Finanskrisen och miljön

Medierna har som bekant sin egen logik. Glömskan kommer ofta hastigt när ett aktuellt ämne, hur hett det än må ha varit igår, plötsligt utkonkurreras av någon ny händelse eller ny trend. För mindre än två månader sedan kretsade nyhetsrapporteringen helt och hållet kring Olympiska spelen i Peking och det förödande kriget i Georgien. Nu är båda plötsligt som bortblåsta. Betydligt värre blir denna hastiga glömska när det gäller miljöfrågorna: nyss var den globala uppvärmningen, de skenande oljepriserna och livsmedelskrisen allestädes närvarande i samhällsdebatten. Nu riskerar de att helt försvinna i den enorma nyhetsfloden kring den stora finanskrisen och den annalkande svenska lågkonjunkturen. Kortsiktigheten riskerar att tillta. Solidariteten med framtida generationer och med andra delar av världen hamnar i andra rummet när våra egna jobb och vår personliga ekonomi hotas.

Erfarenheten från vår förra svenska kris, under första halvan av 1990-talet, är knappast uppmuntrande när det gäller miljöfrågornas vikt i samhället: Perioden efter Tjernobylolyckan 1986 till det första svenska krispaketet hösten 1990 var en gyllene tid för miljöpolitiken. Det var då som miljöpartiet kom in i riksdagen. Kärnkraften tycktes vara på väg ut en gång för alla, framtidens energiförsörjning skulle garanteras med förnybara bränslen och energisparande. Det låter ju bekant. Uppemot 60% av svenska befolkningen, om man skall tro SOM-institutets årliga undersökningar, angav i slutet av 1980-talet miljön som sin absolut viktigaste politiska fråga!

1990-talets ekonomiska kris tog helt död på det uppsvinget. Arbetslöshet och sanering av budgetar stod högst på dagordningen, liksom utförsäljning av det ena och det andra inom det offentliga för att klara den offentliga sektorns vikande ekonomi. Avregleringar genomfördes inom så gott som alla samhällssektorer. Sedan kom IT-yran under åren kring millennieskiftet. Internatioellt försköts intresset till det nya Europa efter kommunismens fall. Bara en tiondel eller så av svenskarna såg nu miljön som den viktigaste frågan. Det är egentligen först häromåret, jag skulle säga 2006, som miljön på allvar blev en verkligt trendig politisk fråga igen. Frågan är nu om det i efterhand kommer visa sig som ett lika kortvarigt uppsving som för 20 år sedan? Man kan gissa att t.ex. en riktigt kall vinter nu helt skulle kunna ta död på klimatdebatten i Sverige. Så kortsiktigt blir det ofta i ett samhälle där media spelar en så stor roll även när det gäller att rapportera om riktigt långsiktiga ämnen.

Eller är jag för pessimistisk? Kan det kanske rentav bli tvärtom: att miljöproblemen nu på allvar kan börja lösas, med utgångspunkt i en gemensam global ekonomisk kris?

Annonser

One Response to Finanskrisen och miljön

  1. Kurt skriver:

    Politiker räknar uppenbarligen kallt med att intresset för miljöfrågorna är mycket övergående. Det är inte fråga om några långtgående omställningar eller utfästelser, i stället pytsar man kortsiktigt ut pengar som tillfälligt skall gynna företag med minsta anknytning till ordet ”miljö” t ex i form av miljöbilspremien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: