Lang Lang och Schubert

Konserthuset i Stockholm var fyllt till bristningsgränsen när den kinesiske pianisten Lang Lang höll enmansshow igår kväll. Intressant hur kändisfaktorn gör sig gällande även inom den klassiska musiken – för hur ofta brukar inte Konserthuset gapa halvtomt under sina konserter, hur bra musiken än är, när det inte finns några stora artistnamn att skylta med?

En stor del av publiken utgjordes av Stockholms växande kinesiska majoritet, som känner sig stolta över att ”deras” världsstjärna drar uppmärksamheten till sig. Den klassiska musiken är ett underbart kulturområde vad gäller att bättra på de kinesisk-västliga relationerna: till skillnad från konst, film och litteratur är det här nästan omöjligt att hitta några ideologiska ämnen att bråka om!

Lang Lang har något i sitt pianospel som verkligen drar åhörarna rakt in i musiken; han är ingen diva, utan ger på kinesiskt sätt ett oerhört ödmjukt och rentav blygt intryck, hur mycket han än breder ut sig i sitt passionerade spel; man får intrycket att han inte alls har något intresse av att imponera eller briljera, utan att han bara vill dela med sig och suga med sig publiken in i en fantastisk inre musikvärld.

Störst intryck ger hans tolkning av Franz Schuberts stora A-dur-sonat, skriven hösten 1828 när Schubert, bara 31 år gammal, redan är dödssjuk i syfilis och bara har några veckor kvar att leva. Han har då sökt sig bort från Wien ut på landet i Österrike, i ett Europa som just står på tröskeln till att bli någonting helt annat. Musikhistoriker brukar här resonera om sambandet mellan Schuberts sjukdom och den närmast ofattbara kreativitet han förmår uppbåda där ute i tystnaden, på behagligt avstånd från den skränande imperiehuvudstaden. Men som historiker med såväl kultur som ekonomi och teknik för ögonen brukar jag snarast tänka på Schuberts musik som något av en sista hälsning från en lugn, gammaldags värld där det ännu inte finns några järnvägar och skräckinjagande ånglok som tuffar fram över kontinenten, ännu ingen telegraf som kan leda till omedelbara mediehysterier över en hel kontinent och ännu nästan inga fossila bränslen som kan få städerna att fyllas av koldunst.

I A-dur-sonaten ingår också det där scherzot som tillsammans med sångcykeln ”Winterreise” bildar fonden för filmatiseringen av Elfriede Jelineks ”Pianisten”. Schuberts musik flödar fram ömsom stormigt och desperat, ömsom totalt uppgivet och med slocknad livsglädje; döden är redan på väg.

Jag kan inte låta bli att undra hur man skulle ha uppfattat Schuberts musik om man kunnat höra den i Kina i början av 1800-talet? Dvs. i en tid då landet där långt borta i öster på väg att falla sönder som centraliserat imperium; levnadsstandarden sjunker och västmakterna suktar efter kinesiska marknader på ett sätt som snart kommer leda till en förödmjukande invasion av de främsta kuststäderna. Hade även kineserna månne kunnat se sig själva i denna märkliga musik?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: