2011 blev ett genombrott för nätet, sociala medier och kommunikationstekniken i stort på åtminstone tre sätt. För det första visade den arabiska våren att nätet kan spela en avgörande roll för politiska revolutioner. För det andra visade händelser i t.ex. Vitryssland på de skrämmande kontrollmöjligheterna som dagens mobilsystem förser diktatoriska regimer med. För det tredje chockades vi i Norden av hur en ensam norsk terrorist inspirerats till sina dåd av sitt betydligt mer sociala liv på nätet. 

Det är den sista av dessa tre dimensioner som innebär den mest fundamentala förskjutningen i social och kulturell mening. De digitala mötesplatserna, chatrummen och facebookgrupperna lämpar sig särskilt väl för alla med extrema intressen och åsikter. Per definition har dessa människor – eller snarare vi alla, ty det finns alltid någon liten gömd vrå i oss som är extrem på ett eller annat sätt - svårt att hitta likasinnade i verkliga livet. Men på nätet finns alltid gemenskap, stöd och tröst, oavsett hur unik, udda, eccentrisk eller pervers du är. Och därmed stärks dessa våra extrema sidor, vi blir inte motsagda, utan tvärtom bekräftade.

En kraftfull antites till jantelagen har med andra ord sett dagens ljus – men vart kommer det att leda oss? Mycket har redan sagts i ämnet, men osäkerheten inför framtiden består. Drömmen är att denna antijante lockar fram talanger, begåvningar och förmågor som annars skulle ha förblivit blotta skuggor i brist på uppmuntran, som aldrig skulle ha fått utvecklas vidare om inte den nya tekniken och de nya medierna funnits. I så fall går vi en radikal renässans för kulturell, konstnärlig, vetenskaplig och annan verksamhet till mötes. Idealt skulle denna renässans också accepteras i samhället i stort, befrukta det, motverka förflackningen av vår tids kultur och stoppa de bildliga öknarnas spridning över Jorden. Vi skulle få en sällsynt växelverkan och dialog mellan inspirerande extremer.  

I värsta fall får vi istället ett samhälle som kvävs av perversa och paraonida sekter på alla områden, en obotligt sjuk kultur som i brist på ömsesidig acceptans dessutom banar väg för samhällets disintegration och atomisering, eller kanske helt enkelt mänsklighetens upplösning och kollaps.

Om några år, gissar jag, anar vi redan vartåt det barkar.

Men - grundproblemet består. Det är otroligt tidsödande och stressande, i alla fall om man samtidigt längtar efter att få skriva. Idag läser jag till min stora glädje i en ofta använd pedagogisk handbok, Teaching for Quality Learning at University, att räddningen är på väg. Avancerade dataprogram som automatiskt och rättvis rättar studenternas uppsatser har nämligen fått ett genombrott under senare år. Det visar sig att dataprogrammen ”bedömer innehåll och förståelse betydligt mer framgångsrikt än människor, medan kvaliteten på feedback på essäerna är överlägsen”. Datorrättning är ”snabbare, mer detaljerad, är mer tillförlitlig och har högre validitet”.

Nästa steg i utvecklingen blir kanske datoriseringen av tidningarnas litteratur-, konst-, musik- och filmkritik. Äntligen – den objektiva recensionen är snart här!

Samtidigt som vi alla förväntas tänka som proffsekonomer har förväntningarna när det gäller t.ex. historiska kunskaper hos allmänheten fullständigt kollapsat. Än så länge förväntas vi veta vad en metahändelse som ”andra världskriget” är för något, men så fort det handlar om t.ex. ”franska revolutionen”, 1970-talets ”oljekriser” eller t.o.m. ”Berlinmurens” fall tvingas medierna infoga en faktaruta för att upplysa sina läsare om betydelsen av begreppen ifråga. Så usla är nämligen våra historiska baskunskaper.

När det gäller naturvetenskap och teknik är förväntningarna på läsarna ännu lägre, ja i princip lika med noll. Gängse medier har mer eller mindre gett upp, eftersom man vet att det inte finns många läsare som orkar försöka följa med i moderna biokemiska eller nanotekniska resonmenag. Vetenskapsjournalistiken har nästan helt flyttat ut till mer specialiserade tidningar, tidskrifter och webbplatser. Möjligtvis kan man fortfarande på söndagarna läsa en sida eller två i de stora dagstidningarna om nya vetenskapliga rön. Artiklarna är då ofta skrivna av journalister med fin pedagogisk känsla för att man i dagens samhälle inte kan förvänta sig att den vuxna befolkningen kommer ihåg något av högstadiets NO-undervisning.

Naturvetenskap och teknik kan kanske få förbli i bakgrunden när det gäller eurokrisen (även om kopplingarna kanske är starkare än vi tror!), men vad gäller kunskaper om historia, geografi och kultur finns ett direkt konkurrensförhållande med ekonomernas tolkningar av händelserna i dagens krisande Europa – och framförallt vad gäller krisens möjliga lösning. Av tidningarnas ekonomisidor att döma handlar allting om att på politisk väg komma överens om en lämplig ekonomisk formel på vars basis eurozonens ekonomi snart kommer blomstra igen. Och de flesta av oss sväljer genast denna typ av resonemang. Mot detta fackekonomiska tolkningsföreträde framstår relativt enkla och självklara historisk-kulturella analyser av den typ som t.ex. Richard Swartz utvecklat i en serie DN-kolumner genast som kontroversiella i sin pessimism, trots att de egentligen är helt självklara. Ekonomernas dominans, så tycks det mig alltmer, underbygger ett allmänt fördummande när det gäller vår förståelse av samtiden och av möjliga framtida utvecklingsvägar.

Av mina anteckningar från resan inser jag att vi hade föga grepp om hur den politiska utvecklingen i Sovjetunionen var på väg att ta en dramatisk vändning. Under vår resa hade vi ingen som helst kontakt med omvärlden. Men kvällen innan vi skulle flyga tillbaka från Alma-Ata till Moskva, för att därifrån ta tåget till Helsingfors, pekade våra vänliga ryska värdar på några stela ansikten som talade i TV. De sade sig representera landets nya ledning. Våra vänner skakade på huvudet. Jag minns min naiva fråga till Alexei: var de där männen kommunister eller demokrater?

Vad som slår mig i efterhand är hur vi utan större problem kunde resa hem som planerat. När vi anlände till Moskva promenerade vi runt en dag i kaoset av människor i rörelse och stillastående stridsvagnar som beordrats in till huvudstaden. Det var redan uppenbart att kuppen hade misslyckats. Men vi hade ännu ingen riktig känsla för det historiskt betydelsefulla i det som vi på detta sätt fick bevittna. Jag minns ännu min förvåning över de stora rubrikerna som mötte oss i tidningskiosken på Helsingfors central.

Hur som helst var det dessa upplevelser som blev början på mitt livslånga intresse för Sovjetunionen och de spillror detta osannolika, nu undergångna land lämnade efter sig.

Det förefaller ganska uppenbart att sådana analyser inte leder någon vart. Underliga åsikter kommer alltid att finnas och det finns varken möjlighet eller anledning att utrota dem. Fokus borde istället helt klart ligga på att förstå terrorismen som praktik, och i synnerhet de i mycket okända krafter som får idéer att leda över i konkret och exceptionell handling. Här skulle jag gärna höra mycket mer av vad erfarna forskare på området har att säga. Iakttagelser som att mannen förutom sitt högerextrema engagemang och vilsna nätsurfande även var en inbiten dataspelsnörd, att han via nätet hittade både recept på och ingredienser till sprängladdningar och att han lätt kunde komma över kraftfulla skjutvapen genom medlemskap i en eller annan skytteklubb är en bra början, men inte mycket mer. Frågan man ställer sig är framförallt varför inte många fler personer med liknande övertygelser blir faktiska terrorister?

Men den riktigt stora frågan i sammanhanget är om de vetenskapliga modellerna för den globala uppvärmningen och dess effekter verkligen är trovärdiga. Modellerna har satts ifråga både för att de är för enkla och för att de är för komplexa. Om det är så att vi nu bevittnar ett skifte i riktning mot ökad skepsis och kritik mot vetenskapliga utlåtanden i vidare mening, kan vi inom kort komma att stå inför en helt annan typ av klimatdebatt. Det är lätt att glömma att den konsensus som nu i stort sett råder om att vi människor bidragit avsevärt till en global uppvärmning är ung: så sent som för fem år sedan var debatten om detta ännu livlig. Och även om denna konsensus överlever så återstår många kontroversiella frågor om den underliggande dynamiken.

Att döma av liknande debatter i det förflutna är det inte helt osannolikt att klimatdebatten inom några år åter kommer att ha tonats ned – oavsett om det nu blir till följd av att vetenskapen visar sig opålitlig eller för att klimatet som debattfråga överskuggas av andra, ännu större utmaningar.

Många kommer att skaka på huvudet åt detta avvecklingsbeslut som något dumdristigt, industrifientligt och krasst politiskt-taktiskt, men det bestående intrycket kommer nog snarare att handla om dess visionära dimension. Så kan man alltså göra, visar Tyskland: besluta om total avveckling inom ett årtionde och tvinga fram med våldsam kraft ett energisystem nästan helt baserat på förnybara energikällor! Titta, det är inte så svårt när allt kommer omkring!

Risken är förstås att planen misslyckas, att det inte går så lätt trots allt och att Tyskland istället tvingas till kraftigt ökad import av rysk naturgas eller fransk kärnkraftsel. Och under tio år kan mycket hända som förändrar tidsandan och stämningen i samhället lika radikalt som Fukushima gjorde. Men man kan inte låta bli att sympatisera med grundtanken: att med stark statlig hand rensa bort den gamla tekniken och samtidigt göra allt för att underlätta för det allra nyaste i energiväg att växa fram så snabbt det bara går. Det är kreativ förstörelsepolitik på hög nivå, eller ”Creative Destruction Management” som vi kallade det i ett forskningsprojekt om Östeuropas tekniska utveckling.

Man har försökt tidigare: det intressantaste initiativet kom från DDR under dessa sista år, dvs. efter Berlinmurens fall men innan återföreningen. På den tiden fanns det en vision om att snabbt stänga ner såväl Östtysklands kärnkraft som dess massiva brunkolseldning, och istället förvandla det som då ännu var en oberoende stat till Europas första riktigt gröna energiland. Efter Berlinmuren hade DDR:s ekonomi totalkollapsat och efterfrågan på energi var därför minimal. Det föreföll som ett unikt läge att göra slag i saken och med kreativ förstörelse låta ett nytt grönt DDR växa fram.

Den gången blev det som bekant inte mycket av det hela i slutänden. En anledning var att DDR anslöts till Västtyskland och att de gamla kraftbolagen i väst – det som numera är RWE och E.ON – tog över hela DDR:s energisystem. Kärnkraften liksom en del brunkolsgruvor och kraftverk lades ner, men själva strukturen på energisystemet undlät man ändå att rucka på. Det var detta som senare möjliggjorde för Vattenfall att komma in och köpa upp de östtyska kolkraftverken (se mina böcker om Östtysklands kärnkraft och om Vattenfalls internationalisering).

Återstår att se om den kreativa förstörelsen blir verklighet denna gång.

Framförallt var BASF och andra företag i Rhendalen skickliga på att utnyttja nya transportmöjligheter via vatten och järnväg för att importera råmaterial som svavelkis från Spanien, vitriololja från Prag, tjära från England och kol från Ruhrområdet och Saarlandet. De färdiga produkterna skeppades nedför Rhen och ut i stora världen med hjälp av ångfartyg – det är lätt att glömma att det är båtar, järnvägar, kanaler och andra transportsätt som bildar grunden för allt vad konkurrens heter i ekonomin!

Men så kom de stora krigen. Under första världskriget tvingades BASF ställa om sin framgångsrika konstgödseltillverkning till produktion av sprängämnen och kemiska vapen som användes i skyttegravarna i Frankrike. Under mellankrigstiden gick de tyska kemiföretagen ihop i den ökända kartellen IG Farben, som under nästa krig kom att spela en avgörande roll i skapandet av Auschwitz genom sin efterfrågan på arbetskraft till en stor gummi- och bränslefabrik i det ockuperade Polen.

BASF:s gamla fabriker i östra Tyskland blev för sin del efter kriget utgångspunkten för DDR:s ökända, miljömässigt horribla kemiindustri i Sachsen, med det legendariska Leuna i centrum. Anläggningarna hemma i Mannheim/Ludwigshafen hade nästan helt förstörts i allierade bombanfall, men det hindrade inte BASF från att återuppstå, nu som världens största plasttillverkare.

Och nu då? Jo, BASF finns förstås kvar, fortfarande med bas i Engelhorns hemvist vid Rhen. Nästan 150 år har gått. Och det senaste i företagets bidrag till formandet av Europa är dess starka engagemang och delägarskap i gasledningen Nord Stream, som ska säkerställa att väldiga mängder naturgas från Sibirien via Östersjön hittar ned till Mannheim, där gasen ska omvandlas till ett otal kemiska produkter. Historien går vidare.

Kall intresserar sig särskilt för de förnybara energikällorna, och drar slutsatsen att dessa nästan alltid tenderat att medvetet tystas ned av mäktiga aktörer så fort någon försökt ta upp dem till diskussion. Därför har energipolitiken istället kommit att handla om oljeberoendet och kärnkraftens vara eller inte vara. På 1980-talet ignorerades de förnybara energikällorna med argumentet att de ännu inte var tillgängliga i någon större utsträckning och att det därför vore orealistiskt att ersätta kärnkraften och oljan med förnybar energi. På senare år har det snarare blivit tvärtom, då miljöminister Andreas Carlgren hävdat att de förnybara energikällorna ”redan vunnit matchen”, dvs. att deras roll i energisystemet redan är så betydande att vidare debatt om dem knappast behövs.

Kalls avhandling är en utmärkt analytisk sammanställning av trettio års energidebatt som jag kan rekommendera till alla som känner behov av att tränga bortom de ofta intetsägande dagspolitiska ögonblicksbilderna. Den är skriven på en förvånansvärt enkel akademisk svenska som torde göra den lättillgänglig även för många utanför universitetsvärlden.

Stilen är enkel, men jobbet som ligger bakom att få denna märkliga historia skriven har knappast varit enkelt. Arbetet bygger visserligen nästan uteslutande på riksdagsprotokoll, propositioner, motioner och offentliga utredningar, och nog saknar man något av den hätska debatt som förts parallellt i media. Men det kan å andra sidan vara skönt att för en gångs skull slippa media och bara lyssna till vad som faktiskt sägs i riksdagen.

Sex veckor har vi tillbringat här nu, och om man lägger ihop de senaste fyra årens vistelser har det blivit närmare ett halvår totalt. Men mellan de tre första vistelserna här och nu nuvarande ligger de blodiga upploppen i juli 2009. Man måste vara en extrem optimist för att inte undgå slutsatsen att händelserna i Ürümqi den sommaren har gjort det omöjligt för denna del av Kina att sträva som förr mot vad som dessförinnan tycktes kunna bli en gyllene framtid. Alla de förhoppningarna har nu gått i kras, och aldrig kommer Xinjiang att bli sig likt igen.

En tydlig följd av tragedin den sommaren (då enligt officiella siffror 197 personer dödades och 1700 skadades) är att relationerna mellan hankineser och uigurer (och övriga folkslag) har ödelagts. Allt vad integration mellan de etniska grupperna har helt kommit av sig, åtminstone här i Ürümqi. Kineserna, i synnerhet, är livrädda för att ha något som helst att göra med uigurerna: man har slutat handla hos dem, slutat äta på deras restauranger osv., och de som bodde i uiguriskt dominerade områden har flyttat till ”säkrare” (dvs. mer kinesiska) stadsdelar. Och myndigheterna uppmuntrar denna tilltagande apartheid, genom att t.ex. förbjuda kinesiska hyresvärdar att hyra ut rum och lägenheter till personer av uigurisk nationalitet (kazaker, tadjiker och andra minoriteter är dock välkomna!). Följden blir att uigurerna känner sig ännu mer diskrimerade än tidigare, ännu mer utsatta för såväl Pekings som den hankinesiska etniska gruppens förtryck.

Ingen vet vad det långsiktigt kommer leda till. Peking har reagerat med att byta ut den regionala ledningen, öka antalet militärer och poliser, tillåta och uppmuntra dessa att genast skjuta skarpt vid minsta tillstymmelse till nya upprorsförsök – men framförallt med att pumpa in många extra miljarder i subventioner till denna utsatta, känsliga och territoriellt viktiga provins i nordväst. Ekonomin är lösningen, tycks devisen lyda. Bara folk har pengar och känner att deras liv blir bättre, om än så långsamt, så kommer man kunna förhindra nya uppror. Ty det var ju ingen slump att händelserna 2009 utspelade sig mot fonden av den världsekonomiska krisen.

Man har också satt igång en ny kampanj för att locka mängder av nya ”kolonister” österifrån till Xinjiang. Men det behövs starka incitament, den saken är klar. Trenden är snarare efter upploppen att folk bara vill flytta bort härifrån, snarast möjligt. Ingen som har sett sina hemtama gator nedmetade i blod har förstås någon större lust att stanna kvar. Resebyråerna i Ürümqi har hittat en ny lönsam nisch i form av charterflyg till östkusten för såväl kineser som uigurer som vill flytta härifrån – i resan ingår inte bara hotell och logi, utan även turer till mäklare och möjliga bostadsområden, skolor och arbetsplatser.

Det är kväll i Ürümqi, och ingen vet om det verkligen kommer en ny dag. Och trots en turbulent historia (se min artikel i Svenska Dagbladet med anledning av upploppen) är intrycket att framtiden i Xinjiang aldrig tidigare har tett sig så osäker som nu.