Skräckens Ürümqi

Idag lyckades vi för första gången sedan blodbadet i söndags få kontakt med släkt och vänner i Ürümqi. De blev förvånade att vi lyckats ta oss igenom informations- och kommunikationsmurarna som gjort Xinjiang till en hastigt stängd och isolerad provins: vare sig mobiltelefoner eller Internet fungerar. 

De är helskinnade, men skräckslagna av vad som har hänt och fortsätter hända. Det råder i stort sett utegångsförbud och befolkningen har fått tre dagars extrainsatt semester. Att gå ut är knappast att tänka på, oavsett om det är tillåtet eller ej. Polis och militär har rensat upp och skapat ordning i stadens centrum, men istället sprider sig oroligheterna till förorterna och förmodligen även till ett otal mindre städer och orter i Xinjiang. I söndags hade någon hört polis skjuta mot demonstranter, idag är många mindre grupper av såväl kinesiska som uiguriska ungdomsgäng ute på gatorna, beväpnade med knivar, och sprider panik överallt där polis och militär inte är på plats. Man frågar sig: vem vill egentligen ha denna utveckling?

Jag tänker tillbaka på vår sex veckors vistelse i Ürümqi kring det nyliga kinesiska nyåret i januari-februari. Det förefaller smått overkligt att staden har gått samma öde till mötes som Lhasa gjorde förra året. Lugnet i Xinjiang och den ”fredliga samexistensen” då föreföll mig som en bekräftelse på att de incidenter som inträffat under det olympiska året 2008 bara var ett verk av mycket små grupper som aldrig skulle kunna göra anspråk på att representera en större uigurisk majoritet (se mitt blogginlägg från 25 februari!). De senaste dagarnas blodiga händelser får mig att tänka om: jag måste ha varit naiv. För nu handlar det om tusentals personer som är inblandade. Jag har alltid tänkt på de förvisso svåra relationerna i Xinjiang som oerhört mycket lugnare och väsensskilda från utvecklingen i grannländer som Pakistan, Afghanistan, Uzbekistan och Iran. Jag vet inte om den bilden håller längre. Och kan det förresten vara så att uigurerna har låtit sig inspireras av de pågående folkliga protesterna i Iran, i sin känsla av maktlöshet gentemot Peking och det hankinesiska styret i Xinjiang?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: