Vattenfall i Tyskland: från kärnkraft till afrikansk solenergi

Den här veckan är jag i Berlin, där man knappast kan undgå att lägga märke till Vattenfalls ständiga PR-kampanjer: den karakteristiska logon pryder gigantiska reklamskyltar och mitt emot Humboldtuniversitetet är ett helt hus täckt av Vattenfalls reklam: det svenska statsägda energiföretaget sponsrar nämligen renoveringen av det stolta byggnadsinstitut som bär den berlinske 1800-talsarkitekten Schinkels namn. Mycket av reklamen kan tolkas som att Vattenfall försöker bli mer tyska och framförallt skapa en lokal förankring. På sätt och vis har de dock lyckats alltför väl: ett decennium efter genombrottet i Tyskland genom köpet av Hamburgs energiverk har man inte längre någon fördel av sin svenska profil, som då signalerade någonting nytt och friskt i den tyska energisektorn. I stället har man liksom de övriga stora energibolagen blivit ett slagträ i den politiska debatten om energins framtid. Den senaste veckan har Vattenfall till och med hamnat mitt i det partipolitiska käbbel som bildar upptakten till höstens valrörelse: det handlar om det gamla kärnkraftverket Krümmel nära Hamburg och dess säkerhet. Socialdemokraterna gör sken av att vilja stänga det för gott efter ett missöde nyligen, men kristdemokraterna anklagar dem för att medvetet utnyttja Krümmel som ett sätt att göra kärnkraften till en valfråga på socialdemokratiska villkor.

I Berlintidningen Der Tagesspiegel ser man idag en karikatyrteckning där ett antal viktiga kostymklädda män betraktar ett prospekt som gör reklam för det stora framtidsprojektet ”Desertec”, som skall förse Europa med solenergi från Sahara. Flera av de stora tyska energibolagen, däribland E.On och RWE, deltar i detta projekt. En av männen noterar att Vattenfall däremot inte är med. Hans kollega svarar: då kanske Desertec faktiskt kan fungera! Det känns som att det förmedlar rätt väl hur man för tillfället förhåller sig till Vattenfall i Tyskland. Tidningarna har slagit upp Desertec stort efter gårdagens formella grundande av detta solkonsortium i München. Tekniken ska främst komma från företaget Schott (hemmahörande i min gamla studentstad Mainz vid Rhen) och ambitionerna är enorma: fram till 2050, när det hela ska stå klart, ska 400 miljarder Euro investeras och energiproduktionen ska då svara för runt en sjundedel av Västeuropas totala energibehov. Gigantiska överföringskablar ska konstrueras och länka samman Afrika med Europa och Mellanöstern. Man citerar redan euforiskt ur Goethes västöstliga Divan, om hur öst och väst inte längre kan skiljas åt (”Wer sich selbst und andere kennt, wird auch hier erkennen: Orient und Okzident sind nicht mehr zu trennen”).

För mig påminner Desertec dock mest om det extrema projekt som den tyske ingenjören Hermann Sörgel initierade på 1930-talet och som syftade till att knyta samman Europa med Afrika till en ny kontinent: Atlantropa. Det skulle ske genom att man dämde upp hela Gibraltar sund, sänkte Medelhavets vattennivå med ett par hundra meter och utnyttjade vattenfallet som då uppstod i Gibraltar till att producera energi som kunde komma hela Europa och hela Afrika till nytta. Ett absurt och gigantomaniskt projekt om vilket min tyske historikerkollega Alexander Gall har skrivit en tänkvärd bok. Nu är det alltså dags igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: