Östeuropeisk vinter

Igår anordnade Vetenskapsrådet ett välbesökt seminarium på temat ”Är Ryssland sig likt?”, med en rad föredrag som till stor del publicerats i senaste numret av Tvärsnitt, av utmärkta Rysslandsforskare i Sverige.

För egen del måste jag tillstå att det kändes smått surrealistiskt att sitta och lyssna till detta i den aristokratiska Ordenssalen på Piperska Muren, äta elegant lunch och samtala om Ryssland som vid vilken akademisk tillställning som helst. ”Varför anordna ett seminarium om Ryssland just nu?” frågade ansvarige moderatorn Arne Jarrick och förklarade att temat Ryssland helt enkelt ”alltid är aktuellt”.

Jag skulle inte ha uttryckt mig på det sättet. Det verkar som om det är många som ännu inte riktigt har förstått vilken radikal utveckling som Ryssland och Östeuropa plötsligt har halkat in i till följd av Georgienkriget i augusti förra året och den globala ekonomiska krisen som började på allvar i september. I januari följde sedan den värsta gaskrisen i Europas historia, med Ryssland, Ukraina och andra östeuropeiska länder i fokus. 

De ekonomiska följderna är lättast att förutspå: det är nu uppenbart att Lettland, Ukraina och andra östeuropeiska länder inte kommer ha en chans att betala tillbaka de nödlån som beviljades av utländska finansiärer under hösten. Total ekonomisk kollaps hotar i ett flertal länder, med BNP-fall och arbetslöshet av ett sällan skådat slag – förmodligen kommer det i ett eller annat land att bli värre än när den sovjetiska planekonomin kollapsade 1991! I Ryssland självt urholkas snabbt den mödosamt uppbyggda oljefonden till följd av en kombination av kollapsade oljepriser och inhemska ekonomiska problem. I övriga länder urholkas de inhemska finanserna ytterligare av naturgaskriget, där Ukraina i synnerhet måste betala miljardbelopp för att landet bokstavligen inte ska frysa till is och industrierna stanna helt.

De inhemska och internationella politiska följderna är desto svårare att sia om. Men man ryser när man tänker på vad som skulle kunna hända. För Baltikums del ligger jämförelsen med mellankrigstiden nära till hands: där minns man hur den nya friheten som man vann efter första världskriget och följdkrig gick om intet efter bara två decennier. Nu har det åter gått två decennier, dvs. sedan Berlinmurens fall. Och den övergripande världspolitiska bakgrunden till utvecklingen efter 1939 var som bekant inte minst den radikala ekonomiska krisen som startade 1929-30.

Det är nu som det på allvar kommer visa sig vilka länder som har använt de två post-sovjetiska decennierna till att verkligen bygga upp starka politiska institutioner och en ekonomier som inte enbart baserats på nyliberala luftslott. Mycket kommer att gå förlorat i Östeuropa under det kommande decenniet, den saken är klar. Men när korthusen rasat kommer vi också att få se vilka starka, kristallina kärnor som står kvar och på vilka framtiden kommer att grundas. Det är i alla fall det bästa man kan hoppas på. Det finns många mörkare scenarier som man inte ens vill tänka på.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: