Energitinget (första dagen)

Energitinget på Stockholmsmässan avslutades igår. Det är en ovanligt högklassig tillställning som också visar pedagogiskt – även om detta inte är syftet – vad det innebär att leva i ett ”högt utvecklat” land: de över 2000 deltagarna, som väl i stort sett representerar alla med något energiintresse och kunskap på området i Sverige, förfogar faktiskt över imponerande kompetenser på både bredd och djup. Det tycks inte finnas någon enda liten nisch där Sverige helt saknar kompetens. Naturligtvis kan vi inte gå i bräschen på alla områden, såsom ministrar Olofsson och Carlgren ibland tycks vilja se det, men den omfattande kunskapsbasen bildar ändå ett slags skyddsnät mot den skenande utvecklingen i världen och gör det möjligt för oss att relativt snabbt fånga upp och bli medvetna om nya trender och reagera på nya möjligheter. Det är forskningens ”två ansikten”: att dels kunna ta fram nya rön, men i ännu högre grad skapa en förmåga att reagera på sådana rön som gjorts på annat håll, och förstå dem i sitt sammanhang. Själv blev jag, liksom förra året, återigen förvånad över hur lärorikt deltagandet på tinget faktiskt var. På onsdag eftermiddag lyssnade jag först på en rad föredrag om ”energigaser” – naturgas, biogas, vätgas, fordonsgas, stadsgas – och tyckte mig därigenom få en god bild av utvecklingen på detta område i stort. Huvudtrenden är att försöka utnyttja gasen i mycket större skala för transporter, och att göra koskit och avfall till en värdefull resurs, snarare än ett kvittblivningsproblem. Utvecklingen går här med andra ord i motsatt riktning mot trenderna på kärnavfallsområdet! Särskilt uppskattade jag beräkningen att var och en av oss genom att gå på toaletten kan bidra till produktion av biogas motsvarande tio liter bensin per år! En annan session handlade om utvecklingen av Europas elmarknader och särskilt integrationen mellan tidigare nationella marknader. Jag är lite ringrostig på området, fast jag borde vara expert efter att ha skrivit om Vattenfalls internationalisering i Arnes och min SNS-bok förra året. Det är lite torrt och juridiskt. Stor förvirring och osäkerhet tycks råda om framtiden. Det är talande att myndighetsrepresentanter sade rent ut att de för närvarande avstår från att detaljstudera några EU-förslag, eftersom de tror att läget snabbt kan komma att förändras. Ändå är det uppenbart att EU-kommissionen fortsätter driva en ganska aggressiv linje mot ökad liberalisering. Det är inte självklart att det kommer att lyckas. Nils Nygren från Fortum var rätt nöjd med utvecklingen hittills, och han och andra menade att den nordiska elmarknaden fungerar utmärkt, vilket märkligt nog fick stå helt oemotsagt. Det verkliga problemet, menade han, är att skapa samverkan över gränser mellan systemoperatörer på ett konkurrensbefrämjande sätt. Ett problem är särskilt att stamlinjenätens vidareutbyggnad fortfarande är rotad i ett nationellt tänkande. Som historiker är det slående hur så gott som alla aktörer nu har en underförstådd syn på avregleringen 1996 som någonting självklart och nödvändigt. Men argument som att det inte är själva konkurrensen det är fel på, utan att elmarknaden inte är ”utmaningsbar” (förbjudet bygga vattenkraft, kärnkraft) kan som jag ser det lika gärna vändas till sin motsats: just på grund av politiska beslut om att vi inte skall ha mer vatten- och kärnkraft, så borde avregleringen ha förhindrats. Elsystemet, med dess många politiska komponenter, lämpar sig helt enkelt inte för ett enkelt liberalt tänkande. På EU-nivå blir hur som helst en viktig händelse Rådets möte i juni 2008, då beslut måste tas med 2/3 majoritet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: