Den senaste veckan har 20-årsjubileet av Berlinmurens gett skäl att blicka tillbaka i samtidens historia. Något av det mest anmärkningsvärda i rapportering och kommentarer kring denna begivenhet är en ofta återkommande rädsla för att Berlinmurens existens ska glömmas bort! Ja, under de 20 år som gått sedan det där märkliga europeiska året 1989 har glömskan uppenbarligen smugit sig inpå på ett sätt så att man nu vill dra igång kampanjer liknande de som handlar om andra världskriget, i syfte att hålla det historiska medvetandet vid liv. Händelserna 1989 har i denna mening verkligen blivit någonting som många inte längre har några egentliga personliga minnen av, utan som har blivit just ”historia”, i den meningen att det är något som man måste läsa i böcker om för att få kunskap om.

För oss som faktiskt har starka minnen från händelserna 1989 kan det verka absurt att höra hur många yngre människor reagerar när de kommer till Berlin och får förklarat för sig att det en gång fanns en mur som gick mitt genom staden och delade den i en östtysk och västtysk del: ”Vad då mur?” säger de och tittar misstänksamt på guiden. ”Driv inte med mig, tror du jag är dum? Det är klart att det inte kan gå en mur rakt genom stan!”

Samma reaktion kan man få om man tar upp ett ämne som Tjernobyl: många unga människor, i både öst och väst, har i själva verket ingen aning om att det har inträffat en väldig kärnkraftskatastrof där och finner det absurbt att något sådant skulle kunna ha hänt. Det är förstås också denna glömska som möjliggör kärnkraftens ökande popularitet på sistone i många länder. Man har helt enkelt glömt bort vad som kan hända.

I minnet blir händelser i det förgångna alltmer abstrakta ju längre de skjuts tillbaka i det förflutna. Något av det mest eggande med att vara historiker och söka sig tillbaka i gamla dokument av olika slag är just hur det abstrakta plötsligt kan bli konkret igen. Det har i dessa sammanhang ofta slagit mig att vad som omnämns i en enda rad som ett självklart historiskt faktum i en bok eller som bakgrundsteckning till nutida utvecklingar i verkligheten är ett myller av kaotiska händelser, personliga beslut och rena tillfälligheter som ibland kan få mig att tvivla på att vissa saker överhuvudtaget har hänt, för att inte tala om hur och varför. Ändå har historieskrivningen en tendens att cementeras och stadga sig till slut.

Kanske är det också därför man lätt finner det svårt att göra sig en klar bild av ”historiska” händelser som man själv har minnen av, eftersom den cementerade bilden inte nödvändigtvis passar in med minnena. Jag gissar att man då i slutänden oftast anpassar sina egna minnen till det man läst i historieböckerna (fastän det i verkligheten förstås borde vara tvärtom). Det blir lättare att ”minnas” historien på det sättet, även om det sker på bekostnad av genuina (om än starkt motsägelsefulla och problematiska) minnen som för alltid går förlorade. För den som skriver dagbok kan jag rekommendera att testa sig själv i detta avseende: skriv först upp vad du tror att du minns av din egen upplevelse av en ”historisk” händelse, och jämför sedan med motsvarande dagboksanteckningar. Resultatet blir ofta mycket märkligt.

I måndags presenterades ett delbetänkande från utredningen om en samordnad reglering på kärnteknik- och strålskyddsområdet, som bland annat föreslog ett kraftigt ökat skadeståndsansvar för kärnkraftsföretagen. Det handlar alltså om hur mycket kärnkraftens ägare ska betala i händelse av en svensk Tjernobylolycka. Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson var inte sen att samma dag ”avslöja” på DN Debatt att skadeståndsansvaret höjningen till trots inte på långa vägar motsvarar de faktiska kostnaderna för den väldiga förödelse som en olycka skulle föra med sig. Slutsatsen: att kärnkraften kommer att ”subventioneras” även i fortsättningen.

Vad det handlar om är förstås ett slags indirekta subventioner: ingen kärnkraftsoperatör kommer att få några miljoner direkt i handen för att bygga och driva nya kärnkraftverk. Och då blir det förstås genast en tolkningsfråga vad en ”subvention” egentligen är. Argumentet att kärnkraften är subventionerad är gammalt och har följt debatten åt i nära ett halvt århundrade, och kärnkraftsmotståndarna har alltid haft detta som en älskingsstrategi: att försöka tvinga kärnkraften att bära fullt finansiellt ansvar för allt som kan tänkas hända och därmed göra den olönsam, rätt och slätt.

Det intressanta och ironiska med denna strategi är att man tvingas in i ett närmast fundamentalistiskt marknadsekonomiskt tänkande. Begreppet ”subventioner” har ju som innebörd en ”störning” av de fria marknadskrafterna, dvs. politisk inblandning i det ”naturliga” ekonomiska kretsloppet med dess strävan efter en objektiv, neutral balans mellan utbud och efterfrågan. Som alla ekonomer och ekonomhistoriker vet existerar i verkligheten dock ingen sådan marknad och har aldrig gjort. Just inom energiområdet finns det inte heller fler än ett fåtal extremister som skulle vilja en helt fri marknad. I innovationsteoretiskt perspektiv kan man med historiska erfarenheter lugnt konstatera att ny bra energiteknik sällan kommer fram ”av sig själv”: den behöver subventioneras. Risken är förstås att det i efterhand kan visa sig att man subventionerat ”fel” teknik, eftersom man på förhand sällan kan veta vilken teknik som blir bäst, billigast och miljövänligast i långa loppet. Detta är i själva verket det starkaste argumentet mot varje form av subventionering. Men en sådan ”laissez-faire”-ansats ter sig helt orealistisk och det är svårt att tro att Naturskyddsföreningen heller vill göra sig till förespråkare för en sådan strategi. Problemet är bara att om man vill ha bort alla subventioner från kärnkraften av principskälet att subventioner är dåligt så får man svårt att hävda att subventioner är nödvändiga för vindkraft, solenergi osv.

I övrigt ligger det nära till hands att jämföra en eventuell kärnkraftskatastrof med den finansiella krisen. Båda är så extrema händelser, med konsekvenser för miljoner människor, att staten omöjligt kan avstå från att gå in och stödja – dvs. subventionera – återhämtningen med dess enorma kostnader. Det är inte för inte som vi förra året intuivit började tala om den ekonomiska krisen i termer av en ”finansiell härdsmälta”.

Xinjiangs historia är outtömlig på berättelser om brutalitet, förtryck och död. De blodiga förvecklingarna i somras, då det etniska våldet kokade över bland såväl kineser som uigurer, var bara den senaste i raden av tragedier som människorna i denna del av Asien har fått vänja sig vid att leva med (se också min SvD-artikel om det historiska förspelet till juliupploppen).

Xinjiang är ett centrum för mycket av ondskan i Kina och Centralasien, och liksom i Kazakstan är det ultimata uttrycket för detta de provsprängningar av kärnvapen som ägde rum här under kalla kriget. I Xinjiangs fall upphörde de förrän 1996. Men de djävulska följderna fortsätter att göra sig påminda och spridas vidare, på samma sätt som i Hiroshima, Tjernobyl och ett otal andra platser, i form av cancerepidemier och missbildade barn. Och till skillnad från Ryssland och Kazakstan har Kina aldrig offentliggjort uppgifter om sina provsprängningar.

Häromdagen deltog jag i ett seminarium i riksdagen på detta tema. Den uiguriske cancerläkaren Enver Tohti, numera bosatt i England och brittisk representant i uiguriska världskongressen, hade bjudits in för att ge sin bild av de kinesiska atomsprängningarna och deras effekter. Sprängningarna som började 1964 ägde rum i det öde landet mellan Lop Nur och Korla, invid den gamla Sidenvägen inte långt från den mytomspunna staden Loulan som återupptäcktes av Sven Hedin på 1930-talet.

Trakten är dock egentligen inte så öde som man brukar försöka göra gällande, menade Tohti och visade på existensen av avsevärda bosättningar med ett hundratusental invånare helt nära inpå testområdet. Men i praktiken påverkades hela Xinjang mycket påtagligt av atomsprängningarna: även i provinshuvudstaden Ürümqi några hundra kilometer bort är det lätt att spåra en tydlig höjning i cancerfrekvensen. I själva verket hyser Ürümqi Kinas i särklass största cancersjukhus, vilket kan förefalla märkligt med tanke på Xinjiangprovinsens relativt ringa befolkning jämfört med östkusten, men blir naturligt om man tar i beaktande de uppenbara konsekvenserna av provsprängningarna. Rent statistiskt kan man visa att Xinjiang har en 35% högre cancerfrekvens än i resten av Kina och att det är tydligt radioaktivt relaterade cancerformer som leukemi som helt dominerar. Och då har man ändå inte räknat in den fattiga uiguriska landsortsbefolkning som inte har någon sjukvårdsförsäkring och inte har en chans att bekosta relevant behandling – och därmed hamnar utanför statistiken.

Tohti uppskattar att uppemot 300.000 människor i Xinjiang har dött genom åren till följd av provsprängningarna och att ytterligare en miljon har påverkats. Siffrorna förefaller dock svåra att bekräfta, eftersom allt som har med detta att göra är föremål för sträng sekretess. En brittisk dokumentärfilm visar hur Tohti kommit åt hemliga dokument som visar på närmast desperata rop på hjälp från sjukhusens sida för att de ska kunna ta hand om alla nya cancerfall. Och då har ändå sjukhusens tumöravdelningar växt från femhundra bäddar 1997 till över tvåtusen ett årtionde senare.

Pekings strategi tycks vara att tysta ned det hela och under inga omständigheter låta det växa till en stor debatt. Men följden, gissar jag, blir istället ett oöverskådligt brus av rykten som skapar ny oro hos befolkningen och därmed avsevärt stärker de krafter som underminerar regionens stabilitet. Frågan är om regimen alltså underminerar sig själv.

Gunnar Wetterbergs varma förespråkande för en nordisk union eller federation häromdagen var något av det roligaste jag läst på DN Debatt på sistone. Det är inte ofta man ser debattartiklar av detta slag – och i detta halvt allvarliga, halvt skämtsamma tonläge som bara kan komma från en inspirerande historiker som samtidigt är en passionerad samhällsdebattör. Den kombinationen skulle man för övrigt vilja se oftare, och likaså Wetterbergs ganska ovanliga intuition att i samhällsdebatten se humaniora, vetenskap och teknik som olika sidor av samma mynt.

Men det här med att Norden skulle må bättre av att bilda en politisk federation tror jag är helt fel tänkt. Utgångspunkten är lite väl stormaktspolitisk och andas något unket missionärt: Wetterbergs tes är att vi nordbor bör gå samman för att stärka vår ställning i världen och därmed öka våra möjligheter att få makt över de internationella organisationerna och ökat inflytande i världsekonomin, men också att sprida det nordiska budskapet, den oklanderliga nordiska livsstilen, de överlägsna nordiska värderingarna till delar av världen som inte har begripit att det är här uppe hos oss som de högre idealen finns att hämta.

De nordiska länderna hör till världens mest framgångsrika på många sätt. Men är inte anledningen till detta just att vi har varit små och flexibla och att vi inte ingått i någon större, omständligare federation? Det finns inga belägg för att små länder i längden skulle ha sämre möjligheter att klara sig i världen. Hemligheten bakom det framgångsrika Norden har, gissar jag, dessutom mycket att göra med att de nordiska länderna är olika varandra, men ändå tillräckligt lika för att vi ska kunna använda varandra som naturliga jämförelsepunkter att mäta oss mot och inspireras av. Just detta att de nordiska länderna faktiskt är helt suveräna och kan välja sina egna, ofta helt olika vägar, är en styrka. Full självständighet är en förutsättning för detta fenomen.

De historiska erfarenheterna av nordiska unioner är ju inte heller särskilt upplyftande. Undantaget är Sveriges och Finlands långa förening, som tog slut för precis 200 år sedan. Men Kalmarunionen är knappast något som väcker ljusa minnen, i alla fall inte i Sverige, och Norge är som bekant glada över att sedan ett sekel tillbaka äntligen ha fått full frihet från Köpenhamn och Stockholm. Och även om Island för tillfället upplever en nationell baksmälla efter några ohållbara år och vill in i EU är Grönland samtidigt på väg mot en friare ställning i förhållandet till Danmark.

Alltså: gärna nordiskt samarbete och ökat utbyte, men låt gränserna finnas kvar. Dessutom finns det länder på andra sidan Östersjön som ser på sig själva som en ny typ av nordbor, och det utbytet – ekonomiskt, politiskt, kulturellt – är oerhört dynamiskt. Även om det ekonomiska utbytet med Baltikum under senare år blivit lite väl chockartat.

Ett av de bästa kapitlen i idéhistorikern Karin Johannissons senaste bok ”Melankoliska rum” handlar om s.k. ”fugueurer”, människor med ett i någon mening sjukligt behov av att ständigt resa iväg eller fly bort. Kring sekelskiftet 1900 sägs detta ha varit särskilt vanligt, men det förekommer även i nutida sjukdomsklassifikationer under namnet ”dissociativ fugue” och definieras då som ”målmedvetet resande som överskrider vad som är normalt”.

Utomstående märker ingenting när de ser en fugueur, på ytan ter de sig lugna och vanliga. Kring förra sekelskiftet hände det ofta att män (nästan aldrig kvinnor) särskilt ur övre arbetarklassen och lägre medelklassen, anmäldes som saknade, för att några dagar senare påträffas på avlägsna, oftast kulturellt intressanta platser hundratals och tusentals kilometer bort. De hade då oftast tappat minnet, visste inte hur de kommit dit.

Den franske fugueuren Albert Dadas, uppmärksammad av filosofen Ian Hacking i boken ”Mad Travellers”, arbetade till vardags som montör på gasverket i Bordeaux, men kunde plötsligt en dag vara försvunnen efter att ha fotvandrat 70 mil om dagen för att efter en tid nå fram till Prag, Berlin, Konstantinopel eller Moskva! Liksom många andra personer med samma tvång att ge sig skickades han hem igen och fortsatte leva och arbeta helt normalt en tid, för att sedan återigen gripas av den ohejdbara driften att resa bort utan förvarning. Kvinnorna hade inte samma möjlighet utan flydde på annat sätt: in i en annan personlighet, de drabbades av personlighetsklyvning.

Ett modernt exempel på en fugueur är den tjugoårige ”pianomannen”, som flydde en deprimerande tillvaro på bayerskak landsbygden, gav sig av, hittades genomblöt på en engelsk strand med minnesförlust. Han kunde inte tala men däremot kunde han i timmar spela utmärkt piano. Först fyra månader senare återfick han plötsligt sitt gamla jag och bakgrunden kom fram.

Nuförtiden är fenomenet som sagt dock rätt sällsynt. Kanske för att vi alla reser, lokalt som globalt, och för att medier och teknik har försett oss med så många andra möjliga flyktvägar? Det är lättare numera att få utlopp för det där tvånget att bege sig någon annanstans. Kanske har vi därmed undvikit en fugueur-epidemi? Men 2000-talets egentlige fugueur är kanske snarare en person som tvångsmässigt flyr in i cyberrymden. Jag är rätt säker på att det går att hitta exempel på ensamma, till det yttre helt vanliga personer som plötsligt inte längre kommer till jobbet, men som senare, efter några dagar, påträffas hemma vid datorn, utan att minnas hur länge de har suttit där eller var där ute i den alternativa världen de har varit…

Söndagens ”Dokument Utifrån” utgjordes av en välgjord påminnelse, i form av en fransk dokumentär, om ytterligare en sida av oljans förbannelse: med all önskvärd tydlighet visades på hur världshaven är fulla av plast. Eftersom platsen aldrig bryts ned, utan bara sönderdelas i allt mindre beståndsdelar, till slut med en storlek av bara tiondels millimetrar, får den en oerhörd spridning med havsströmmarna. Plastbitarna kommer därvid även in i näringskedjorna, så att sjöfåglarnas diet numera i hög grad består av plast. Det anmärkningsvärda är att det hela är totalt globaliserat: det finns ingen plats i världen där havet inte innehåller massor av plastrester. Även alla stränder i världen innehåller massor av små plastbitar som man kan hitta i sanden. Det finns inga undantag. Det finns överallt. En annan anmärkningsvärd aspekt av förloppet är hur oerhört det har accelererat under senare år och hur nytt det problemet egentligen är. Man kan intuitivt tycka att plasten som symbol hör hemma några decennier tillbaka i tiden, under den högindustriella epoken, som vi nu i västvärlden anser oss ha lagt bakom oss i stor utsträckning. Men icke. 1970- och 1980-talet var fortfarande ganska ofarliga. Även 1990-talet var ganska ofarligt. Men under 2000-talet har mängden plast som släpps ut i naturen redan hunnit fördubblas, så att det som producerats under de senaste tio åren är lika mycket som producerades under hela 1900-talet! Och det finns inga tecken på att denna utveckling kommer avstanna. Tillväxten ligger på runt tio procent per år. I kombination med den totala bristen på nedbrytbarhet är det lätt att bli dystopisk inför detta.

Dokumentären ifråga var dock lite väl mycket av ”ont mot gott”: där intervjuades å ena sidan en kallsinnig chef för en stor fransk plastproducent, och å andra sidan unga miljöaktivister som kämpar för en bättre värld. Och så de neutrala forskarna, förstås. Vad man skulle vilja ha sett mer av är hur man politiskt närmar sig detta gigantiska problem, som tornar upp sig i skuggan av klimatfrågan. Hur går diskussionerna inom EU? Som hastigast nämndes också en intressant motutveckling i form av den nya utvecklingstrenden mot biologiskt nedbrytbara plaster – vi använder dem själva numera i sommarhuset på Gotland – som tycks ha framtiden för sig, men man skulle ha velat höra mer av den entreprenöriella dynamiken på detta område, hur konkurrensen egentligen ser ut mellan oljeplasterna och de nya biologiska plasterna osv. Just Sverige vill ju gå i bräschen för att sälja in skogen som den nya oljan, med allt från bioplast till talldiesel. Detta är en ”teknologisk fix” som profileras som en ultimat lösning som ska göra det möjligt för oss att fortsätta leva som vi har gjort under den industriella epoken – och om detta kan man ha delade meningar, tycks det mig. Det ska i alla fall bli intressant att följa såväl den vidare tekniska dynamiken som den vidare miljöpolitiska utvecklingen i ämnet.

Det är inte bara inom miljöforskningen som man talar om hot mot global mångfald och diversitet. Även inom språkforskningen gör man det. Jag inser att jag missade ett ovanligt framträdande på detta ämne för ett par veckor sedan i Uppsala, där professor Peter Austin från School of Oriental and African Studies i London föreläste kring ”Risk and the World’s Linguistic Diversity”.

Av referatet från föreläsningen framgår det att det för närvarande finns runt 6500 språk i världen, men att bara ungefär hälften av dessa förs vidare till barn i nästa generation, ”då föräldrarna övergår till politiskt, ekonomiskt och kulturellt mer dominerande språk”. Med andra ord: det tar numera bara en generation för att hälften av hela världens språk ska försvinna och dö ut. Det är en närmast ofattbart snabb kollaps av världens språkliga månfald.

Är detta farligt? Vad är det egentligen vi förlorar? Vi förlorar ett immateriellt världskulturarv, social och individuell identitet hotas och dessutom går vi för alltid miste om en väldig mängd kunskap och visdom som bärs upp av enskilda språk. Peter Austin pekar på att det pågår frenetiska ansträngningar runt om i världen för att motverka denna tragiska utveckling. Och ändå kan jag inte låta bli att pessimistiskt fastställa hur otroligt destruktiv vår egen tid är och hur snabbt den kulturella förödelsen kan fortgå numera. Hur länge kommer det överhuvudtaget att finnas ett kulturellt minne, en kulturell förflutenhet?

När jag bodde i Greifswald i slutet av 90-talet brukade jag ibland strosa ned längs floden Ryck till de trivsamt lantliga kvarteren i den gamla fiskebyn Wieck och den lummiga grönskan kring den tegelröda klosterruinen Eldena. Båda är egentligen helt oansenliga platser, men många konstälskare har skymtat dem utan att de ibland ens vet om det: detta var nämligen favorittillhåll för Caspar David Friedrich både under hans uppväxttid i Greifswald och under ett otal senare nostalgiska besök i de pommerska hemtrakterna. Även silhuetten av Greifswalds romantiskt medeltida stadskärna är numera världsberömd tack vare konstnären, och faktiskt består samma vy i stort sett fortfarande.

När Caspar David Friedrichs verk nu visas på Nationalmuseum i Stockholm har jag plötsligt fått en oväntad möjlighet att minnas min egen tid i Greifswald. Jag var egentligen där för att utforska den östtyska kärnkraftens historia, som hade sitt huvudsakliga centrum i Lubmin vid Östersjön, strax utanför staden. Jag vet inte vad Friedrich skulle ha tyckt om det stora sovjetiskt designade kärnkraftverket som uppförts där vid Östersjökusten, eller om att Tyskland och Ryssland numera vill använda Greifswald som slutpunkt för gasledningen Nord Stream, men han skulle nog ha uppskattat den påtagliga avsaknad av industriell exploatering som i övrigt karakteriserar detta nordöstliga hörn av Tyskland. Det är knappast någon slump att Friedrich fick sitt egentliga internationella genombrott så sent som 1972, genom en stor utställning i London – alltså samma år som den stora Stockholmskonferensen om miljön ägde rum och Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” publicerades. Den plötsliga resonans hans konst fick i allmänna lager hängde samman med den tidens växande miljömedvetenhet. Vi betraktar hans melankoliska, stillsamma, andligt laddade landskap med vår tids insikt om att dessa landskap egentligen inte existerar längre, hur allting redan har förstörts eller håller på att förstöras.

När hans tavlor visades för första gången för nära 200 år sedan betraktade man dem säkert med andra ögon. Och ändå finns det förmodligen större likheter med vår egen tid än vad man först är benägen att medge: ty Caspar David Friedrichs landskap var ju ingalunda representativa för hans tid. I Dresden där han bodde kunde han inte hitta dem, där pågick istället en allt intensivare exploatering av naturen. Staden var smutsig, och allt fler av de fina skogspartierna runt omkring såg han ge vika antingen i samband med att Napoleons trupper drog förbi eller att de föll offer för de växande behoven inom framväxande industrigrenar. En bit uppe i de sachsiska bergen låg gruvstaden Freiberg, vars aptit på träkol slukade all skog i dess omgivning. Nej, han var tvungen att ge sig av på vandring till Riesengebirge långt borta i Schlesien och inte minst till Östersjökusten, till Greifswald och ön Rügen, där världen ännu var lugnare, där landskapen ännu fanns kvar och där man verkligen kunde sätta sig ned på en sten vid havet och  meditera över de stora livsgåtorna medan segelfartygen stilla gled in efter en långsam färd från andra sidan Östersjön.

Caspar David Friedrich levde med andra ord – så skulle man kunna tolka hans konst – själv i en värld som från slutet av 1700-talet i mångas ögon föreföll lika hotad som vår egen på 2000-talet. Hans konst var ett sätt att fånga vad som ännu återstod av landskap som höll på att plundras och behålla något av mystiken i världen ytterligare ett litet tag innan den anstormande moderniteten tilläts bryta förtrollningen i Webers anda. I städerna och industriregionerna hade det redan blivit omöjligt att meditera och grubbla, eftersom allt redan handlade om att öka farten och leva effektivare, följa upplysningens och den kapitalistiska ekonomins credon. Ja, vi är i vår tid inte de första som har sett oss tvungna att då och då söka oss långt bort för att kunna leva, känna och tänka långsamt.

Min vän Henrik lånade mig nyligen en åtta år gammal essäbok av kulturjournalisten Per Landin, ”Wagners mörka punkt och andra tyska fallstudier”. Av någon anledning har jag inte fått upp ögonen för den tidigare, trots att jag läst flera andra böcker av Landin, som ju även har skrivit en del om den tyska Östersjökulturen i det gamla Ostpreussen.

När jag på Gotlandsfärjan häromdagen fick ett bra tillfälle att sträckläsa ”Wagners mörka punkt” blev det en av de större läsupplevelserna på sistone. Jag vet inte vad den fick för recensioner när den kom ut 2001, men i mina ögon hör detta tveklöst till det allra bästa som har skrivits inom svensk sakprosa de senaste åren. Möjligen kan man göra en jämförelse med Peter Englunds senaste bok ”Stridens skönhet och sorg”; liksom Englund strävar Landin efter att uttyda historien utifrån enskilda människoöden och överhuvudtaget efter ett nytt och annorlunda sätt att skildra det förflutnas förvecklingar. Skillnaden är att Landin egentligen inte har några historikerambitioner, han är litteraturvetare. Och till skillnad från Englunds gestalter är Landins tyskar inte några ”helt vanliga” människor – tvärtom, boken handlar om extrema människor, vars öden har flankerat eller skuggat de mer kända personligheterna i historien på de mest otroliga sätt men samtidigt själva förblivit tämligen oomnämnda i den officiella och akademiska historieskrivningen. Landins fallstudier är inga som man kommer få läsa om i historieundervisningen, vare sig i Tyskland eller Sverige. Ändå bidrar de på ett ovanligt slagkraftigt – och dessutom otroligt litterärt sätt – till att vidga synen på Tysklands förflutna.

Några av personerna, som den brutala östtyska justitieministern Hilde Benjamin, har haft en direkt inverkan på de större historiska skeendena, medan andra, som snickaren Georg Elser, som helt på egen hand så när lyckades mörda Hitler i München 1939, skulle ha kunnat påverka världen på avgörande sätt om de haft marginalerna på sin sida. Men de flesta gestalterna är helt enkelt just märkliga, gåtfulla individer som oftast misslyckats med att nå dit de ville eller vars själva märklighet blivit för mycket för en eller annan makthavare, varvid deras banor snabbt löpt ut. Till dessa hör fjärrskådaren Hanussen från Böhmen, som mördades av nazisterna efter att han förutsagt riksdagsbranden i Berlin 1930, liksom den förtvivlade antinazistiske författaren Friedrich Reck, som levde i skuggan av den mer kände historiefilosofen Oswald Spengler, och ostpreussiska Erna Dorn, som efter att ha dolt ett oklart nazistiskt förflutet för DDR-myndigheterna slutligen dömdes till döden som ”anstiftare av det fascistiska kuppförsöket” i Berlin 1953, med vilket hon troligen aldrig hade något att skaffa. Och Wagner då? Nej, det handlar inte om den berömde kompositören. Istället handlar Landins Wagneressä om den okände folkskolläraren Ernst August Wagner som i september 1913 mördade sin egen familj och löpte amok i en schwabisk by på ett sätt som mest påminner om vår egen tids omskrivna skolmassakrar, för att sedan tillbringa resten av sitt liv på mentalsjukhus, där han som eldig pronazist dessutom författade usla historiska dramer…

Jag sitter och läser en otroligt givande bok om miljöproblemens historia, Nature and Power: A Global History of The Environment, som jag kan rekommendera varmt. Författaren är den tyske professorn Joachim Radkau, som förra året gick i pension från sin post på universitetet i Bielefeld men som jag ändå fick chans att lyssna på som hastigast i München i somras där han medverkade vid workshopen om ”nya teknologier” vid Deutsches Museum (jag vill minnas att jag har refererat något om det här på bloggen också).

Det kanske mest intressanta med Radkau som miljöhistoriker är att han även är teknikhistoriker; jag har tidigare slukat allt han skrivit om kärnkraftens historia! Förra året läste jag även hans bok om skogens och träets historia, som imponerade rejält på mig och inspirerade mig att skriva en SvD-artikel på trätemat. Radkaus tankegångar kring träets historia visade sig få en oväntat stor resonans bland svenska läsare, så att artikeln blev återpublicerad i ett par versioner i andra tidningar och tidskrifter! Det tycks falla sig naturligt just i svenskt perspektiv att tänka kring miljön i samma andetag som man tänker kring tekniken i historiskt perspektiv.

Och det är just det Radkau gör även i Nature and Power, som mig veterligen också är hans första bok på engelska. Det är egentligen ganska självklart: att miljöproblemens historia också är en historia om lösningarna på dessa problem, eller försök till lösningar, och dessa lösningar innefattar ju oftast en hel del teknik. Ändå tycks tekniken inte riktigt ha fått en central placering i tidigare miljöhistorisk forskning. När man kopplar ihop miljö och teknik hamnar man nästan per automatik i ett dialektiskt tänkande där ett återkommande fenomen i historien blir hur en viss epoks största miljöproblem ofta har uppstått ur lösningarna på föregående epoks motsvarande problem. I vår tid finns det ju t.ex. en allmän, spontan uppfattning att vår tids miljöutmaningar hänger samman med industrialiseringen, men om man tittar noggrannare på vad som faktiskt hände under 1800-talet så står det klart att fossila bränslen, kemiskt syntetiserat konstgödsel och annat som nu ger oss sådana trubbel uppstod som radikala lösningar på de enorma miljöproblem som Europa på 1700-talet hade att tampas med i form av utarmade jordar, hot om avskogning mm.

Men att läsa Radkau blir ännu intressantare av att han dessutom är expert på Max Weber; därmed vävs den tekniska och ekologiska utvecklingen samman med en analys av religion, byråkratisering och sociala rörelser. Miljörörelsen får här se sig uttolkad i typiskt weberska termer som ”avförtrollning” och Radkau efterlyser en miljöhistorisk analys som kan motsvara Webers tankar om den ”protestantiska etiken och kapitalismens anda”. För min del räcker Radkaus egna tolkningar och analyser redan tillräckligt långt för att världshistorien ska framstå i ett annat ljus än vad jag tidigare tänkt.