Europas naturgas i utrikesutskottet

Igår morse ägde en ovanligt intressant utfrågning rum i riksdagens utrikesutskott, nämligen med fokus på Europas naturgas och gassäkerhet. För mig som forskare och historiker var det verkligen spännande att ta del av mötet mellan akademiker, experter och oroliga politiker i diskussionen kring detta tema. I centrum stod förstås NordStream-ledningen.

Det mest iögonfallande inlägget kom från den utmärkte Oxfordforskaren Jonathan Stern, som med sina många böcker om sovjetisk och rysk gasexport var min självklara ciceron när jag började sätta mig in i ämnet för ett par år sedan. Stern blev en frisk vind i den aningen stela svenska hållningen med det tabu som i praktiken har etablerat sig vad gäller att i formella sammanhang tala om att Sverige och andra länder kring Östersjön försöker använda miljöfrågan som ett sätt att komma åt en säkerhetspolitiskt betingad rädsla för Ryssland och rysk gas. I rättframma ordalag kritiserade Stern denna som han tycks mena fega strategi, och menade att det verkligen måste finnas mycket starka och tydliga miljöhot för att Östersjöländerna ska ha moralisk rätt att stoppa Nord Stream. Med sina 30 års erfarenhet av att studera dylika ledningar sade han sig aldrig ha sett något konkret exempel på någon svår miljökatastrof som uppkommit i samband med olyckor gällande undervattensledningar för gas. Han manade också till att Östersjöländerna måste visa solidaritet mot de många kontinentala länder vars energisäkerhet kommere att förbättras avsevärt om NordStream blir verklighet, eller snarare försämras avsevärt om den inte blir av. Han kritiserade också EU:s  byråkratiska maskineri för att inte ta i med krafttag för att förbättra naturgasens infrastruktur så snabbt som möjligt, särskilt då gällande den bristande infrastrukturen (särskilt gällande gaslagring) i Östeuropa; han pekade på att konkreta satsningar där de verkligen behövs i öst äts upp av mycket mindre akuta projekt som den nya ledningen mellan Belgien och Frankrike.

Har Stern rätt i att miljöriskerna, mot bakgrund av den historiska erfarenhet av undervattenspipelines som mycket säkra i drift, av allt att döma är försumbara i fallet Nord Stream? Detta är egentligen samma sak som att fråga sig: hur unik är Östersjön? I vilken grad är dess miljöegenskaper och ekologiska känslighet av en helt annan karaktär än t.ex. Nordsjön, Medelhavet och Svarta havet, som alla korsas av naturgasledningar utan att det någonsin tycks ha gett upphov till några större miljökontroverser? Jag gissar att Sveriges och andra Östersjöländers ängslan för brackvattenhavets miljö trots allt är mer äkta än vad den brittiske forskaren föreställer sig. Och som jag hävdat många gånger i andra sammanhang: för flera av Östersjöländerna – särskilt Sverige, Finland och Estland – är Östersjön inte bara ett hav vilket som helst, utan ett levande väsen som genom långa århundraden varit en del av våra kulturers allra innersta rum.

Vilket förstås inte utesluter att det finns politiska krafter som finner det lämpligt att dölja en säkerhetspolitisk agenda bakom en miljöpolitisk ridå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: