Stora Rostov

Det finns två städer i europeiska Ryssland som heter Rostov: den ena ligger vid floden Don långt nere i söder, med Svarta havet och Kaukasus om hörnet. Den ligger på en plats med historiska lämningar efter grekiska, genuesiska och turkiska befästningar, men dess egentliga tillkomst hör 1700-talets ryska expansionism i söder till, och i nutiden är detta Rostov-na-Donu framförallt känt som en gigantisk industrimetropol med en befolkning på över miljonen.

Det andra Rostov ligger tre timmar norrut från Moskva och är en sömnig landsortsstad på runt 40.000 invånare. Men av de två städerna är det denna lilla dammiga håla som kallas för ”Det Stora Rostov” (Rostov Velikij)!

Stora Rostov är ”stort” eftersom det spelade en central roll som religiös och kulturell metropol i det gamla Ryssland. Turistbussar kommer fortfarande hit för att låta historieintresserade ryssar (och några enstaka västerlänningar) beundra de gamla kyrkorna och klostren som har bevarats mot alla odds. Men när bussarna givit sig av igen för att hålla tidtabellen på den hektiska turen runt den ”gyllene ring” av gammalryska städer som ligger i det kultiverade området nord och nordost om Moskva, och dammet efter dem lagt sig, då kan man flanera omkring för sig själv och förundra sig över hur det nutida livet, i Medvedevs och Putins Ryssland, ter sig här i det nordliga, Stora Rostov.

Vi var här för två år sedan och lät oss förundras så till den grad att vi nu har återvänt för en helg. Och då är allt förstås redan hemtamt: gatorna som ännu kantas av gamla trähus i alla möjliga färger och med ornamenterade fönsterinramningar i kontrasterande nyanser, somliga helt förfallna och ihopsjunkna men andra kärleksfullt renoverade och nymålade, de typiska träplanken bakom vilka man hör röster diskutera framtiden medan man hugger ved, hundar som skäller och ragghåriga katter som stryker förbi, ungdomar som hänger i gathörnet och dricker öl i skuggan av en gammal ek, babusjkorna som vaggar förbi längs de sandiga, gropiga gatorna – och vyn bort mot de många lökkupolerna i stadens gamla Kreml som glittrar i vårsolen bakom en ridå av lövträd som ännu inte knoppats. I centrum ligger 1800-talets shoppingarkader i gulvit sten fortfarande som de måste ha gjort på Dostojevskijs tid och någonting  nytt har knappast tillkommit alls. De sovjetiska hyreskaserna har visserligen gjort ett tappert försök att komma den historiska staden närmre inpå, men tycks ha gett upp halvvägs och förblir istället på behörigt avstånd.

Det bästa är promenaden längs Leningatan, som kantas av de tsartida köpmännens rejäla stenhus, bort mot det gamla ärevördiga 1600-talsklostret som höjer sina kupoler bakom tjocka fästningsmurar i Rostovs utkant. Därifrån bär det vidare ned mot sjön Nero som nu i mitten av april ännu ligger frusen och orörlig och som om helgen fylls av pimplare som cyklar ut på isen med sina isborrar hängande över axeln. För två år sedan kom vi en månad senare; då var det redan trettio grader varmt och pimplarna hade hunnit förvandlas till män med metspön ute i små gröna roddbåtar, och längs strandkanten samlades skolpojkarna för att ta sig ett dopp.

Det är svårt att egentligen förklara vad det är som fascinerar i detta, men det finns någonting här som gör att vi nog kommer återvända fler gånger till det Stora Rostov…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: