Energisubventionernas natur

I måndags presenterades ett delbetänkande från utredningen om en samordnad reglering på kärnteknik- och strålskyddsområdet, som bland annat föreslog ett kraftigt ökat skadeståndsansvar för kärnkraftsföretagen. Det handlar alltså om hur mycket kärnkraftens ägare ska betala i händelse av en svensk Tjernobylolycka. Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson var inte sen att samma dag ”avslöja” på DN Debatt att skadeståndsansvaret höjningen till trots inte på långa vägar motsvarar de faktiska kostnaderna för den väldiga förödelse som en olycka skulle föra med sig. Slutsatsen: att kärnkraften kommer att ”subventioneras” även i fortsättningen.

Vad det handlar om är förstås ett slags indirekta subventioner: ingen kärnkraftsoperatör kommer att få några miljoner direkt i handen för att bygga och driva nya kärnkraftverk. Och då blir det förstås genast en tolkningsfråga vad en ”subvention” egentligen är. Argumentet att kärnkraften är subventionerad är gammalt och har följt debatten åt i nära ett halvt århundrade, och kärnkraftsmotståndarna har alltid haft detta som en älskingsstrategi: att försöka tvinga kärnkraften att bära fullt finansiellt ansvar för allt som kan tänkas hända och därmed göra den olönsam, rätt och slätt.

Det intressanta och ironiska med denna strategi är att man tvingas in i ett närmast fundamentalistiskt marknadsekonomiskt tänkande. Begreppet ”subventioner” har ju som innebörd en ”störning” av de fria marknadskrafterna, dvs. politisk inblandning i det ”naturliga” ekonomiska kretsloppet med dess strävan efter en objektiv, neutral balans mellan utbud och efterfrågan. Som alla ekonomer och ekonomhistoriker vet existerar i verkligheten dock ingen sådan marknad och har aldrig gjort. Just inom energiområdet finns det inte heller fler än ett fåtal extremister som skulle vilja en helt fri marknad. I innovationsteoretiskt perspektiv kan man med historiska erfarenheter lugnt konstatera att ny bra energiteknik sällan kommer fram ”av sig själv”: den behöver subventioneras. Risken är förstås att det i efterhand kan visa sig att man subventionerat ”fel” teknik, eftersom man på förhand sällan kan veta vilken teknik som blir bäst, billigast och miljövänligast i långa loppet. Detta är i själva verket det starkaste argumentet mot varje form av subventionering. Men en sådan ”laissez-faire”-ansats ter sig helt orealistisk och det är svårt att tro att Naturskyddsföreningen heller vill göra sig till förespråkare för en sådan strategi. Problemet är bara att om man vill ha bort alla subventioner från kärnkraften av principskälet att subventioner är dåligt så får man svårt att hävda att subventioner är nödvändiga för vindkraft, solenergi osv.

I övrigt ligger det nära till hands att jämföra en eventuell kärnkraftskatastrof med den finansiella krisen. Båda är så extrema händelser, med konsekvenser för miljoner människor, att staten omöjligt kan avstå från att gå in och stödja – dvs. subventionera – återhämtningen med dess enorma kostnader. Det är inte för inte som vi förra året intuivit började tala om den ekonomiska krisen i termer av en ”finansiell härdsmälta”.

Atomdöden i Xinjiang

Xinjiangs historia är outtömlig på berättelser om brutalitet, förtryck och död. De blodiga förvecklingarna i somras, då det etniska våldet kokade över bland såväl kineser som uigurer, var bara den senaste i raden av tragedier som människorna i denna del av Asien har fått vänja sig vid att leva med (se också min SvD-artikel om det historiska förspelet till juliupploppen).

Xinjiang är ett centrum för mycket av ondskan i Kina och Centralasien, och liksom i Kazakstan är det ultimata uttrycket för detta de provsprängningar av kärnvapen som ägde rum här under kalla kriget. I Xinjiangs fall upphörde de förrän 1996. Men de djävulska följderna fortsätter att göra sig påminda och spridas vidare, på samma sätt som i Hiroshima, Tjernobyl och ett otal andra platser, i form av cancerepidemier och missbildade barn. Och till skillnad från Ryssland och Kazakstan har Kina aldrig offentliggjort uppgifter om sina provsprängningar.

Häromdagen deltog jag i ett seminarium i riksdagen på detta tema. Den uiguriske cancerläkaren Enver Tohti, numera bosatt i England och brittisk representant i uiguriska världskongressen, hade bjudits in för att ge sin bild av de kinesiska atomsprängningarna och deras effekter. Sprängningarna som började 1964 ägde rum i det öde landet mellan Lop Nur och Korla, invid den gamla Sidenvägen inte långt från den mytomspunna staden Loulan som återupptäcktes av Sven Hedin på 1930-talet.

Trakten är dock egentligen inte så öde som man brukar försöka göra gällande, menade Tohti och visade på existensen av avsevärda bosättningar med ett hundratusental invånare helt nära inpå testområdet. Men i praktiken påverkades hela Xinjang mycket påtagligt av atomsprängningarna: även i provinshuvudstaden Ürümqi några hundra kilometer bort är det lätt att spåra en tydlig höjning i cancerfrekvensen. I själva verket hyser Ürümqi Kinas i särklass största cancersjukhus, vilket kan förefalla märkligt med tanke på Xinjiangprovinsens relativt ringa befolkning jämfört med östkusten, men blir naturligt om man tar i beaktande de uppenbara konsekvenserna av provsprängningarna. Rent statistiskt kan man visa att Xinjiang har en 35% högre cancerfrekvens än i resten av Kina och att det är tydligt radioaktivt relaterade cancerformer som leukemi som helt dominerar. Och då har man ändå inte räknat in den fattiga uiguriska landsortsbefolkning som inte har någon sjukvårdsförsäkring och inte har en chans att bekosta relevant behandling – och därmed hamnar utanför statistiken.

Tohti uppskattar att uppemot 300.000 människor i Xinjiang har dött genom åren till följd av provsprängningarna och att ytterligare en miljon har påverkats. Siffrorna förefaller dock svåra att bekräfta, eftersom allt som har med detta att göra är föremål för sträng sekretess. En brittisk dokumentärfilm visar hur Tohti kommit åt hemliga dokument som visar på närmast desperata rop på hjälp från sjukhusens sida för att de ska kunna ta hand om alla nya cancerfall. Och då har ändå sjukhusens tumöravdelningar växt från femhundra bäddar 1997 till över tvåtusen ett årtionde senare.

Pekings strategi tycks vara att tysta ned det hela och under inga omständigheter låta det växa till en stor debatt. Men följden, gissar jag, blir istället ett oöverskådligt brus av rykten som skapar ny oro hos befolkningen och därmed avsevärt stärker de krafter som underminerar regionens stabilitet. Frågan är om regimen alltså underminerar sig själv.

Resenären som mentalpatient

Ett av de bästa kapitlen i idéhistorikern Karin Johannissons senaste bok ”Melankoliska rum” handlar om s.k. ”fugueurer”, människor med ett i någon mening sjukligt behov av att ständigt resa iväg eller fly bort. Kring sekelskiftet 1900 sägs detta ha varit särskilt vanligt, men det förekommer även i nutida sjukdomsklassifikationer under namnet ”dissociativ fugue” och definieras då som ”målmedvetet resande som överskrider vad som är normalt”.

Utomstående märker ingenting när de ser en fugueur, på ytan ter de sig lugna och vanliga. Kring förra sekelskiftet hände det ofta att män (nästan aldrig kvinnor) särskilt ur övre arbetarklassen och lägre medelklassen, anmäldes som saknade, för att några dagar senare påträffas på avlägsna, oftast kulturellt intressanta platser hundratals och tusentals kilometer bort. De hade då oftast tappat minnet, visste inte hur de kommit dit.

Den franske fugueuren Albert Dadas, uppmärksammad av filosofen Ian Hacking i boken ”Mad Travellers”, arbetade till vardags som montör på gasverket i Bordeaux, men kunde plötsligt en dag vara försvunnen efter att ha fotvandrat 70 mil om dagen för att efter en tid nå fram till Prag, Berlin, Konstantinopel eller Moskva! Liksom många andra personer med samma tvång att ge sig skickades han hem igen och fortsatte leva och arbeta helt normalt en tid, för att sedan återigen gripas av den ohejdbara driften att resa bort utan förvarning. Kvinnorna hade inte samma möjlighet utan flydde på annat sätt: in i en annan personlighet, de drabbades av personlighetsklyvning.

Ett modernt exempel på en fugueur är den tjugoårige ”pianomannen”, som flydde en deprimerande tillvaro på bayerskak landsbygden, gav sig av, hittades genomblöt på en engelsk strand med minnesförlust. Han kunde inte tala men däremot kunde han i timmar spela utmärkt piano. Först fyra månader senare återfick han plötsligt sitt gamla jag och bakgrunden kom fram.

Nuförtiden är fenomenet som sagt dock rätt sällsynt. Kanske för att vi alla reser, lokalt som globalt, och för att medier och teknik har försett oss med så många andra möjliga flyktvägar? Det är lättare numera att få utlopp för det där tvånget att bege sig någon annanstans. Kanske har vi därmed undvikit en fugueur-epidemi? Men 2000-talets egentlige fugueur är kanske snarare en person som tvångsmässigt flyr in i cyberrymden. Jag är rätt säker på att det går att hitta exempel på ensamma, till det yttre helt vanliga personer som plötsligt inte längre kommer till jobbet, men som senare, efter några dagar, påträffas hemma vid datorn, utan att minnas hur länge de har suttit där eller var där ute i den alternativa världen de har varit…

Oljan, plasten och världshaven

Söndagens ”Dokument Utifrån” utgjordes av en välgjord påminnelse, i form av en fransk dokumentär, om ytterligare en sida av oljans förbannelse: med all önskvärd tydlighet visades på hur världshaven är fulla av plast. Eftersom platsen aldrig bryts ned, utan bara sönderdelas i allt mindre beståndsdelar, till slut med en storlek av bara tiondels millimetrar, får den en oerhörd spridning med havsströmmarna. Plastbitarna kommer därvid även in i näringskedjorna, så att sjöfåglarnas diet numera i hög grad består av plast. Det anmärkningsvärda är att det hela är totalt globaliserat: det finns ingen plats i världen där havet inte innehåller massor av plastrester. Även alla stränder i världen innehåller massor av små plastbitar som man kan hitta i sanden. Det finns inga undantag. Det finns överallt. En annan anmärkningsvärd aspekt av förloppet är hur oerhört det har accelererat under senare år och hur nytt det problemet egentligen är. Man kan intuitivt tycka att plasten som symbol hör hemma några decennier tillbaka i tiden, under den högindustriella epoken, som vi nu i västvärlden anser oss ha lagt bakom oss i stor utsträckning. Men icke. 1970- och 1980-talet var fortfarande ganska ofarliga. Även 1990-talet var ganska ofarligt. Men under 2000-talet har mängden plast som släpps ut i naturen redan hunnit fördubblas, så att det som producerats under de senaste tio åren är lika mycket som producerades under hela 1900-talet! Och det finns inga tecken på att denna utveckling kommer avstanna. Tillväxten ligger på runt tio procent per år. I kombination med den totala bristen på nedbrytbarhet är det lätt att bli dystopisk inför detta.

Dokumentären ifråga var dock lite väl mycket av ”ont mot gott”: där intervjuades å ena sidan en kallsinnig chef för en stor fransk plastproducent, och å andra sidan unga miljöaktivister som kämpar för en bättre värld. Och så de neutrala forskarna, förstås. Vad man skulle vilja ha sett mer av är hur man politiskt närmar sig detta gigantiska problem, som tornar upp sig i skuggan av klimatfrågan. Hur går diskussionerna inom EU? Som hastigast nämndes också en intressant motutveckling i form av den nya utvecklingstrenden mot biologiskt nedbrytbara plaster – vi använder dem själva numera i sommarhuset på Gotland – som tycks ha framtiden för sig, men man skulle ha velat höra mer av den entreprenöriella dynamiken på detta område, hur konkurrensen egentligen ser ut mellan oljeplasterna och de nya biologiska plasterna osv. Just Sverige vill ju gå i bräschen för att sälja in skogen som den nya oljan, med allt från bioplast till talldiesel. Detta är en ”teknologisk fix” som profileras som en ultimat lösning som ska göra det möjligt för oss att fortsätta leva som vi har gjort under den industriella epoken – och om detta kan man ha delade meningar, tycks det mig. Det ska i alla fall bli intressant att följa såväl den vidare tekniska dynamiken som den vidare miljöpolitiska utvecklingen i ämnet.

Miljöhistoria

Jag sitter och läser en otroligt givande bok om miljöproblemens historia, Nature and Power: A Global History of The Environment, som jag kan rekommendera varmt. Författaren är den tyske professorn Joachim Radkau, som förra året gick i pension från sin post på universitetet i Bielefeld men som jag ändå fick chans att lyssna på som hastigast i München i somras där han medverkade vid workshopen om ”nya teknologier” vid Deutsches Museum (jag vill minnas att jag har refererat något om det här på bloggen också).

Det kanske mest intressanta med Radkau som miljöhistoriker är att han även är teknikhistoriker; jag har tidigare slukat allt han skrivit om kärnkraftens historia! Förra året läste jag även hans bok om skogens och träets historia, som imponerade rejält på mig och inspirerade mig att skriva en SvD-artikel på trätemat. Radkaus tankegångar kring träets historia visade sig få en oväntat stor resonans bland svenska läsare, så att artikeln blev återpublicerad i ett par versioner i andra tidningar och tidskrifter! Det tycks falla sig naturligt just i svenskt perspektiv att tänka kring miljön i samma andetag som man tänker kring tekniken i historiskt perspektiv.

Och det är just det Radkau gör även i Nature and Power, som mig veterligen också är hans första bok på engelska. Det är egentligen ganska självklart: att miljöproblemens historia också är en historia om lösningarna på dessa problem, eller försök till lösningar, och dessa lösningar innefattar ju oftast en hel del teknik. Ändå tycks tekniken inte riktigt ha fått en central placering i tidigare miljöhistorisk forskning. När man kopplar ihop miljö och teknik hamnar man nästan per automatik i ett dialektiskt tänkande där ett återkommande fenomen i historien blir hur en viss epoks största miljöproblem ofta har uppstått ur lösningarna på föregående epoks motsvarande problem. I vår tid finns det ju t.ex. en allmän, spontan uppfattning att vår tids miljöutmaningar hänger samman med industrialiseringen, men om man tittar noggrannare på vad som faktiskt hände under 1800-talet så står det klart att fossila bränslen, kemiskt syntetiserat konstgödsel och annat som nu ger oss sådana trubbel uppstod som radikala lösningar på de enorma miljöproblem som Europa på 1700-talet hade att tampas med i form av utarmade jordar, hot om avskogning mm.

Men att läsa Radkau blir ännu intressantare av att han dessutom är expert på Max Weber; därmed vävs den tekniska och ekologiska utvecklingen samman med en analys av religion, byråkratisering och sociala rörelser. Miljörörelsen får här se sig uttolkad i typiskt weberska termer som ”avförtrollning” och Radkau efterlyser en miljöhistorisk analys som kan motsvara Webers tankar om den ”protestantiska etiken och kapitalismens anda”. För min del räcker Radkaus egna tolkningar och analyser redan tillräckligt långt för att världshistorien ska framstå i ett annat ljus än vad jag tidigare tänkt.

Kärnkraften avvecklas i smyg

Kärnkraftens vara eller inte vara har blivit till något av en valfråga inför det stundande valet i Tyskland. Och inget land kan mäta sig med Tyskland när det gäller att uppbåda ett grundmurat kärnkraftsmotstånd. Tyskland inledde en avveckling av all kärnkraft under Schröder-Fischers rödgröna regeringstid och kärnkraftsindustrin hoppas att en borgerlig regering en gång för alla kommer att sätta stopp för vad de anser vara en oförsvarlig energipolitik. Socialdemokraterna sitter ju fortfarande i regeringsställning och miljöminister Sigmar Gabriel är en hårdnackad kärnkraftmotståndare.

Men egentligen känns det lite förlegat med kärnkraften som en stor politisk fråga. I både Tyskland och Sverige har antikärnkraftrörelsen länge lekt med tanken på att kärnkraften i själva verket kommer att avveckla sig själv, oavsett politiska beslut i frågan. Det har att göra med de enorma investeringarna, som förutsätter en långsiktigt garanterad ekonomisk lönsamhet, alltså minst 20-30 år - något som många anser omöjligt att garantera i dagens turbulenta energivärld. Och sedan finns förstås den politiska osäkerheten: vem vet vilken inställning till kärnkraften regeringen kommer ha om ett par decennier, hur kärnkraften kommer beskattas, om någon alls vill köpa kärnkraftsel på den avreglerade marknaden?

Nu på sistone märker man av på ett mycket konkret sätt hur kärnkraften faktiskt ser ut att avveckla sig självt, och då handlar det inte om eventuella nya kärnkraftverk utan om de gamla: otaliga tekniska missöden och småolyckor i kombination med extremt hårda krav från övervakningsmyndigheter har gjort att ett stort antal kärnkraftverk tvingas stå stilla under lång tid, ibland flera år, i avvaktan på utredning och reparation. Som ett resultat kan man numera se en tydlig trend mot en allt mindre mängd kärnkraftsel som produceras varje år. I Sverige har produktionen minskat kontinuerligt de senaste fem åren från 75 TWh 2004 till 65 TWh 2006 och 61 TWh 2008, och i år kommer det att bli ännu mindre! Det anmärkningsvärda är att denna utveckling sker trots att kraftbolagen investerat stort i att uppgradera sina turbiner så att effekten ökar. Egentligen borde produktionen därför ha ökat betydligt, men istället ser man alltså en dramatisk minskning! I Tyskland är utvecklingen likartad, särskilt till följd av de åldersdigna Vattenfalldrivna kärnkraftverk som hamnat i mediernas rampljus de senaste par åren.

Det ska bli intressant att se om en borgerlig seger i det tyska valet kommer kunna leda in utvecklingen på nya banor.

Fraser Island och sandens historia

Efter avslutade kärnkraftseminarier i Brisbane har vi gett oss av på upptäcktsfärd längs den australiska östkusten. Sedan i förrgår har vi slagit läger i Rainbow Beach, en förträfflig liten semesterort som ligger inklämd vid havet mitt i den vidsträckta Great Sandy National Park och med väldiga dyner av flygsand i ett otal färger vakande i branta formationer högt över orten (därav dess namn!). Nationalparken ifråga består först och främst av den mystiska Fraser Island, ett av Australiens världsarv, som marknadsförs i turistreklamen som ”världens största sandö” – den är 123 km lång och därmed aningen mer långsträckt (och betydligt bredare) än Östersjöns motsvarighet i form av halvön Neringa (Kurische Nehrung) i forna Ostpreussen.

Att någonting är stort är väl i och för sig inget argument för att bege sig dit, men flera av de australiska universitetskollegerna som jag träffade i Brisbane framhöll den stora sandön som något värt att uppleva. Och vi kunde förstås inte låta bli att ta tillfället i akt när vi nu ändå befann oss i Rainbow Beach. Igår begav vi oss sålunda till Fraser Island för att utforska dess besynnerligheter, med kyligt klarblå insjöar uppe på höglandet, fuktiga regnskogar med en mörk avverkningshistoria och sorgsna vägar av sand som fullständigt körts sönder av de terrängfordon med vilka man tar sig runt på ön.

Att subtropisk regnskog kan få fäste i ren sand förvånade mig, och det i sin tur ledde mig att tänka vidare kring sanden som natur- och kulturfenomen. Människans förhållande till sanden är ju fullt av motsägelser: å ena sidan älskar vi sandstränder och inte minst hemlighetsfulla platser som Fraser Island, Kurische Nehrung och Gotska Sandön. Ökenkulturerna fascinerar oss, silhuetterna av karavaner på väg genom väldiga öknar blir till symbolladdade bilder, fulla av magi om än också med ett stänk av melankoli. Sandlandskapen blir till en påminnelse om att det inte alls är självklart att vi omges av växtlighet och grönska. Å andra sidan ryggar vi lätt tillbaka inför sandens väldighet, dess åtminstone skenbara avsaknad av organiskt liv och de många historierna världen över om städer, byar och mänsklig kultur överhuvudtaget som begravts av vandrande dyner, oväntade sandstormar och växande öknar. Som material, tänker jag, är det för övrigt lätt att glömma sandens värde: det är ju i sanden som glasets historia tar sin början och därmed genomskinligheten, transparensen – även spegelns och därmed självbetraktandets historia blir direkt kopplat till sanden. Liksom timglaset, med dess rinnande sand, och därmed det direkt observerbara tidsflödet. Sanden på Fraser Island var för sin del en gång åtråvärd av amerikanska rymdflygstyrelsen NASA, som på 1960-talet grävde upp och transporterade mängder av sand härifrån över Stilla havet för att utvinna titan ur den.

Det har ju blivit populärt under senare år att skriva historiskt orienterade böcker på materiella teman som luft, vatten, trä, salt osv. Jag undrar om någon har skrivit om sand också? Jag skulle gärna läsa det i så fall!

Det avlägsna Europa

Jag är i Brisbane i Australien för ett bokprojekt på temat Asiens kärnkraft i ett samhällsperspektiv, med ett tiotal författare inblandade. Själva boken blir nog inget vidare, som det ser ut, kapitelutkasten som vi sitter och diskuterar är riktigt usla (mitt eget hastigt ihopkrafsade bidrag, som handlar om hur Tjernobylolyckan har påverkat de asiatiska ländernas förhållande till kärnkraften som energikälla, blir nog dessvärre inte heller något vidare).

Den huvudsakliga behållningen ser istället ut att bli själva mötet. Det bjuds på många aha-upplevelser att som svensk få sitta och diskutera dessa – och många andra – ämnen med en rad forskarprofiler från Kina, Taiwan, Japan, Korea, Indien, Indonesien och Australien! Somliga av dem visar sig vara riktiga höjdare från sina respektive regeringar, andra är unga forskare helt i början av sin karriär och med påfallande idealistiska agendor. I utvecklingsländer som Indonesien men även Kina är dagens forskare ofta mycket mer samhälleligt engagerade än hos oss i väst, med en tydlig ambition att med sin forskning verkligen påverka landets utveckling. Jag föreställer mig att det är en asiatisk version av den stämning som rådde i väst på 1970-talet och som jag själv aldrig fick uppleva. Men skillnaden är att det sällan finns någon stark ideologisk dimension; hela diskussionen om samhällets framtid är istället mycket mer pragmatisk, konkret och resultatinriktad.

Vistelsen här ger också möjlighet att träffa australiska forskare, vilket annars inte brukar vara särskilt vanligt vare sig på europeiska eller amerikanska konferenser. Många australier, även i den i övrigt så internationaliserade akademiska världen, har aldrig varit i Europa och i australiskt perspektiv förefaller vår egen del av världen verkligen extremt avlägsen. Men om det gäller för forskare så gäller det förstås i än högre grad för folk i allmänhet – och då inte bara för Australien, utan även för större delen av Asien, Afrika och Latinamerika. För människor i de allra flesta länder är Europa troligen något underligt och abstrakt där det ligger hopkrympt och narcissistiskt i en nordlig avkrok på Jorden, föga centralt i de flesta människors perspektiv. Något av det mest givande på långa resor som denna är att ständigt bli påmind om att världen inte har något naturligt ”centrum”, eller snarare att alla platser är centrala, sett ur de människors perspektiv som har sin hemvist där. Ett trivialt, banalt faktum som man ändå ofta helt glömmer bort när man vistas länge på en och samma plats.

Mellan gammalt och nytt i München

Jag sitter på flygplatsen i Dubai och tänker tillbaka på de två senaste veckorna, som vi tillbringat i Tyskland. Så här på avstånd – efter en flygtur över Ungern, Rumänien och vidare ut över Svarta havet i skymningen, via oljefälten som flammar upp i mörkret över Irak och så till sist en glidflygning över Persiska viken – blir det genast naturligt att tänka i ett utifrånperspektiv på Europa, och med den trettioåttagradiga nattliga värmen här och de i europeiskt perspektiv helt absurda, sensationslystna stadsbyggnadsprojekten som pågår i Dubai blir man om inte annat påmind både om hur unikt Europa är och hur gammal och försiktig vår del av världen har blivit. Och jag skulle nog vilja hävda att det är en fördel.

Veckan som gått har jag ägnat dels åt en konferens på temat ”nya teknologier”, dels åt gamla dammiga dokument i Bayerns statliga arkiv i München. Jag slits alltså själv högst påtagligt mellan gammalt och nytt, skulle man kunna säga. München gör det också: en stolt kulturstad med lång historia som under efterkrigsdecennierna visserligen hamnade i bakvattnet men som nu i informationsåldern har förvandlats till Tysklands hetaste forskningsstad och tillväxtcentrum. Kulturlivet hänger väl inte riktigt med Berlin, men är inte långt efter. I München har för övrigt Xinjiangs uigurer sitt europeiska centrum.

På konferensen uttryckte någon en oro för att människor från nya tillväxthungrande utvecklingsländer i framtiden kommer att söka sig till Europa enbart för att beundra dess gammaldags charm och ”före detta”-romantik. För näringsliv och forskning är utmaningen att visa att Europa hänger med i Asiens vansinniga utvecklingstempo. Men när jag lyssnar på representanter från högteknologiska företag och tekniska elituniversitet tycker jag mig inte se någon större entusiasm inför det hela; hela tänkandet är defensivt, man känner sig hotad, skulle egentligen helst fortsätta leva som förr men tvingas nu motvilligt konkurrera med de nya tillväxtländerna för att inte gå under och förlora allt som redan åstadkommits under tidigare epoker. Detta och ingenting annat är världskapitalismens egentliga förbannelse: att om vi inte fortsätter att utveckla nya produkter och effektivare processer som kan krängas på världsmarknaderna så förlorar vi inte bara möjligheten till ett bättre liv och ett bättre samhälle, utan vi kommer dessutom gå miste om det som vi redan har, eftersom en massbankrutt i företagsvärlden skulle skapa massarbetslöshet och fattigdom på ett sätt som vi omöjligt skulle kunna hämta oss från. Och självförsörjning eller kommunism eller något annat absurt är inte heller att tänka på. Vi lever i en faustisk tidsålder: vi kan inte stanna upp och be det ljuva ögonblicket förbli, utan vi måste fortsätta att utvecklas och förnyas vare sig vi vill eller inte, vare sig det förefaller meningslöst eller ej för den enskilda människan.

Konferensen, som anordnades gemensamt av det teknik- och vetenskapshistoriskt inriktade Deutsches Museum och den futuristiskt präglade, helt nyinrättade Tyska Akademin för Teknikvetenskaper (acatech), var något nytt för mig: såväl historiker som toppingenjörer och naturvetare hade bjudits in för att tala om sin syn på nya teknologier. Mitt eget bidrag handlade om kärnkraftens ”förflutna framtid” och hur 1950-talets storslagna framtidsvisioner anpassat sig till verkligheten och därvid tagit nya former. Mot detta ställdes bland annat en rad föredrag om nanoteknikens utveckling och jag fick klart för mig att det är till denna teknik som Europas tekniska och naturvetenskapsliga visionärer nu sätter allt hopp när det gäller att även i framtiden hävda Europas förmåga att vara med och skapa det nya och därmed även behålla och möjligtvis även utveckla vårt välstånd. Men ingenjörernas utvecklingsoptimism konfronterades på ett intressant sätt med mina teknikhistoriska kollegors betydligt mer skeptiska och reflexiva förhållningssätt när det gäller nanoteknik och områden som ”syntetisk biologi”. Efter konferensen kände jag mig knappare klarare över vad som egentligen väntar i framtiden; osäkerheten är enorm och ingen vet var detta kommer att sluta. Men att få vara med om att se framtiden ta form på detta osäkra sätt har onekligen sin charm…

Vattenfall i Tyskland: från kärnkraft till afrikansk solenergi

Den här veckan är jag i Berlin, där man knappast kan undgå att lägga märke till Vattenfalls ständiga PR-kampanjer: den karakteristiska logon pryder gigantiska reklamskyltar och mitt emot Humboldtuniversitetet är ett helt hus täckt av Vattenfalls reklam: det svenska statsägda energiföretaget sponsrar nämligen renoveringen av det stolta byggnadsinstitut som bär den berlinske 1800-talsarkitekten Schinkels namn. Mycket av reklamen kan tolkas som att Vattenfall försöker bli mer tyska och framförallt skapa en lokal förankring. På sätt och vis har de dock lyckats alltför väl: ett decennium efter genombrottet i Tyskland genom köpet av Hamburgs energiverk har man inte längre någon fördel av sin svenska profil, som då signalerade någonting nytt och friskt i den tyska energisektorn. I stället har man liksom de övriga stora energibolagen blivit ett slagträ i den politiska debatten om energins framtid. Den senaste veckan har Vattenfall till och med hamnat mitt i det partipolitiska käbbel som bildar upptakten till höstens valrörelse: det handlar om det gamla kärnkraftverket Krümmel nära Hamburg och dess säkerhet. Socialdemokraterna gör sken av att vilja stänga det för gott efter ett missöde nyligen, men kristdemokraterna anklagar dem för att medvetet utnyttja Krümmel som ett sätt att göra kärnkraften till en valfråga på socialdemokratiska villkor.

I Berlintidningen Der Tagesspiegel ser man idag en karikatyrteckning där ett antal viktiga kostymklädda män betraktar ett prospekt som gör reklam för det stora framtidsprojektet ”Desertec”, som skall förse Europa med solenergi från Sahara. Flera av de stora tyska energibolagen, däribland E.On och RWE, deltar i detta projekt. En av männen noterar att Vattenfall däremot inte är med. Hans kollega svarar: då kanske Desertec faktiskt kan fungera! Det känns som att det förmedlar rätt väl hur man för tillfället förhåller sig till Vattenfall i Tyskland. Tidningarna har slagit upp Desertec stort efter gårdagens formella grundande av detta solkonsortium i München. Tekniken ska främst komma från företaget Schott (hemmahörande i min gamla studentstad Mainz vid Rhen) och ambitionerna är enorma: fram till 2050, när det hela ska stå klart, ska 400 miljarder Euro investeras och energiproduktionen ska då svara för runt en sjundedel av Västeuropas totala energibehov. Gigantiska överföringskablar ska konstrueras och länka samman Afrika med Europa och Mellanöstern. Man citerar redan euforiskt ur Goethes västöstliga Divan, om hur öst och väst inte längre kan skiljas åt (”Wer sich selbst und andere kennt, wird auch hier erkennen: Orient und Okzident sind nicht mehr zu trennen”).

För mig påminner Desertec dock mest om det extrema projekt som den tyske ingenjören Hermann Sörgel initierade på 1930-talet och som syftade till att knyta samman Europa med Afrika till en ny kontinent: Atlantropa. Det skulle ske genom att man dämde upp hela Gibraltar sund, sänkte Medelhavets vattennivå med ett par hundra meter och utnyttjade vattenfallet som då uppstod i Gibraltar till att producera energi som kunde komma hela Europa och hela Afrika till nytta. Ett absurt och gigantomaniskt projekt om vilket min tyske historikerkollega Alexander Gall har skrivit en tänkvärd bok. Nu är det alltså dags igen.