Från Georgien till Östersjön?

Jag är i Kvännakershamn på Gotland sedan några dagar och friden är total. Om kvällarna promenerar vi ned genom tallskogen och det redan väldigt tysta sommarstugeområdet till klapperstensstranden, varifrån utsikten som vanligt är fantastisk med Stora Karlsös silhuett dramatiskt i väster. Men tankarna går egentligen i motsatt riktning: österut. En granne till oss, Liina, tillhör den stora grupp estniska flyktingar som kom till Sverige 1944 i samband med Sovjets (andra) invasion, och just tillbaka i Kvännakershamn efter ett par veckor i Tartu nämnde hon liksom i förbigående hur spänd situationen är i Estland just nu till följd av kriget i Georgien. En snabb titt på de estniska nyhetssajterna bekräftar det, även om man sällan uttryckligen nämner hotet om en sovjetisk invasion 64 år efter den förra. Motiven och argumentationen bakom det ryska agerandet i Georgien kan lika gärna tillämpas på Baltikum, särskilt när det gäller Medvedevs tonvikt på försvaret av ryska medborgare, ”var de än befinner sig”. Jag noterar att man även i svenska medier så smått har börjat måla upp scenarier där konflikten i Kaukasus kan tänkas sprida sig inte bara till Ukraina, utan också till Baltikum och Östersjön. Är vi på väg mot en situation där NATO, med sina baltiska och centraleuropeisk medlemmar, för första gången någonsin faktiskt tvingas försvara sig mot ett anfall österifrån? Till min häpnad läser jag att somliga säkerhetspolitiska analytiker tvivlar på att NATO faktiskt skulle vara berett att i full skala försvara sin östfront. Det skulle i så fall stämma väl in på den outtalade men ständigt närvarande misstänksamhet som finns i Baltikum sedan de båda världskrigen när det gäller västs vilja och förmåga att faktiskt leva upp till fina löften om militärt stöd.

Men är det realistiskt att tala om att det faktiskt skulle kunna gå så långt som till krig i Baltikum? I någon mening känns det trots allt som om detta inte alls ligger i linje med den övergripande världspolitiska trenden, där de avgörande konflikterna kan sägas ha avlägsnat sig alltmer från Östersjöns stränder. Blickarna vänds ju numera snarast mot terrorism och muslimsk fundamentalism. Å andra sidan har Östersjön ett kusligt track record när det gäller revolutionära händelser av format: det var ju i S:t Petersburg som ryska revolutionen utbröt 1917, det var i hamnen i Gdansk som andra världskriget började 1939 och det var ju dessutom strejkerna i de polska Östersjövarven som blev den egentliga drivkraften bakom Östeuropas frigörelse på 1980-talet. I dagsläget råder härsk stämning mellan öst och väst ifråga NATO:s raketförsvar vid polska Östersjökusten, inte långt från det ryska militariserade Kaliningrad/Baltijsk.

Jag gissar att det i slutänden skall många olyckliga sammanträffanden till för att Östersjön återigen skall förvandlas till ett krigiskt hav. Ändå är det kanske bäst att passa på att njuta av dessa fridfulla gotländska augustikvällar, för vem vet vad som väntar härnäst? Historien brukar som bekant ha en förmåga att överraska.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: