Metropolen i den ryska skogen

Berlin och Moskva har någonting gemensamt som jag inte kan komma på att några andra stormakters huvudstäder kommer i närheten av: de ligger isolerade och liksom godtyckligt utslängda mitt i vad som egentligen är vidsträckta skogsmarker. De ligger vare sig vid kuster eller stora floder och inte särskilt logiskt vad gäller handelsvägar och annat. De ligger helt enkelt mitt i skogen, och utgör därmed ett slags sällsamma koncentrat av liv som går egna vägar och inte så gärna låter sig påverkas av omvärlden. Det är i alla fall min hypotes för att förklara något av det underliggande i känslan av unikalitet man onekligen får när man gästar Berlin och Moskva.

För att uppleva den där känslan ska man nog helst inte flyga hit från någon avlägsen plats, så som vi gjorde för en dryg vecka sedan, utan anlända långsamt med tåg eller längs någon landsväg. Då har man skogen överallt omkring sig mil efter mil, något beroende på i vilken riktning man kommer farande, och så till sist, någonstans där djupt inne i skogsmörkret, reser sig med ens mångmiljonstaden, med sin glans av imperium och berusad av sin politiska makt och sin kulturella vägran att anpassa sig till något. ”MOCKBA” lyser neonskylten på Leningradstationen, och så är man plötsligt där.

Omvänt kan man färdas ut från staden och strax finna sig kringgärdad av skog och ålderdomlig landsbygd. Det gjorde vi igår med hjälp av lokaltåget som drog oss ut ur Moskva och in i det där nostalgiskt eggande gammalryska som jag inte upphör att fascineras av: plötsligt är det som om staden bara var en underlig dröm, som om det verkliga Ryssland istället låg där ute, i skogarna som drar mot norr – samma skogar som ryssarna för länge sedan gömde sig i när mongolerna kom anstormande och som ännu många gånger sedan dess utgjort marker för utopister av olika slag, sådana som velat komma bort från det alltför föränderliga livet i staden (eller bort från det som förändras i fel riktning).

Vi steg av på en tom plattform, vandrade in i den omgivande granskogen längs en stig i den ännu halvmeterhöga snön – och fortsatte utan mål under ett par timmars tid. Här och var ett område med kaotiskt byggda datjor med sina märkliga färger och gammaldags inhägnader, medan stigen ledde upp och ned för kullar och till sist fram till en dal där isen redan hade brutits upp i ån och vattnet flödade fritt. Sporadiskt en människa, eller två. Och så av en slump nådde vi till slut fram till någonting helt annat: den gamla konstnärskolonin i Abramtsevo, där landskapsmålare och andra i kretsen kring 1800-talskonstnären Vasilij Polenov tillbringade tid och hämtade inspiration i ett förflutet som på 2000-talet ännu förefaller påtagligt närvarande. Det är knappast någon vågad gissning att även de bar på den där känslan av att det ”egentliga” Ryssland finns någon annanstans än i Moskva – närmare bestämt där ute i de skogar som – om min hypotes håller måttet! – gör den ryska metropolen till vad den är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: