Att minnas historien?

Den senaste veckan har 20-årsjubileet av Berlinmurens gett skäl att blicka tillbaka i samtidens historia. Något av det mest anmärkningsvärda i rapportering och kommentarer kring denna begivenhet är en ofta återkommande rädsla för att Berlinmurens existens ska glömmas bort! Ja, under de 20 år som gått sedan det där märkliga europeiska året 1989 har glömskan uppenbarligen smugit sig inpå på ett sätt så att man nu vill dra igång kampanjer liknande de som handlar om andra världskriget, i syfte att hålla det historiska medvetandet vid liv. Händelserna 1989 har i denna mening verkligen blivit någonting som många inte längre har några egentliga personliga minnen av, utan som har blivit just ”historia”, i den meningen att det är något som man måste läsa i böcker om för att få kunskap om.

För oss som faktiskt har starka minnen från händelserna 1989 kan det verka absurt att höra hur många yngre människor reagerar när de kommer till Berlin och får förklarat för sig att det en gång fanns en mur som gick mitt genom staden och delade den i en östtysk och västtysk del: ”Vad då mur?” säger de och tittar misstänksamt på guiden. ”Driv inte med mig, tror du jag är dum? Det är klart att det inte kan gå en mur rakt genom stan!”

Samma reaktion kan man få om man tar upp ett ämne som Tjernobyl: många unga människor, i både öst och väst, har i själva verket ingen aning om att det har inträffat en väldig kärnkraftskatastrof där och finner det absurbt att något sådant skulle kunna ha hänt. Det är förstås också denna glömska som möjliggör kärnkraftens ökande popularitet på sistone i många länder. Man har helt enkelt glömt bort vad som kan hända.

I minnet blir händelser i det förgångna alltmer abstrakta ju längre de skjuts tillbaka i det förflutna. Något av det mest eggande med att vara historiker och söka sig tillbaka i gamla dokument av olika slag är just hur det abstrakta plötsligt kan bli konkret igen. Det har i dessa sammanhang ofta slagit mig att vad som omnämns i en enda rad som ett självklart historiskt faktum i en bok eller som bakgrundsteckning till nutida utvecklingar i verkligheten är ett myller av kaotiska händelser, personliga beslut och rena tillfälligheter som ibland kan få mig att tvivla på att vissa saker överhuvudtaget har hänt, för att inte tala om hur och varför. Ändå har historieskrivningen en tendens att cementeras och stadga sig till slut.

Kanske är det också därför man lätt finner det svårt att göra sig en klar bild av ”historiska” händelser som man själv har minnen av, eftersom den cementerade bilden inte nödvändigtvis passar in med minnena. Jag gissar att man då i slutänden oftast anpassar sina egna minnen till det man läst i historieböckerna (fastän det i verkligheten förstås borde vara tvärtom). Det blir lättare att ”minnas” historien på det sättet, även om det sker på bekostnad av genuina (om än starkt motsägelsefulla och problematiska) minnen som för alltid går förlorade. För den som skriver dagbok kan jag rekommendera att testa sig själv i detta avseende: skriv först upp vad du tror att du minns av din egen upplevelse av en ”historisk” händelse, och jämför sedan med motsvarande dagboksanteckningar. Resultatet blir ofta mycket märkligt.

Finland som ett bättre Ryssland

Kalle, min finske historikerkollega som har ett danskt efternamn och vars mor- och farföräldrars blandat finska, finlandssvenska och ryska härstamning tycks förkroppsliga Finlands multikulturella mosaik, berättar för mig om hur han ser på den växande ryska befolkningsgruppen i Finland. En sak är uppenbar: aldrig någonsin i det förflutna, alltså inte heller under det århundrade då Finland var ett ryskt storfurstendöme, har det bott så många ryssar i Finland som det gör nu. Rent statistiskt har den ryskspråkiga befolkningsgruppen i Finland nu hunnit växa om den traditionella svenskspråkiga minoriteten.

Och ryssarna känner sig mer eller mindre som hemma. När man frågar ryssar från S:t Petersburg hur långt de måste resa i västerled för att känna att de verkligen har kommit utomlands, är det inte ovanligt att de svarar: någonstans på färjan mellan Finland och Sverige. Med andra ord: så länge de befinner sig i Finland känner de sig egentligen inte som om de befinner sig utomlands. Kalle menar att detta inte ska tolkas i imperialistiskt hotfulla termer. Snarare är det ett uttryck för ryssarnas allmänna uppskattning av Finland, där de verkligen tycks finna sig väl tillrätta. I takt med att minoriteten växer ökar den ryskspråkiga servicen och kulturutbudet. Och så finns ju den finsk-ortodoxa kyrkan som nästan är densamma som den rysk-ortodoxa.

På många sätt tycks ryssarna helt enkelt betrakta Finland som förverkligandet av en rysk dröm om det goda livet: inte alltför västligt, fortfarande med någonting dunkelt östligt över sig, och kargt nordiskt på ett sätt som kunde ha varit ryskt. Ett land där man kan känna sig som hemma utan att behöva göra sig till. Annorlunda, men på ett inte alltför överväldigande sätt.

Europas naturgas i utrikesutskottet

Igår morse ägde en ovanligt intressant utfrågning rum i riksdagens utrikesutskott, nämligen med fokus på Europas naturgas och gassäkerhet. För mig som forskare och historiker var det verkligen spännande att ta del av mötet mellan akademiker, experter och oroliga politiker i diskussionen kring detta tema. I centrum stod förstås NordStream-ledningen.

Det mest iögonfallande inlägget kom från den utmärkte Oxfordforskaren Jonathan Stern, som med sina många böcker om sovjetisk och rysk gasexport var min självklara ciceron när jag började sätta mig in i ämnet för ett par år sedan. Stern blev en frisk vind i den aningen stela svenska hållningen med det tabu som i praktiken har etablerat sig vad gäller att i formella sammanhang tala om att Sverige och andra länder kring Östersjön försöker använda miljöfrågan som ett sätt att komma åt en säkerhetspolitiskt betingad rädsla för Ryssland och rysk gas. I rättframma ordalag kritiserade Stern denna som han tycks mena fega strategi, och menade att det verkligen måste finnas mycket starka och tydliga miljöhot för att Östersjöländerna ska ha moralisk rätt att stoppa Nord Stream. Med sina 30 års erfarenhet av att studera dylika ledningar sade han sig aldrig ha sett något konkret exempel på någon svår miljökatastrof som uppkommit i samband med olyckor gällande undervattensledningar för gas. Han manade också till att Östersjöländerna måste visa solidaritet mot de många kontinentala länder vars energisäkerhet kommere att förbättras avsevärt om NordStream blir verklighet, eller snarare försämras avsevärt om den inte blir av. Han kritiserade också EU:s  byråkratiska maskineri för att inte ta i med krafttag för att förbättra naturgasens infrastruktur så snabbt som möjligt, särskilt då gällande den bristande infrastrukturen (särskilt gällande gaslagring) i Östeuropa; han pekade på att konkreta satsningar där de verkligen behövs i öst äts upp av mycket mindre akuta projekt som den nya ledningen mellan Belgien och Frankrike.

Har Stern rätt i att miljöriskerna, mot bakgrund av den historiska erfarenhet av undervattenspipelines som mycket säkra i drift, av allt att döma är försumbara i fallet Nord Stream? Detta är egentligen samma sak som att fråga sig: hur unik är Östersjön? I vilken grad är dess miljöegenskaper och ekologiska känslighet av en helt annan karaktär än t.ex. Nordsjön, Medelhavet och Svarta havet, som alla korsas av naturgasledningar utan att det någonsin tycks ha gett upphov till några större miljökontroverser? Jag gissar att Sveriges och andra Östersjöländers ängslan för brackvattenhavets miljö trots allt är mer äkta än vad den brittiske forskaren föreställer sig. Och som jag hävdat många gånger i andra sammanhang: för flera av Östersjöländerna – särskilt Sverige, Finland och Estland – är Östersjön inte bara ett hav vilket som helst, utan ett levande väsen som genom långa århundraden varit en del av våra kulturers allra innersta rum.

Vilket förstås inte utesluter att det finns politiska krafter som finner det lämpligt att dölja en säkerhetspolitisk agenda bakom en miljöpolitisk ridå.

Lettlands öde i svenska händer – eller tvärtom?

Den krisartade situationen i Baltikum har fått stor uppmärksamhet på sistone, och häromdagen visade även SVT en dokumentär om finanskrisen som den ter sig på andra sidan Östersjön. Det är särskilt Lettland som för närvarande går igenom en osannolik utveckling. Landet har fått stora lån från utlandet, men en total statsbankrutt är fortfarande ett reelt hot. Det mest intressanta är Sveriges roll i det hela. Efter den senaste stora krisen i Baltikum, som i huvudsak var ett resultat av Rysslands finanskris 1998, började svenska banker köpa in sig i Estland och så småningom även Lettland och Litauen. Liksom telekomoperatörer, kraftbolag och IT-företag hade de en vision om att skapa ett slags stora Östersjökoncerner med en dominerande närvaro i samtliga nordiska och baltiska länder, gärna även i Ryssland. Ofta lyckades man över förväntan: TeliaSonera är ett resultat av det liksom även Vattenfall (som visserligen misslyckades i Baltikum men i gengäld blev desto mer dominant i Polen, forna Östtyskland och Hamburg) och IT-konsulter som Cellnetwork och TietoEnator. Och så alltså även bankerna, något som lockade både mot bakgrund av de då jungfruliga markerna vad gällde bostadslån och liknande, men också de tekniskt redan oerhört avancerade baltiska bankerna som i mitte av 1990-talet gick i bräschen för internettjänster mm.

Men nu är det slut på det roliga. SwedBank och SEB förlorade helt kontrollen över vad de gjorde. Förlusterna blir närmast ofattbara – och de skulle bli ännu större om de baltiska länderna skulle devalvera sina valutor, eftersom än fler balter då skulle tvingas ställa in betalningarna på lånen i euro. Tesen som drivs i SVT:s dokumentär är att det är den svenska regeringen som med finansminister Anders Borg i spetsen med alla medel motarbetar en hotande devalvering, eftersom det skulle gå ut över svenskar och svenska företag. Flera analytiker menar att Lettlands snabbaste väg till en återhämtning går via en devalvering, men det accepteras alltså inte av Sverige, som har en viss makt genom att ha gått in som kreditgivare och samordnare av de internationella lånen till Lettland.

Enligt detta synsätt skulle det handla om ett slags n0llsummespel där kampen står om vem som ska ta smällarna av de svenska bankerna Östersjöäventyr: Sverige eller Lettland? Mardrömsscenariot för svensk del är att Lettlands ekonomiska kris blir ett kraftigt slag mot den svenska ekonomin. Detta är särskilt intressant eftersom det klargör hur långt den ekonomiska integrationen över Östersjön har gått sedan Sovjets upplösning 1991. Det är numera inte bara Baltikum som är beroende av Sverige, utan de baltiska ländernas öden påverkar numera också mycket tydligt de nordiska ländernas öden. Efter att ha forskat om integrationen över Östersjön under en längre tid är jag själv inte särskilt förvånad över att det har blivit så. Men mitt intryck är att vi i Sverige i allmänhet fortfarande reflexmässigt betraktar Baltikum som någonting långt utanför våra vanliga referensramar, en region bortom de vardagliga relationerna till omvärlden.

Finanskrisen blir i detta perspektiv – sin enorma förstörande kraft till trots - en utmärkt påminnelse om hur nära vi faktiskt står varandra 20 år efter Berlinmurens fall, vare sig vi vill eller inte.

Stora Rostov

Det finns två städer i europeiska Ryssland som heter Rostov: den ena ligger vid floden Don långt nere i söder, med Svarta havet och Kaukasus om hörnet. Den ligger på en plats med historiska lämningar efter grekiska, genuesiska och turkiska befästningar, men dess egentliga tillkomst hör 1700-talets ryska expansionism i söder till, och i nutiden är detta Rostov-na-Donu framförallt känt som en gigantisk industrimetropol med en befolkning på över miljonen.

Det andra Rostov ligger tre timmar norrut från Moskva och är en sömnig landsortsstad på runt 40.000 invånare. Men av de två städerna är det denna lilla dammiga håla som kallas för ”Det Stora Rostov” (Rostov Velikij)!

Stora Rostov är ”stort” eftersom det spelade en central roll som religiös och kulturell metropol i det gamla Ryssland. Turistbussar kommer fortfarande hit för att låta historieintresserade ryssar (och några enstaka västerlänningar) beundra de gamla kyrkorna och klostren som har bevarats mot alla odds. Men när bussarna givit sig av igen för att hålla tidtabellen på den hektiska turen runt den ”gyllene ring” av gammalryska städer som ligger i det kultiverade området nord och nordost om Moskva, och dammet efter dem lagt sig, då kan man flanera omkring för sig själv och förundra sig över hur det nutida livet, i Medvedevs och Putins Ryssland, ter sig här i det nordliga, Stora Rostov.

Vi var här för två år sedan och lät oss förundras så till den grad att vi nu har återvänt för en helg. Och då är allt förstås redan hemtamt: gatorna som ännu kantas av gamla trähus i alla möjliga färger och med ornamenterade fönsterinramningar i kontrasterande nyanser, somliga helt förfallna och ihopsjunkna men andra kärleksfullt renoverade och nymålade, de typiska träplanken bakom vilka man hör röster diskutera framtiden medan man hugger ved, hundar som skäller och ragghåriga katter som stryker förbi, ungdomar som hänger i gathörnet och dricker öl i skuggan av en gammal ek, babusjkorna som vaggar förbi längs de sandiga, gropiga gatorna – och vyn bort mot de många lökkupolerna i stadens gamla Kreml som glittrar i vårsolen bakom en ridå av lövträd som ännu inte knoppats. I centrum ligger 1800-talets shoppingarkader i gulvit sten fortfarande som de måste ha gjort på Dostojevskijs tid och någonting  nytt har knappast tillkommit alls. De sovjetiska hyreskaserna har visserligen gjort ett tappert försök att komma den historiska staden närmre inpå, men tycks ha gett upp halvvägs och förblir istället på behörigt avstånd.

Det bästa är promenaden längs Leningatan, som kantas av de tsartida köpmännens rejäla stenhus, bort mot det gamla ärevördiga 1600-talsklostret som höjer sina kupoler bakom tjocka fästningsmurar i Rostovs utkant. Därifrån bär det vidare ned mot sjön Nero som nu i mitten av april ännu ligger frusen och orörlig och som om helgen fylls av pimplare som cyklar ut på isen med sina isborrar hängande över axeln. För två år sedan kom vi en månad senare; då var det redan trettio grader varmt och pimplarna hade hunnit förvandlas till män med metspön ute i små gröna roddbåtar, och längs strandkanten samlades skolpojkarna för att ta sig ett dopp.

Det är svårt att egentligen förklara vad det är som fascinerar i detta, men det finns någonting här som gör att vi nog kommer återvända fler gånger till det Stora Rostov…

Ryskt och ryssländskt

Jag är ingen äkta bloggare: ett bevis på det, misstänker jag, är att när jag åker utomlands surfar jag nästan aldrig på nätet. I alla fall inte på jakt efter nyheter. Istället är det bästa jag vet att köpa ett knippe papperstidningar, sätta mig på ett café på en hektisk gata i en huvudstad och försjunka i händelseutvecklingen i landet och dess relationer till omvärlden, sett från dess eget perspektiv, och därmed göra sig en uppfattning om vad det egentligen är för debatter som pågår och vad det är för ett samhällsklimat som råder.

Två saker som jag lagt märke till i Moskvatidningarna: det ena, måhända självklart, är att begreppet ”Oberoende staters samvälde” (OSS) är högst levande och att det finns ett väldigt intresse för vad som händer i dessa länder. I Sverige har vi nästan glömt bort vad OSS är för något, och det förekommer knappast alls i debatten hos oss, trots att det alltså handlar om något så fundamentalt som relationerna mellan de före detta Sovjetrepublikerna, nu självständiga stater. Genom OSS, som begrepp (inte som organisation!) lever Sovjet vidare, skulle man kunna säga, i alla fall mentalt – eller för att tona ned den formuleringen: det är intresset för denna region som lever vidare. 

Det är utmärkt även för min naturgasforskning: genom OSS-rapporteringen blir jag ständigt uppdaterad om nya konflikter, avtal och trender i relationerna mellan Ryssland, Ukraina, Azerbaidzjan, Moldavien, Turkmenistan, Kazakstan osv. I Nezavisimaja Gazeta, som jag helst läser, är gasnyheterna inom OSS stort uppslagna så gott som varje dag. Nyligen handlade det om krisen med gasledningsexplosion i Moldavien, den här veckan handlar det om problematiska relationer med Turkmenistan och Iran, och om hur Kina försöker få tillgång till centralasiatisk gas från OSS-medlemmar. Allting rapporterat med en påfallande detaljrikedom och analytisk skärpa i långa artiklar.

Det andra som jag tänkte på, och som förvånar mig, är hur ofta begreppet ”rossijskij” används, på bekostnad av begreppet ”russkij”. Det förra betyder väl ungefär ”ryssländsk”, det senare ”rysk”. De lärde må tvista om den egentliga innebörden, men jag noterar i alla fall att det ryssländska tycks ha ökat i relation till det ryska under senare år. Även ölet som jag dricker är ”ryssländskt” snarare än ”ryskt” och när vi frågar i videobutiken efter någon bra ”rysk” film rättar man mitt ordval och visar på det stora utbudet av ”ryssländska” filmer.

Man skulle kunna tolka det positivt i antirasistiska termer som att man inte behöver vara etnisk ryss för att få bli fullgod samhällsmedborgare i Ryssland, det räcker med att man är ryssländsk (vad det nu må betyda!). Bort från den sönderrostade 1800-talsdrömmen om ett land, ett språk osv. Eller negativt i imperialistiska termer som att Ryssland inte nödvändigtvis måste sammanfalla med det geografiska område där ryska är största språket och ryssar största etniska gruppen, utan tvärtom kan inkludera även territorier där ryssar bildar etnisk minoritet. Ester, georgier och moldaver kan alla bli goda ryssländare, om man tolkar det så, och genast blir det mycket hotfullt. Frågan är då om det ligger någon medveten politisk drivkraft bakom det långsamt förändrade språkbruket?

Diplomatisk beredskap

Häromkvällen var vi på bjudna på middag hos en svensk diplomat här i Moskva, och jag fick tillfälle att göra mig en uppfattning av hur man i diplomatkretsar ser på Rysslands utveckling. Det är förstås en oerhört omvälvande tid, och jag kunde inte låta bli att vädra mina tidigare tankar om att den nuvarande krisen kanske i efterhand kan komma att liknas vid något i stil med ”Sovjetunionens andra kollaps”. Så ser man dock inte på det från officiellt håll, förstås. Men man tittar sig oroligt omkring i Ryssland för att om möjligt skapa beredskap för plötsliga omvälvningar.

Mardrömmen är att något åt det hållet skulle kunna inträffa under Sveriges kommande ordförandeperiod i EU andra halvåret 2009. De svenska diplomaterna har förbjudits att ta ut någon semester under denna period, eftersom regeringen anser sig behöva allt understöd de kan få med tanke på den otroliga kraftansträgning det innebär för ett litet land att gå i bräschen för hela Europa – även i relationerna med den stora grannen i öster. Inte heller är det tillåtet att byta stationering till en annan ambassad under hösten 2009.

När Sverige var ordförande i EU förra gången, våren 2001, blev det en stor framgång för dåvarande statsministern Göran Persson och hans socialdemokratiska regering. Visserligen spökade IT-krisen en aning, men på det stora hela var världen ännu full av optimism såväl ifråga om teknisk som politisk och ekonomisk utveckling, och Sverige gick även i bräschen för att skynda på EU:s utvidgning mot öster. Ifråga om relationerna med Ryssland uppfattades Putin av väst fortfarande som ett fräscht nytt kort efter att den utmattade Jeltsin äntligen försvunnit. I USA hade terrorattackerna i september 2001 ännu inte inträffat och Bush hade ännu inte hunnit skrida till verket med sin katastrofala utrikespolitik och ekonomiska politik. Det kan förefalla besynnerligt hur snabbt allting har förändrats, mätt med historiska tidsskalor. Vilket i sin tur pekar på det omöjliga i att sia någonting om hur världen kommer att se ut om ytterligare ett årtionde.

Den barnlösa staden

Det finns något som man som svensk knappast kan undgå att lägga märke till i den moskovitiska stadsbilden när man flanerar längs de centrala stråken och framförallt när man åker buss och tunnelbana: man ser nästan aldrig några barn. Jag misstänker att denna aspekt nog bidrar en del till den gängse uppfattningen hos oss av det nutida Ryssland som någonting grått, stelt och sorgset. Inga grupper av dagisbarn, inga föräldrar med barnvagnar, inga hängivna, ljusa skratt som genomsyrar luften. Stämningen i tunnelbanan är alltid oerhört betryckt och snarast ödesmättad där man svischar fram genom tunnlarna i underjorden under ett våldsamt metalliskt skrän i de uppemot ett halvsekel gamla vagnarna. Barnen lyser med sin frånvaro, åldrandet gör sig ständigt påmint.

Moskva i detta perspektiv för tanken till den brittiska framtidsfilmen Children of Men som kom för ett par år sedan och där utgångspunkten är en inte alltför avlägsen framtid där mänskligheten till följd av föroreningar, gifter och olyckliga tekniska experiment har blivit helt steril och där det således helt saknas barn. Den yngsta människan i världen är född 2009; därefter har inga bebisar sett dagens ljus! Filmen förmedlar en osannolik samhällsstämning som helt präglas av den åldrande mänskligheten och frånvaron av barn. Det förefaller uppenbart att mänskligheten helt kommer dö ut inom en snar framtid.  

I Ryssland är situationen inte lika dramatisk. Men folkmängden har krympt kraftigt sedan Sovjets fall och den fortsätter minska för varje år. Och den ekonomiska krisen lär knappast leda till något trendbrott i detta avseende. Medellivslängden är katastrofalt låg, särskilt för män, på ett sätt som man egentligen bara kan jämföra med rena u-länder. Det låga barnafödandet kan inte kompensera för det, och dessutom finns det nästan ingen invandring till Ryssland. Vad gäller ryssarna själva fortsätteer de, till skillnad från kineserna, att lämna sitt land i en högre takt än de återvänder. Kina och Indien är nu räknat i folkmängd runt tio gånger större än Ryssland! Även Brasilien har gått om Ryssland i folkmängd. Ingen vet var denna trend slutar.

Men barnen finns förstås där, om än i mindre antal än hos till exempel oss i Sverige. De finns där och det är de som utgör nästa viktiga generation. När åren går kommer vi att få veta hur de påverkats av att växa upp i ett land där de utgjorde en onaturligt liten minoritet.

Moldavisk naturgasterrorism?

Igår läste jag i ryska tidningar om den dramatiska naturgasexplosionen i den separatisstiska moldaviska Transdnestrrepubliken, då en viktig gasledning sprängdes i luften, och jag konstaterar att även svenska media inte försummat tillfället att skriva om dramatiken i denna händelse, som tycks ha alla tänkbara ingredienser för en riktig thrillerintrig. Ett 200 meter högt moln av eld lär ha synts kring platsen för explosionen, som dessutom lämnat efter sig en tio meter djup krater. Själva gasledningen totalförstördes och gastransporten upphörde, till oro för de många länder – Rumänien, Bulgarien, Grekland och möjligtvis även andra Balkanländer liksom Turkiet – som ligger nedströms från Moldavien och är beroende av transporten av rysk gas via Ukraina och Moldavien.

Intressant nog var sårbarheten dock inte så hög som man kunnat tro, då det visat sig att det finns parallella ledningar till den som förstördes och dessutom alternativa transportvägar t.ex. genom Ungern.

Man frågar sig om det är en tillfällighet att explosionen ägde rum i den av ryska ”fredstrupper” kontrollerade Transdnestrrepubliken – bara ett par dagar innan stundande moldaviskt parlamentsval. Det hela för oundvikligen tankarna till terrorattackerna mot lokaltåg i Madrid 2004, vilket fick en avgörande inverkan på spanska parlamentsvalet den gången. Är det månne ”moldavisk-nationalistiska naturgasterrorister” som varit i farten och velat visa på att de ryska trupperna inte sköter sitt jobb, då de låter naturgasledningar sprängas i luften?

Av en ren händelse sitter jag idag på arkivet i Moskva och läser gamla historiska dokument som råkar handla om hur just den här gasledningen ursprungligen byggdes och villervallan kring den processen. Det var 1972 som Sovjet och Bulgarien kom överens om att bygga den, men det blev snabbt krisartat, då Tjeckoslovakien, som egentligen skulle ha levererat själva gasrören, av någon anledning drog sig ur och tvingade Sovjets bästa pipelinefabrik i Tjeljabinsk (i Ural) att hastigt rycka in och snabbproducera jätterören istället, så att kontrakterade gasleveranser från Sovjet till Bulgarien skulle kunna komma igång som planerat. Det hela styrdes hårdhänt på högsta politiska nivå, eftersom brutna kontrakt med utlandet var det värsta Sovjet visste.

Min hypotes skulle utifrån denna historiska dokumentation vara att rören ifråga blev alltför hastigt och slarvigt producerade och ihopsvarvade och att denna bristande 1970-talskvalitet nu tar ut sin rätt – gasledningarna i Ukraina, Moldavien och även i Ryssland är i stort behov av underhåll och renovering. Jag gissar alltså att explosionen i Moldavien var en tråkig teknisk händelse, snarare än någon terrorakt med politiska implikationer.

Inte desto mindre kan det få följder för moldaviska valet på söndag. Och för länderna som ligger ”nedströms” känns gasförsörjningen knappast tryggare efter det inträffade. När ledningen byggdes gick den bara från Sovjet via Rumänien till Bulgarien, och det kan tyckas tillräckligt med tre länder inblandade för att det ska bli problem. Nu är det uppemot ett tiotal länder som har intresse av att ledningen fungerar. Om förslaget att bygga en dylik gasledning hade kommit år 2009, hade man sannolikt inte vågat bygga den.

Metropolen i den ryska skogen

Berlin och Moskva har någonting gemensamt som jag inte kan komma på att några andra stormakters huvudstäder kommer i närheten av: de ligger isolerade och liksom godtyckligt utslängda mitt i vad som egentligen är vidsträckta skogsmarker. De ligger vare sig vid kuster eller stora floder och inte särskilt logiskt vad gäller handelsvägar och annat. De ligger helt enkelt mitt i skogen, och utgör därmed ett slags sällsamma koncentrat av liv som går egna vägar och inte så gärna låter sig påverkas av omvärlden. Det är i alla fall min hypotes för att förklara något av det underliggande i känslan av unikalitet man onekligen får när man gästar Berlin och Moskva.

För att uppleva den där känslan ska man nog helst inte flyga hit från någon avlägsen plats, så som vi gjorde för en dryg vecka sedan, utan anlända långsamt med tåg eller längs någon landsväg. Då har man skogen överallt omkring sig mil efter mil, något beroende på i vilken riktning man kommer farande, och så till sist, någonstans där djupt inne i skogsmörkret, reser sig med ens mångmiljonstaden, med sin glans av imperium och berusad av sin politiska makt och sin kulturella vägran att anpassa sig till något. ”MOCKBA” lyser neonskylten på Leningradstationen, och så är man plötsligt där.

Omvänt kan man färdas ut från staden och strax finna sig kringgärdad av skog och ålderdomlig landsbygd. Det gjorde vi igår med hjälp av lokaltåget som drog oss ut ur Moskva och in i det där nostalgiskt eggande gammalryska som jag inte upphör att fascineras av: plötsligt är det som om staden bara var en underlig dröm, som om det verkliga Ryssland istället låg där ute, i skogarna som drar mot norr – samma skogar som ryssarna för länge sedan gömde sig i när mongolerna kom anstormande och som ännu många gånger sedan dess utgjort marker för utopister av olika slag, sådana som velat komma bort från det alltför föränderliga livet i staden (eller bort från det som förändras i fel riktning).

Vi steg av på en tom plattform, vandrade in i den omgivande granskogen längs en stig i den ännu halvmeterhöga snön – och fortsatte utan mål under ett par timmars tid. Här och var ett område med kaotiskt byggda datjor med sina märkliga färger och gammaldags inhägnader, medan stigen ledde upp och ned för kullar och till sist fram till en dal där isen redan hade brutits upp i ån och vattnet flödade fritt. Sporadiskt en människa, eller två. Och så av en slump nådde vi till slut fram till någonting helt annat: den gamla konstnärskolonin i Abramtsevo, där landskapsmålare och andra i kretsen kring 1800-talskonstnären Vasilij Polenov tillbringade tid och hämtade inspiration i ett förflutet som på 2000-talet ännu förefaller påtagligt närvarande. Det är knappast någon vågad gissning att även de bar på den där känslan av att det ”egentliga” Ryssland finns någon annanstans än i Moskva – närmare bestämt där ute i de skogar som – om min hypotes håller måttet! - gör den ryska metropolen till vad den är.