Östeuropa i Wien

Mina kunskaper om Österrike är verkligen bristfälliga, och jag har egentligen nästan aldrig varit här mer än på genomresa eller för att åka skidor. När Mao och jag nu har tillfälle att tillbringa två veckor i Wien mitt i högsommarvärmen går vi omkring med stora ögon och försöker göra oss en uppfattning om vad det egentligen är för en plats vi har hamnat på. Jag försöker ta mig an Wien på ett om möjligt fördomsfritt sätt, men som alltid är det förstås först och främst den östvästliga dimensionen som intresserar mig mest: Hur ”östeuropeiskt” är Wien egentligen, och kan man som tillfällig gäst här lukta sig till något av det kaotiska förflutna som binder Österrike och Wien till Tjeckien, Slovakien, Polen, Ungern, Rumänien, Kroatien och Slovenien? Ja, kanske. Men som alla metropoler är Wien föga typiskt för den region i vilken staden ingår: den gemensamma historien med ett östligare Europa döljer sig till stor del under det tjocka lagret av parisisk eller petersburgsk förnyelselusta från förra sekelskiftet. Den pompösa arkitekturen dröjer sig ännu kvar i de där sista habsburgska decennierna. Men om man, som vi gjorde häromdagen, åker ut till en mindre, tystare grannstad som Klosterneuburg tycker man sig plötsligt uppslukad av ett Centraleuropa som börjar någonstans i Alpdalarna och letar sig österut genom Slovakien, Ungern, Ukraina, Polen, Vitryssland och vidare upp mot Baltikum. Där ligger de barocka och klassicistiska husen prydligt på rad i ett gåtfullt färgspel, behagligt låga med 2-3 våningar och som hämtade ur någon centraleuropeisk 1800-talsroman.

Men prakten i Wien förmår inte dölja att även huvudstaden bjuder på ett östeuropeiskt snitt: man erfar det om man beger sig ut till stadsdelar som inte riktigt ligger i centrum men heller inte helt i periferin. Statsarkivet där jag håller till om dagarna råkar ligga i ett sådant område: sorgset, fattigt, invandrartätt, men framförallt med en omisskännlig känsla av ”öst”: det påminner om någon baltisk, polsk eller rysk textilmetropol från slutet av 1800-talet, med smutsgrå sekelskifteshus i sorgsen industrialiserad stil, omgivna av rivningstomter här och var och under senare decennier kompletterade med nyare byggnader från 1950-talets trista ”Wohnhausanlagen der Gemeinde Wien” med byggnadsåren stolt skrivna på fasaden i stor stil – det får mig att associera till liknande byggnader från Stalintiden i Sovjet (Kohtla-Järve? Novgorod?), och kanske ligger det något i den jämförelsen, med tanke på den sovjetiska ockupationsmakten i Österrike och just denna del av Wien efter kriget? För människorna man möter på gatorna här är det hur som helst en lång väg till turistkvarteren och elegansen inåt Wiens centrum till.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: