Society for the History of Technology

Detta är årets stora teknikhistoriska kongress, anordnad av Society for the History of Technology (SHOT), som egentligen är en USA-baserad organisation. Tre år av fyra anordnas kongressen på andra sidan Atlanten, men vart fjärde år flyttar den över till Europa. Och under senare tid syns tecken på ytterligare internationalisering, med särskilt intresse för Indien, Kina, Korea och andra asiatiska länder. Deltagare från Sydamerika syns ibland också, men de brukar då representera amerikanska eller europeiska universitet. Från januari 2009 blir min kollega Arne Kaijser president for SHOT, vilket är första gången i organisationens historia som en europé tar över denna post. Jag gissar att det kan leda till en hel del förnyelse.

Jag brukar åka på SHOT-kongresserna vartannat år eller så (senast var det i Las Vegas!), men jag har ett lite tvetydigt förhållande till mötet. Det är trevligt med återseenden av internationella kolleger liksom med formandet av en eller annan ny bekantskap, och en del föredrag och presentationer är tveklöst intresseväckande och inspirerande. Man får en bra överblick över vad som är på gång inom teknikhistoria som forskningsfält. Men samtidigt brukar jag sitta och skruva på mig rastlöst för att detta i likhet med många andra vetenskapliga möten framhäver det självrefererande draget i den akademiska världen: det vill säga att syftet med forskningen och skrivandet blir att göra ett gott intryck på andra forskare, det är inför sina kolleger man söker bekräftelse och uppskattning och framgång definieras av hur väl man lyckas med detta. Relationen mellan forskningen och ”världen utanför” är ganska oväsentlig, och särskilt inom humaniora brukar många forskare reflexmässigt hävda forskningens och forskarnas existensberättigande oavsett vad de spelar för roll i samhället.

Då kan jag få en känsla av att jag inte riktigt hör hemma där och att jag kanske rentav borde ge upp min akademiska bana. För jag vill ju nå ut till många fler, jag vill ju med mitt skrivande vara en del av samhället och världen i stort. Låter måhända lite naivt, men jag kan inte förneka att jag ofta känner mig väldigt instängd i det specialiserat akademiska, och att det tar bort en hel del inspiration.

Nåja. Dessa dagar glädjer jag mig ändå åt att få ta del av ett flertal nya forskningsrön om mitt favoritämne: tekniska och vetenskapliga relationer över järnridån, på kalla krigets tid. Mina kolleger Petri Paju och Helena Durnova jämförde den datortekniska utvecklingen i Finland och Tjeckoslovakien, ”nära” järnridån. Dagmara Jajesniak-Quast höll ett intressant föredrag om energi- och elförsörjning i städerna som låg på gränsen mellan DDR och Polen (med ovilligheten att samarbeta över gränsen, även om båda länderna tillhörde samma block). Marija Dremaite från Litauen talade om byggbranschen i Baltikum på 1960-talet och Pal Germuska analyserade försvarsindustrin i Ungern och dess roll för produktionen av konsumtionsvaror på 1950- och 1960-talet. Ryskan Ksenia Tatarchenko presenterade sin forskning om kunskapsflödena över järnridån i fallet Akademgorodok, den kända vetenskapsstaden utanför Novosibirsk. En speciell session handlade också om cybernetikens historia på ömse sidor om järnridån i Europa. Lite väl specialiserat ibland, men ändå kul att det faktiskt forskas på detta!

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: