Tibetanskt uppror

Det har gjort ont att se våldet skena iväg i Tibet den senaste veckan. Det började ju, liksom i Burma tidigare i år, med typiskt buddhistisk stillsamhet som ett protestmedel mot en nervös kinesisk centralmakt. Jag gissar att en och annan västerlänning hjälpte till att hetsa till mer radikal stämning. Polis och militär ingrep mot ett par munkar som de tyckte gick för långt utanför vad regimen var villig att acceptera. Men det våld och dödande som sedan följde har knappast särskilt mycket buddhism eller munkar att göra: istället var det ”vanliga” tibetaner som i en våg av allmänt ursinne gick bärsärkargång i Lhasa och senare även på andra håll. En klassisk folklig resning, eller försök till sådan – även om det väl i första hand var frågan om tämligen extrema tibetaner. Det finns ingen direkt kausalitet i händelseförloppet; det ena leder inte nödvändigtvis till det andra. Snarare var det en tibetansk hopplöshet som såg en chans att uttrycka sig, och olyckligtvis blev det ett uttryck i våldets tecken. I kinesiska medier framhävs vilken enorm skada tibetanerna har förorsakat: de har gett sig på kinesisk civilbefolkning och förstört kinesiska hus, butiker, restauranger osv. I väst framhävs polisens och militärens kallsinniga försök att kväsa upproret med våld. Båda bilderna är dessvärre förmodligen lika sanna. Och det tragiska är att ingen har särskilt mycket att vinna på det hela: snarare är det dåligt för alla, för tibetaner, för kineser och för relationerna både dessa sinsemellan och mellan Kina och omvärlden. Det är orealistiskt att föreställa sig att Tibet plötsligt skulle kunna bli självständigt, vilket ibland dock tycks vara den förhoppning som uttrycks här i väst. Förutsättningarna för någonting sådant är oändligt mycket värre än vid t.ex. Baltikums frigörelse 1991 eller Kosovos nu för någon vecka sedan. Ändå är det frestande att jämföra tibetanerna med balterna: en traditionsmedveten kultur som alltmer desperat sitt land omformas i enlighet med en oerhört mycket starkare centralmakts idéer och där hankineserna väller in i Tibet som ryssarna en gång gjorde i Baltikum. Språk, kultur, traditioner till synes dömda att drunkna i det väldiga kinesiska folkhavet. Kineserna själva ser det som en civiliseringsprocess. Tibetanerna är fattiga och har ännu inte riktigt svepts med i Kinas enorma moderniseringslusta. I väst tar vi intuitivt ställning för tibetanerna, de svaga.  Men järnvägen som för kineserna till Lhasa för att civilisera tibetanerna är byggd med pengar som Kina har tjänat på att sälja sina varor till väst. Och det är svårt att tänka sig att omvärlden skulle kunna avvara de kinesiska billigprodukterna genom en bojkott, vilket ibland förs på tal. Hela världsekonomin är redan alldeles för beroende av Kina för att något sådant skulle vara möjligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: