Aleksandr Pusjkin i Seoul

22 november 2013

Den senaste veckan har jag tillbringat i Sydkorea. Jag har besökt ett antal universitet och forskningsinstitut och gett en serie föredrag om kärnkraft och internationell energiförsörjning. Det har gett mersmak (se även min engelskspråkiga blogg!)

Men den roligaste eller i alla fall mest oväntade upplevelsen fick jag levererad framför fötterna när jag i onsdags kväll promenerade genom en av centrala Seouls livligare stadsdelar. I en gatukorsning som jag råkade passera hade en hel del folk samlats, och ett starkt strålkastarljus riktades mot några kostymklädda män som stod runt omkring något slags monument. Koreansk polis kringgärdade det hela. Till min förvåning såg jag att monumentet ifråga utgjordes av en liten staty i naturlig storlek föreställande den ryske nationalpoeten Aleksandr Pusjkin! Än mer förbluffad blev jag när en av de kostymklädda männen böjde sig ner för att lägga en röd ros på sockeln och därvid tydligt blottade sitt ansikte: det var Rysslands president Vladimir Putin.

Putin hade kommit till Seoul på en endagsvisit och huvudsyftet var förstås inte att avtäcka den nya Pusjkinstatyn (som enligt en skylt på sockeln bekostats av ryska författarförbundet!). Men den symboliska gesten var ändå tydlig: det handlade om ömsesidig kulturell respekt och förståelse mellan Ryssland och Sydkorea. Sådana kulturella betygelser kan ofta visa sig värdefulla långt utanför kulturens revir. Det är ingen slump att Putin invigde Koreas första Pusjkinstaty samtidigt som han pressar på för att utvidga Rysslands politiska och ekonomiska inflytande i Ostasien. Bland annat har Moskva föresatt sig att bygga järnvägar, elledningar och pipelines för naturgas till Sydkorea, på ungefär samma sätt man redan gjort till Västeuropa.

Sådana infrastrukturprojekt är högintressanta men enligt somliga också politiskt helt omöjliga, eftersom dylika materiella förbindelser skulle behöva gå tvärs genom Nordkorea. En optimist skulle dock, i den franske filosofen Claude-Henri de Saint Simons anda, kunna argumentera för att det är just denna typ av materiella, infrastrukturella förbindelser som kan få igång fredligt samarbete, politisk avspänning och kulturellt utbyte. Om detta stämmer skulle alltså nya el- och gasledningar stimulera Pusjkinläsningen i Korea, snarare än tvärtom.


Korruptionens kärna

21 november 2013

Ingenting är mer centralt för det kinesiska samhällets sätt att (inte) fungera än den ständigt närvarande korruptionen. Den finns överallt, och ingen kan undvika den. Men oftast är den högst prosaisk, långt från den maffiavärld av makt, pengar och våld som man kanske föreställer sig den.

Korruptionen har två grundformer: en som handlar om mutor, en annan som handlar om vänskap. Vänskap, skulle man kunna hävda, är korruptionens faktiska kärna. Ingenting är så vanligt i Kina som att en vän hjälper till att öppna upp dörrar som annars skulle ha förblivit stängda, eller som skulle ha krävt långa – korrumperade eller ej – omvägar för att ta sig igenom. Kinas personliga nätverk, guangxi kallade, är berömda, men de ställer också samhällets formella regler och tänkta rättvisa helt ur spel. Problem med att få en tid för läkarbesök eller operation på ett sjukhus? Vänner och vänners vänner hjälper till att ordna det. Orolig för att ditt barn inte skall komma in på rätt skola eller universitet? Vänner och vänners vänner hjälper dig. I behov av jobbiga tillstånd för att öppna butik eller konsultfirma? Vänner och vänners vänner fixar det.

Vänskapen underlättar alltså, men den skapar också en oerhörd osäkerhet och brist på tillit bortom nätverkens yttre gräns. Den som köper livsmedel märkta exempelvis som ”ekologiska” brukar i Sverige, utan att ens reflektera över det, ta för givet att de faktiskt uppfyller vissa krav och har genomgått en rättvis granskningsprocess. Icke så i Kina. Det finns ingen möjlighet att avgöra om något som sägs uppfylla vissa krav faktiskt gör det. Mutor, men oftare vänskap, kan ha hjälpt producenten att få den nödvändiga stämpeln. När man i Kina debatterar ”matsäkerhet”, vilket man gör hela tiden, är det fruktan för vänskapen som utgör basen för alla oro. Och övertygelsen om att det är bättre utomlands skapar enorma möjligheter för exportörer av alltifrån polsk mjölk till australiensiska havregryn. På flygplatsen i Hongkong hänger numera stora plakat som varnar för de hårda straff som väntar den som försöker smuggla ut mjölkpulver till det egentliga Kina. Det är korruptionen i Kina, och kinesernas – högst befogade – brist på tillit, som gör sådan smuggling lukrativ.

Min son tycker om att leka i sandlådan i området där vi bor. Sanden har levererats av ett företag som uppfyller vissa kriterier och dess kvalitet och renhet har kontrollerats. Dvs. det finns papper på det. Problemet är att sådana papper inte nödvändigtvis säger någonting om verkligheten. Jag har ingen möjligthet att bedöma risken för att sanden som min son leker i är ofarlig, eller om den i verkligheten har tagits från ett tidigare industriområde och förorenats av tungmetaller, kemikalier och radioaktivitet. Pengar och vänskap kan mycket väl ha hjälpt till att få tillstånden och intygen ordnade. I det korrumperade samhället är den materiella verkligheten helt skild från den värld som beskrivs i officiell dokumentation och redovisningsprocedurer. Det bästa – och enda – sättet att få reda på hur saker och ting egentligen förhåller sig är att höra efter hos vänner eller vänners vänner.


Konfucianska trafikregler

16 november 2013

Jag kan rapportera att jag fortfarande är vid gott liv i Peking, även om jag på min väg med cykel genom stan vanligtvis är på vippen att bli överkörd ett par gånger om dagen. Det gäller att respektera de kinesiska trafikreglerna, både skrivna och oskrivna.

Till de skrivna hör att bilar med en viss typ av registreringsnummer alltid har företräde och även har tillåtelse att parkera precis var som helst. Kinesiska registreringsnummer består av en märklig kombination av kinesiska skrivtecken, latinska bokstäver och arabiska siffror. Man får hålla utkik efter nummer som börjar med 京A, där 京 står för ”jing”, underförstått Beijing) och A är högsta kategorin. Den är reserverad för statligt ägda fordon och särskilt statsanställdas tjänstebilar. Det är dessa som alltid har företräde.

Till denna skrivna regel, som har något hierarkiskt-konfucianskt över sig, kommer oskrivna regler av likaledes hierarkiskt snitt. Den råaste regeln är att stora fordon alltid får åka före små fordon. Stadsjeepar åker alltid (eller förväntar sig i alla fall att få åka!) före mindre personbilar, vilka i sin tur åker före elmoppar och lastcyklar (båda mäkta populära fordonstyper i Kina!), vilka åker före vanliga cyklar. Sist kommer förstås de gående. Konfucius skulle säkert vara nöjd, åtminstone på ett teoretiskt plan. I praktiken är det mest kaos och en allas kamp mot alla.

Den för naiva västerlänningar som mig själv farligaste oskrivna trafikregeln är dock att mindre fordon som cyklar, lastcyklar och elmoppar får åka både på vänster och höger sida av de flesta gator. När man går över en gata måste man alltså titta noggrant även åt höger innan man gör någon som helst rörelse ut i gatan, eftersom en tyst elcykel kan komma vinande förbi i vänstertrafik. Det borde finnas skyltar vid övergångsställena som i London och Hongkong: Look right!


Kinesisk aritmetik

12 juni 2013

En vanlig orsak till missförstånd i samtal mellan kineser och västerlänningar, särskilt när det handlar om pengar, är att kineser har ett helt annat sätt att räkna. Det mest exotiska för en västerlänning är helt klart att aritmetiska nyckelbegrepp som ”tusen”, ”miljon” och ”miljard” knappast används alls i Kina. De gängse begreppen är istället ”tiotusen” (万, wàn) och ”hundra miljoner” (亿, yì). Hos oss i väst är ju tusen en etta med tre nollor, en million en etta med sex nollor, en miljard en etta med nio nollor osv. I Kina är 万 en etta med fyra nollor och 亿 en etta med åtta nollor. Det hela understryker att vår västerländska sed inte är naturgiven, utan att det är något vi hittat på, dvs. en kulturell konstruktion.

Men missförstånd blir det alltså ofta. Om en västerlänning nämner t.ex. talet ”femhundrafemtiotusen” börjar kineserna genast klia sig i huvudet, eftersom de måste ”översätta” talet till något som följs av fyra nollor. Det blir då ”femtiofem 万”. Så här kan det se ut på bostadsmarknaden i Peking när priset per kvadrameter för en lägenhet anges:

Bostadsmarknad i Peking

En egenhet i Kina är också att mängder av kontanter används även vid stora köp. Det är inget ovanligt att man betalar i sedlar för något som kostar flera 万 (räknat i yuan, den kinesiska valutan som är värd ungefär lika mycket som den svenska kronan). Vanligtvis består betalningen i sådana fall av tjocka buntar av vardera hundra stycken hundrayuansedlar, dvs. 1 万 per bunt. Det skulle vara betydligt smidigare om tusenyuansedlar användes istället. Men eftersom det känns onaturligt för kineserna att tänka i termer av ”tusen” yuan existerar inga tusenyuansedlar här!


Kinesiska barn skrattar inte

29 maj 2013

Lanserar härmed en internationell teori om hur uppfostran av de allra minsta barnen kan organiseras: det finns fyra grundläggande sätt att organisera uppfostran av små barn under de första levnadsåren.

(1) Den första organisationsformen bygger på att mamman slutar arbeta efter att hon fött sitt första barn och sedan ägnar ett antal år – i många fall återvänder hon aldrig till arbetslivet – åt att ta hand om barnen och hemmet. Detta är fortfarande i stor utsträckning den dominerande modellen på många håll på den europeiska kontinenten, och den är väl institutionaliserad genom t.ex. att mannen får stora skattelättnader om mamman stannar hemma.

(2) Den andra organisationsformen baseras på att mor- eller farföräldrar bor tillsammans med föräldrar och barn, och det är mor- och farföräldrarna som tar huvudansvaret för barnpassning och uppfostran. Föräldrarna har inte tid eftersom de är tvungna att arbeta heltid för att (stor)familjens ekonomi skall gå ihop. Denna modell är totalt överlägsen de två andra modellerna här i Kina och gissningsvis på de flesta andra håll i detta arbetsnarkomanernas Östasien. I vissa fall, särskilt när mannen har ett ovanligt välbetalt arbete, kan modellen dock kombineras med den första modellen ovan, så att mamman och mor- eller farföräldrar tillsammans tar hand om barnen, medan mannen är ensamt ansvarig för att försörja mamman, barnen och mor- och farföräldrar.

(3) Den tredje, och mest radikala organisationsformen bygger på att mamman endast under en kort tid, upp till ca. ett år eller aningen längre, är frånvarande från arbetet, samtidigt som mor- och farföräldrar nästan helt befrias från ansvar för barnbarnen. Endast på marginalen kommer mor- och farföräldrar in och hjälper till, men under inga omständigheter kan de få huvudansvaret för de minstas uppfostran. Detta är möjligt eftersom staten går in och ersätter mamman – och på senare år även pappan i lika hög usträckning – för förlorad inkomst vid frånvaro från arbetet. Denna radikala modell är ytterst ovanlig internationellt, men i t.ex. Sverige är den helt dominerande.

(4) Den fjärde organisationsformen kan sägas utgöra en syntes av de tre första modellerna, med vissa tillägg. Den bygger på att mamman ”i princip” behåller huvudansvaret för de minstas uppfostran, som i den första modellen, men att hon samtidigt fortsätter arbeta, som i den andra och tredje modellen. Hon är ledig endast några veckor efter varje barns födelse, men till skillnad från andra modellen ovan, där mor- och farföräldrar går in och tar över därefter, outsourcas barnpassningen till en särskilt barnflicka, som alltså ”i praktiken” får huvudansvaret. Liksom i den tredje modellen befrias mor- och farföräldrar i stort sett från ansvar. Denna modell dominerar särskilt i Nordamerika.

Frågan som återstår att besvara: vilken av dessa fyra modeller är egentligen den bästa och mest naturliga? Jag jobbar på att studera den andra modellen här i Kina, där man tittar storögt på mig i min egenskap av föräldraledig småbarnspappa. En ledtråd som kanske bör följas upp är det stora allvaret som här kännetecknar barnens liv: kinesiska barn skrattar ytterst sällan. Om det nu inte bara är ett skräckslaget allvar som infinner sig när de får syn på mig.


I vägtrafikens cybervärld

27 april 2013

En sak jag inte kan låta bli att lägga märke till här i Kina är hur den informationstekniska övervakningen av vägtrafiken tycks ha stärkts avsevärt sedan mina tidigare vistelser här. IT kan som bekant användas på kraftfulla sätt i statens relation med medborgarna i båda diktaturer och demokratier, men i båda fallen blir frestelsen stor att använda tekniken för framförallt ett syfte: övervakning och kontroll.

Det som har hänt i Kina, och som jag inte kan minnas varit fallet tidigare, är att man i större städer och även ute på motorvägarna har konstruerat avancerade kamerastationer, monterade i en båge över vägen. Ovanför varje fil, med kanske en kilometers mellanrum i städerna, hänger en kamera som automatiskt och med en kraftig blixt fotograferar varje enskilt fordon som passerar. Den upplevda effekten när man åker förbi i detta blixtljus är påtaglig, och det är kanske meningen. Men min gissning är att det verkliga kontrollarbetet börjar först därefter, då kraftfulla datorer samlar in och processar data från en hel stads kamerastationer och automatiskt – vid behov – kan lämna uppgift om exakt hur ett visst konkret fordon med sitt unika registreringsnummer har rört sig under de senaste minuterna, timmarna, dagarna.

I väst drömmer säker statliga myndigheter om ett liknande system, men det kan bli svårt att driva igenom båda av politiska skäl och för den avsevärda kostnader med vilka detta troligtvis är förbundet! Eller är det månne redan verklighet, oss alla ovetande?

 


I den kinesiska periferin

5 april 2013

Denna vecka är jag åter i Hangzhou efter tre veckor på resa i vad som ibland kallas den ”kinesiska periferin”: Taiwan, Hongkong och Macau. De är alla tre unika samhällen som å ena sidan står för en kaotisk symbios av västerländskt och österländskt, och å andra sidan oundvikligen får en historiker på besök att tänka den svindlande tanken att just så här skulle hela Kina ha blivit om inte ordförande Mao & Co. hade fått för sig att göra revolution. Det är förstås inte helt sant, men det råder ingen tvekan om att särskilt Taiwan i kinesiska ögon utgör ett slags materialiserad kontrafaktisk historia. Konflikten mellan Taipei (och USA) och Peking handlar inte bara om politik, det är även en kamp om berättelsen om det moderna Kina och Östasien. Taiwan är i sig ett narrativ, och ett utmanande sådant, som med all önskvärd tydlighet ropar ut att Kina skulle ha kunnat undvika den katastrofala utvecklingen från 1949 och ett kvartssekel framåt: Kina skulle ha kunnat vara rikare, anständigare, renare, vänligare, ärligare, mer öppet för positiv påverkan utifrån, akademiskt mer avancerat osv.

Hongkong är mer komplicerat, eftersom den brittiska imperialismen i dess mest brutala former här har växelverkat så starkt med en traditionell sydkinesisk kultur och nu även ingått politisk union med Kina. Som västerlänning är det lätt att känna sig hemma på Hongkongön med dess Londonlika myller av vindlande gator och dubbeldäckade bussar (och spårvagnar!),  restauranger och caféer där öst möter väst, trivsamma kajpromenader och finfina stränder. Men det vilar samtidigt något obehagligt kolonialt över staden; det historiska ekot av forna tiders brutalitet tycks ännu inte ha klingat ut. Detta förstärks av att många västerländska turister använder Hongkong som en bas att återkomma till och vila ut på mellan äventyra i ”riktiga” asiatiska länder, ungefär som Europas imperier tidigare använt sig av dessa mindre kolonier som skyddade hamnar där man kunde fylla på förråden innan man gav sig ut igen bland farorna. I övrigt drog jag efter mina två veckor i staden slutsatsen att Hongkong är en extremt kommersiell och inte särskilt kulturvänlig plats. Flera forskare som jag pratade med ondgjorde sig över detta extrema fokus på pengar och åter pengar, och det ofta omöjliga i att få något gehör för behovet av humanistisk forskning.

Och Macau då? Jag var där som hastigast för att besöka det minimala universitetets historiska institution. Staden befinner sig i en osannolik ekonomisk boom och även universitetet ser ut att kunna dra nytta av det. Men det är förstås alla kasinon som står i blickfånget, och den historiestudent som lyckas få ett extraknäck i VIP-avdelningen på något av dessa spelpalats sägs lätt kunna betala av sina studieavgifter. När månadslönen för denna typ av fördummande jobb, som de ibland sägs göra, närmar sig professorernas frågar man sig dock vad denna typ av symbios kommer leda till på lång sikt.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.