Ukrainsk höst

Det ständiga regnandet i Kiev gör staden till något av en parodi på fördomar om den typiska öststatsstämningen, särskilt nu när hösten verkligen har anlänt och mörkret kommer tidigare. Det påminner mig oundvikligen om mitt första besök i ett lika regnigt Moskva på sensommaren 1991, just vid tiden för kuppförsöket som sedan ledde till Sovjets kollaps. Och det gäller att hålla sig uppdaterad om den politiska utvecklingen även nu i Kiev, sjutton höstar senare: den ukrainska västvänliga regeringskoalitionen tycks nu slutligen ha kollapsat och det går massor av rykten om utvecklingen nedåt Svarta havet, på Krim, som man fruktar kan bli ett nytt offer för ryska stormaktsdrömmar. President Jusjtjenko anser att det är paranoia, om jag tolkar honom rätt i en intervju han gav häromdagen, och menar att Ukraina självt är ett så mäktigt land att ett ryskt militärt anfall i praktiken är uteslutet.

Jag vet inte om jag har gjort några framsteg dessa dagar när det gäller att bättre uppfatta vad Ukraina egentligen är för ett land. Men när jag sitter i den kyliga läsesalen på Statliga Arkivet och dyker ned i landets sovjetiska historia uppfylls jag om inte annat av en påtaglig respekt för Ukraina som land, för ukrainarna som folk och för deras språk och kultur. Vad gäller kulturen kanske jag inte kommer den så nära inpå i dokumenten om sovjetisk naturgaspolitik, men blotta detta faktum att det ukrainska språket faktiskt är allestädes närvarande i dokumentationen gör mig oerhört nyfiken. Jag inser att jag har haft ett ganska nedlåtande perspektiv på Ukraina tidigare som just det ”Lillryssland” som ryssarna gärna betraktar det som, medan jag nu, på plats i Kiev och med blicken ned i de historiska dokumenten, tvingas se landet ur dess eget perspektiv.

Ifråga om språket tycker jag att det låter som och skrivs som ryska, med få undantag, medan själva innehållet, orden, till hälften är polska. Men i verkligheten är ukrainskan förstås ett alldeles eget språk, vilket de flesta i västvärlden knappast tycks vara medvetna om. Min gissning är också att det sovjetiska republiksystemet ironiskt nog gynnade detta ukrainska språks bevarande och fortlevnad. Det är ett vanligt misstag i väst att vi tror att ryskan var förstahandsspråk i hela Sovjetunionen. Vanligtvis kom ukrainskan alltid först i Ukraina, även på hög politisk nivå: de viktigaste besluten på republiknivå författades endast på ukrainska, i alla fall att döma av arkivmaterialet. Däremot var ryskan alltid språket för kommunikation mellan olika republiker och mellan republiken och Moskva som central unionsmakt.

I dagens Ukraina är den språkliga situationen mångtydig: ryskan har fortsatt en stark ställning i vardagen i Kiev, även om ukrainskan är det officiella språket. Samtidigt finns det många som inte alls pratar eller förstår ryska, vilket förvånar mig (och irriterar mig på arkivet!). En del reklamskyltar är skrivna på till hälften ryska, till hälften ukrainska. Det finns mängder av tidningar på både ryska och ukrainska. Och tevekanaler. Men just teven har nog en förryskande effekt, misstänker jag, då det ryska utbudet är betydligt större.

Men med tanke på de rådande politiska spänningarna förefaller varken Ukrainas politiska framtid eller dess språk och kultur säkrad. Allt är fortfarande så flytande. Det är spännande. Och skrämmande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: