El- och gasledningar gynnas av kristider?

EU:s ledare beslutade igår om nya stödåtgärder för att motverka den krisande ekonomin. Kritikerna menar att stödet är alldeles otillräckligt och att EU på det hela taget, som det visat sig särskilt i krisen, är ett mellanting mellan ett maktmonster och en papperstiger (DN huvudledare).

Som energihistoriker konstaterar jag dock att det hela verkar få intressanta konsekvenser för Europas gränsöverskridande infrastruktur. I de nya stödåtgärderna ingår nämligen bl.a. en stor likströmskabel för överföring av el mellan Sverige och Baltikum och även en gasledning från Norge till Sverige/Danmark och vidare på Östersjöns botten till Polen.

Båda projekten har i verkligheten diskuterats i ungefär 20 års tid. Elkabeln till Baltikum finns med i diskussionen från slutet av 1980-talet i samband med att de baltiska länderna höll på att frigöra sig från Sovjet, varvid man insåg att energiberoenden kan bli besvärliga som politiska instrument. Visserligen var de tre baltiska länderna sammantaget nettoexportörer av elektricitet till Ryssland och Vitryssland, så det var inte ett materiellt beroende det handlade om, utan tvärtom ett ekonomiskt beroende: om balterna inte kunde ersätta sina exportinkomster från elhandeln österut med en motsvarande elexport västerut riskerade man att förlora stora summor. I Sverige trodde man dock länge att elkabeln, tack vare ”ren” svensk kärnkraftsel, skulle underlätta för balterna att lägga ned stora farliga kraftverk som oljeskifferkraftverken i Narva och kärnkraftverket i Ignalina. När vi nordbor insåg att de i själva verket ville använda en elkabel under Östersjön till att exportera snarare än att importera el föll alla projekt. Först 2006 kunde en elkabel, i kraftigt reducerat format byggas till Finland. Och nu alltså snart även till Sverige. Men genom Ignalinas stundande nedläggning förblir det än mer oklart nu i vilken riktning elen egentligen kommer flöda.

Även gasledningen från Norge till Polen har sitt ursprung i sent 1980-tal, då Polen ville frigöra sig från Sovjetkommunismen. 1988-1989 pågick en vild energipolitisk verksamhet i de dåvarande socialistiska länderna i Centraleuropa, som gick ut på att snabbt frigöra sig från beroendet av rysk olja och energi. Man började skissa på nya oljehamnar vid Östersjökusten för att ersätta pipelineleveranser med olja från Ryssland, gasledningar från väst och till och med hamnanläggningar med terminaler för s.k. LNG, flytande naturgas, från Algeriet. Allt för att komma bort från det ryska beroendet.

Ingenting av detta blev verklighet, allt gick mycket snabbare än vad man tänkt sig, och efter att Sovjet fallit andades man ut och fortsatte den långa traditionen att importera olja och gas i stora mängder österifrån. Det är först på senare år de politiska problemen kring detta åter blivit uppenbara. I efterhand kan man tycka att man borde ha varit mer förutseende när det begav sig 1989-91, men så kom nyliberalismen och tog över det hela och den materiella infrastrukturen uppslukades av ett postmodernt, avteknifierat tänkande kring ekonomisk utveckling där stora statsunderstödda projekt ansågs ganska onödiga.

Återstår att se vad som kommer hända denna gång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: