Resiliens och politik

DN publicerar idag en ovanligt tankeväckande essä på temat ”resiliens” av statsvetaren Victor Galaz. Resiliens är kodordet för förmågan att reagera på och anpassa sig till kriser och katastrofer – snarare än att i förväg förhindra att de inträffar. Galaz diskuterar systemteoretikern C.S. Hollings bidrag till detta forskningsområde med anledning av att denne nyligen fått ett miljöpris av Volvo, vilket kan verka ironiskt, med tanke på Volvos krisartade situation i dagsläget. Galaz pekar å ena sidan på en uppmuntrande utveckling där inte bara akademin, utan i allt högre grad också politiken har tagit till sig resilienstankarna, men å andra sidan på det praktiskt svårhanterliga för politiken, då forskningen alltmer pekar på att det inte finns några enkla principer för hur kriser effektivt kan hanteras; istället är varje kris så specifik att helt olika lösningar kan vara lämpade vi olika tillfällen, och oftast måste manhelt enkelt uppfinna sätt att närma sig krisen som man aldrig använt sig av tidigare – och kanske aldrig kommer få tillfälle att använda sig av igen i framtiden. Om detta har en av samhällsvetenskapens megastjärnor, Elinor Ostrom, nyligen levererat tankeväckande perspektiv.

Victor Galaz drar slutsatsen att det alltmer växer fram ett behov av att ”möta förändringar med mångfald, innovation och ödmjukhet” och att detta i praktiken pekar mot en ”förvaltningspolitisk revolution”, med omstrukturering av ”myndigheter, regler och icke-statliga aktörer på ett sätt som stimulerar mångfald i metoderna att lösa problem”. Här ställer jag mig dock minst sagt tveksam. Ty lika gärna skule man kunna dra slutsatsen att politiken står inför en helt hopplös uppgift och är dömd att misslyckas i varje försök att bygga nya strukturer för resiliens. Komplexiteten är helt enkelt alltför överväldigande, särskilt för den sedan 1990-talet allt svagare staten i länder som Sverige. Behovet av dynamisk mångfald, flexibilitet och ständig innovation pekar snarast emot alla typer av politik vi känner, med dess inneboende strävan efter formalisering, strukturer och byråkratisering. Det är ett typiskt statsvetarperspektiv, om man så vill: att politiken alltid har en viktig roll att spela. I verkligheten är det ofta tvärtom: att politiskt agerande bara gör existerande problem värre. Staten bör aldrig gripa sig an en uppgift om det inte finns starka skäl att tro att den faktiskt har möjlighet att lösa uppgiften. Jag tvivlar på att så är fallet när det gäller resiliens på 2000-talet. Min gissning är att politiken i framtiden kommer att stå ännu mer handfallen inför kriser och katastrofer än den har gjort historiskt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: