Nordkorea och kärnvapnens framtid

Nordkorea har åter genomfört ett kärnvapenprov och under ett par dagar kommer detta nu ha ett avsevärt nyhetsvärde – innan man tröttnar på det hela och det lilla fattiga landet i Östasiens centrum åter glöms bort och därmed även hotet om en tänkbar militär konflikt där stater faktiskt kan gripa till kärnvapen. 

Kärnvapnens historia, som samhällsfenomen betraktat, är märklig och motsägelsefull och jag kan inte låta bli att åter tänka på det när jag läser om Nordkorea. Under det kalla kriget tog Sverige liksom de flesta andra västländer hotet om ett förestående kärnvapenkrig mellan öst och väst på stort allvar – inte bara i tanken, utan även i konkreta, materiella förberedelser i form av atombombssäkra byggnader, komplexa skyddsrumsanläggningar osv. Men sedan Sovjets fall har detta hot och dessa fysiska anläggningar alltmer fått en snarast museal aura och den som besöker ett skyddsrum idag grips nog främst av den historiskt ladddade stämningen och kanske erfar man något av nostalgi från det kalla krigets tid. På många sätt upplever vi det numera som om kärnvapnens era i grunden redan upplevt sin höjdpunkt och att vi nu bara bevittnar lite nordkoreanskt och iranskt vågskvalp efter en storm som egentligen ebbat ut för länge sedan.  

I verkligheten är det mycket möjligt att det förhåller sig helt tvärtom: att vi bara står helt i början av en månghundraårig epok av kärnvapenhot och atomär upprustning och att de faktiska kärnvapenkrigen ännu väntar på oss någonstans i en mörk framtid. Kalla kriget var kanske bara en liten övning inför den verkliga kärnvapenepoken. Tekniken har utvecklats och gjort det lättare att med begränsade resurser skaffa sig tillgång till atombomber. Icke-spridningspolitiken har varit relativt framgångsrik med att bromsa denna utveckling, men i slutänden ökar ändå antalet stater som har tillgång till kärnladdningar och kärnvapenteknik. Sydafrika är den enda kärnvapenmakt som har nedrustat till 100%. Alla andra kärnvapenländer har funnit det nödvändigt att behålla sina kärnvapen. Antalet provsprängningar har minskat radikalt sedan 1980-talet (en toppnivå nåddes i samband med Kubakrisen i början av 1960-talet), men frågan är om detta verkligen kan sägas avspegla en minskad risk för kärnvapenkrig på lång sikt?

Problemet som skrämmer mest är att vi lever med så korta tidsperspektiv. 1990-talets optimism vad gäller internationella relationer är redan historia och har visat sig helt naiv. Denna naivitet omvandlades politiskt till åtgärder som ökat många länders sårbarhet genom drastiska neddragningar av militära resurser men också kulturellt i form av en falsk trygghet som säger att kärnvapnen är något som hörde kalla kriget och 1900-talet till.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: