Postmodernt industrispionage

Det är lustigt hur det slumpar sig med artiklar på samma tema som helt oberoende av varandra råkar publiceras samtidigt. Det hände mig i januari förra året när jag skrev i Svenska Dagbladet om teorin att Odysséen och Iliaden egentligen utspelade sig i Östersjön; exakt samma dag skrev Per Svensson på Expressens kultursida om den österrikiske författaren Raoul Schrotts kontroversiella teori om att Troja egentligen låg långt borta i vad som nu är östra Turkiet.

Nu förra fredagen inträffade någonting liknande då jag skrev i Svenska Dagbladet om det östtyska industrispionagets historia.  Exakt samma dag kom nämligen det nya numret av nyhetsmagasinet Fokus med ett stort uppslaget tema om ”De nya spionerna” som handlar om exakt samma sak, men i vår egen tid snarare än på DDR-tiden, och i Sverige snarare än nere i Tyskland: journalisten Thord Eriksson gräver där i olika typer av moderna – eller postmoderna, skulle man kanske säga – ”hot mot rikets säkerhet”.

Problemet, som Eriksson visar, är att tiderna har förändrats och att gränserna mellan vad som är helt laglig informationsspridning och vad som är olaglig underrättelseverksamhet har blivit än mer diffusa än vad de, som jag kom fram till i fallet DDR, var redan på kalla krigets tid. Ett typiskt exempel är den ryske gästforskaren på Sveriges Lantbruksuniversitet SLU som i hemlighet förser en rysk ambassadtjänsteman med information om forskning som pågår på SLU – närmare bestämt om virussjukdomar i potatis. Historien som Eriksson drar upp har alla ingredienser som en spionhistoria ska ha, men man frågar sig ändå: hur farlig för Sveriges säkerhet är egentligen informationsspridningen till Ryssland om dessa potatissjukdomar?

Särskilt för juristerna blir detta lätt till en postmodern spionröra där det är ytterst sällsynt att några verkliga stora hot kan påvisas. Men misstankarna kommer förmodligen växa än mer i framtiden, om inte annat i takt med Kinas växande entusiasm för vetenskap och teknik. Bara på KTH har vi hundratals och kanske snart tusentals kinesiska studenter och gästforskare vars politiska kopplingar och verkliga avsikter vi naiva svenskar egentligen inte känner till. Konspirationsteorin säger att många av kineserna i verkligheten har kommit till KTH på uppdrag av kinesiska statliga myndigheter som ett led i en systematisk kunskapsinhämntning från väst till Kina, vilket skall tjäna till att accelerara de inhemska tekniska framstegen. Men återigen: det blir svårt att säga var gränsen går mellan det lagliga och det olagliga. Även Sverige har ju sina ”tekniska attachéer”, som i någon annans ögon kanske skulle kallas för mjuka industrispioner?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: