40 år sedan Praginvasionen

Tillbaka i Stockholm igen begav jag mig idag till Olof Palme-centret för att ta del av ett tankeväckande seminarium om händelserna i Tjeckoslovakien i augusti 1968. De tjeckiska och slovakiska ambassadörerna deltog, liksom en namnkunnig panel av journalister, debattörer, politiker och personer som ”var med” när det begav sig. Även forne statsministern Ingvar Carlsson var till min förvåning på plats. Vad som tyvärr saknades var en mer borgerligt orienterad motvikt till de många vänsterrepresentanterna; det hade varit intressant att höra liberala och högerperspektiv på det hela. Nu artade sig stora delar av seminariet i hög grad till en ganska inåtvänd diskussion och analys av Praghändelserna som en del av vänsterns historia.

Mest givande var skildringarna av det självupplevda, som Olof Klebergs upplevelse av en växelverkan mellan radiorapporteringen och utvecklingen på gatorna den där morgonen när Warszawapaktens styrkor just hade äntrat Bratislava; Klebergs tes var att radion blev ett utmärkt medel för att organisera motståndet mot ockupationsstyrkorna och att denna till synes väl förberedda funktion för radion hade sitt ursprung i förberedelser för det tänkta hotet om en NATO-invasion! Jana Hejzlar, som senare flydde till Sverige, skildrade en naiv gymnasieelevs upplevelse av hur polska stridsvagnar rullade som en dröm genom natten i nordöstra Böhmen. Göran Skånsberg berättade pedagogiskt om sin upplevelse av reformkommunisten Dubceks förmåga att trollbinda befolkningen i Prag då han på ett politiskt toppmöte på vintern 1968, i ett antal östeuropeiska ledares närvaro, vände sig direkt till folket och ödmjukt bad om att i samband med sitt val till ny partichef få bli accepterad som medborgare i Prag, ”denna stad som har så stolta frihetliga traditioner”.

En intressant diskussion kretsade kring minnen från åren innan händelserna 1968, om hur det hela så att säga gradvis förberetts och byggts upp, varvid särskilt DN-journalisten Disa Håstad ville se starka kopplingar till den kulturella uppblomstringen i Tjeckoslovakien på 1960-talet. Men vad som framförallt hamnade i fokus på seminariet var länkarna framåt i tiden: mellan 1968-händelserna och Gorbatjovs perestrojkapolitik från 1980-talets slut. Ingvar Carlsson citerade flera gånger Richard Swartz’ artikel i Svenska Dagbladet, med synen på den militära interventionen 1968 som en sista bekräftelse på att den sovjetledda kommunismen aldrig skulle komma att kunna reformeras. Men de flesta inlägg handlade snarast om att arvet från 1968 i stor utsträckning bidrog till att möjliga kommunismens fall två decennier senare, underförstått att kampen för en ”socialism med mänskligt ansikte” 1968 ingalunda var förgäves.

Björn von Sydow, som ledde en del av seminariet, gjorde sedan ett försök att se Praghändelserna i ljuset av den nu pågående konflikten i Georgien. Men i det läget urartade diskussionen helt och kom att bredda sig till en allmänpolitisk debatt om allt från Vietnamn till NATO:s krig i forna Jugoslavien till svenska skattetryck och östeuropeisk chockterapi. Synd, det hade varit spännande att få höra några vassa röster om vad Praghändelserna egentligen betyder i dagens geopolitiskt spända situation.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: