte har en chans att bekosta relevant behandling – och därmed hamnar utanför statistiken.

Tohti uppskattar att uppemot 300.000 människor i Xinjiang har dött genom åren till följd av provsprängningarna och att ytterligare en miljon har påverkats. Siffrorna förefaller dock svåra att bekräfta, eftersom allt som har med detta att göra är föremål för sträng sekretess. En brittisk dokumentärfilm visar hur Tohti kommit åt hemliga dokument som visar på närmast desperata rop på hjälp från sjukhusens sida för att de ska kunna ta hand om alla nya cancerfall. Och då har ändå sjukhusens tumöravdelningar växt från femhundra bäddar 1997 till över tvåtusen ett årtionde senare.

Pekings strategi tycks vara att tysta ned det hela och under inga omständigheter låta det växa till en stor debatt. Men följden, gissar jag, blir istället ett oöverskådligt brus av rykten som skapar ny oro hos befolkningen och därmed avsevärt stärker de krafter som underminerar regionens stabilitet. Frågan är om regimen alltså underminerar sig själv.

Nordisk union

Gunnar Wetterbergs varma förespråkande för en nordisk union eller federation häromdagen var något av det roligaste jag läst på DN Debatt på sistone. Det är inte ofta man ser debattartiklar av detta slag – och i detta halvt allvarliga, halvt skämtsamma tonläge som bara kan komma från en inspirerande historiker som samtidigt är en passionerad samhällsdebattör. Den kombinationen skulle man för övrigt vilja se oftare, och likaså Wetterbergs ganska ovanliga intuition att i samhällsdebatten se humaniora, vetenskap och teknik som olika sidor av samma mynt.

Men det här med att Norden skulle må bättre av att bilda en politisk federation tror jag är helt fel tänkt. Utgångspunkten är lite väl stormaktspolitisk och andas något unket missionärt: Wetterbergs tes är att vi nordbor bör gå samman för att stärka vår ställning i världen och därmed öka våra möjligheter att få makt över de internationella organisationerna och ökat inflytande i världsekonomin, men också att sprida det nordiska budskapet, den oklanderliga nordiska livsstilen, de överlägsna nordiska värderingarna till delar av världen som inte har begripit att det är här uppe hos oss som de högre idealen finns att hämta.

De nordiska länderna hör till världens mest framgångsrika på många sätt. Men är inte anledningen till detta just att vi har varit små och flexibla och att vi inte ingått i någon större, omständligare federation? Det finns inga belägg för att små länder i längden skulle ha sämre möjligheter att klara sig i världen. Hemligheten bakom det framgångsrika Norden har, gissar jag, dessutom mycket att göra med att de nordiska länderna är olika varandra, men ändå tillräckligt lika för att vi ska kunna använda varandra som naturliga jämförelsepunkter att mäta oss mot och inspireras av. Just detta att de nordiska länderna faktiskt är helt suveräna och kan välja sina egna, ofta helt olika vägar, är en styrka. Full självständighet är en förutsättning för detta fenomen.

De historiska erfarenheterna av nordiska unioner är ju inte heller särskilt upplyftande. Undantaget är Sveriges och Finlands långa förening, som tog slut för precis 200 år sedan. Men Kalmarunionen är knappast något som väcker ljusa minnen, i alla fall inte i Sverige, och Norge är som bekant glada över att sedan ett sekel tillbaka äntligen ha fått full frihet från Köpenhamn och Stockholm. Och även om Island för tillfället upplever en nationell baksmälla efter några ohållbara år och vill in i EU är Grönland samtidigt på väg mot en friare ställning i förhållandet till Danmark.

Alltså: gärna nordiskt samarbete och ökat utbyte, men låt gränserna finnas kvar. Dessutom finns det länder på andra sidan Östersjön som ser på sig själva som en ny typ av nordbor, och det utbytet – ekonomiskt, politiskt, kulturellt – är oerhört dynamiskt. Även om det ekonomiska utbytet med Baltikum under senare år blivit lite väl chockartat.

Kärnkraften avvecklas i smyg

Kärnkraftens vara eller inte vara har blivit till något av en valfråga inför det stundande valet i Tyskland. Och inget land kan mäta sig med Tyskland när det gäller att uppbåda ett grundmurat kärnkraftsmotstånd. Tyskland inledde en avveckling av all kärnkraft under Schröder-Fischers rödgröna regeringstid och kärnkraftsindustrin hoppas att en borgerlig regering en gång för alla kommer att sätta stopp för vad de anser vara en oförsvarlig energipolitik. Socialdemokraterna sitter ju fortfarande i regeringsställning och miljöminister Sigmar Gabriel är en hårdnackad kärnkraftmotståndare.

Men egentligen känns det lite förlegat med kärnkraften som en stor politisk fråga. I både Tyskland och Sverige har antikärnkraftrörelsen länge lekt med tanken på att kärnkraften i själva verket kommer att avveckla sig själv, oavsett politiska beslut i frågan. Det har att göra med de enorma investeringarna, som förutsätter en långsiktigt garanterad ekonomisk lönsamhet, alltså minst 20-30 år - något som många anser omöjligt att garantera i dagens turbulenta energivärld. Och sedan finns förstås den politiska osäkerheten: vem vet vilken inställning till kärnkraften regeringen kommer ha om ett par decennier, hur kärnkraften kommer beskattas, om någon alls vill köpa kärnkraftsel på den avreglerade marknaden?

Nu på sistone märker man av på ett mycket konkret sätt hur kärnkraften faktiskt ser ut att avveckla sig självt, och då handlar det inte om eventuella nya kärnkraftverk utan om de gamla: otaliga tekniska missöden och småolyckor i kombination med extremt hårda krav från övervakningsmyndigheter har gjort att ett stort antal kärnkraftverk tvingas stå stilla under lång tid, ibland flera år, i avvaktan på utredning och reparation. Som ett resultat kan man numera se en tydlig trend mot en allt mindre mängd kärnkraftsel som produceras varje år. I Sverige har produktionen minskat kontinuerligt de senaste fem åren från 75 TWh 2004 till 65 TWh 2006 och 61 TWh 2008, och i år kommer det att bli ännu mindre! Det anmärkningsvärda är att denna utveckling sker trots att kraftbolagen investerat stort i att uppgradera sina turbiner så att effekten ökar. Egentligen borde produktionen därför ha ökat betydligt, men istället ser man alltså en dramatisk minskning! I Tyskland är utvecklingen likartad, särskilt till följd av de åldersdigna Vattenfalldrivna kärnkraftverk som hamnat i mediernas rampljus de senaste par åren.

Det ska bli intressant att se om en borgerlig seger i det tyska valet kommer kunna leda in utvecklingen på nya banor.

Nordkorea och kärnvapnens framtid

Nordkorea har åter genomfört ett kärnvapenprov och under ett par dagar kommer detta nu ha ett avsevärt nyhetsvärde – innan man tröttnar på det hela och det lilla fattiga landet i Östasiens centrum åter glöms bort och därmed även hotet om en tänkbar militär konflikt där stater faktiskt kan gripa till kärnvapen. 

Kärnvapnens historia, som samhällsfenomen betraktat, är märklig och motsägelsefull och jag kan inte låta bli att åter tänka på det när jag läser om Nordkorea. Under det kalla kriget tog Sverige liksom de flesta andra västländer hotet om ett förestående kärnvapenkrig mellan öst och väst på stort allvar – inte bara i tanken, utan även i konkreta, materiella förberedelser i form av atombombssäkra byggnader, komplexa skyddsrumsanläggningar osv. Men sedan Sovjets fall har detta hot och dessa fysiska anläggningar alltmer fått en snarast museal aura och den som besöker ett skyddsrum idag grips nog främst av den historiskt ladddade stämningen och kanske erfar man något av nostalgi från det kalla krigets tid. På många sätt upplever vi det numera som om kärnvapnens era i grunden redan upplevt sin höjdpunkt och att vi nu bara bevittnar lite nordkoreanskt och iranskt vågskvalp efter en storm som egentligen ebbat ut för länge sedan.  

I verkligheten är det mycket möjligt att det förhåller sig helt tvärtom: att vi bara står helt i början av en månghundraårig epok av kärnvapenhot och atomär upprustning och att de faktiska kärnvapenkrigen ännu väntar på oss någonstans i en mörk framtid. Kalla kriget var kanske bara en liten övning inför den verkliga kärnvapenepoken. Tekniken har utvecklats och gjort det lättare att med begränsade resurser skaffa sig tillgång till atombomber. Icke-spridningspolitiken har varit relativt framgångsrik med att bromsa denna utveckling, men i slutänden ökar ändå antalet stater som har tillgång till kärnladdningar och kärnvapenteknik. Sydafrika är den enda kärnvapenmakt som har nedrustat till 100%. Alla andra kärnvapenländer har funnit det nödvändigt att behålla sina kärnvapen. Antalet provsprängningar har minskat radikalt sedan 1980-talet (en toppnivå nåddes i samband med Kubakrisen i början av 1960-talet), men frågan är om detta verkligen kan sägas avspegla en minskad risk för kärnvapenkrig på lång sikt?

Problemet som skrämmer mest är att vi lever med så korta tidsperspektiv. 1990-talets optimism vad gäller internationella relationer är redan historia och har visat sig helt naiv. Denna naivitet omvandlades politiskt till åtgärder som ökat många länders sårbarhet genom drastiska neddragningar av militära resurser men också kulturellt i form av en falsk trygghet som säger att kärnvapnen är något som hörde kalla kriget och 1900-talet till.

Europas naturgas i utrikesutskottet

Igår morse ägde en ovanligt intressant utfrågning rum i riksdagens utrikesutskott, nämligen med fokus på Europas naturgas och gassäkerhet. För mig som forskare och historiker var det verkligen spännande att ta del av mötet mellan akademiker, experter och oroliga politiker i diskussionen kring detta tema. I centrum stod förstås NordStream-ledningen.

Det mest iögonfallande inlägget kom från den utmärkte Oxfordforskaren Jonathan Stern, som med sina många böcker om sovjetisk och rysk gasexport var min självklara ciceron när jag började sätta mig in i ämnet för ett par år sedan. Stern blev en frisk vind i den aningen stela svenska hållningen med det tabu som i praktiken har etablerat sig vad gäller att i formella sammanhang tala om att Sverige och andra länder kring Östersjön försöker använda miljöfrågan som ett sätt att komma åt en säkerhetspolitiskt betingad rädsla för Ryssland och rysk gas. I rättframma ordalag kritiserade Stern denna som han tycks mena fega strategi, och menade att det verkligen måste finnas mycket starka och tydliga miljöhot för att Östersjöländerna ska ha moralisk rätt att stoppa Nord Stream. Med sina 30 års erfarenhet av att studera dylika ledningar sade han sig aldrig ha sett något konkret exempel på någon svår miljökatastrof som uppkommit i samband med olyckor gällande undervattensledningar för gas. Han manade också till att Östersjöländerna måste visa solidaritet mot de många kontinentala länder vars energisäkerhet kommere att förbättras avsevärt om NordStream blir verklighet, eller snarare försämras avsevärt om den inte blir av. Han kritiserade också EU:s  byråkratiska maskineri för att inte ta i med krafttag för att förbättra naturgasens infrastruktur så snabbt som möjligt, särskilt då gällande den bristande infrastrukturen (särskilt gällande gaslagring) i Östeuropa; han pekade på att konkreta satsningar där de verkligen behövs i öst äts upp av mycket mindre akuta projekt som den nya ledningen mellan Belgien och Frankrike.

Har Stern rätt i att miljöriskerna, mot bakgrund av den historiska erfarenhet av undervattenspipelines som mycket säkra i drift, av allt att döma är försumbara i fallet Nord Stream? Detta är egentligen samma sak som att fråga sig: hur unik är Östersjön? I vilken grad är dess miljöegenskaper och ekologiska känslighet av en helt annan karaktär än t.ex. Nordsjön, Medelhavet och Svarta havet, som alla korsas av naturgasledningar utan att det någonsin tycks ha gett upphov till några större miljökontroverser? Jag gissar att Sveriges och andra Östersjöländers ängslan för brackvattenhavets miljö trots allt är mer äkta än vad den brittiske forskaren föreställer sig. Och som jag hävdat många gånger i andra sammanhang: för flera av Östersjöländerna – särskilt Sverige, Finland och Estland – är Östersjön inte bara ett hav vilket som helst, utan ett levande väsen som genom långa århundraden varit en del av våra kulturers allra innersta rum.

Vilket förstås inte utesluter att det finns politiska krafter som finner det lämpligt att dölja en säkerhetspolitisk agenda bakom en miljöpolitisk ridå.

Lettlands öde i svenska händer – eller tvärtom?

Den krisartade situationen i Baltikum har fått stor uppmärksamhet på sistone, och häromdagen visade även SVT en dokumentär om finanskrisen som den ter sig på andra sidan Östersjön. Det är särskilt Lettland som för närvarande går igenom en osannolik utveckling. Landet har fått stora lån från utlandet, men en total statsbankrutt är fortfarande ett reelt hot. Det mest intressanta är Sveriges roll i det hela. Efter den senaste stora krisen i Baltikum, som i huvudsak var ett resultat av Rysslands finanskris 1998, började svenska banker köpa in sig i Estland och så småningom även Lettland och Litauen. Liksom telekomoperatörer, kraftbolag och IT-företag hade de en vision om att skapa ett slags stora Östersjökoncerner med en dominerande närvaro i samtliga nordiska och baltiska länder, gärna även i Ryssland. Ofta lyckades man över förväntan: TeliaSonera är ett resultat av det liksom även Vattenfall (som visserligen misslyckades i Baltikum men i gengäld blev desto mer dominant i Polen, forna Östtyskland och Hamburg) och IT-konsulter som Cellnetwork och TietoEnator. Och så alltså även bankerna, något som lockade både mot bakgrund av de då jungfruliga markerna vad gällde bostadslån och liknande, men också de tekniskt redan oerhört avancerade baltiska bankerna som i mitte av 1990-talet gick i bräschen för internettjänster mm.

Men nu är det slut på det roliga. SwedBank och SEB förlorade helt kontrollen över vad de gjorde. Förlusterna blir närmast ofattbara – och de skulle bli ännu större om de baltiska länderna skulle devalvera sina valutor, eftersom än fler balter då skulle tvingas ställa in betalningarna på lånen i euro. Tesen som drivs i SVT:s dokumentär är att det är den svenska regeringen som med finansminister Anders Borg i spetsen med alla medel motarbetar en hotande devalvering, eftersom det skulle gå ut över svenskar och svenska företag. Flera analytiker menar att Lettlands snabbaste väg till en återhämtning går via en devalvering, men det accepteras alltså inte av Sverige, som har en viss makt genom att ha gått in som kreditgivare och samordnare av de internationella lånen till Lettland.

Enligt detta synsätt skulle det handla om ett slags n0llsummespel där kampen står om vem som ska ta smällarna av de svenska bankerna Östersjöäventyr: Sverige eller Lettland? Mardrömsscenariot för svensk del är att Lettlands ekonomiska kris blir ett kraftigt slag mot den svenska ekonomin. Detta är särskilt intressant eftersom det klargör hur långt den ekonomiska integrationen över Östersjön har gått sedan Sovjets upplösning 1991. Det är numera inte bara Baltikum som är beroende av Sverige, utan de baltiska ländernas öden påverkar numera också mycket tydligt de nordiska ländernas öden. Efter att ha forskat om integrationen över Östersjön under en längre tid är jag själv inte särskilt förvånad över att det har blivit så. Men mitt intryck är att vi i Sverige i allmänhet fortfarande reflexmässigt betraktar Baltikum som någonting långt utanför våra vanliga referensramar, en region bortom de vardagliga relationerna till omvärlden.

Finanskrisen blir i detta perspektiv – sin enorma förstörande kraft till trots - en utmärkt påminnelse om hur nära vi faktiskt står varandra 20 år efter Berlinmurens fall, vare sig vi vill eller inte.

Imperiets hjärta

Sedan några dagar är jag nu på plats i Moskva för att under en månads tid mer systematiskt gå igenom det gamla sovjetiska gasministeriets handlingar på Rysslands Statliga Ekonomiska Arkiv. Mao tvekade länge om hon skulle följa med mig, pressad som hon är av deadline som snabbt närmar sig för hennes filmmanus, men bestämde sig till slut för att göra mig sällskap – och kanske få lite konstnärlig inspiration från den ryska vårvinterns grymhet och hotande kaos. ”April is the cruellest month”, så börjar ju T.S. Elliots ”The Waste Land”, och i Ryssland kan det nog komma att passa väl in på 2009 års verklighet, så känns det i alla fall nu när april står för dörren: allt tydligare står det klart med vilken grymhet den ekonomiska krisen, denna förbannelse från USA som man mest tycks uppfatta det som här i avsaknad av förmåga till djupare självreflektion, slår mot det forna östblocket. Datjorna på landet med sina grönsaksland lär än en gång få komma till undsättning i sommar för många familjer som förlorar allt de tills nyligen tagit för givet. I slutänden föds säkert en hel del kreativitet och entreprenörskap ur det hela: i Moskvas tunnelbana lyder nu reklamen ”Hur tjäna pengar i krisens tid?” och det finns många som tror sig ha bra svar på den frågan. Men det kommer dröja länge innan man hämtar sig från detta. Kanske kommer denna kris i öst att gå till historien som ”Sovjetunionens andra kollaps”? Ingen har ännu skådat nedgångens botten.

Det är i alla fall alltid med en speciell känsla av upphetsning som jag återvänder till Moskva nuförtiden, och kanske har det något att göra med att jag varit mycket i Kina de senaste åren? Nyliga intryck från Peking lockar oundvikligen till jämförelser med Moskva på ett uppfriskande sätt, dessa båda hjärtan som bultar i var sitt imperium: bland det första jag konstaterar är att Ryssland fortfarande är mycket öppnare än Kina; det är inte svårt att hitta mycket Kremlkritiska tidningsartiklar, och på arkivet har jag inga som helst problem att komma åt det  material som jag är ute efter. Dessutom fungerar min blogg här i Moskva, medan den blockerats i Kina! Det är en ögonblicksbild, visserligen, kanske är trenden negativ. Men ändå, skillnaden mot Kina är tydlig. Ryssland står närmare Europa, närmare väst. Ryssland är annorlunda, men Kina är det i än högre grad.

Vad gäller det Kremlkritiska fäste jag mig vid Boris Nemtsovs öppna brev till president Medvedev som publicerades i tisdagens Novaja Gazeta, med en förintande kritik av förberedelserna inför vinter-OS i Sotji 2014: hela arrangemanget är förfelat från början, menar Nemtsov och hänvisar till de astronomiska kostnaderna, med en OS-budget som överskrider tidigare vinter-OS 5-6 gånger, där ingenting av infrastrukturen som byggs där nere vid Svarta havet kan komma till någon större användning efter spelen, där stränderna och det subtropiska turistparadiset offras för att ge plats åt nya godshamnar osv. Och Nemtsov har ett konstruktivt, pragmatiskt förslag: att decentralisera spelen, så att man i högre grad kan använda redan existerande vintersportanläggningar. Det är förstås den ekonomiska krisen som spökar igen, och som hotar att omintetgöra den ryska stoltheten inför arrangemanget. Och jämförelsen med Kina dyker åter upp för min del: hur ska Ryssland kunna överträffa det kinesiska OS-arrangemanget från i somras? Och hur ska man lyckas utnyttja det för att stärka den ryska nationalkänslan? Det är nog strävan efter att åstadkomma detta, misstänker jag, som kommer göra det omöjligt för Medvedev att ändra i OS-planerna oavsett hur kostnaderna skenar iväg: ty det värsta Ryssland vet är att slå till reträtt och låta sig förödmjukas inför hela världen.

Östeuropeisk vinter

Igår anordnade Vetenskapsrådet ett välbesökt seminarium på temat ”Är Ryssland sig likt?”, med en rad föredrag som till stor del publicerats i senaste numret av Tvärsnitt, av utmärkta Rysslandsforskare i Sverige.

För egen del måste jag tillstå att det kändes smått surrealistiskt att sitta och lyssna till detta i den aristokratiska Ordenssalen på Piperska Muren, äta elegant lunch och samtala om Ryssland som vid vilken akademisk tillställning som helst. ”Varför anordna ett seminarium om Ryssland just nu?” frågade ansvarige moderatorn Arne Jarrick och förklarade att temat Ryssland helt enkelt ”alltid är aktuellt”.

Jag skulle inte ha uttryckt mig på det sättet. Det verkar som om det är många som ännu inte riktigt har förstått vilken radikal utveckling som Ryssland och Östeuropa plötsligt har halkat in i till följd av Georgienkriget i augusti förra året och den globala ekonomiska krisen som började på allvar i september. I januari följde sedan den värsta gaskrisen i Europas historia, med Ryssland, Ukraina och andra östeuropeiska länder i fokus. 

De ekonomiska följderna är lättast att förutspå: det är nu uppenbart att Lettland, Ukraina och andra östeuropeiska länder inte kommer ha en chans att betala tillbaka de nödlån som beviljades av utländska finansiärer under hösten. Total ekonomisk kollaps hotar i ett flertal länder, med BNP-fall och arbetslöshet av ett sällan skådat slag – förmodligen kommer det i ett eller annat land att bli värre än när den sovjetiska planekonomin kollapsade 1991! I Ryssland självt urholkas snabbt den mödosamt uppbyggda oljefonden till följd av en kombination av kollapsade oljepriser och inhemska ekonomiska problem. I övriga länder urholkas de inhemska finanserna ytterligare av naturgaskriget, där Ukraina i synnerhet måste betala miljardbelopp för att landet bokstavligen inte ska frysa till is och industrierna stanna helt.

De inhemska och internationella politiska följderna är desto svårare att sia om. Men man ryser när man tänker på vad som skulle kunna hända. För Baltikums del ligger jämförelsen med mellankrigstiden nära till hands: där minns man hur den nya friheten som man vann efter första världskriget och följdkrig gick om intet efter bara två decennier. Nu har det åter gått två decennier, dvs. sedan Berlinmurens fall. Och den övergripande världspolitiska bakgrunden till utvecklingen efter 1939 var som bekant inte minst den radikala ekonomiska krisen som startade 1929-30.

Det är nu som det på allvar kommer visa sig vilka länder som har använt de två post-sovjetiska decennierna till att verkligen bygga upp starka politiska institutioner och en ekonomier som inte enbart baserats på nyliberala luftslott. Mycket kommer att gå förlorat i Östeuropa under det kommande decenniet, den saken är klar. Men när korthusen rasat kommer vi också att få se vilka starka, kristallina kärnor som står kvar och på vilka framtiden kommer att grundas. Det är i alla fall det bästa man kan hoppas på. Det finns många mörkare scenarier som man inte ens vill tänka på.